Etikettarkiv: Södermalm

Hammarby IF – IK Sirius 3-1

Så var det då äntligen dags för premiärmatch i Allsvenskan och den härliga marschen från Medborgarplatsen till Nya Söderstadion. Janne och jag möttes upp på Götgatan och gick till Oliver Twist där Janne hade bokat bord för uppladdning inför marsch och match. En härlig BBQ-bacon burger och några goda öl att starta eftermiddagen med. Efter lunchen så var det dags för Hammarbyklanen att samlas utanför krogen och starta marschen till marschen ner till Medis.

Hammarbyklanen - För en positiv suporterkultur

Det var trevligt att träffa på min gamle vän Tarzan i folkmassan och tack för den varma kramen min vän! Väl på plats så var det då dags för nitto minuter Allsvensk fotboll mot IK Sirius från Uppsala. Tyvärr så var Bajens två senaste värvningar inte klara för spel på grund av lite administrativa oklarheter så idag fick supportrarna inte se Erkan Zengin vilket jag misstänker att de flesta suktade efter.

Hammarbyklanen - För en positiv suporterkultur

Det var skönt att se att Johan Wiland var tillbaka i målet efter skadan, speciellt eftersom jag hade en känsla av att Wiland skulle vara borta länge än. Det började riktigt bra och Bajen spelade en helt duglig fotboll i första halvlek. Fortfarande är det ett gigantiskt frågetecken varför Jeppe Andersen någonsin värvades, han har ännu inte visat att det var värt besväret. Dessutom blev jag riktigt irriterad på att Simon Sandberg varje gång han var bollförande drog ner tempot. Det gjorde att vi tappade fart framåt vid några tillfällen, dessutom visade han lite för starka tendenser till gåfotboll vilket inte är bra för ett lag som flera säsonger i rad har fastnat i att stå stilla i obefintligt tempo under perioder av matcherna. Så där vill jag se en betydligt bättre inställning framöver. Muamer Tankovic är ibland märkligt fumlig med bollen. Det tänks för mycket och det tas orimliga och obegriplga beslut.
Annars bjöd både Neto Borges och Imad Khalili på positiva överraskningar idag. Bjørn Paulsen fick spela en helt defensiv roll idag men är stadig som få och levererade en habil insats som vanligt. Dessutom med mycket hjärta, det värmer att se. Kennedy Bakircioglu blev till sist inbytt och tillsammans med Neto Borges och kvällens tremålsskytt Jiloan Hamad ett intressant samarbete framåt. Kan bli riktigt bra på vänsterkanten där. Hamad och Borges verkar hitta varandra och förstå varandra riktigt bra.

Två straffmål av Jille var ju avgörande men att behöva vänta till tilläggstid innan det produceras ett spelmål oroar en aning. Hammarby ägde spelet och styrde spelet så det borde kunna ha blivit minst två spelmål och minst ett redan i första halvlek. Nu var det flera spelare som hade för bråttom att avsluta men det kan ju också vara premiärnerver, även om jag anser att fenomenet bara är dålig mental inställning och förberedelse. En spelare i Allsvenskan skall kunna hålla fokus och vara på topp i nitto minuter med rätt mentala inställning och coachning. Jag tror tyvär att lagen inte riktigt använder rätt psykologiska verktyg i arbetet med spelarnas inställning. Det beror nog mycket på 80- och 90-talens försök med psykologisk coachning inom de största lagsporterna vilka troligtvis för det mesta var bortkastade då de inte var rätt utformade. Min gamla chef Conny skulle vara den perfekta mannen för att förmedla den nödvändiga mentala inställningen för en vinnare. Det kommer vi dock tyvärr antagligen aldrig få se.

Nåväl. Seger och tre viktiga poäng direkt i starten av säsongen och dessutom med en tremålsskytt som visade upp ett enormt spelhumör idag. Skönt.

