Etikettarkiv: Stockholm

One moment in time X

Volvo L120Det måste ha varit vintern 87/88 en sådan där halvkall vinterkväll när jag höll på att hamna i Hammarby kanal. Det här var långt innan det hade skett en gentrifiering av Södermalm i allmänhet och Hammarbyhamnen, som vi kallade det då, i synnerhet. I dag rör sig en massa, alldeles säkert trevliga och lyckliga, människor på samma plats där vi lastade lastbilar med allehanda VVS-materiel och rör i tremeterspipor.
Kopparrör och stålrör och alla möjlig rör. I den så kallade rörhallen där raggaren Flipper var lika inofficiell som ohotad chef (firmafesten där Flipper tungkysste chefer i ledningsgruppen mot deras vilja skulle antagligen utgöra utmärkt material för ett eget inlägg en vacker dag) sorterade man upp och flyttade nyinkomna rörbuntar till respektive lagerplats med hjälp av traverser. Då lagret var ålderstiget och inte alls dimensionerat för den omsättning av varor som vi i slutet av 1980-talet hanterade så fanns det en brist på lagerutrymme. Rörhallen var antagligen ändå den yngsta byggnaden på Ahlsells område men för att få plats med det som skulle lastas på bil på kvällen så lade man upp det i stallage utomhus, på kortsidan nedanför rörhallen ner mot kanalen.
Det var som sagt en kall vinterkväll, vädret hade växlat från regn till minugrader och jag minns fortfarande hur rått det var i luften. Det var kallt inne på lagret och när jag var tvungen att gå ut för att hämta en rörbunt till en av kvällsbilarna (Södertälje, Uppsala och två bilar till Norrköping om jag minns rätt) så var det med viss brådska jag hoppade in i lyftaren.

Inne på lagret så använde vi en uppsjö olika gaffeltruckar för att utföra vårt jobb men för att lyfta rörbuntarna behövdes rejälare doningar så ute på gården hade vi en stor Volvo L120, en sådan där stor gul ramstyrd bjässe som man flyttar på det mesta med. Jag justerade ut gafflarna så att det var ett så brett mellanrum mellan dem som möjligt för att jag inte skulle behöva balansera rörbunten och riskera att den gled av i något moment. Gafflar och annan metall var iskall och kylan bet rakt igenom handskarna så jag hade ganska bråttom upp i styrhytten.
När den stora dieselmotorn brummade igång och ett moln av svartrök blåste ut genom svgasröret som mynnade ut strax ovanför hytten så la jag i växel och åkte ner. Just det ner.
Det var nämligen en lutning, svag, men ändå en lutning ner till stallaget vid gaveln på rörhallen. Jag körde ganska försiktigt men ändå resolut ner mot stallaget, jag hade redan flera års truckvana och kände mig betydligt mer hemma i en lastmaskin eller på en motorcykel än bakom ratten på en bil. Vid stallaget fick jag hoppa ur lastaren och börja leta efter adresslappar på de buntar av stålrör som fanns i stallagen. De där handskrivna adresslapparna som manuellt hade krokats i stålbandet som höll ihop rörbunten med en liten metallmärla. Ibland satt adresslapparna så illa till att man var tvungen att lyfta på en rörbunt för att komma åt att se och läsa på adresslappen på bunten under. Kylan gjorde att det var svårt att räta ut fingrarna trots handskarna. Jag hittade snart rätt rörbunt och gladde mig åt att det var en fristående bunt. Bara att köra in gafflarna under den och lyfta.

Sagt och gjort. Jag snurrade med van hand in lastaren framför rörbunten och lyfte av den från stallaget. Nu var det bara att svänga runt och köra upp till lastkajen och lägga rören på lastbilen. Eller, ja, bara och bara.
Eftersom det var kallt och hade frusit på så tog jag det lugnt. Jag hade inte känt att det var någon halka på gården men det glänste förädiskt i asfalten så det var lika bra att vara försiktig. Det sista jag vill var att rörbunten skulle glida av gafflarna och att jag skulle bli tvungen att på något sätt rätta upp situationen för hand för att få upp bunten pågafflarna igen. Inte i den här kylan.

