Etikettarkiv: Vårljus

En sista föreställning

På vägI fredags, 25 maj, hade min arbetsgivare Vårljus vårfest på Ersta terass på Södermalm. Tidigare har festerna varit en angelägenhet för hösten men i år blev det alltså en vårfest och det gick inte att undvika att anledningen till detta var att de många uppsägningarna och nedläggningarna av verksamheter inom företaget skulle ha lett till direkt begravningsstämning om festen hade legat på hösten som brukligt varit. Jag mötte upp min kollega Ricardo på Pig & Whistle i Söderhallarna innan tillställningen för att dricka ett par öl i avslappnad miljö innan vi tog oss till tillställningen, inte minst för att det kändes svårt att veta hur stämningen skulle vara med tanke just på att flera festdeltagare skulle vara nyuppsagda och på vilket humör som helst. Skönt att få sitta och snacka lite med en god vän innan festen också. Väl på plats på Ersta terass var det ändå en uppsluppen stämning även om de dominerande samtalsämnena var bolagets utveckling och avvecklandet av verksamheter. De flesta verkade ha hunnit skaffa nya tjänster hos nya arbetsgivare. Känslan av sista natten med gänget var påtaglig. Middagen, grillbuffén var riktigt bra och minglet efteråt trevligt på de flesta håll. Det var väl ändå en känsla av att många av de människor man har lärt känna och blivit bekant med under de här åren på Vårljus kommer man aldrig mer att stöta på. Igår fick jag min uppsägning påskriven och klar och söker nya utmaningar är jag redan i full gång med. Skall bli intressant att se om man kommer att hitta något intressant att fortsätta med eller om man blir tvungen att börja om från noll igen. Lite lugn och ro i yrkeslivet skulle ju vara tacknämligt. Att få ägna sig åt något som visar att man kan leverera höga resultat på en plats där detta uppskattas, det är ändå drömmen.

Utsikt från Ersta

Jens Alnervik, saknad

Jens Alnervik, Kicker i San José State SpartansNu är det ett år sedan Jens tog sitt liv. Det har varit ett mårkligt år, Jens är med i tankarna så ofta. Vår gemensamma kollega Åsa och jag har flera gånger när vi har pratat på telefon återkommit till hur ofta Jens dyker upp i våra tankar och det är som om han vore med oss. Det HVB-hemmet som vi jobbade på tillsammans i Upplands Väsby har nu slagit igen portarna och verksamheten är borta. Det känns symboliskt på så många vis. Lasse som hade jobbat i verksamheten sedan de flyttade in i lokalerna blev förflyttad samtidigt som jag blev förflyttad i maj 2017 och det kändes nästan som att de stängde när det inte fanns någon historisk koppling från starten kvar. På många sätt kändes det som en annan verksamhet. Efter att jag blev förflyttad och ibland kom tillbaka när Anush jobbade så var det som att verksamheten hade förändrats helt. Nu är det stängt och det känns som om det stängdes för tidigt att det saknades något, att det saknades ett avslut och över allt vilar Jens ande på ett så påtagligt sätt. Det kanske är den ouppklarade känslan som Jens lämnade efter sig som gör att det känns så ofärdigt?

Marint vinterstök

I helgen var jag en tur till Hallstahammar igen. Det var ett helt år sedan senat som jag träffade Peter senast, när jag och Anush var där och hälsade på. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess men nu var det äntligen dags för en runda nere på Strömsholms båtklubb. Det stod 2016 på almanackan senast det var dags för en övernattning nere på klubben. Nu hade jag bokat tågbiljett från Stockholm men kom på att tåget stannar ju vid Bålsta station så jag sov över på jobbet och tjänade flera timmars sömn på att gå direkt till Bålsta station på morgonen istället för att åka hem hela vägen på natten och sedan ta mig ner till Stockholms Centralstation på morgonen.

