Etikettarkiv: Stefan Lord

Mästarinnan och jag

Under min tillbakablickande kategori ”One moment in time” tänkte jag bjuda på en dartrelaterad historia från 1992. Roslagstull sjukhus hade stängt och hela kliniken flyttade till Huddinge sjukhus och så all personal med den. Efter att ha smygit runt på avdelningen nattetid i ett par år så blev det arbete dagtid på avdelningen när vi kom till Huddinge. Efter ungefär ett halvår där så skickade min arbetsgivare mig och en kollega på kurs. Vi skulle lära oss vad vi utfört i praktiken i flera år, som ett 10 veckor långt avbrott i arbetet.
Det var många olika erfarenheter som samlades i klassen och det var en övervägande del unga människor. Tjugofyra år gammal var jag ändå inte yngst på kursen men övervägande delen av de deltagande var nog mellan tjugo och trettio. Hur som helst så blev vi ett ganska stort gäng som började umgås tillsammans även på kvällarna ch det blev en del roliga utekvällar med det här gänget. En av mina studiekamrater, Annica berättade att hon hade vunnit SM i dart och därmed blivit svensk mästarinna. Det triggade mig genast naturligtvis. Några år tidigare hade jag och en dåvarande kollega alltid med oss dartpilarna på krogen (läs svartklubbarna) och när vi hittade några spelsugna kombatanter så gick vi alltid därifrån med pengar på fickan. Så naturligt föreslog jag att Annica skulle erbjuda mig en match. Hon sa blankt nej. För tillfället valde jag att inte tjata på henne men den kvällen så såg jag till att lägga ner dart-setet i jeansjackan och jag tänkte inte lägga ifrån mig dem igen innan jag fått min match.

De följande veckorna ägnade jag mig åt att fiska ur Annica information om hennes dartspelande bit för bit. Varje gång fick jag ytterligare en liten pusselbit men jag var försiktig med mitt fiskande efter information och snart visste jag att hon hade pilarna med sig i väskan. Vid ett tillfälle kände hon att hon ville briljera lite så hon berättade att hon vid ett tillfälle hade vunnit över Stefan Lord vilket naturligtvis väckte min lust att spela mot henne än mer. Skulle jag vinna mot Annica så skulle jag ju ha vunnit mot den som vunnit mot världsmästaren. Det skulle kännas rätt bra för en enkel barhustler.

Egentligen visste jag inte hur bra eller dålig jag var egentligen. Jag hade ju aldrig provat klubbspel men samtidigt hade jag ju mött någon klubbspelare nu och då ute på mina hemmabanor och aldrig förlorat. Så mitt självförtroende var ganska bra och jag visste att jag behärskade konstarten psykningar till fullo även om det inte skulle fungera lika bra på en kvinna som en man. Man måste ju till syvende och sist uppträda som en gentleman, nu och då.
Veckorna gick och jag började tro att det aldrig skulle bli ett möte framför tavlan mellan mig och Annica. Så, sista veckan på kursen, med bara dagar kvar så hamnade vi ett gäng på Hirschenkeller (som låg lokaliserat på Regeringsgatan på den här tiden) fär att lyfta en bägare eller två. Jag bad en annan i sällskapet fråga Annica om hon hade sina dartpilar med sig och när hon svarade ja så föreslog jag glatt att vi kunde ta en match nu när vi var på ett ställe där det fanns darttavlor. Jag visste att hon skulle försöka komma undan men jag visste också att vårt sällskap inte skulle låta henne komma undan med det.
Så det blev match. Men det blev också ett antiklimax. Jag har varken förr eller senare vunnit så snabbt och så enkelt i dart. Men det var ändå en vinst. Efter den här utmaningen så spelade jag en tid senare mot en annan klubbspelare, i hans hem och på hans träningstavla. Jag vann då också. Nu när jag efter 25 års uppehåll plockade upp pilarna igen inser man hur mycket man har tappat och att man kanske skulle ha gett det en chans när man ändå spelade hyfsat. Hur bra man hade kunnat bli med regelbundet spel och träning får man aldrig veta men jag vårdar minnet av mina gamla segrar ändå.