I uppförsluet började det slira. Inget grepp under de stora däcken och lastaren började sakta sakta glida bakåt. Bakom mig fann Hammarbykanalen. Hur många meter? Fem kanske sex meter till kajkanten. Jag gav lite gas men det greppade inte utan jag fortsatte att glida bakåt i det flacka utförslutet. Först bara lite nervös, det måste ju ta grepp snart. Fortsätter att glida i sakta mak, nu kanske fyra meter kvar och verkligheten började bli besvärlig. Tankarna rusade. Om jag tippar i kanalen, vilket är min bästa chans? Ska jag hoppa när lastaren faller eller sitta kvar i hytten? Jag har ingen aning om vilket alternativ som är det minst dåliga. Hoppa innan lastaren faller över kanten? Det var inte ett alternativ då jag var rädd att mina chefer skulle bli arga på mig för att jag hade hoppat och låtit lastaren gå i vattnet. Hur kunde jag ens tänka så? Idag är det ett mysterium, då tycktes det vara en relevant tankegång.
Jag vet fortfarande inte vilket alternativ som hade dödat mig minst!
Hoppa ur lastaren i det iskalla vattnet eller sitta kvar i hytten? Hur långt från kajkanten till vattenytan? Kanske tre fyra meter. Kanske mer. Jag vet inte.

Nyss genomfrusen nu svettig satt jag och försökte hitta rätt alternativ när jag vid ett nytt försök med gaspådrag plötsligt får fäste igen. Sakta sakta, lika sakta som jag nyss gled baklänges började jag nu ta mig framåt och uppför. Jag svängde upp på gården och körde fram till lastbilen. Med säker hand lastade jag rörbunten mot sidolemmen på lastflaket och parkerade sedan lastaren. Nyss så nära panik, nu började kylan göra sig påmind igen och min svettiga rygg blev iskall på någon minut. Nu ville jag bara in på lagret igen.

Koks i lasten

Umeå Fyllskytte Tour 1987Jag måste ha köpt den någon gång under 1985. En snygg sjösäck som jag egentligen inte visste vad jag skulle ha till men jag gillade den, lite kärlek vid första ögonkastet, något inom mig sa att det där var accesoaren jag behövde och den blev min. Idag kommer jag inte riktigt ihåg var jag hittade den men jag har för mig att det var någonstans i Klara Norra. Ett svagt minne säger mig att jag hittade den inne på Sko-Uno men jag är långt ifrån säker. Den låg väl mest och skräpade hemma innan den kom till riktig användning men sedan den dagen har min sjösäck varit en trogen följeslagare i diverse sammanhang. Vem kunde ana att vi fortfarande hänger ihop efter 32 år.

Första äventyret tillsammans blev i månadsskiftet april maj 1986 då jag fick packa min väska med kläder och söka nattlogi hos min arbetskamrat, eller jobbarpolare som jag nog sa då, Perre Svensson på Skånegatan 75. Jag kommer ihåg att frågade honom om jag fick sova över ett par tre dagar innan jag hittade något annat men jag blev kvar till september då jag ryckte in i lumpen, mer eller mindre.
Allt jag hade att klä mig i den sommaren 1986 var det som jag hade packat i säcken, det var allt.

2:a Pluton - 7:e Specialkompaniet AF1
2:a Pluton – 7:e Specialkompaniet AF1

Så blev det då dags i september 1986 att göra militärtjänst. Jag förberedde mig genom att snagga håret och packa min sjösäck igen. Min avfärd mot Boden och Arméflyget skedde i samband med min mors födelsedag och av någon anledning hade jag ett gäng burk starköl kvar efter någon tillställning. Jag minns att släkt från Borlänge hade med sig Gustafskorv. Jag fick med mig en ring korv och ölen med min övriga packning i säcken. När jag satt ensam i hytten på tåget vid Stockholm Central så kom det in en kille och satte sig mitt emot mig där därinne vid fönstret, han tittade på mig en stund och konstaterade lite trevande att för honom var det första gången. Jag tittade på honom och berättade att det var det för mig också. Hans blick flackade mellan sjösäcken som låg uppe på bagagehyllan och på min frisyr. Fram och tillbaka ett par gånger innan han berättade att han trodde att jag var en yrkesmilitär.

