Etikettarkiv: Vårljus

En plats i solen

Riktig sommarvärme. Min gamla arbetsplats. Jag började här som vikarie under hösten 2012 under tiden som jag fortfarande jobbade på SBA som säljare. I Upplands Väsby blev jag kvar till början av 2014 då jag stack iväg till Vallentuna. Men redan i början av 2015 var jag tillbaka. Det känns som att året i Vallentuna var mycket längre så här i backspegeln, men det var den inte. Det hann bara vara ett skifte av halva personalgruppen och dessutom så hade jag ju redan under sommaren 2013 börjat tagit extrapass i Vallentuna. 2014 var jag där närmast heltid.
I Väsby var jag som sagt tillbaka i början på 2015 igen och i mitten av året var jag etablerad som vikarie i huset igen. Det har varit en underlig period och så fylld av dubbla känslor. Jag har fått jobba med bra personal, framför allt vikarier faktiskt, och jag har träffat en kvinna som betyder mycket för mig privat och jag har stött på ett massivt motstånd mot att utföra arbetet enligt den pedagogik som företaget har ålagt oss att använda. Kampen mot att få kollegor att utvecklas till en effektiv och kompetent arbetsgrupp gick om intet.

När Jens valde att lämna oss så var det väl sista dödsrycket för mig på enheten. Kampen slutade med en förflyttning till Bålsta och jag ser knappast någon ljusning för ”Åttan” inom någon snar framtid.
Trots min hat-kärlek till ”Åttan” så finns det ju händelser som går att binda till precis allt som du ser på bilden nedan. Grillen, de målade möblerna, brandtrappan, Anush…ja, till och med de vita bildäcken, jag kan nog koppla allt till olika händelser och historier. Men nu har jag gjort mitt på det här boendet och sedan sex veckor tillbaka så är jag ännu längre norr om Stockholm.

Anush på Vårljus i Upplands Väsby
Klicka på bilden för en förstoring.

Koks i lasten

Umeå Fyllskytte Tour 1987Jag måste ha köpt den någon gång under 1985. En snygg sjösäck som jag egentligen inte visste vad jag skulle ha till men jag gillade den, lite kärlek vid första ögonkastet, något inom mig sa att det där var accesoaren jag behövde och den blev min. Idag kommer jag inte riktigt ihåg var jag hittade den men jag har för mig att det var någonstans i Klara Norra. Ett svagt minne säger mig att jag hittade den inne på Sko-Uno men jag är långt ifrån säker. Den låg väl mest och skräpade hemma innan den kom till riktig användning men sedan den dagen har min sjösäck varit en trogen följeslagare i diverse sammanhang. Vem kunde ana att vi fortfarande hänger ihop efter 32 år.

Första äventyret tillsammans blev i månadsskiftet april maj 1986 då jag fick packa min väska med kläder och söka nattlogi hos min arbetskamrat, eller jobbarpolare som jag nog sa då, Perre Svensson på Skånegatan 75. Jag kommer ihåg att frågade honom om jag fick sova över ett par tre dagar innan jag hittade något annat men jag blev kvar till september då jag ryckte in i lumpen, mer eller mindre.
Allt jag hade att klä mig i den sommaren 1986 var det som jag hade packat i säcken, det var allt.

2:a Pluton - 7:e Specialkompaniet AF1
2:a Pluton – 7:e Specialkompaniet AF1

Så blev det då dags i september 1986 att göra militärtjänst. Jag förberedde mig genom att snagga håret och packa min sjösäck igen. Min avfärd mot Boden och Arméflyget skedde i samband med min mors födelsedag och av någon anledning hade jag ett gäng burk starköl kvar efter någon tillställning. Jag minns att släkt från Borlänge hade med sig Gustafskorv. Jag fick med mig en ring korv och ölen med min övriga packning i säcken. När jag satt ensam i hytten på tåget vid Stockholm Central så kom det in en kille och satte sig mitt emot mig där därinne vid fönstret, han tittade på mig en stund och konstaterade lite trevande att för honom var det första gången. Jag tittade på honom och berättade att det var det för mig också. Hans blick flackade mellan sjösäcken som låg uppe på bagagehyllan och på min frisyr. Fram och tillbaka ett par gånger innan han berättade att han trodde att jag var en yrkesmilitär.