Bålsta station

Utsikt från Bålsta station

Från Bålsta station till Västerås station blev det bara 29 minuter tågåka vilket var smidigt. Det är oerhört smidigt att ta sig med tåg mellan Stockholm och Västerås och jag har gjort den här resan några gånger nu faktiskt. Bland annat när min SAAB rasade ihop på väg till Västerås för jobb och när jag har varit och vittnat på rättegång på grund av händelser på jobbet i Västerås när jag fortfarande jobbade där. Jag har alltid varit svag för att resa med tåg och kan sakna de dygnslånga turerna från Stockholms Central till Abisko under militärtjänsten och när jag var där och fjällvandrade.

Tåg 724 mot Västerås

Västerås station

Väl framme i Västerås så plockades jag upp av Peter och vi rullade iväg mot båtklubben på en gång. Kort stopp för inhandling av frukostmaterial och sedan stopp på pizzerian för att få med oss ett par pizzor till middagen. Det var skönt att direkt sätta riktning mot båtklubben.

På väg till båtklubben

Väl nere på klubben packade vi snabbt in packningen i övernattningsstugan. Mat in i kylarna innan vi plockade fram verktyg för att röja lite sly och annat innan vi kunde börja avnjuta vår lediga kväll. Grillning av korv, uppvärmning av den vedeldade bastun. Efter lite grillad korv och en kall öl blev det en varm skön känsla i kroppen. Nu var det en varm bastu till kvällen som väntade. Senast vi badade bastu på klubben så badade vi i den höstkalla Mälaren men nu ligger isen tjock och att rulla sig i snön är inget jag tänker göra om på ett tag, senast var 1987 och det är lagom länge sedan.

Vi klarade natten utan att bränna ner bastun och inga båtar blev stulna så det kanske blir möjligt att göra om det här igen an något varmare dag.

Strömsholms båtklubb

Strömsholms båtklubb

Klubbhuset

öl och whisky

Peter röjer sly

Det skall lukta skogsbrand

Plan 714 till Sydney

Efter förra veckans tur till Huddinge då jag var med Janne och kollade på en Hummer H2 som inte riktigt var vad den utgav sig för att vara så blev det en tur till Växjö för att hämta en bättre lämpad kandidat. Det blev en flygtur från BMA till VXO för att hämta en bil som Janne redan hade beslutat sig för att han skulle ha. Propellerplan är ju alltid lite kul.

ATR 72-500/600 - Flight TF752

Vi kom ner på förmiddagen och blev upphämtade av en kille från GP Motor med bilen i fråga. Vi åkte tillsammans till bilfirman och Janne gick som vanligt minutiöst igenom kärran innan vi gav oss av på en roadtrip tillbaka mot huvudstaden. Ett par korta stopp på vägen och ett lunchstopp på Big Wong i Vimmerby sedan var det rakt igenom de stora blöta snöflingorna på de hala vägarna. Direkt till jobbet efter turen så var det helt plötsligt vardag igen.

Hummer H2

Hummer H2

Janne på GP Motor i Växjö

Hummer H2

Onsdag på jobbet

Onsdagar är dagen för veckomöten på jobbet. Dagen då beslut skall fattas och vi skall vända på stenar och diskutera allehanda ämnen. Gruppdynamik i sin ädlaste form. Det är intressant att se hur roller i en grupp formas, vilka som tycket att mötena är jobbiga, som trivs best ute i verksamheten och vilk som tar den teoretiska biten i jobbet bättre. Vilka som tar ordet och vilka som sitter tysta och just nu sitter vi där och pratar igen.