Jag frågade honom om han gillade korv. Han sa ja så jag hivade ner säcken och plockade fram starköl och korv. Det var mitt första möte med Robban Elfving.

2:a Pluton - 7:e Specialkompaniet AF1
2:a Pluton – 7:e Specialkompaniet AF1

Efter 10 månader tillsammans i Boden så kom jag tillbaka till Stockholm sommaren 1987. Jag jobbade fortfarande på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen och nu när jag hade varit borta och försvarat landet hade nya kollegor dykt upp på företaget. Bland annat ett par mer eller mindre vapenkåta killar, Robban och Greger som mest pratade vapen på dagarna. Robban hade sin morfar boende ett antal mil utanför Umeå och han och de andra jaktintresserade byborna hade en egen skjutbana. Nu var ju planerna snart igång. Vi skulle upp till by och skjuta lite jaktgevär. Planerna utökades och plötsligt var vi en full bil med ungdomar, öl och skjutvapen.
Vad kan gå fel?

I sista sekund ställde Greger in. Han skickade dock med ett meddelande med Robban att Greger hade precis monterat på ett nytt sikte och att han ville att jag skulle ta med hans bössa och ställa in siktet ordentligt. Det rann några liter öl under den där resan. Öl och kaliber .30-06 Springfield var temat och packningen fick plats i säcken. En vacker dag när andan faller på kanske jag berättar mer om den resan, men antagligen inte.

g.r.c. - Gunnar Roland Casselbrant
g.r.c. – Gunnar Roland Casselbrant, min signatur under några år

Sedan stuvades den undan, sjösäcken. Den kom till heders ibland men mest låg den längst ner i garderoben och plockades bara fram sporadiskt. Men sedan började behovet uppstå igen. Som säljare ute på vägarna bodde vi ofta på hotell men framför allt på vandrarhem runt om i landet och de senaste fem åren har säcken hängt med på olika HVB-hem i Stockholm och Västerås. Tygmärkena har börjat ramla av och det börjar lossna i sömmarna nu.
Det senaste bidraget till alla namnet på säcken blir det sista. Den skall pensioneras nu. När en värdig ersättare har hittats, någon gång under året, då säger jag tack för de här åren till en trogen kamrat.

Mr. Cool 2016
”2016 Du är Mr Cool fortfarande” – Kristina Botros

HKP3, HKP6, HKP9 och DRIVM. & SIGNM.
HKP3, HKP6, HKP9 och DRIVM. & SIGNM.

Katarina av Alexandria och karmeliterna

Katarina av Alexandria och karmeliterna.

Eftersom Katarina av Alexandria har sin helgondag 25 november så passar jag på att visa lite bilder från Heliga Katarinas kyrka i Gdansk från mitt besök där 27 augusti i år.

Sankta Katarina är den äldsta församlingskyrkan i gamla stan i Gdansk och uppfördes 1227 och 1239. Kyrkan brann för 10 år sedan (22 maj 2006) och sakta men säkert har tak och annat som brann ersatts. Minnet av branden hålls vid liv och utgör en stående utställning i kyrkan. Som alla kyrkor i Gdansk som jag besökte är kyrkorna höga och voluminösa men samtidigt sparsmakade, nästan nakna i sin präktiga tegeluppbarelse.
Det finns en liten svensk koppling, naturligtvis, då Cord Rogge (köpman från Stockholm) och Johannes Johanni (en kanik från Uppsala) 1438 grundade en stiftelse i Gdansk för att bygga ett kapell för svenskar i staden. Man döpte kapellet till St. Eriks kapell uppstod vid karmeliterkyrkan men fyllde sin tänkta uppgift i endast tjugo år.

