Etikettarkiv: Södermalm

Roadtrip – Hässleholm

Brown Sugar

Utan bil sedan September ifjol så nu när det hamnat en Alfa Romeo i min ägo igen så kliade det i kroppen att komma iväg och göra något som jag varit förhindrad att företa mig sedan Toyotan slogs sönder. Nu skulle jag äntligen ta mig ner till Hässleholm igen. LeStrange och jag hade gjort ett litet byte med en baskropp mot gamla laptops. Tanken var att jag skulle få bort mitt kli i fingrarna och få igång en skön lekdator igen. Stora gamla och tunga bärbara datorer som kostar mer att skicka postledes än vad de är värda i ett byte mot en baskropp laddad med mickar men inget mer. Inte värt att skicka så det var bara att försöa vänta ut ett tillfälle när någon skulle ta sig i någon riktning till eller från Hässleholm – Stockholm. Dessutom så hade LeStrange några prylar som skulle plockas upp på Twang i Stockholm på vägen så nu när jag hade en ny italiensk skönhet till förfogande så var det dags att testa den på en ordentlig roadtrip.

Jag slutade mitt arbetspass klockan 11:00 men hade fått information av LeStrange att det inte skulle vara öppen innan klockan 13:00 så jag hängde kvar på jobbet en stund ectra. Det var ju lika bra att försöka få tag på de gitarrer och laptops som skulle ner till LeStranges verkstad nu när jag äntligen skulle komma iväg.
Väl inne på Södermalm hade jag strax lastat bilen och sedan var det bara att rulla iväg mot Skåne. Första tankstoppet i Sillekrog, en klassiker är ju alltid en klassiker. Sedan var det bara att plugga in hörlurarna i öronen och lyssna på podcasts hela vägen söderut.

McDonalds Värnamo

Strax efter att jag hade passerat Jönköping och den outsägliga sträckningen genom Småland hade börjat passera under mina däck så började jag känna att jag inte hade ätit något under dagen. Nu när det var eftermiddag och blodsockret hade lämnat kroppen så började jag nästan bli skakig av hungern. Så jag ville ha en snabb lösning. Genom två regnskurar beslutade jag mig för att stanna vid avfarten till Värnamo och ta en hamburgare på McDonalds.
Det är märkligt att man aldrig lär sig ändå. Man vet ju redan att det kommer att ta längre tid och vara sämre service på McDonalds än gången innan man var där. Det är ju ett sluttande plan och särskilt när jag var så hungrig som jag var. Jag svor över att jag inte valde konkurrenten Burger King som låg mer eller mindre vägg i vägg. Man lurar sig ständigt på att McDonalds förr i tiden hade en policy att servera gästerna snabbt men att det är så länge sedan att det faktiskt inte finns någon anledning att besöka dem längre. Eftersom både Burger King och MAX har mer välsmakande hamburgare så är det ju meningslöst att återvända till Donken. Dessutom undrar man ju hur inkompetenta de kan bli. Lägga upp pommesen på brickan tio tolv minuter innan de serverar den, det är inte de spänstigaste potatisstavarna man får serverat direkt. Riktigt degenererat skräpställe nu för tiden. Omsprungna av samtliga konkurrenter.

Den legendariska workshopen på Järnvägsgatan i HässleholmVäl framme på Järnvägsgatan i Hässleholm så blev det häng i LeStranges legendariska workshop och det hänger alltid något udda och kul i verkstaden. Nu hängde det en Burns Bison kopia som fångade mitt öga längs väggen. Mycket cool och habegäret slog i taket naturligtvis. Tyvärr var den behäftad med en del halsproblematik annars hade den fått följa med mig hem. Basismen hade fått en nytändning med den grunkan. Det kan jag lova. Vilken bastard! Vilken underbar skapelse!

Efter lite häng i verkstaden och lite kläm-&-känn på mina nya laptops så dök till sist Freddan upp och vi gav oss ut på stan och gungade runt i Brown Sugar, ligans Low Rider med mullrande V8. En Cadillac är alltid en Cadillac och denna -79:a var inget undantag. Vi gungade runt i Hässleholm med slagskeppet ett tag, glidande runt i byn, innan vi åkte tillbaka till verkstaden.
Det blev några timmars surr nere i verkstaden innan vi gav oss. Diskussioner om Skåne vs. Sverige, om politik och frihet och valet i höst. Vi pratade om allt möjligt och strax efter klockan tre på natten så var det dags att bege sig hemåt. Jag hade kunnat tacka ja till LeStranges erbjudande om att sova på soffan men jag ville ut på vägearna och kände mig tillräckligt pigg för att kunna åka hem igen. Det var ärligt talat att bedra sig själv en hel del. Jag var långt ifrån pigg och redan i höjd med Värnamo började jag fundera på att stanna till och sova en stund i bilen. Det blev att stålsätta sig och efter att ha tankat både bilen och mig själv (Unleash The Beast!) i Ödeshög så var det bara att stå på.