Jag frågade honom om han gillade korv. Han sa ja så jag hivade ner säcken och plockade fram starköl och korv. Det var mitt första möte med Robban Elfving.

2:a Pluton - 7:e Specialkompaniet AF1
2:a Pluton – 7:e Specialkompaniet AF1

Efter 10 månader tillsammans i Boden så kom jag tillbaka till Stockholm sommaren 1987. Jag jobbade fortfarande på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen och nu när jag hade varit borta och försvarat landet hade nya kollegor dykt upp på företaget. Bland annat ett par mer eller mindre vapenkåta killar, Robban och Greger som mest pratade vapen på dagarna. Robban hade sin morfar boende ett antal mil utanför Umeå och han och de andra jaktintresserade byborna hade en egen skjutbana. Nu var ju planerna snart igång. Vi skulle upp till by och skjuta lite jaktgevär. Planerna utökades och plötsligt var vi en full bil med ungdomar, öl och skjutvapen.
Vad kan gå fel?

I sista sekund ställde Greger in. Han skickade dock med ett meddelande med Robban att Greger hade precis monterat på ett nytt sikte och att han ville att jag skulle ta med hans bössa och ställa in siktet ordentligt. Det rann några liter öl under den där resan. Öl och kaliber .30-06 Springfield var temat och packningen fick plats i säcken. En vacker dag när andan faller på kanske jag berättar mer om den resan, men antagligen inte.

g.r.c. - Gunnar Roland Casselbrant
g.r.c. – Gunnar Roland Casselbrant, min signatur under några år

Sedan stuvades den undan, sjösäcken. Den kom till heders ibland men mest låg den längst ner i garderoben och plockades bara fram sporadiskt. Men sedan började behovet uppstå igen. Som säljare ute på vägarna bodde vi ofta på hotell men framför allt på vandrarhem runt om i landet och de senaste fem åren har säcken hängt med på olika HVB-hem i Stockholm och Västerås. Tygmärkena har börjat ramla av och det börjar lossna i sömmarna nu.
Det senaste bidraget till alla namnet på säcken blir det sista. Den skall pensioneras nu. När en värdig ersättare har hittats, någon gång under året, då säger jag tack för de här åren till en trogen kamrat.

Mr. Cool 2016
”2016 Du är Mr Cool fortfarande” – Kristina Botros

HKP3, HKP6, HKP9 och DRIVM. & SIGNM.
HKP3, HKP6, HKP9 och DRIVM. & SIGNM.

Vårkänning i Markim

Så var det dags för den första riktiga vårkänslan. Nästan all snö som kom tidigare i mars har försvunnit och solen ger värme. Eftersom min Toyota ligger i vila med vinglig framvagn så har Anush varit god i överkant och låtit mig låna hennes bil tillsvidare och därför skjutsade jag henne till jobbet i morse. Det gjorde att jag fick möjligheten att komma ut tidigare än vad jag skulle ha gjort annars.

Vår vid Markims kyrka

Jens Alnervik (1984-2017)

Jens Alnervik, Kicker i San José State SpartansDöden hälsar på igen. Ännu en kollega som faller. Jens Alnervik som började på Vårljus i Upplands Väsby någonstans strax före nyår 2012 och vi jobbade ihop fram till slutet av 2013 då jag mer och mer hamnade i boendet i Vallentuna. När jag kom åter till Väsby i början av 2015 så var sig det mesta likt. Jens släppte aldrig in någon kollega så nära att vi någonsin pratade om hur han mådde och kände själv. Med en stark integritet så höll Jens allt prat om sig själv på en armlängds avstånd och när jag i januari i år för första gången var hemma hos Jens så var det ingenting som skvallrade om att han snart skulle vara sjukskriven och sex veckor senare död.