Det finns spår av kyrka på platsen redan från 997. Här har alltså funnits kyrka på platsen i stort sett sedan Polen kristnades under Mieszko I. När man gick från träkyrka till stenkyrka antas vara någon gång under 1200-talet och 1227 vet man att det stod en stenkyrka på platsen.

Heliga Katarinas kyrka i Gdansk

Heliga Katarinas kyrka i Gdansk

Heliga Katarinas kyrka i Gdansk

Heliga Katarinas kyrka i Gdansk

Heliga Katarinas kyrka i Gdansk

Heliga Katarinas kyrka i Gdansk

Idag för 20 år sedan

1996 hade mitt intresse för cigarrer kommit så långt att jag hade börjat spara gördlarna och dessutom skriva upp märke, modell och inköpsställe. Det här var under den underbara era då man fortfarande kunde hitta restauranger med egna humidorer där man kunde välja ut en trevlig cigarr till kaffet och likören. Det här dagen för tjugo år sedan så låg Cigarrummet på Götgatan på Söder och jag hade varit där och köpt mig en Montecristo No.2. Jag minns fortfarande hur fantastisk jag tyckte att den var. Det var den godaste cigarren jag någonsin hade rökt så långt och den avnjöts hemma på Kungholms Hamnplan 7 i vardagsrummet.
En annan tid en annan era men ett fint minne.

Cigarrlista

Fotografi med Axel

Captain FantasticDen här tisdagen var en fantastiskt bra dag och upplevelse. Jag hämtade upp Axel i Bromma sedan styrde vi kosan mot stan och tog oss ner till Brunos Bildverkstad och köpte några rullar film, laddade ett par gamla kameror över en kopp kaffe på ”café Kaffekoppen”. Där satt vi på café på Stortorget vid Börshuset där jag en gång i tiden faktiskt har jobbat under tiden som den varma miljön inne på kaféet immade objektiven igen och kondenserade så att det nästan rann om dem.
Sen var det bara att gå på det!

Vi traskade omkring i duggregnet och kylan och gav oss inte innan vi skjutit av en rulle var, vilket tog närmare två timmar. Sedan tillbaka till Brunos Bildverkstad och lämna in filmerna för framkallning och kopiering. Jag ville att Axel skulle få se resultatet så snabbt som möjligt. En timmes framkallning och kopiering, så jag och Axel värme oss med ytterligare en kaffe, nu på ”Café Gråmunken” där vi satt och pratade över en cappuccino och ett wienerbröd.
Med bilderna i hand hukade vi oss för regnet och tog oss till bilen där vi snabbt tittade igenom bilerna. Först våra egna sedan varandras och det som slog mig var att Axel hade ett gott öga för komposition även om det naturligtvis fanns tydliga tecken på att han är ny på bildskapande med kamera. Men minst en av bilderna var så bra att jag vill ha den förstorad och inramad på min vägg. Snyggt jobbat grabben.

Efter vår filmsafari i Gamla Stan så gick vi på bio och såg den underbart underhållande och friskt ovanliga filmen Captain Fantastic på gamla anrika Victoria på Götgatan. En fin filmupplevelse som avslutning på en bra dag. Skönt att umgås med Axel igen. Ser fram emot nästa gång.

Axels fantastiska fotokonst

The Great Scandinavian Guitar Show

Efter jobbet idag styrde jag kosan mot Fryshuset för årets variant av Scandinavian Guitar Show. Min basistkollega Benke Backhaus skulle också dit så vi synkade ankomsten och lullade runt och kikade på gitarrer och ett fåtal basar och samtalade trevligt och dessutom oerhört initierat i ämnet. Tack vare mässpriser så kunde jag slå till på ett paket nya strängar till min Ibanez och lite patch-kablar till effektboxarna.
En avrundning med kaffe och en chokladmunk så var vi klara för den här gången. Ett trevligt avbrott i min jobbhelg även om antalet basar var begränsat, men sällskapet och en stunds socialt umgänge på musikmässa fungerar ju alltid.

Bas

Rapport från dagen