Det fick bli ett par bensträckare och fler burkar Monster innan jag äntligen kunde rulla in min Alfa Romeo hemma på farmen någon gång efter klockan 10 på förmiddagen.
Nästa gång sover jag kvar på LeStranges soffa i verkstaden för jag var alldeles för trött på vägen hem för att kunna njuta av bilturen och jag sov sedan bort hela lördagen i alla fall. Hade lika gärna kunnat tillbringa en halv lördag i verkstaden och klämt loss på den där Burns-kopian.

Hemma igen. Det innebar cirka 1150 kilometer (715 miles) och till min glädje så har bilen rullat troget och krångelfritt hela vägen. Nice!

Första stoppet, på Twang på Katarina Bangata

Första stoppet, på Twang på Katarina Bangata

På väg

Tankstopp i Sillekrog

Brahehus

Cadillac - Brown Sugar

Cadillac - Brown Sugar

Cadillac - Brown Sugar

Fuel for the Driver

En sista föreställning

På vägI fredags, 25 maj, hade min arbetsgivare Vårljus vårfest på Ersta terass på Södermalm. Tidigare har festerna varit en angelägenhet för hösten men i år blev det alltså en vårfest och det gick inte att undvika att anledningen till detta var att de många uppsägningarna och nedläggningarna av verksamheter inom företaget skulle ha lett till direkt begravningsstämning om festen hade legat på hösten som brukligt varit. Jag mötte upp min kollega Ricardo på Pig & Whistle i Söderhallarna innan tillställningen för att dricka ett par öl i avslappnad miljö innan vi tog oss till tillställningen, inte minst för att det kändes svårt att veta hur stämningen skulle vara med tanke just på att flera festdeltagare skulle vara nyuppsagda och på vilket humör som helst. Skönt att få sitta och snacka lite med en god vän innan festen också. Väl på plats på Ersta terass var det ändå en uppsluppen stämning även om de dominerande samtalsämnena var bolagets utveckling och avvecklandet av verksamheter. De flesta verkade ha hunnit skaffa nya tjänster hos nya arbetsgivare. Känslan av sista natten med gänget var påtaglig. Middagen, grillbuffén var riktigt bra och minglet efteråt trevligt på de flesta håll. Det var väl ändå en känsla av att många av de människor man har lärt känna och blivit bekant med under de här åren på Vårljus kommer man aldrig mer att stöta på. Igår fick jag min uppsägning påskriven och klar och söker nya utmaningar är jag redan i full gång med. Skall bli intressant att se om man kommer att hitta något intressant att fortsätta med eller om man blir tvungen att börja om från noll igen. Lite lugn och ro i yrkeslivet skulle ju vara tacknämligt. Att få ägna sig åt något som visar att man kan leverera höga resultat på en plats där detta uppskattas, det är ändå drömmen.

Utsikt från Ersta

Hammarby IF – IK Sirius 3-1

Så var det då äntligen dags för premiärmatch i Allsvenskan och den härliga marschen från Medborgarplatsen till Nya Söderstadion. Janne och jag möttes upp på Götgatan och gick till Oliver Twist där Janne hade bokat bord för uppladdning inför marsch och match. En härlig BBQ-bacon burger och några goda öl att starta eftermiddagen med. Efter lunchen så var det dags för Hammarbyklanen att samlas utanför krogen och starta marschen till marschen ner till Medis.

Hammarbyklanen - För en positiv suporterkultur

Det var trevligt att träffa på min gamle vän Tarzan i folkmassan och tack för den varma kramen min vän! Väl på plats så var det då dags för nitto minuter Allsvensk fotboll mot IK Sirius från Uppsala. Tyvärr så var Bajens två senaste värvningar inte klara för spel på grund av lite administrativa oklarheter så idag fick supportrarna inte se Erkan Zengin vilket jag misstänker att de flesta suktade efter.