Den där natten jag sov på Jens soffa så hade vi tittat på NFL-fotboll, ätit Jens hamburgare och druckit några bira. När Jens sedan blev sjukskriven och veckorna gick så började han bli rejält saknad. Nu var vi flera som såg fram emot att han snart skulle vara tillbaka på jobbet.
Istället får vi ett dödsbud.
Jag kommer aldrig att acceptera. Det finns något inom mig som kan förstå, men att acceptera att Jens valde den lösning på sina problem som han valde? Nej. Saknaden efter honom är stor. Våra politiska, samhälls- och religionsdiskussioner har upphört och det känns ofantligt tomt att inse det.

Jens Alnervik, Kicker i San José State Spartans

Kind Cigars på Kåken

Zino Davidoff - Zino PlatinumFredagen 3 mars så var det ett litet trevligt cigarr-event (denna ständiga svengelska) på ”Kåken” på Regeringsgatan 66. Jag fick med mig Anush och en handfull utmärkta rökverk. MartinKind Cigars sålde cigarrer och det försegick provsmakning av Famous Grouse och The Macallan men jag och Anush höll oss till våra cigarrer och vodka. Vi rökte en ganska trevlig blandning av kvalitetscigarrer. Det var Zino Platinum Crown Seies, OpusX, Bespoke Basilica C No. 1, Arturo Fuente Gran Reserva och sist men absolut inte minst en lagrad El Rey del Mundo Choix Supreme som legat i humidoren i flera år. Skulle tro runt fyra år. Det var något av det godaste som jag har rökt men jag lät Anush röka lejonparten av cigarren och smakade bara själv. Fantastisk liten puffpaus i vardagen.

Det har varit långt mellan cigarrevenemangen för undertecknad ett tag nu. Skulle vara skönt att få igång lite puffande på regelbunden basis igen. Snackade lite med en kollega härom dagen som ville ha lite amatörtips på cigarrer som inte var för stora och jag tipsade om Montecristo No.4 och det hade fallit väl ut. Jag kanske kan locka med mig John ut för att puffa lite någon kväll och Anush drar sig ju uppenbarligen inte för en cigarrsittning, hon är en drömkvinna på så många olika sätt.

Jag njuter en OpusX

Anush puffar på en Zino

Jag och Anush

Karl Martin Brix Nelson, grosshandlare i cigarr

Kind é på Kåken

Anush hänger i baren

Anush röker en vällagrad El Rey Del Mundo - Choix Supreme

Motormässan i Älvsjö

Det var några år sedan jag var på MC-mässan senast. Nu hade jag köpt biljetter för att få med ett par av ungdomarna från vårt boende på en aktivitet. När det väl var dags att åka så var det en stackare som vi fick med oss. Jag ringde till Axel då jag hade en biljett ledig plötsligt men tyvärrr missade han samtalet vilket var tråkigt då jag tror att det hade kunnat varit trevligt för såväl Axel som Ali att ha få träffat varandra.
Nåväl, vi hittade sent omsider iväg till Älvsjö-mässan och väl där fick vi ägna en försvarlig del restiden till att hitta en parkeringsplats. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man har underdimensionerat behovet av P-platser så kraftigt på Stockholmsmässan? Det är obegripligt. Det borde rimligen vara enkel matematik att räkna ut hur många besökare som de har på de största evenemangen och sedan anpassa parkeringstillgången efter detta? Det kommer folk även utifrån, utanför det omedelbara kommunaltrafiksnätet i Stockholm till de här evenemangen.