Tarzan i full form - Fotografi: Jan Engvall

Lilla Paris – Renstiernas Gata

Det var sommaren 1986 och jag hade flyttat hem till min kollega Per på Skånegatan 75 i Stockholm. Bara ett kvarter upp på Renstiernas Gata så låg krogen Lilla Paris och redan under den gågna vintern hade jag frekventerat krogen ett antal gånger när jag var på besök hos Per. Det var den enklaste av enkla kvarterskrogar som det fanns många av fortfarande på Södermalm på den här tiden. Ställen där man slank in och tog en öl eller flera efter jobbet på väg hem eller läste dagens tidning i lugn och ro i väntan på någon bekant. Lilla Paris blev snabbt vårt gemensamma stamlokus efter att jag flyttade in hos Per någon gång i maj 1986.
Det är speciellt två tillfällen som har stannat kvar i minnet från den perioden. Den första utspelade sig någon gång under vintern 1985/86 och sällskapet som var samlat för kvällen var en konstellation som varken förr eller senare skulle upplevas. Det började med att en brorson till Gunnar, Håkan var på besök i Alby där jag fortfrande bodde på den här tiden när Per ringde och var sugen på att träffas. Jag och Håkan tog oss in till Söder och vi möttes upp på Lilla Paris. I Pers sällskap var även Anders från Norsborg, en kompis till Per som vi umgicks med en del den här vintern och våren. Vi slog oss ned vid det som skulle komma att bli vårt stammisbord, det första bordet, för fyra personer direkt till vänster innanför entrén.

Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords med Per och Anders när Håkan mer eller mindre omedelbart undrade om det inte fanns någon mat att inmundiga. Per gjorde Håkan uppmärksam på anslagen vid baren där det stod ”Cowboymacka” och priset med stora siffror. Jag minns idag inte vad en dylik kulinarisk rätt kan ha kostat vid tillfället men det var så vitt jag kommer ihåg mycket överkommligt. Den nämnda cowboy-mackan var helt enkelt en skiva rostat vitt bröd med ett par skivor bacon och en halvburk Heinz vita bönor hällt över hela härligheten. Inget som krävde kockens absoluta fokus och närvaro direkt men en försvarbar bukfylla för fattiga ynglingar. Håkan hoppade på erbjudandet omedelbart medans vi andra vid bordet nöjde oss med att beställa in mer öl. När Håkan fick in sin macka så slukae han den med glupande aptit och direkt när tallriken var tom på cowboy-macka så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa in en till. Så långt ingenting att reagera över, vi fortstte att skratta och samtala runt bordet och stämningen var i topp och Håkan mumsade i sig sin andra cowboy-macka. Så snart tallriken ånyo var tom på mat så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa en till macka. Sagt och gjort in med en macka till och fler öl till sällskapet. Så här fortsatte det och när Håkan beställde in sin sjunde cowboy-macka så försvann bartendern, tillika vår servitör, in i köket och kom ut med etablissemangets kock. Kocken med Håkans sjunde beställning i handen och med upphetsad ton pekade bartendern bartendern på Håkan och förkunnade för kocken:
”-Där är killen jag berättade om, han som beställde sin sjunde cowboy-macka nu!”
Kocken fick ett uttryck av gillande, en blandning av stolthet och glädje, i sitt ansikte och stegade fram till Håkan och frågade:
”-Du gillar verkligen mina mackor va?”
Håkan uttryckte sitt gilande över dessa mackor som kanske inte stod för det mest delikata och avancerade i restaurangvärlden men som på något sätt ändå kan få symbolisera den tidens kulinariska nivå på Söders kvarterskrogar. Kocken blev själaglad och sprack upp i en föjd min.
”-Orkar du äta upp den här mackan också så bjuder jag på nästa!”
Håkan slevade i sig den sjunde mackan och den åttonde mackan kom därefter in som en gåva från kocken. Det är inte utan att minnet värmer mitt hjärta. Det är kanske inte det Söder som finns idag men det var vårt Söder, då, i mitten av 1980-talet.

Nästa händelse är inte olik den förra alls, snarare en sorts upprepning av temat, men jag bjuder på den ändå.