Hammarbyklanen - För en positiv suporterkultur

Det var skönt att se att Johan Wiland var tillbaka i målet efter skadan, speciellt eftersom jag hade en känsla av att Wiland skulle vara borta länge än. Det började riktigt bra och Bajen spelade en helt duglig fotboll i första halvlek. Fortfarande är det ett gigantiskt frågetecken varför Jeppe Andersen någonsin värvades, han har ännu inte visat att det var värt besväret. Dessutom blev jag riktigt irriterad på att Simon Sandberg varje gång han var bollförande drog ner tempot. Det gjorde att vi tappade fart framåt vid några tillfällen, dessutom visade han lite för starka tendenser till gåfotboll vilket inte är bra för ett lag som flera säsonger i rad har fastnat i att stå stilla i obefintligt tempo under perioder av matcherna. Så där vill jag se en betydligt bättre inställning framöver. Muamer Tankovic är ibland märkligt fumlig med bollen. Det tänks för mycket och det tas orimliga och obegriplga beslut.
Annars bjöd både Neto Borges och Imad Khalili på positiva överraskningar idag. Bjørn Paulsen fick spela en helt defensiv roll idag men är stadig som få och levererade en habil insats som vanligt. Dessutom med mycket hjärta, det värmer att se. Kennedy Bakircioglu blev till sist inbytt och tillsammans med Neto Borges och kvällens tremålsskytt Jiloan Hamad ett intressant samarbete framåt. Kan bli riktigt bra på vänsterkanten där. Hamad och Borges verkar hitta varandra och förstå varandra riktigt bra.

Två straffmål av Jille var ju avgörande men att behöva vänta till tilläggstid innan det produceras ett spelmål oroar en aning. Hammarby ägde spelet och styrde spelet så det borde kunna ha blivit minst två spelmål och minst ett redan i första halvlek. Nu var det flera spelare som hade för bråttom att avsluta men det kan ju också vara premiärnerver, även om jag anser att fenomenet bara är dålig mental inställning och förberedelse. En spelare i Allsvenskan skall kunna hålla fokus och vara på topp i nitto minuter med rätt mentala inställning och coachning. Jag tror tyvär att lagen inte riktigt använder rätt psykologiska verktyg i arbetet med spelarnas inställning. Det beror nog mycket på 80- och 90-talens försök med psykologisk coachning inom de största lagsporterna vilka troligtvis för det mesta var bortkastade då de inte var rätt utformade. Min gamla chef Conny skulle vara den perfekta mannen för att förmedla den nödvändiga mentala inställningen för en vinnare. Det kommer vi dock tyvärr antagligen aldrig få se.

Nåväl. Seger och tre viktiga poäng direkt i starten av säsongen och dessutom med en tremålsskytt som visade upp ett enormt spelhumör idag. Skönt.

Tarzan i full form - Fotografi: Jan Engvall

Lilla Paris – Renstiernas Gata

Det var sommaren 1986 och jag hade flyttat hem till min kollega Per på Skånegatan 75 i Stockholm. Bara ett kvarter upp på Renstiernas Gata så låg krogen Lilla Paris och redan under den gågna vintern hade jag frekventerat krogen ett antal gånger när jag var på besök hos Per. Det var den enklaste av enkla kvarterskrogar som det fanns många av fortfarande på Södermalm på den här tiden. Ställen där man slank in och tog en öl eller flera efter jobbet på väg hem eller läste dagens tidning i lugn och ro i väntan på någon bekant. Lilla Paris blev snabbt vårt gemensamma stamlokus efter att jag flyttade in hos Per någon gång i maj 1986.
Det är speciellt två tillfällen som har stannat kvar i minnet från den perioden. Den första utspelade sig någon gång under vintern 1985/86 och sällskapet som var samlat för kvällen var en konstellation som varken förr eller senare skulle upplevas. Det började med att en brorson till Gunnar, Håkan var på besök i Alby där jag fortfrande bodde på den här tiden när Per ringde och var sugen på att träffas. Jag och Håkan tog oss in till Söder och vi möttes upp på Lilla Paris. I Pers sällskap var även Anders från Norsborg, en kompis till Per som vi umgicks med en del den här vintern och våren. Vi slog oss ned vid det som skulle komma att bli vårt stammisbord, det första bordet, för fyra personer direkt till vänster innanför entrén.

Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords med Per och Anders när Håkan mer eller mindre omedelbart undrade om det inte fanns någon mat att inmundiga. Per gjorde Håkan uppmärksam på anslagen vid baren där det stod ”Cowboymacka” och priset med stora siffror. Jag minns idag inte vad en dylik kulinarisk rätt kan ha kostat vid tillfället men det var så vitt jag kommer ihåg mycket överkommligt. Den nämnda cowboy-mackan var helt enkelt en skiva rostat vitt bröd med ett par skivor bacon och en halvburk Heinz vita bönor hällt över hela härligheten. Inget som krävde kockens absoluta fokus och närvaro direkt men en försvarbar bukfylla för fattiga ynglingar. Håkan hoppade på erbjudandet omedelbart medans vi andra vid bordet nöjde oss med att beställa in mer öl. När Håkan fick in sin macka så slukae han den med glupande aptit och direkt när tallriken var tom på cowboy-macka så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa in en till. Så långt ingenting att reagera över, vi fortstte att skratta och samtala runt bordet och stämningen var i topp och Håkan mumsade i sig sin andra cowboy-macka. Så snart tallriken ånyo var tom på mat så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa en till macka. Sagt och gjort in med en macka till och fler öl till sällskapet. Så här fortsatte det och när Håkan beställde in sin sjunde cowboy-macka så försvann bartendern, tillika vår servitör, in i köket och kom ut med etablissemangets kock. Kocken med Håkans sjunde beställning i handen och med upphetsad ton pekade bartendern bartendern på Håkan och förkunnade för kocken:
”-Där är killen jag berättade om, han som beställde sin sjunde cowboy-macka nu!”
Kocken fick ett uttryck av gillande, en blandning av stolthet och glädje, i sitt ansikte och stegade fram till Håkan och frågade:
”-Du gillar verkligen mina mackor va?”
Håkan uttryckte sitt gilande över dessa mackor som kanske inte stod för det mest delikata och avancerade i restaurangvärlden men som på något sätt ändå kan få symbolisera den tidens kulinariska nivå på Söders kvarterskrogar. Kocken blev själaglad och sprack upp i en föjd min.
”-Orkar du äta upp den här mackan också så bjuder jag på nästa!”
Håkan slevade i sig den sjunde mackan och den åttonde mackan kom därefter in som en gåva från kocken. Det är inte utan att minnet värmer mitt hjärta. Det är kanske inte det Söder som finns idag men det var vårt Söder, då, i mitten av 1980-talet.

Nästa händelse är inte olik den förra alls, snarare en sorts upprepning av temat, men jag bjuder på den ändå.

På väg hem från jobbet nere i Södra Hammarbyhamnen i min ensamhet, Per var väl upptagen med en dejt eller så och för att slå ihjäl lite tid tills han skulle dyka upp igen så riktade jag mina steg mot vårt stamlokus. Med en dagstidning under armen steg jag in på Lilla Paris som så här dags på dagen i stort sett ekade tomt bortsätt från en eller två lokala hjältar. Det skulle bli en skön stund med grundlig genomgång av dagens nyheter i bladet och en kall öl eller två. Drabbad av törst beslutade jag mig att det var lika så gott att beställa in öl på ställets litersejdel. På Lilla Paris hade de litersejdlar av München-typ och priserna på både öl och mat var av det överkomliga slaget. Den första ölen gled ner som en smekning i halsen och jag satt snart med min andra öl framför mig. I stilla ensamhet så lät jag ölen glida ner efter behag och behov samtidigt som jag hade mitt fokus på tidningens artiklar. Endast Gud vet hur länge jag hade suttit och bläddrat i tidningen när plötsligt bartendern (kan det ha varit samma bartender som halvåret tidigare?) kommer ut från köksregionerna med en kollega i släptåg.
”-Kolla. Det är hans sjätte liter på en timme. Det märks inte ens!”
BluefishDe uttryckte högtidligt sin beundran för min insats men jag kände att det kanske inte var läge att nu störa den fina stämningen och det uppkomna goda ryktet genom att beställa in ytterligare en liter av det flytande guldet så jag satt för sakens skull kvar och smuttade på mina sista klunkr i glaset framför mig. Sedan vek jag ihop min tidning under armen och tackade för mig.

Idag för 20 år sedan

1996 hade mitt intresse för cigarrer kommit så långt att jag hade börjat spara gördlarna och dessutom skriva upp märke, modell och inköpsställe. Det här var under den underbara era då man fortfarande kunde hitta restauranger med egna humidorer där man kunde välja ut en trevlig cigarr till kaffet och likören. Det här dagen för tjugo år sedan så låg Cigarrummet på Götgatan på Söder och jag hade varit där och köpt mig en Montecristo No.2. Jag minns fortfarande hur fantastisk jag tyckte att den var. Det var den godaste cigarren jag någonsin hade rökt så långt och den avnjöts hemma på Kungholms Hamnplan 7 i vardagsrummet.
En annan tid en annan era men ett fint minne.

