Etikettarkiv: Vårljus

Årets första bad

Har jobbat extra i Enköping lite drygt tre månader. Det kom en förfrågan i samma veva som jag behövde få in pengar till kvarskatten så det var väl bara att hoppa på. Ingen glamour att jobba som personlig assistent men det var riktigt roligt med en ny utmaning och det kändes bra. All have to come to an end och nu fick det vara nog. Om man arbetar med pedagogik så är det svårt att acceptera att lägga sig på olika pedagogiska nivåer på olika ställen. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna bidra med någon av mina styrkor på det här extrajobbet och med tanke på att jag nu har nya arbetsuppgifter på mitt ordinarie jobb så är det bättre att jag lägger mitt fulla fokus där nu. Där kan jag driva utvecklingen framåt och bidra på ett kreativt sätt med min kompetens. Jag fattade mitt beslut att sluta i Enköping först i lördags så söndagen fick bli mitt sista pass. Det blev ett avslut i rehabbassängen, årets första bad. Den här veckan börjar med en kurs i Tramamedveten omsorg, så nu kör vi!

I badtagen

Frihetsdrömmar i ett grått Sverige

Innan morgonkaffetUnder några veckor av mycket arbete så har jag nu en ledig dag. Det var inte utan att det var skönt att sova till sent på dagen och sedan dricka ett par koppar starkt svart kaffe. Det är en skön känsla bara att kunna vara utan att prestera och producera när man har gått av en intensiv period på jobbet. Nu kan jag luta mig tillbaka och försöka fokusera på något av mina egna projekt. Förhoppningsvis kanske jag får några rader skrivna igen på mina skrivprojekt. Eller så kanske jag nöjer mig med att läsa ikapp nyheter och annat under kvällen. Mina tankar och idéer om olika bokuppslag visar sig att sammanfalla med andra yttre goda förutsättningar. Så jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna göra klart något av de projekt som ligger mig varmast om hjärtat. Det blir mycket lyssning på olika poddar men jag har varit för trött för att hålla mitt lästempo uppe. Det kommer väl tillbaka, förhoppningsvis redan efter helgen. Annars försöker jag fortbilda mig löpande som vanligt och skapa nya framåtsträvande projekt på jobbet lika väl som privat. Nu är vädret så trist som det kan bli och jag drömmer om att kunna ta mig en liten semester snart. Kanske redan i början på året, jag när ju en dröm om att starta upp något slags entreprenöriell verksamhet på någon annan kontinent. Gärna där man skulle kunna skapa sig ett framtida boende i ett mindre tråkigt klimat med en mer liberteriansk livshållning. Om inte annat så funderar jag på att bidra genom att gå in och sponsra ett kakao-projekt i en deal där jag inte tar ut någon vinst utan låter plantagen behålla avkastningen. Det skulle vara ett partnerskap med person på plats som får ta hela avkastningen lokalt. Det skulle vara ett sätt att öppna en dörr i alla fall och få en kontaktyta in i ett nytt samhälle.
Inatt slog jag en signal till Jo, som jag hade lovat att väcka då hon lämnar Malaysia för Thailand för en tid. Hon tycker att det är perfekt att jag bor i Sverige och hon i Asien. Det gör att jag skulle kunna ha en fast plats i Asien trots att jag bor kvar här, vilket får mig att fundera mer och mer på Afrika. Det är naturligtvis bara drömmar men varför inte försöka göra något lagom galet så här mitt i sista halvan av livet? Vem vet hur länge man får ha hälsan och med en destruktiv stat som behandlar befolkningen med vad som närmast kan betraktas som ekonomisk terror, som inte står Gustaf Vasa efter, så förväntar jag mig inte att ens ha en chans att kunna leva i Sverige med min framtida usla pension. Det börjar bli dags att hitta lösningar till ett frihetligare liv och leverne.