På väg hem från jobbet nere i Södra Hammarbyhamnen i min ensamhet, Per var väl upptagen med en dejt eller så och för att slå ihjäl lite tid tills han skulle dyka upp igen så riktade jag mina steg mot vårt stamlokus. Med en dagstidning under armen steg jag in på Lilla Paris som så här dags på dagen i stort sett ekade tomt bortsätt från en eller två lokala hjältar. Det skulle bli en skön stund med grundlig genomgång av dagens nyheter i bladet och en kall öl eller två. Drabbad av törst beslutade jag mig att det var lika så gott att beställa in öl på ställets litersejdel. På Lilla Paris hade de litersejdlar av München-typ och priserna på både öl och mat var av det överkomliga slaget. Den första ölen gled ner som en smekning i halsen och jag satt snart med min andra öl framför mig. I stilla ensamhet så lät jag ölen glida ner efter behag och behov samtidigt som jag hade mitt fokus på tidningens artiklar. Endast Gud vet hur länge jag hade suttit och bläddrat i tidningen när plötsligt bartendern (kan det ha varit samma bartender som halvåret tidigare?) kommer ut från köksregionerna med en kollega i släptåg.
”-Kolla. Det är hans sjätte liter på en timme. Det märks inte ens!”
BluefishDe uttryckte högtidligt sin beundran för min insats men jag kände att det kanske inte var läge att nu störa den fina stämningen och det uppkomna goda ryktet genom att beställa in ytterligare en liter av det flytande guldet så jag satt för sakens skull kvar och smuttade på mina sista klunkr i glaset framför mig. Sedan vek jag ihop min tidning under armen och tackade för mig.

Idag för 20 år sedan

1996 hade mitt intresse för cigarrer kommit så långt att jag hade börjat spara gördlarna och dessutom skriva upp märke, modell och inköpsställe. Det här var under den underbara era då man fortfarande kunde hitta restauranger med egna humidorer där man kunde välja ut en trevlig cigarr till kaffet och likören. Det här dagen för tjugo år sedan så låg Cigarrummet på Götgatan på Söder och jag hade varit där och köpt mig en Montecristo No.2. Jag minns fortfarande hur fantastisk jag tyckte att den var. Det var den godaste cigarren jag någonsin hade rökt så långt och den avnjöts hemma på Kungholms Hamnplan 7 i vardagsrummet.
En annan tid en annan era men ett fint minne.

Cigarrlista

Fotografi med Axel

Captain FantasticDen här tisdagen var en fantastiskt bra dag och upplevelse. Jag hämtade upp Axel i Bromma sedan styrde vi kosan mot stan och tog oss ner till Brunos Bildverkstad och köpte några rullar film, laddade ett par gamla kameror över en kopp kaffe på ”café Kaffekoppen”. Där satt vi på café på Stortorget vid Börshuset där jag en gång i tiden faktiskt har jobbat under tiden som den varma miljön inne på kaféet immade objektiven igen och kondenserade så att det nästan rann om dem.
Sen var det bara att gå på det!

Vi traskade omkring i duggregnet och kylan och gav oss inte innan vi skjutit av en rulle var, vilket tog närmare två timmar. Sedan tillbaka till Brunos Bildverkstad och lämna in filmerna för framkallning och kopiering. Jag ville att Axel skulle få se resultatet så snabbt som möjligt. En timmes framkallning och kopiering, så jag och Axel värme oss med ytterligare en kaffe, nu på ”Café Gråmunken” där vi satt och pratade över en cappuccino och ett wienerbröd.
Med bilderna i hand hukade vi oss för regnet och tog oss till bilen där vi snabbt tittade igenom bilerna. Först våra egna sedan varandras och det som slog mig var att Axel hade ett gott öga för komposition även om det naturligtvis fanns tydliga tecken på att han är ny på bildskapande med kamera. Men minst en av bilderna var så bra att jag vill ha den förstorad och inramad på min vägg. Snyggt jobbat grabben.

Efter vår filmsafari i Gamla Stan så gick vi på bio och såg den underbart underhållande och friskt ovanliga filmen Captain Fantastic på gamla anrika Victoria på Götgatan. En fin filmupplevelse som avslutning på en bra dag. Skönt att umgås med Axel igen. Ser fram emot nästa gång.

Axels fantastiska fotokonst

”En missad spelning är också en spelning”

Efter att ha fått dagens dos av fotboll så skulle jag igår försöka ta mig ner till Södermalm och restaurang Snövit (javisst, Söders sunkigaste krog) för att se Magnus Bladh spela med The Works men efter att det tagit drygt 30 minuter att ta mig ur P-garaget på Nya Söderstadion så var jag på plats precis i tid att se Magnus rulla ihop krullsladen och packa ihop efter att precis ha klivit av scenen.