Cigarrlista

Fotografi med Axel

Captain FantasticDen här tisdagen var en fantastiskt bra dag och upplevelse. Jag hämtade upp Axel i Bromma sedan styrde vi kosan mot stan och tog oss ner till Brunos Bildverkstad och köpte några rullar film, laddade ett par gamla kameror över en kopp kaffe på ”café Kaffekoppen”. Där satt vi på café på Stortorget vid Börshuset där jag en gång i tiden faktiskt har jobbat under tiden som den varma miljön inne på kaféet immade objektiven igen och kondenserade så att det nästan rann om dem.
Sen var det bara att gå på det!

Vi traskade omkring i duggregnet och kylan och gav oss inte innan vi skjutit av en rulle var, vilket tog närmare två timmar. Sedan tillbaka till Brunos Bildverkstad och lämna in filmerna för framkallning och kopiering. Jag ville att Axel skulle få se resultatet så snabbt som möjligt. En timmes framkallning och kopiering, så jag och Axel värme oss med ytterligare en kaffe, nu på ”Café Gråmunken” där vi satt och pratade över en cappuccino och ett wienerbröd.
Med bilderna i hand hukade vi oss för regnet och tog oss till bilen där vi snabbt tittade igenom bilerna. Först våra egna sedan varandras och det som slog mig var att Axel hade ett gott öga för komposition även om det naturligtvis fanns tydliga tecken på att han är ny på bildskapande med kamera. Men minst en av bilderna var så bra att jag vill ha den förstorad och inramad på min vägg. Snyggt jobbat grabben.

Efter vår filmsafari i Gamla Stan så gick vi på bio och såg den underbart underhållande och friskt ovanliga filmen Captain Fantastic på gamla anrika Victoria på Götgatan. En fin filmupplevelse som avslutning på en bra dag. Skönt att umgås med Axel igen. Ser fram emot nästa gång.

Axels fantastiska fotokonst

”En missad spelning är också en spelning”

Efter att ha fått dagens dos av fotboll så skulle jag igår försöka ta mig ner till Södermalm och restaurang Snövit (javisst, Söders sunkigaste krog) för att se Magnus Bladh spela med The Works men efter att det tagit drygt 30 minuter att ta mig ur P-garaget på Nya Söderstadion så var jag på plats precis i tid att se Magnus rulla ihop krullsladen och packa ihop efter att precis ha klivit av scenen.

Nåja, vi satt igenom nästa band, MOJS, från Årsta och fick en stunds eftersnack i alla fall.
Bättre lycka nästa gång.

Lite blandade länkar:
There is a Ned Flanders-themed metal band called Okilly Dokilly
Knut Gadd, klockor
Cool Runnins – I not a natty dread
Juste Milieu
Cornavin watches
Om Hammarby…på rena grekiskan…
William Gibson on watches

Kaltenberg

The Works gästar Lasse i Parken

The Works med min polare Magnus Bladhbas spelade i går på Lasse i Parken. Det blev en skön tillställning med skön musik, en matbit (Bookmakertoasten är riktigt trevlig), ett par glas vitt vin och några nya och gamla bekantskaper. Nisse Palm, skön snubbe och grym basist satt och lyssnade in bandet och jag delade bord men några fantstiskt trevliga nya bekantskaper. Så trevliga att jag fick en intellektuell sparringpartner för kvällen. Mycket inspirerande.

Magnus groovade loss och det svängde majestätiskt. Skönt med lite fusion i parken och det plötsligt inkomna sommarvädret var ett enormt plus i kanten. Efter 34 dagars arbete i rad var det skönt att få växla ner lite. Jag skulle ha jobbat 50 dagar i rad men lite omplanering lämnade den här dagen fri och gårdagen blev en skön entré in i den här lugna sköna tisdagen.