Den enskilt största anledingen till besöket på mässan var att få dit ALi och min kollega Kristina för att kanske umgås på en neutral plats då deras kommunikation helt har frusit in. Väl på plats så gjorde ALi allt för att undvika Kristina så att jag och Kristina fick vandra omkring på mässan på egen hand under tiden Ali höll avstånd och kollade in lite sköna hojar. Sju timmars ganska bortslängt arbete på min lediga dag men ibland måste man försöka med något annat. Jag fick ialla fall kolla in de två olika motorcyklar som jag just nu fundrear kring som framtida fördmedel.

Triumph

Ducati

Ducati

Honda

Ducati

Harley-Davidson

Harley-Davidson

Harley-Davidson

BMW

Ducati

Zündapp

Vinterhalt till Västerås

SkodaDet nya året har hunnit komma igång med en närmast ljummen nyårsnatt men ett par dagar senare snö och kyla i överflöd. Då jag har hittat en köpare på min Skoda som stått still på gården i snart två år och som jag inte lyckats få ihop. Efter att ha fått i ett nytt batteri i bilen sparkade den igång utan protest och sett i backspegeln så borde jag ha försökt sälja av bilen när den var nykrockad. Hur som helst så hade en av bromsskivorna bak rostat fast med beläggningen så hårt att det inte var annat än att plocka bort oket och slipa ner beläggen lite innan jag fick rull på kärran. Precis när jag fått rull på maskin igen så kom vintern. Jag orkade inte ens ge mig på att ta mig hem efter jobbet i tisdags kväll eftersom jag förstod att det inte skulle ha hunnit plogats hemmavid ännu.

Idag trotsade jag kylan och det totala trafikkaoset med en tur och retur till Västerås. Min tidigare kollega på Polstjärnan, Amelie, lämnar Västra Aros efter ett par år och flyttar tillsammans med sin man och deras söta lilla dotter tillbaka till Västkusten. Därför tackade jag snabbt ja till att träffas på en fika, då vi kanske aldrig kommer att träffas igen. Jag kommer att sakna arbetspassen med Amelie länge än. Det var under en period en väldigt bra arbetsgrupp på boendet i Västerås och Amelie var en mycket driven, stark, kunnig och perceptiv medarbetare som jag snabbt lärde mig att hålla av som kollega och vän. Jag kan bara hoppas att jag har betytt lika mycket för hennes tid på samma arbetsplats. Det är faktiskt så att Amelie var en stark anledning till att jag kunde använda min halvtidstjänst i Västerås för att hämta energi och motivation för min heltidstjänst i Upplands Väsby.
Det kändes skönt att få träffa Amelie igen och jag önskar henne och hennes familj stort lycka till i framtiden.

Amelie Hellström

Amelie Hellström

Linda tycker om konst

AnushSå var det dags att säga adjö till ännu en kollega som snart försvinner vidare till nya utmaningar. Anush har varit en flitig vikarie sedan i våras och det har varit ett nöje att jobba med henne. Vi bestämde att vi skulle gå ut tillsammans och jag vet inte om hon har några fler arbetspass inbokade när jag är på plats så det kändes som en bra idé. När Anush gick av sitt arbetspass idag så skickade hon ett meddelande och undrade vad hon skulle ha på sig, jag hade inte sagt vad vi skulle göra. Hon hade förväntat sig en krogrunda och jag hade en lite annan plan för kvällen. Jag svarade att hon skulle klä sig sobert men inte balklänning för att inte avslöja något. Jag hade nämligen sett att Waldemarsudde hade öppet till 20:00 på torsdagar och jag hade redan blivit lite nyfiken på deras pågående utställning om salongsmåleri. Jag tror att Anush blev aningen överraskad av att plötsligt befinna sig på en konstutställning men det var nog ganska träffsäkert för inte bara har hon målat själv utan har en farbror som har varit en framstående målare under sovjeteran enligt hennes berätterlser. Det var en mycket bra utställning och utställningen med Cecilia Edefalk var också överraskande på många sätt. Jag var inte helt tagen på plats men det är hennes konst som snurrar i huvudet nu när jag har kommit hem och har upplevelsen några timmar bakom mig. Bra. Jag gillar det som sätter spår.