Nåja, vi satt igenom nästa band, MOJS, från Årsta och fick en stunds eftersnack i alla fall.
Bättre lycka nästa gång.

Lite blandade länkar:
There is a Ned Flanders-themed metal band called Okilly Dokilly
Knut Gadd, klockor
Cool Runnins – I not a natty dread
Juste Milieu
Cornavin watches
Om Hammarby…på rena grekiskan…
William Gibson on watches

Kaltenberg

The Works gästar Lasse i Parken

The Works med min polare Magnus Bladhbas spelade i går på Lasse i Parken. Det blev en skön tillställning med skön musik, en matbit (Bookmakertoasten är riktigt trevlig), ett par glas vitt vin och några nya och gamla bekantskaper. Nisse Palm, skön snubbe och grym basist satt och lyssnade in bandet och jag delade bord men några fantstiskt trevliga nya bekantskaper. Så trevliga att jag fick en intellektuell sparringpartner för kvällen. Mycket inspirerande.

Magnus groovade loss och det svängde majestätiskt. Skönt med lite fusion i parken och det plötsligt inkomna sommarvädret var ett enormt plus i kanten. Efter 34 dagars arbete i rad var det skönt att få växla ner lite. Jag skulle ha jobbat 50 dagar i rad men lite omplanering lämnade den här dagen fri och gårdagen blev en skön entré in i den här lugna sköna tisdagen.

Jazz-bas

Världens kortaste boxningskarriär

Bettie Page classic boxingVärldens kortaste boxningskarriär startade och slutade en sensommardag 1985 på Hammarby boxningsklubb på Kocksgatan 24. Klassisk boxningsadress där mången uppercut och oräkneliga svettdroppar har mättat inandningsluften och färgat en och annan näsa lika röd som Rudolfs mule. I juni 1985 började jag arbeta som lagerarbetare och truckförare på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm bland avloppsbrunnar och kilslidsventiler. Min arbetsledare var en ganska kortväxt äldre man med glasögonen uppskjutna i pannan och han var i stort sett oskiljaktig från sin plastmugg med kallt gammalt kaffe. Erland Palm var en intressant figur, lite kärv men med pigg vaken blick och med en grym uppercut. Just det, han slogs.
Ryktet gjorde gällande att han hade ett SM i boxning, kanske flugvikt (det var ett JSM-guld i lättvikt alternativt lätt weltervikt 1950).
Jag kunde runda stallaget och plötsligt få en pärla på hakan med den följande kommentaren,
-Du är stor men långsam!
Nu var det ju inte boxas jag var anställd för i första hand. Inte alls faktsikt, men regelbundet så levererade Erland sina överraskande slag och jag försökte att undvika slagen så gott det gick. Med vaksamhet, snabba bålrörelser och genom att snabbt få upp garden. En dag ansåg tydligen Erland Palm att jag var redo.
Erland övertygade mig, jag var inte helt lättflirtad, att jag skulle slå honom följe till Hammarby IF och träffa en av tränarna där som han var gammal polare med för att pröva på lite gammal hederlig pugilism.

Jag hade packat väskan med träningskläder och följde, med fjärilar i magen, Erland Palm till Kocksgatan 24. Fjärilarna i magen var kanske inte så konstigt. Jag hade ännu inte något vidare självförtroende, bara 17 år gammal, och jag hade enorm respekt för den boxningshistoria som man få ta del av på Kocksgatan 24.
Erland presenterade mig för tränarna och gav dem i uppdrag att testa mig och pressa mig ordentligt så naturligtvis så slängdes jag in i hopprepshoppande, skuggboxande, armhävningar och sit-ups i pass på tre minuter, klockringning, vila en minut, ny klockringning och sedan på det i tre minuter igen. Efter att ha sugit musten ur mig fullständigt så insåg tränaren att den där dåligt tränade men stora killen som var jag kunde användas som sparringpartner till de lite mindre killarna som tränade på klubben.
Ni kanske inte riktigt inser vilken utmaning och vilka instinkter som väcks till liv hos en boxare som plötsligt inser att han alldeles strax skall få gå loss på en mycket större boxare som inte får gå för full maskin. Meningen med att ta in mig som sparringpartner för de lättare kisarna var väl i första hand för att tagga dem. Mina instinkter hade ju ingenting med den stiliga och kultiverade boxningen att göra, jag var mer av en gatuslagsmålskombatant.
Så när den första lilla grabben ger sig på mig med allt hårdare slag och en blick som berättade att om han lyckades fälla tungviktaren framför sig så skulle han bli lycklig över alla 160 centimeterna. Eller hur kort han nu var?

