Etikettarkiv: Upplands Väsby

Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll – Olof Lundh

Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll - Olof LundhDet här är en bok som jag fick av min chef Yadira Nisch i Upplands Väsby när jag jobbade mitt sista pass på plats där i början på sommaren. Det är i sig en intressant detalj, att för Yadira är mitt fotbollsintresse så starkt att det är en del av min identidet utåt. Jag som bara bryr mig om Bajen (och i viss mån St. Pauli). Visserligen har det ju gett sköna kollegiala trätostunder men framför allt Jens och Lazze, men det har ju mest varit en rolig grej. Hur som helst. Vad Olof Lundh pratar om när han han pratar om fotboll är mycket Svenska Fotbollförbundet och deras affärer. Jag blir inte så himla entusiastisk trots Olof Lundhs fina arbete och mod att ta bladet från munnen om den allmänna korruptionen och den halvgråa verksamhet som svensk fotbolls affärer består av. Mest blir jag beklämd av att se att hur man utser personer till ledande befattningar i en av svenskt samhälles största verksamheter fortfarande är svågerpolitik utan ens förmåga till intellektuell analys och när i hela världen skall någon någonsin göra en konsekvensanalys av något överhuvudtaget?

Boken är en habil genomgång av svensk fotboll och spelet bakom kulisserna och det är på ett sätt tragisk att se hur fotbollen även i Sverige drivs i samma svågerkapitalistiska anda som internationell fotboll genom organisationer som FIFA och UEFA. Trots mitt svala intresse för fotbollens infrastruktur så är det en mycket välskriven och bra genomgång. Är man intresserad av svensk fotboll är det definitivt en måste-bok i biblioteket så absolut en bok som var värd att läsa.

En plats i solen

Riktig sommarvärme. Min gamla arbetsplats. Jag började här som vikarie under hösten 2012 under tiden som jag fortfarande jobbade på SBA som säljare. I Upplands Väsby blev jag kvar till början av 2014 då jag stack iväg till Vallentuna. Men redan i början av 2015 var jag tillbaka. Det känns som att året i Vallentuna var mycket längre så här i backspegeln, men det var den inte. Det hann bara vara ett skifte av halva personalgruppen och dessutom så hade jag ju redan under sommaren 2013 börjat tagit extrapass i Vallentuna. 2014 var jag där närmast heltid.
I Väsby var jag som sagt tillbaka i början på 2015 igen och i mitten av året var jag etablerad som vikarie i huset igen. Det har varit en underlig period och så fylld av dubbla känslor. Jag har fått jobba med bra personal, framför allt vikarier faktiskt, och jag har träffat en kvinna som betyder mycket för mig privat och jag har stött på ett massivt motstånd mot att utföra arbetet enligt den pedagogik som företaget har ålagt oss att använda. Kampen mot att få kollegor att utvecklas till en effektiv och kompetent arbetsgrupp gick om intet.

När Jens valde att lämna oss så var det väl sista dödsrycket för mig på enheten. Kampen slutade med en förflyttning till Bålsta och jag ser knappast någon ljusning för ”Åttan” inom någon snar framtid.
Trots min hat-kärlek till ”Åttan” så finns det ju händelser som går att binda till precis allt som du ser på bilden nedan. Grillen, de målade möblerna, brandtrappan, Anush…ja, till och med de vita bildäcken, jag kan nog koppla allt till olika händelser och historier. Men nu har jag gjort mitt på det här boendet och sedan sex veckor tillbaka så är jag ännu längre norr om Stockholm.

Anush på Vårljus i Upplands Väsby
Klicka på bilden för en förstoring.

Jens Alnervik (1984-2017)

Jens Alnervik, Kicker i San José State SpartansDöden hälsar på igen. Ännu en kollega som faller. Jens Alnervik som började på Vårljus i Upplands Väsby någonstans strax före nyår 2012 och vi jobbade ihop fram till slutet av 2013 då jag mer och mer hamnade i boendet i Vallentuna. När jag kom åter till Väsby i början av 2015 så var sig det mesta likt. Jens släppte aldrig in någon kollega så nära att vi någonsin pratade om hur han mådde och kände själv. Med en stark integritet så höll Jens allt prat om sig själv på en armlängds avstånd och när jag i januari i år för första gången var hemma hos Jens så var det ingenting som skvallrade om att han snart skulle vara sjukskriven och sex veckor senare död.