Willy Vlautin – Sviker dig aldrig

Willy Vlautin - Sviker dig aldrigWilly VlautinsSviker dig aldrig” blev en positiv upplevelse. Jag hade aldrig tidigare hört talas om författaren innan men tack vare de månatliga bokpaketen från Bakhåll förlag så landade den här i mina händer och det är jag tacksam för. Den unge Horace Hopper brottas med sin identitet och sin självbild. Med blandade etniciteter som vit och indian så väljer Horace att kalla sig för Hector och utge sig för att vara mexican när han skall förverkliga sin dröm att bli proffsboxare. Det är ett ledigt berättande och man blir snabbt bekant med de olika personerna i berättelsen som har ett skönt flyt och ett tempo som ger berättelsen sin karaktär och förstäreker miljö. Om jag springer på någon annan av författarens böcker så kommer jag definitivt att läsa det. Så pass bra tyckte jag att det var.
Att ha långt till arbetsplatsen och åka kommunalt har verkligen sparkat igång mitt läsande igen och nu tar jag mig an nästa bok så den lär väl dyka upp här inom kort.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från AuschwitzDet blev minst sagt ett ovanligt läsförlopp av den här boken. När jag jobbade mycket i Vallentuna för ett par tre år sedan så hade jag många jourpass vilket innebar att jag sov på plats. Eftersom jag genom hela mitt vuxna liv har haft sömnrubbningar av olika slag så var det inte alltid som min inre klocka synkroniserade med min arbetstid och definitivt inte med de tider då jag förväntades vila och sova. I jourrummet på min arbetsplats i Vallentuna hade vi ett vad som i bästa fall kan beskrivas som ett rudimentärt bibliotek. Det var inte mer än två titlar på den hyllan som överhuvudtaget lockade mitt intresse. Dels ”Örnen, bilan och stärnorna – En bok om Vallentuna”, sammanstäld av redaktör Ebbe Schön, vilken jag använde som lite av handbok för några av mina och de minas utflykter i trakterna runt Vallentuna (se exempel här). Dels var det Göran Rosenbergs mycket omtalade ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Eftersom min närvaro i Vallentuna var regelbunden så tog jag mig för att läsa boken då den verkligen hade väckt min nyfikenhet men samtidigt var detta under en period då jag läste väldigt lite skönlitteratur då jag hade 60-80-timmars veckor och lät mina intressen fotografi och klockor uppta min fritid. Nu hade jag dock chansen att kanske under en tid ta mig genom boken lite pö om pö utan att känna någon press. Det kunde få ta lite tid.
Det tog tid.
Jag avslutade inte boken innan 14 oktober i år. Det tog mig flera år att läsa den. Då jag inte jobbat regelbundet i Vallentuna sedan årsskiftet 2014/15 så bestämde jag mig för att helt sonika plocka med mig boken hem. Nu uppmuntrar jag naturligtvis inte till stöld av böcker men då jag tidigare hade skänkt hyllmetrar med Kalle Anka Pocket och en kasse med barn- och ungdomslitteratur till de som bodde i huset så såg jag det mer som ett byte till deras fördel. Upplevelsemässigt var det nog till min fördel dock.

Som jag nyligen skrev här på hemsidan så tror jag inte på idén att ha en svensk litteraturkanon (läs inlägget om det personliga biblioteket och litteraturkanon här) men om jag någonsin skulle ändra åsikt i den frågan så har den här boken sin givna plats i en svensk litteraturkanon. Den har plats i min personliga kanon om inte annat. De långa läsuppehållen har faktiskt inte påverkat läsupplevelsen av boken överhuvudtaget. Den här berättelsen har känts så angelägen och har levt kvar i mitt medvetende så starkt att jag inte har känt mig det minsta vilsen när jag har plockat upp boken efter månader av läsuppehål. Göran Rosenbergs gräver i sin faders historia på ett sätt som facinerar starkt eftersom när man tar ett steg tillbaka från den omedelbara berättelsen inser den smärta och den svärta som måste ha varit en del av processen av att lära känna sidor hos en fader som varit med om det stora utrotandet av människor i Europas moderna historia.
Det finns egentligen inget annat jag kan säga än att det här en bok som jag är väldigt tacksam att jag har läst och det känns som att det var en bra process, att tiden var en del av upplevelsen.

Un moment de Renault

Det var en intressant upplevelse jag hade igår på min färd genom Bålsta. Jag hade varit nere och tankat firmabilen när jag plötsligt fick syn på en Renault 4CV längs gatan. Jag vänte runt och såg då två till på andra sidan gatan, så de var väl på väg till någon träff någonstans. Det är sällan som jag slås av bilar på det här sättet men jag blev alldeles till mig. Det är ju den perfekta veteranbilen. Lika liten som en Mini men med härliga former, självmordsdörrar och gälar över hela bakluckan (oj vad gälar det sattes på bilarna på 1980-talet. Ack, du sköna nostalgi). Mina närkontakter med Renault har annars varit begränsade men jag minns att morfar hade en blå Renault 16 på 1970-talet, det måste ha varit bilden efter den vita Opel Rekord som var mitt första bilminne jag har med morfar. Sedan dröjde det till 1985 när jag gick på Fordonsteknisk linje i gymnasiet då jag skulle fixa ett elfel och byta hjul på min lärares bil. Utan att kolla vad jag höll på med så skickade jag under garagedomkraften under bilen och pumpade upp den bara för att upptäcka att jag hade satt domkraften mot en stag för hjulupphägningen höger bak. Men efter att ha böjd tillbaka staget och bytt hjulen så fick jag faktiskt köra hans gröna Renault 30 en tur. Elfelet höll på att knäcka mig dock.