Arbetsgruppen

Årets första bad

Har jobbat extra i Enköping lite drygt tre månader. Det kom en förfrågan i samma veva som jag behövde få in pengar till kvarskatten så det var väl bara att hoppa på. Ingen glamour att jobba som personlig assistent men det var riktigt roligt med en ny utmaning och det kändes bra. All have to come to an end och nu fick det vara nog. Om man arbetar med pedagogik så är det svårt att acceptera att lägga sig på olika pedagogiska nivåer på olika ställen. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna bidra med någon av mina styrkor på det här extrajobbet och med tanke på att jag nu har nya arbetsuppgifter på mitt ordinarie jobb så är det bättre att jag lägger mitt fulla fokus där nu. Där kan jag driva utvecklingen framåt och bidra på ett kreativt sätt med min kompetens. Jag fattade mitt beslut att sluta i Enköping först i lördags så söndagen fick bli mitt sista pass. Det blev ett avslut i rehabbassängen, årets första bad. Den här veckan börjar med en kurs i Tramamedveten omsorg, så nu kör vi!

I badtagen

Frihetsdrömmar i ett grått Sverige

Innan morgonkaffetUnder några veckor av mycket arbete så har jag nu en ledig dag. Det var inte utan att det var skönt att sova till sent på dagen och sedan dricka ett par koppar starkt svart kaffe. Det är en skön känsla bara att kunna vara utan att prestera och producera när man har gått av en intensiv period på jobbet. Nu kan jag luta mig tillbaka och försöka fokusera på något av mina egna projekt. Förhoppningsvis kanske jag får några rader skrivna igen på mina skrivprojekt. Eller så kanske jag nöjer mig med att läsa ikapp nyheter och annat under kvällen. Mina tankar och idéer om olika bokuppslag visar sig att sammanfalla med andra yttre goda förutsättningar. Så jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna göra klart något av de projekt som ligger mig varmast om hjärtat. Det blir mycket lyssning på olika poddar men jag har varit för trött för att hålla mitt lästempo uppe. Det kommer väl tillbaka, förhoppningsvis redan efter helgen. Annars försöker jag fortbilda mig löpande som vanligt och skapa nya framåtsträvande projekt på jobbet lika väl som privat. Nu är vädret så trist som det kan bli och jag drömmer om att kunna ta mig en liten semester snart. Kanske redan i början på året, jag när ju en dröm om att starta upp något slags entreprenöriell verksamhet på någon annan kontinent. Gärna där man skulle kunna skapa sig ett framtida boende i ett mindre tråkigt klimat med en mer liberteriansk livshållning. Om inte annat så funderar jag på att bidra genom att gå in och sponsra ett kakao-projekt i en deal där jag inte tar ut någon vinst utan låter plantagen behålla avkastningen. Det skulle vara ett partnerskap med person på plats som får ta hela avkastningen lokalt. Det skulle vara ett sätt att öppna en dörr i alla fall och få en kontaktyta in i ett nytt samhälle.
Inatt slog jag en signal till Jo, som jag hade lovat att väcka då hon lämnar Malaysia för Thailand för en tid. Hon tycker att det är perfekt att jag bor i Sverige och hon i Asien. Det gör att jag skulle kunna ha en fast plats i Asien trots att jag bor kvar här, vilket får mig att fundera mer och mer på Afrika. Det är naturligtvis bara drömmar men varför inte försöka göra något lagom galet så här mitt i sista halvan av livet? Vem vet hur länge man får ha hälsan och med en destruktiv stat som behandlar befolkningen med vad som närmast kan betraktas som ekonomisk terror, som inte står Gustaf Vasa efter, så förväntar jag mig inte att ens ha en chans att kunna leva i Sverige med min framtida usla pension. Det börjar bli dags att hitta lösningar till ett frihetligare liv och leverne.