Jag har under den senaste månaden följt SVT-serien Konstnärsdrömmen med intresse och glädje. Det har varit strålande underhållning och att nu få se vinnaren Stina Gunnarssons målningar från TV-serien på väggarna på Prins Eugenes Waldemarsudde var intressant. Det var rejält mycket mer intryck än att se dem på TV. Det är ju så naturligtvis men det var nästan lite svårt att ta in de levande färgerna i tavlorna och hur de gick fram i rummet som de inte gjorde på TV. Kul att se.

Det fick blir en avslutning av kvällen på restaurang Grodan. Fick mig en alldeles egen överraskning när Anush beställde sniglar till förrätt. Tror det är första kvinnan som jag träffar som hugger in på sniglarna och de här Roquefortgratinerade små sniglarna var verkligen små läckerbitar. Börjar man bra så vill man avsluta bra så det fick bli en biff Tartar som avslutning. Kanske den bästa råbif jag har ätit faktiskt.

Cecilia Edefalk

Anush tycker om konst

Le ciel est rouge sur Laramie

Jag och min kollega Mosa bestämde oss för att göra något roligt tillsammans då han tyvärr slutar på jobbet till nyår valet föll tillslut på att skjuta pistol. Jag har i många år till och från funderat på att börja skjuta pistol men det har stannat vid tankar och att jag sensta för några år sedan letade runt om information på nätet om olika skytteklubbar i Stockholm. Efter att ha skjutit allt från K-pist m/45 och KSP 58 under militärtjänsten till jaktvapen (en vacker dag kanske jag berättar om skytteresan till Umeå 1987) och hagelbrakare i en massa olika sammanhang, men aldrig pistol. Nu skulle det dock bli av och vi tog oss ut till Västberga och The Target för att prova på lite olika kanoner. Det blev lite blandad kompott av vapen och kalibrar.
Vi startade med Hämmerli X-esse, Glock 17 samt Glock 19 för att sedan trappa upp och sluta med .357 Magnum, .44 Magnum och till sist en Ruger Super Redhawk .454 Casull.

Till min egen stora förvåning så skjöt jag bättre än vad jag hade förväntat mig och det känns som att det skulle vara kul att göra verklighet av skyttedrömmarna. Att börja med kaliber .22 stör mig inte det minsta. Min favoritkaliber 9mm finns att hitta i samma modeller så det skulle kunna vara en lösning. Hur som helst så var det en mycket trevlig upplevelse som gav mersmak.

The Target Shootingrange

Mosa avlossar en Magnum 44

Jag siktar in mig med en Ruger Super Redhawk .454 Casull

Mosa på The Target Shootingrange

Miljöterapi

PM - Överlämningar ur ett miljöterapeutiskt perspektiv Det har ju varit en del intenutbildningar och annat att pyssla med under den senaste tiden. Oktober och november hade jag väl rätt mycket att göra och nu när det bara är julstöket kvar på årets agenda känns det som ett intressant 2017 ligger för våra fötter. Inför 2016 lovade jag mig själv att grilla minst en gång och att äta kräftor minst en gång. Efter som jag misslyckades med det så får det vara min målsättning för 2017 istället.
En av de internutbildningar jag deltog i under hösten var utbildningen i Miljöterapi. Jag och några kollegor i Väsby skrev ett PM om Överlämningar i ett Miljöterapeutiskt perspektiv som jag tänkte att jag kunde delge omvärlden här. Det är skrivet utifrån att vi inom vår egen verksamhet lokalt behöver komma vidare med det miljöterapeutiska förhållningssättet genom bland annat att se till att våra överlämningar följer ett miljöterapeutiskt tankesätt.
Läs om du vill.