Den där natten jag sov på Jens soffa så hade vi tittat på NFL-fotboll, ätit Jens hamburgare och druckit några bira. När Jens sedan blev sjukskriven och veckorna gick så började han bli rejält saknad. Nu var vi flera som såg fram emot att han snart skulle vara tillbaka på jobbet.
Istället får vi ett dödsbud.
Jag kommer aldrig att acceptera. Det finns något inom mig som kan förstå, men att acceptera att Jens valde den lösning på sina problem som han valde? Nej. Saknaden efter honom är stor. Våra politiska, samhälls- och religionsdiskussioner har upphört och det känns ofantligt tomt att inse det.

Jens Alnervik, Kicker i San José State Spartans

Vinterhalt till Västerås

SkodaDet nya året har hunnit komma igång med en närmast ljummen nyårsnatt men ett par dagar senare snö och kyla i överflöd. Då jag har hittat en köpare på min Skoda som stått still på gården i snart två år och som jag inte lyckats få ihop. Efter att ha fått i ett nytt batteri i bilen sparkade den igång utan protest och sett i backspegeln så borde jag ha försökt sälja av bilen när den var nykrockad. Hur som helst så hade en av bromsskivorna bak rostat fast med beläggningen så hårt att det inte var annat än att plocka bort oket och slipa ner beläggen lite innan jag fick rull på kärran. Precis när jag fått rull på maskin igen så kom vintern. Jag orkade inte ens ge mig på att ta mig hem efter jobbet i tisdags kväll eftersom jag förstod att det inte skulle ha hunnit plogats hemmavid ännu.

Idag trotsade jag kylan och det totala trafikkaoset med en tur och retur till Västerås. Min tidigare kollega på Polstjärnan, Amelie, lämnar Västra Aros efter ett par år och flyttar tillsammans med sin man och deras söta lilla dotter tillbaka till Västkusten. Därför tackade jag snabbt ja till att träffas på en fika, då vi kanske aldrig kommer att träffas igen. Jag kommer att sakna arbetspassen med Amelie länge än. Det var under en period en väldigt bra arbetsgrupp på boendet i Västerås och Amelie var en mycket driven, stark, kunnig och perceptiv medarbetare som jag snabbt lärde mig att hålla av som kollega och vän. Jag kan bara hoppas att jag har betytt lika mycket för hennes tid på samma arbetsplats. Det är faktiskt så att Amelie var en stark anledning till att jag kunde använda min halvtidstjänst i Västerås för att hämta energi och motivation för min heltidstjänst i Upplands Väsby.
Det kändes skönt att få träffa Amelie igen och jag önskar henne och hennes familj stort lycka till i framtiden.

Amelie Hellström

Amelie Hellström

Karin och Dolly Style

I torsdags så tog jag med mig Karin till Upplands Väsby och uppträdande av Dolly Style. Det var med, bokstavligen, spänd förväntan som Karin höll ut och väntade på att tjejerna i Dolly Style skulle komma upp på scenen. Det bjöds på fyra låtar innan det var slut. Visst, det är en ung publik och ett köpcentrum men den unga publiken innebär också att det förväntas att inhandlas merchandise så lite mer artisteri kunde man kanske önska. Nåväl, med Karin på axlarna så fick hon en bra plats för att se tjejerna.
Redan under första numret så kände jag en viss undran inför företeelsen som gruppen utgör. Är alla de där dansstegen verkligen riktade till målgruppen flickor 8-12 år eller är det en flört med deras pappor också? Andelen pappor som var på plats antyder att pappor också får ut något av bandet, uppenbarligen.

Efter föreställningen så ställde vi oss i kö för att få plansch och t-shirt som inhandlats att bli signerade. Det var en rejält lång kö och det tog lång tid men Karin var stoisk och efter åttio minuters köande när vi äntligen var framme så hade hon bara frågat om klockan tre gånger. Tjejerna i Dolly Style (och produktionsapparaten runt dem) är oerhört professionella och efter en och en halv timmes signerande och fotande så tog de sig fortfarande tid för varje liten unge som kom förbi och när jag skulle ta en bild på Karin och gruppen så bad de mig ta om bilderna så att hela gruppen kunde titta in i kameran.
Mycket proffsigt.

Karin ville dock inte att jag visade bilden här så det blir en svart bild istället.

Dolly Style i Upplands Väsby

Karin vill inte vara med på bild

Continental 175/65R14

Efter ett dygnspass på jobbet så var det dags att åka hem. Jag kände mig ovanligt trött efter ett dygn på jobbet så jag stannade kvar en stund extra. Det låter kanske lite tokigt men att i lugn och ro få äta lunch med ett par kollegor innan man hastar iväg kan ge den energi som behövs för de 57 kilometrarna hem till Österledinge. Att få lite mat och få skingra tankarna innan man sätter sig en timme i bilen efter ett dygn på jobbet kan vara skillnaden mellan att orka göra något mer den dagen eller inte. Så är man redo att åka hem och kommer ut till bilen och upptäcker att ett hjul är platt.