Så nu är jag kär i tanken på en Renault 4cv som sommarbil.
Antagligen en dum idé.

Billös igen

Så var det dags för nästa bil i raden av skrothögar att ge upp. Toyotan började koka på vägen till jobbet för några veckor sedan och efter att ha konstaterat att fläkten fungerade och byte av termostat utgick jag från att det var vattenpumpen som hade gjort sitt. Jag har ju bytt vattenpump på bilar tidigare men när jag sökte efter vilken firma som kunde tänkar ha vattenpumpar tillgängliga så såg jag att det var en annan typ av pump än vad jag stött på tidigare så tänkte jag att jag lika gärna kunde lämna in bilen på reparation. Sagt och gjort så letade jag upp en verkstad i Bålsta då jag hade bilen stående på jobbet och körde ner den dit. Detta var i tisdags och igår onsdag ringer de från verkstaden och berättar att jag behöver förutom vattenpump en ny kylare och byta lambda-sonden och att reparationskostnaderna kommer att överstiga tolvtusen kronor. Jag köpte bilen för sjutusen kronor för ett år sedan och beslutet att det får bli skrotning var inte så svårt. Så nu är man billös igen, med tre timmars färdväg till jobbet med kollektivtrafiken, enkel resa. Vi får väl se hur jag kan lösa det här framöver. Trött på skräpbilar är jag i alla fall.

Traktorer och veteranbilar på Färsna gård

Bolinder Munktell BM2 - 1943Bolinder Munktell BM2/BM3 var traktormodeller tillverkade 1939-1946 av Bolinder-Munktell i Eskilstuna. Det var de första två modellerna som såldes under varumärket Bolinder-Munktell, men traktorerna var trots detta märkta Munktells, medan motorerna var märkta Bolinder. BM2 var i stort sett samma traktor som föregångaren Munktells Typ 25 och hade samma tvåcylindriga tändkulemotor på 32 hk… (texten från Wikipedia.org).
Just den här skönheten hittade jag ute på Färsna gård idag. Jag har scoutat evenemang för den kommande veckan med Karin och Sofia och råkade då på uppgiften att det idag var veteranbilsträff på Färsna gård. Jag hade avskrivit besök här den 5 augusti då Veterantraktorklubben Norrtälje har årets stora Traktordag eftersom det krockar med en annan höjdpunkt lång väster om huvudstaden. När jag såg att det faktiskt var traktor och veteranbils uppvisning på plats idag så tyckte jag att det passade utmärkt med att jag slutade klockan  11:00  på jobbet och att jag kunde ta mig hit i lugn och ro. Skönt att få någonting att titta på efter ett 26-timmarspass.

Det var ett bra beslut att åka hit ändå för det visar sig att det finns en 4H-gård på gården så det finns definitivt intresse för att ta sig hit en sväng under nästa vecka med Svenska SmåFlicksFörbundet. Åtminstone Karin lär vilja titta på lite djur här skulle jag tro. Nu fick jag titta på lite traktorer och veteranbilar som en skön avslutning på arbetsdagen och nu ser jag fantastiskt mycket fram emot nästa vecka med flickorna. Det skall bli riktigt mysigt att ha dem hos mig igen.

Veteranbilar på Färsna gård

Att skriva för kråkorna

Kvartalsrapporter skall skrivas och färdigställas innan min semester tar sin början på måndag. Journalsystemet uppdateras med alla dessa dygnsanteckningar av olika kvalitet. Där jag tidigare vinnlade mig om att skriva om journalanteckningarna till en bra svenska struntar jag nu nästan helt i att försöka göra något åt de språkliga inadvertenserna i anteckningarna. Det är för många som skriver som har svenska som andra, tredje, fjärde och ibland femte språk för att det skall finnas tid att skriva om alla anteckningar. Nu fyller jag journalsystemet med information oavsett hur den är skriven. De värsta syftningsfelen eller de största luckorna i fakta fixar jag innan jag tar min hand ifrån dem men det är så vitt jag vet ingen som bryr sig om hur vi skriver våra rapporter.
Det är olika från kommun till kommun och från handläggare till handläggare naturligtvis men jag har svårt att se att all denna dokumentation är mycket annat än skådebröd. Dokument skapade för att påvisa att vi faktiskt gör något. Man behöver knappast vara någon Milton Friedman för att lista ut att vår produktion och samhällsnytta är låg. Trots att det är kvantitativt lite dokumentation per klient så tar den ändå oförsvarligt lång tid att komponera, vilket knappast heller kan vara speciellt produktivt. Det finns annan dokumentation som skulle utveckla yrket och vara mer relevant för vårt uppdrag på ett helt annat sätt. Nämligen dokumentation ämnad för informationsutbyte kollega till kollega. Att utkräva att man delar information och kunskap och fokusera på dennas betydelse för utförandet av det faktiska arbetet med att vara en förebild och ciceron för ungdomarna. Det skulle kunna höja det här yrket en bit från marken.