Willy Vlautin – Sviker dig aldrig

Willy Vlautin - Sviker dig aldrigWilly VlautinsSviker dig aldrig” blev en positiv upplevelse. Jag hade aldrig tidigare hört talas om författaren innan men tack vare de månatliga bokpaketen från Bakhåll förlag så landade den här i mina händer och det är jag tacksam för. Den unge Horace Hopper brottas med sin identitet och sin självbild. Med blandade etniciteter som vit och indian så väljer Horace att kalla sig för Hector och utge sig för att vara mexican när han skall förverkliga sin dröm att bli proffsboxare. Det är ett ledigt berättande och man blir snabbt bekant med de olika personerna i berättelsen som har ett skönt flyt och ett tempo som ger berättelsen sin karaktär och förstäreker miljö. Om jag springer på någon annan av författarens böcker så kommer jag definitivt att läsa det. Så pass bra tyckte jag att det var.
Att ha långt till arbetsplatsen och åka kommunalt har verkligen sparkat igång mitt läsande igen och nu tar jag mig an nästa bok så den lär väl dyka upp här inom kort.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från AuschwitzDet blev minst sagt ett ovanligt läsförlopp av den här boken. När jag jobbade mycket i Vallentuna för ett par tre år sedan så hade jag många jourpass vilket innebar att jag sov på plats. Eftersom jag genom hela mitt vuxna liv har haft sömnrubbningar av olika slag så var det inte alltid som min inre klocka synkroniserade med min arbetstid och definitivt inte med de tider då jag förväntades vila och sova. I jourrummet på min arbetsplats i Vallentuna hade vi ett vad som i bästa fall kan beskrivas som ett rudimentärt bibliotek. Det var inte mer än två titlar på den hyllan som överhuvudtaget lockade mitt intresse. Dels ”Örnen, bilan och stärnorna – En bok om Vallentuna”, sammanstäld av redaktör Ebbe Schön, vilken jag använde som lite av handbok för några av mina och de minas utflykter i trakterna runt Vallentuna (se exempel här). Dels var det Göran Rosenbergs mycket omtalade ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Eftersom min närvaro i Vallentuna var regelbunden så tog jag mig för att läsa boken då den verkligen hade väckt min nyfikenhet men samtidigt var detta under en period då jag läste väldigt lite skönlitteratur då jag hade 60-80-timmars veckor och lät mina intressen fotografi och klockor uppta min fritid. Nu hade jag dock chansen att kanske under en tid ta mig genom boken lite pö om pö utan att känna någon press. Det kunde få ta lite tid.
Det tog tid.
Jag avslutade inte boken innan 14 oktober i år. Det tog mig flera år att läsa den. Då jag inte jobbat regelbundet i Vallentuna sedan årsskiftet 2014/15 så bestämde jag mig för att helt sonika plocka med mig boken hem. Nu uppmuntrar jag naturligtvis inte till stöld av böcker men då jag tidigare hade skänkt hyllmetrar med Kalle Anka Pocket och en kasse med barn- och ungdomslitteratur till de som bodde i huset så såg jag det mer som ett byte till deras fördel. Upplevelsemässigt var det nog till min fördel dock.

Som jag nyligen skrev här på hemsidan så tror jag inte på idén att ha en svensk litteraturkanon (läs inlägget om det personliga biblioteket och litteraturkanon här) men om jag någonsin skulle ändra åsikt i den frågan så har den här boken sin givna plats i en svensk litteraturkanon. Den har plats i min personliga kanon om inte annat. De långa läsuppehållen har faktiskt inte påverkat läsupplevelsen av boken överhuvudtaget. Den här berättelsen har känts så angelägen och har levt kvar i mitt medvetende så starkt att jag inte har känt mig det minsta vilsen när jag har plockat upp boken efter månader av läsuppehål. Göran Rosenbergs gräver i sin faders historia på ett sätt som facinerar starkt eftersom när man tar ett steg tillbaka från den omedelbara berättelsen inser den smärta och den svärta som måste ha varit en del av processen av att lära känna sidor hos en fader som varit med om det stora utrotandet av människor i Europas moderna historia.
Det finns egentligen inget annat jag kan säga än att det här en bok som jag är väldigt tacksam att jag har läst och det känns som att det var en bra process, att tiden var en del av upplevelsen.