Jazz-bas

Världens kortaste boxningskarriär

Bettie Page classic boxingVärldens kortaste boxningskarriär startade och slutade en sensommardag 1985 på Hammarby boxningsklubb på Kocksgatan 24. Klassisk boxningsadress där mången uppercut och oräkneliga svettdroppar har mättat inandningsluften och färgat en och annan näsa lika röd som Rudolfs mule. I juni 1985 började jag arbeta som lagerarbetare och truckförare på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm bland avloppsbrunnar och kilslidsventiler. Min arbetsledare var en ganska kortväxt äldre man med glasögonen uppskjutna i pannan och han var i stort sett oskiljaktig från sin plastmugg med kallt gammalt kaffe. Erland Palm var en intressant figur, lite kärv men med pigg vaken blick och med en grym uppercut. Just det, han slogs.
Ryktet gjorde gällande att han hade ett SM i boxning, kanske flugvikt (det var ett JSM-guld i lättvikt alternativt lätt weltervikt 1950).
Jag kunde runda stallaget och plötsligt få en pärla på hakan med den följande kommentaren,
-Du är stor men långsam!
Nu var det ju inte boxas jag var anställd för i första hand. Inte alls faktsikt, men regelbundet så levererade Erland sina överraskande slag och jag försökte att undvika slagen så gott det gick. Med vaksamhet, snabba bålrörelser och genom att snabbt få upp garden. En dag ansåg tydligen Erland Palm att jag var redo.
Erland övertygade mig, jag var inte helt lättflirtad, att jag skulle slå honom följe till Hammarby IF och träffa en av tränarna där som han var gammal polare med för att pröva på lite gammal hederlig pugilism.

Jag hade packat väskan med träningskläder och följde, med fjärilar i magen, Erland Palm till Kocksgatan 24. Fjärilarna i magen var kanske inte så konstigt. Jag hade ännu inte något vidare självförtroende, bara 17 år gammal, och jag hade enorm respekt för den boxningshistoria som man få ta del av på Kocksgatan 24.
Erland presenterade mig för tränarna och gav dem i uppdrag att testa mig och pressa mig ordentligt så naturligtvis så slängdes jag in i hopprepshoppande, skuggboxande, armhävningar och sit-ups i pass på tre minuter, klockringning, vila en minut, ny klockringning och sedan på det i tre minuter igen. Efter att ha sugit musten ur mig fullständigt så insåg tränaren att den där dåligt tränade men stora killen som var jag kunde användas som sparringpartner till de lite mindre killarna som tränade på klubben.
Ni kanske inte riktigt inser vilken utmaning och vilka instinkter som väcks till liv hos en boxare som plötsligt inser att han alldeles strax skall få gå loss på en mycket större boxare som inte får gå för full maskin. Meningen med att ta in mig som sparringpartner för de lättare kisarna var väl i första hand för att tagga dem. Mina instinkter hade ju ingenting med den stiliga och kultiverade boxningen att göra, jag var mer av en gatuslagsmålskombatant.
Så när den första lilla grabben ger sig på mig med allt hårdare slag och en blick som berättade att om han lyckades fälla tungviktaren framför sig så skulle han bli lycklig över alla 160 centimeterna. Eller hur kort han nu var?

Han ökade trycket i slagen och till sist blev jag så irriterad över hans tydliga vilja att verkligen vilja träffa och skada mig att jag gav honom ett par hårda högerslag. Mycket rörelseenergi och tyngd för att visa honom vem som var starkast i ringen. Tränaren tröttnade snabbt på den här fåniga tuppfäktningen och efter att ha sagt åt mig två gånger att jag inte fick slå så hårt så plockade han ut mig ur ringen och visade mig tillbaka till att slå på säck.

Nu inträffade det som fick mig att besluta mig för att lägga vantarna på hyllan för all framtid.

Jag vill klargöra att det som hände inte på något sätt hade med min eventuella kroppsstyrka eller teknik eller någonting sådant att göra alls.
Det var inte för att jag var stor stark och oövervinnerlig. Inte alls. Jag kanske inte ens var ett boxarämne? Men där och då när jag riktar en rak höger mot boxsäcken så tar materialutmattningen ut sin roll. Den mekaniska friktionen hade slitigt och slipat ner kraften i metallen i kroken, svetten och den stillastående luften hade korroderat kroken så att när min högernäve satte den stora klumpiga säcken i rörelse så gick kroken i taket helt enkelt av.

Det tystnade i lokalen och alla blickar vändes mot mitt håll. Där stod jag frusen i en rörelse med högerslaget i ändläge och en boxsäck på golvet och vart jag än flackade runt med blicken så såg jag stora undrande ögon som trodde sig ha sätt den där nya boxaren som var så stark att han slog av kedjorna som säckarna hängde i.
Jag tog av mig säckhandskarna och gick in i omklädningsrummet. Efter duschen gick jag med raska raka steg ut ur träningslokalen.
För att aldrig mera återkomma.