Etikettarkiv: Västmanland

Falun – Leksand

WandererFredagen startades med en tur till ett snabbköp för inhandling av ätbart.
För att föda en sexmannatrupp på vägarna krävs en budget av Bruneis årliga BMP för att dämpa hungerskriken.
Inte läge med restauranger hela tiden med andra ord.
Vi shoppade på första bästa ställe vi hittade och sedan så bar det efter lite bläddrande i ”Det medeltida Dalarna & Västmanland” (Jonas M Nordin, ISBN 978-91-85507-17-7) så bar det av mot Torsång. Medeltida kyrkor är huvudtemat för våra resor, så får man se vad som dyker upp längs vägen.

Efter Torsångs kyrka så såg vi ett litet motormuseum på andra sidan sjön.
Vi tog oss naturligtvis dit. Jag hade inga som helst förväntniingar eftersom det var en ganska liten lokal och jag har lite svårt för de som skall starta museum så fort de har hittat två saker av någonting som är gammalt.

Torsång Motormuseum visade sig dock vara en liten pärla.
amen som förestod det hela var trevlig och full av små historier kring flera av fordonen och samlandet.
Som den tysktillverkade Wanderer med sidovagn i rotting som ni ser en detaljbild av här.

De hade hittat den på en gård där ramen och styret hängde på väggen i garaget, men resten av delarna var spridda över sex gårdar.
Bland annat så hade motorn ett tag tjänstgjort som båtmotor. Det blir ju så, man tar vad man har för att lösa ett specifikt problem.
Det är inte lätt att veta att grejerna kan ha samlarvärde för någon annan.

Honda 750 fourEller om den ”Honda 750 four” som en kvinna som hade besökt museet hade kommit åkandes på.
När de hade tittat runt på alla motorcyklar och annat så hade hon sagt:
-När jag dör ska min motorcykel stå här!
De blev naturligtvis glada, mest för att besökare blev så glada att de spontant ville skänka sina fordon, de tog det väl aldrig riktigt på allvar.
Några år senare körde kvinnan ihjäl sig på samma motorcykel och eftersom hon inte hade några efterlevande så hörde hennes vänner av sig till museet och berättade vad som hade hänt och att de tänkte se till att motorcykeln blev renoverad efter olyckan och sedan upptransporterad till Torsång.
För några år sedan var motorcykeln färdig och står nu på plats på museet bland de andra klenoderna.

Efter vi hade varit i Vika kyrka och sedan haft lite pick-nick i Kyrkotjärn så bar det av norrut.
Tanken var att vi skulle åka en längre stund så att Karin skulle hinna somna ordentligt.
Efter lite omplaceringar i bilen så somnade Karin, Carl, Elsa och Sofia innan vi hann till Leksand.

Både Leksands kyrka och Gagnef kyrka var lite av besvikelser.
Statyn i Leksans kyrka över en döende Jesus i form av en hund (?) kändes väldigt mycket som ”Svenska kyrkan moderniserar sig”, och när vi kom till Gagnef kyrka och såg konstverket ”Diskbänksaltare” så blev det lite väl modernt för oss.

Vi kommer att kompensera med lagom mängd medeltid under lördagen, tro mig!

Bilder:
20100723 Torsångs kyrka
20100723 Torsångs Motormuseum
20100723 Vika kyrka
20100723 Leksands & Gagnefs kyrkor
2010 juli, Dalarna

Kottkastning

Hemmåt genom Dalarna, Västmanland och Uppland

KidzenAtt det skulle bli mycket bilåka den här dagen det var vi ju förberädda på men det blev ett par extra svängar även denna dag.
Efter att vi hade lämnat Birgittagården i Hosjö, Falun så var första målet Vika kyrka. Väl vid Vika så var det en begravning på gång så vi fortsatte vidare.
Jag hade läst kartan väldigt slarvigt tydligen för den vägen som jag trodde skulle ta oss längs Runn till Torsång och sedan Borlänge var fel väg, jag dammade ut på 266:an och kom ut vid Hedemora.

Vi var tidigt ute så jag satt fart tillbaka norrut mot Borlänge. Ett snabbt stopp i Gustafs, in på ICA och ut med en kasse Gustafskorv.

Nästa stopp blev Säter, jag svängde av pga. en skylt som jag inte längre minns vad den informerade om och sedan följde jag en annan skylt som det stod ”Konsthjulet” på.
Lyckades aldrig lista ut vad ”Konsthjulet” var för något, för som vanligt i Dalarna så skyltade man på ett sätt som krävde att man hittade utan skyltar.
Flera gånger fick man vända för att skyltarna upphörde utan ledtrådar eller så blev det som i det här fallet, att vi fick se något annat istället.
Vi hamnade i utkanten av Säterdalens nationalpark vid en fors som använts av gruvnäringen.

Sedan blev det Stora Tuna kyrka som kompensation för det uteblivna besöket i Vika kyrka.
Det var lättare sagt än gjort att ta sig till St. Tuna kyrka.
Tur att tornet syns, för skyltning vill inte kommunen ha. Det visade sig att trots påtryckningar från kyrkan så tycker kommunen att det blir för mycket skyltar?
De tycker att det redan är så mycket skyltar i korsningen där man tar av, bl.a till Romme travbana.
Hur de nu tänker då?