Han ökade trycket i slagen och till sist blev jag så irriterad över hans tydliga vilja att verkligen vilja träffa och skada mig att jag gav honom ett par hårda högerslag. Mycket rörelseenergi och tyngd för att visa honom vem som var starkast i ringen. Tränaren tröttnade snabbt på den här fåniga tuppfäktningen och efter att ha sagt åt mig två gånger att jag inte fick slå så hårt så plockade han ut mig ur ringen och visade mig tillbaka till att slå på säck.

Nu inträffade det som fick mig att besluta mig för att lägga vantarna på hyllan för all framtid.

Jag vill klargöra att det som hände inte på något sätt hade med min eventuella kroppsstyrka eller teknik eller någonting sådant att göra alls.
Det var inte för att jag var stor stark och oövervinnerlig. Inte alls. Jag kanske inte ens var ett boxarämne? Men där och då när jag riktar en rak höger mot boxsäcken så tar materialutmattningen ut sin roll. Den mekaniska friktionen hade slitigt och slipat ner kraften i metallen i kroken, svetten och den stillastående luften hade korroderat kroken så att när min högernäve satte den stora klumpiga säcken i rörelse så gick kroken i taket helt enkelt av.

Det tystnade i lokalen och alla blickar vändes mot mitt håll. Där stod jag frusen i en rörelse med högerslaget i ändläge och en boxsäck på golvet och vart jag än flackade runt med blicken så såg jag stora undrande ögon som trodde sig ha sätt den där nya boxaren som var så stark att han slog av kedjorna som säckarna hängde i.
Jag tog av mig säckhandskarna och gick in i omklädningsrummet. Efter duschen gick jag med raska raka steg ut ur träningslokalen.
För att aldrig mera återkomma.

On Moment in Time – Crash Report

På någon av motorbloggarna som jag bruka besöka såg jag att man sökte efter besökarnas egna ”Crash Reports”, dvs. läsarna egna berättelser om olyckor de varit inblandade i.
Så jag tänkte berätta om den gången då jag frontalkrockade med en motorcykel som jag hade hyrt en varm sommarvecka 1986!

När jag var 18 år var motorcykelsuget enormt, men jag hade inte ekonomiska möjligheter att skaffa mig en egen hoj på den här tiden.
Jag bodde hemma hos en kollega som hette Per och som var ett par år äldre än jag.
Per och jag var fullständigt motorcykeltokiga båda två och för att stilla våra asfaltsbehov så brukade vi hyra motorcyklar över helgerna och ge oss ut på kvällsturer i stockholmsområdet.

Oftast så brukade jag hyra en Yamaha TR1 men den här gången hade jag hyrt en Yamaha SRX6 som var otroligt läcker och det var en perfekt maskin att dundra runt på Stockholms gator med.
Efter en skön helg på vägarna så var det dags att lämna tillbaka motorcykeln på måndagen på eftermiddagen efter arbetet.

Eftersom man inte ville släpa på någon onödig last på tunnelbanan genom stan så var det minimalt med skinn och läder och endast en hjälm som åkte med som extrautrustning för turen ner till jobbet på måndagsmorgonen.
I dag kommer jag inte ihåg riktigt varför jag lånade Perres extrahjälm, men jag lämnade min hjälm hemma och lånade istället en gammal hjälm av honom.
Så i morgontrafiken på Söder ner mot Hammarbyhamnen for jag fram i t-shirt, jeansväst, jeans och jympadojor och en gammal integralhjälm.

Allt förflöt som det skulle fram till Gullmarsplan och genom rondellen ner mot hamnen.
Jag har en bil framför mig och en lastbil precis bakom mig när jag kommer fram till 90°-kurvan ner till trafikljusen.
Med vänster hand fäller jag ner visiret på hjälmen då det är aningen morgonkyligt i luften.
När jag kommer igenom kurvan får jag den låga morgonsolen i ögonen och plötsligt blir jag blind!