På match med Erika

Bjørn Paulsen har just dammat in 2-1Måndagens bästa två händelser var att Bajen spöade Elfsborg för första gången på tio år och att jag fick träffa Erika. Annars var det en ganska tuff dag. Efter söndagens tripp till Kolmården så var jag relativt sliten redan på måndagsmorgonen på jobbet. När sedan min avlösning som skulle ha kommit klockan nio inte dök upp och dröjde till efter elva med att ringa tillbaka bara för att tala om att han inte hade för avsikt att arbeta så började det kännas stressigt redan då. Jag hade sagt till Erika att jag skulle hämta henne vid halv fyra och nu ställdes saker på ända då min nästa kollega skulle komma först vid tolv-rycket. När klockan var 12:30, en och en halv timme senare än schemalagd arbetstid så kom jag iväg från jobbet men då hade vi snabbt fått planera om dagen och jag var plötsligt inte ledig för dagen längre utan jag var tvungen att komma tillbaka till jobbet efter matchen. Så det skulle bli en tredje natt i rad på jobbet. Så har man ju inte haft det sedan krisåret 2016. På det igen bara. Nåja, några övertidstimmar tackar jag ju ändå aldrig nej till. Men det innebar att jag fick köra hem och packa om väskan och sedan slänga mig iväg till Bromma och hämta upp Erika. Vi hann i alla fall i god tid till arenan innan match och även om det inte riktigt blev tid för att gå och äta en bit på något bättre ställe så blev vårt offer att äta något på Donken.

Den senaste hemmamatchen, åttonde juli, mot Örebo SK så hade Janne skakat fram ett par extraplåtar till matchen så jag plockade med två unga hammarbyare som bara varit i landet i drygt två år. De har sprungit på fotboll tidigare några gånger och båda har utrustats med snygga hammarbyhalsdukar och numera så kan de nästan ta sig igenom Just idag är jag stark utan för mycket besvär. Det är så tacksamt att göra något med de här killarna så när chansen kom att skaka fram biljetter även till den här matchen så tänkte jag ta med mina egna och bjuda killarna igen. Till sist var det bara Erika i klanen som kunde och ville följa med. Så jag ringde upp killrna och såg till att de fick ta med ett par polar. Mycket lyckat och utan Janne så hade det inte varit möjligt att göra gänget glada.

Janne och jag med Mubarak och Eyob

Sedan 3-1 vinsten mot ÖSK den åttonde så har Bajen hunnit med att torska borta mot Elfsborg med 0-3 så nu när tabellen vände och efter en turbulent transfer-period så startade Bajen utan Joseph Aidoo som när matchen startade var nere i Belgien och skrev på för KRC Genk. Nu startade ett lag som inte spelat så mycket ihop men som har en skärpa som jag inte har sett tidigare. Tränare Michelsen har definitivt satt en prägel på den här säsongens Hammarby. Och 2-1 i vinst tackar vi Bjørn Paulsen för. Grymma baljor som fulländade kvällen.
Kul att gå på match med ungdomarna. Nu hoppas jag kunna hitta på fler grejer med Erika och de andra i klanen Casselbrant under resten av sommaren. Så snart som möjligt helst.

Erika

En bra dag på jobbet

Under söndagen var jag på Kolmården på grund av mitt arbete. Det var några år sedan jag var här senast och att vara här utan sina egna barn känns minst sagt lite märkligt. Nu blev det en väldigt njutbar upplevelse på ett helt annat sätt. Den nya safari-linbanan som ersatt det gamla obsoleta bilsafariförfarandet var en njutning. Trettio minuter svalkande linbanelunk var en fröjd för den inre friden och jag och min kollega Håkan tog oss två åkturer i stilla frid.

I rask takt genom landskapet tillsammans med lite sköna människor från Röda Korset så åkte vi i två mini-bussar till Kolmården. Laddade med matsäckar och gott humör. Det var en helt igenom lyckad aktivitet för ungdomarna på boendet men för mig kommer nog alltid Kolmården vara starkast förknippat med när Sofia klappade rockor.

Två vuxna brunbjörnar slåss