Just där med ett bagageutrymme som inte går att öppna tappar man lite lusten för den här dagen.
In och flörta lite med chefen och låna boendets buss. Jag måste få med mig garagedomkraften, verktyg och reservdäck till Upplands Väsby i morgon så att jag kan skifta hjulet och få hem kärran.

Nu har jag packat bilen för i morgon och hoppas att det inte händer så mycket mer eller att det skulle bli panikkallt och frysa på igen för nu får jag rulla på udda gummin några dagar.

Vilda Väsby vs. Bamsingarna

Efter att ha lagt vantarna på en friplåt till matchen mellan Väsby och Hammarby så blev det en bra avslutning av kvällen i Vilunda-hallen med en utmärkt Bajen-seger. Det var bra länge sedan jag kom iväg på en hockeymatch och jag vill dra mig till minnes att det då var i Södertälje mellan SSK och Brynäs för en sådär tio år sedan, så det var minst sagt på tiden att komma iväg och se en riktig match igen. Jag har sett märkligt lite hockey live med tanke på hur mycket hockey har betytt för mig genom åren ändå, och Hammarby har jag aldrig sett spela hockey tidigare faktiskt.
Helt okey ishockey fick man se ikväll och en skön 2-4 vinst till Bamsingarna.

Nummer 29 Olle Wallberg

Bajenvinst

Bamsingarna

Alfa Romeo ut, Toyota in

Förra onsdagen när jag slutade jobbet och kom ut till bilen på eftermiddagen så bara försvann kopplingspedalen under min fot när jag skulle starta bilen för hemfärd. Jag fick köra hela vägen, sextio kilometer, utan koppling och försöka kryssa på småvägarna för att slippa korsningar där jag behövde riskera att stanna in så mycket att jag fick stop i maskin. Efter mycket om och men lyckades jag ändå komma hem. Väl hemma tänkte jag mig inte för längre än att köra in skrotet på tomten. Vilket naturligtvis gav mig problem när jag i måndags skulle få ut bilen backandes ut på grusvägen. Det slutade med att jag fick köra ut på startmotorn. Johan tog ledningen i Toyotan och så tog vi oss via de smalaste slingrigaste småvägarna jag har sett här i Roslagen upp till Malsta bildemontering. Det är faktiskt den andra bilen jag skrotar på den här platsen.

När jag väl hade kommit hem förra onsdagen så ringde jag genast till min kollega Ingalill som jag hade jobbat med på tisdagen och då låtit berätta att hon skulle sälja sin Toyota Corolla. Eftersom jag hade jobb i Upplands Väsby torsdag klockan 16:00 till fredag 11:00 och sedan förväntades vara i Västerås en timme senare för jobb hela helgen så fanns det inte riktigt utrymme för tåg– och busstransport. Vi gjorde upp affären på en gång. Så jag kunde rulla hem med bilden direkt. Till skillnad från när jag skrotade min senaste SAAB så hade jag inte så mycket grejer liggandes i baksäte och bagageutrymme så det var snabbt gjort att slänga över det jag hade liggande i Alfan till den nya bilen. Nu hoppas vi att den här tar sig fram ända till besiktningen i september.
Men jag saknar ju redan Alfan. Jag måste ha en Alfa Romeo snart igen. Vilken kul bil det var ändå.

I Alfa Romeo-miljö

Toyota Corolla LXi

Fem år yngre i ett klipp

Åsa Alinger Jag har trivts med att gå långhårig ett tag nu men de senaste månaderna så har jag varit bra less på det gråa tunna burret som samlats bakom nacken. EFter att ha bestämt mig för att låta lockarna falla så frågade jag min f.d. kollega Åsa om inte hon kunde sätta saken i håret på mig. Jag var till och med så utled på min brist på frisyr att jag lät en av tjejerna på Asyl- och PUT-boendet jag jobbar på i Upplands Väsby fläta håret på mig en kväll eller två innan jag åkte över till Jakan, den sista dagen i februari, och lät Åsa sätta saken i det som nu känns som en frisyr igen.

Förutom att få äran att bli friserad av Åsa så var det trevligt att få se hennes nya lägenhet. Hon inreder sitt hem så att det utan problem skulle passa i vilket glassigt magasin som helst. Hon hade flera detaljer som jag gillade skarpt och den underbart kitchiga fåtöljen som hon hade fått tag på var verkligen en liten pärla i bostaden.
Nu när Åsa har bytt arbetsplats så kommer jag att sakna att ha henne att gnabbas med så jag får väl helt enkelt se till att klippa mig oftare framöver.

Jag - nyfriserad