älgVi fortsatte sedan upp till Kvarnsvedens norra grifteplats för att besöka graven där min gammelmorfar, gammelmormor och morfar ligger begravd.
Sofia tyckte att det var synd om Ingegerd som måste klara sig utan Gunnar och plockade kottar som hon dekorerade gravstenen med.

Efter ett snabbt lunchstopp på Burger King så lämnade vi Borlänge och Dalarna för att åka hemåt.
Ett stopp för eftermiddagskaffe hos Thomas och Yvonne ett par mil norr om Heby var det sista stoppet vi planerat innan hemkomsten.

Strax söder om Avesta tog vi av och åkte småvägarna och precis innan vi lämnade Dalarna så fick vi syn på en älg.

Det var en uttråkad älgko som inte ägnade oss någon uppmärksamhet. Vi fortsatte vidare över Möklinta på vackra vägar och vid halv fyra var vi framme hos Yvonne och Thomas och fick oss en ordentlig fika och barnen fick leka i vatten innan vi satte oss i bilen för sista sträckan hem. Vi tog småvägarna över skogen och åkte över Uppsala hem. Vårt sista äventyr för veckan blev när en bil framför oss tappade sitt vänstra bakhjul. Men det var så många andra som stannade så vi kunde fortsätta hemåt.

Gravsten

Sjöfallet – rekreation i Västmanland

Första gången jag hörde talas om den här platsen var sommaren 1995.
Jag och min bror Anders var samtidigt en vecka nere på Gotland. Han hade precis brutit med sin flickvän och jag hade precis börjat träffa Elsa regelbundet.
Samtidigt satt Elsa och hennes syster Sara i Sjöfallet tillsammans, båda hade nya förhållanden och båda satt på glasverandan på kvällarna och drack vin och väntade på att deras respektive skulle ringa upp.
Så började jag bygga upp en bild av den plats som vi nu oftast besöker flera gånger om året med hela familjen.
Ett knappt år senare kom jag hit för första gången tillsammans med Elsa och Isolde. Det var grått, regnade och vi frös…det var underbart.

Cirka en mil utanför Lindesberg ligger ett hus med utsikt över en sjö.
Vid denna sjö utspelas de mest spektakulära solnedgångar som tänkas kan. Alla palettens färger kan här blandas på himlavalvet, från det mjölkvita gröttjocka uppstigande diset till den nattsvartaste svarta som en natt i en svensk skog kan erbjuda.
Där erbjuds den skönaste av vilor, det lugnaste lugnet och den vackraste av utsikter.

Varför tar det mig fyra timmar att köra hit när det bara tar två timmar för alla andra?

Anna Virin 2004-07-16

Ännu en gång har den casselbrantska familjen tillbringat en skön tid i huset på Sjöfallet
Sjöfallet är min svärmors sommartorp i Västmanland och den senaste permanentboende som huserade på stället var Margit.
Margit var min Elsas mormors syster, eller alltså min svärmors moster.
Margit lämnade jordelivet hösten 1991 men hade sedan flera år tillbringat vintrarna i Örebro och nu övergick alltså Sjöfallet till att bli ett ”sommarnöje”.
Och jag satte mina stora fötter på denna mark första gången 1996.

Det här stället har en del förutsättningar som är fantastiska. Tänk de sommardagar som vi har fyllt huset med Niclas och Anna, Martin, Sara och Robert, Storfaster Carin, undertecknad och Elsa, plus alla barnen (våra och jensens).
Fantastiskt, helt enkelt.

För mig är Sjöfallet och bärbara datorer synonympt förknippade. Jag hade ingen med mig 1996 eftersom jag då ännu inte hade blivit biten av den stora datorsjukan.
Året efter satt jag där med Elsas Apple PowerBook 150 i knät tillbakalutad i gungstolen.
Sedan dess har mina IBM ThinkPad 600 och COMPAQ LTE 5280 fått följa med på turerna till Sjöfallet.

Det finns ingen annanstans som jag har kunnat samlat tankarna tillräckligt mycket för att skriva kod som i Sjöfallet.
Eller så har jag bara pluggat in hörlurarna i 600:an och lyssnat på lite skön musik.

Sjöfallet har också ett liv i sin geografiska realitet.
När Per Han med familj var på besök gick vi ut för att se om vi kunde hitta några hästar som våra flickor efterfrågade. Vi promenerade längs grusvägarna och stigar.
När jag och Per kom tillbaka till huset, efter att ha letat efter lite hästar för barnen att klappa, så stod en traktor på vägen nedanför huset.
Snart kom bondens son gående.
Vi samtalade ett tag och jag kunde inte låta bli att fascineras av den närhet och samverkan, kontroll (i positiv bemärkelse) som finns i ett så begränsat samhälle som de små byar och städer som finns runt om i det svenska landskapet.

Att sitta med ett glas vin på glasverandan och se på de alltid lika vackra solnedgångarna…det slår det mesta.
det är en kontemplation som är svår att ersätta.

Tack Virins, för att ni tog mig dit.