Visiret på den gamla hjälmen visar sig vara fruktansvärt repigt.
Så pass repigt att solljuset sprider sig som ett jalusi framför ögonen på mig.

Jag vet att jag har runt två hundra meter kvar fram till korsningen och trafikljusen.
Jag vet också att jag har en lastbil bakom mig, så det är inte bara att bromsa för glatta livet. Jag måste försöka bedömma inbromsningen så att jag stannar innan korsningen men inte för snabbt så jag får en lastbil över mig.
Det visade sig att jag missbedömde avståndet en liten bit!

Solen försvann bakom huskropparna och jag återfick synen samtidigt som jag precis har kommit in i korsningen, körandes mot rött ljus, och har en halvmeter kvar till en kofångare!

Tack och lov hade bilen jag mötte hunnit stanna och min hastighet var nu i stort sett obetydlig.
Trots detta så fick jag en luftfärd som gjorde att jag flög över den bilen som jag krockade med och motorcykeln den gjorde en kullerbytta och landade på bredvid bilen.

Det fåniga var att jag flygandes någonstans över taket på bilen hinner tänka:
-Djävlar det här blir dyrt!”, eftersom jag såg krossat blinkersglas i ögonvrån.

När jag landade så rullade jag ett varv eller två och kom upp på fötter med bara ett minimalt, knappt synbart, skrapsår på höger lillfingerknoge.
Det krossade blinkersglaset visade sig inte komma från min hoj och den enda skadan jag hittade var ett skrapmärke på ena motorkåpan, knappt synbar.
Bilen klarade sig helt utan skador, så det var bara att hoppa upp i sadeln igen och köra sista kilometern ner till jobbet!

Först när jag klev av hojen utanför jobbet så kom reaktionen och jag blev lite knäsvag en stund, så det var skönt att jag hann upp i sadeln igen innan jag hann tänka för mycket.

Yamaha SRX 6

Facebook i dag

Guitarrista

HagströmJag hade bokat upp en träff med killarna från Hässleholm (Pentastar och LeStrange) för att utföra ett litet byte av gitarr/bas-prylar.
Det är ju en ständig jakt på prylar och delar för att kunna bygga och bygga om de instrument och delar av instrument man har liggande.

För att spara in på porto så bestämde vi att ses i samband med Scandinavian Guitar Show som pågår i Fryshuset under helgen. Elsa ville gå på någon mässa i domkyrkan eftersom det var diakonvigning.
Erika och hennes kör skulle sjunga i domkyrkan, Carl och Sofia fick följa med mig till gitarrshowen och Liss-Karin fick följa med mamma till mässan.

Efter att ha trängts omkring med en andra massa gubbar på Scandinavian Guitar Show med en Sofia som var otroligt uttråkad och en Carl som i alla fall påstod att han tyckte att det var kul, så lyckades jag till sist hitta Fredrik (a.k.a Pentastar) och växlade lite basmikrofoner och effekter med varandra.

Sedan bar det iväg till domkyrkanSödermalm där Elsa, Erika och Karin förhoppningsvis befann sig.

Efter att ha hittat en parkeringsplats halvvägs upp på Folkungagatan så tog vi en kort glasspaus innan vi promenerade till domkyrkan för att leta upp resten av familjen.
Vi stod i över en halvtimme i kyrkan innan vi lyckades får kontakt med Elsa, och efter ytterligare en liten stund så hittade vi på Erika ochså och kunde åka hem i samlad trupp.

SofiaEgentligen var min tanke att den här helgen skulle ägnas Volvon som nu har stått still sedan i juni. Jag beställde tidigt i veckan en ny bränslepump till Volvon då jag tror att det är den som felar. Dock har bränslepumpen inte ens lämnat leverantören ännu. Oerhört dåligt i dessa tider när man kan få varor från exempelvis Tyskland och England på ett par dagar!

Nu kommer man att få reservdelarna till en helg man absolut inte har tid att ordna med detta.
Typiskt nu när jag äntligen hade pengar att lägga på det här.

Vore dessutom kul att få igång Volvon igen.

Nu är vi hemma hela gänget igen.
Det är bara Isolde som saknas.
Dags för tvagning av hela ligan.
Sedan tar nog tröttheten ut sin rätt och det lär bli tidigt i säng ikväll.