Etikettarkiv: sjukvård

Så missar jag derbyt idag

Derbysöndag och strid i toppen av allsvenskan. Biljetter fixade och jag skall möta upp Janne i Bromma men smärtan i fötterna som gjort att jag inte kunnat sova ordentligt under natten ger mig en föraning om situationen. Det gör för ont för att kunna gå. Det finns inte en chans att jag kan stå i närmare två timmar på arenan. Eftersom den ena foten har varit på gång att svälla upp hela veckan så har jag redan tagit för mycket mediciner, så mycket att jag hade ordentligt med blod i urinen häromdagen och därför inte vågar ta så mycket mer. Matchen är en sak men jag måste kunna ta mig till jobbet i morgon. Då måste jag kunna gå.
Det börjar bli så handikappande att jag mer än någonsin skulle vilja ha ett svar på vad jag lider av för åkomma. Är det en svår gikt? Någon reumatisk variant? Blir det värre av den annalkande artrosen som smyger sig på när jag nu börjar komma upp i ålder? Så många frågor jag skulle vilja ha svar på och eftersom jag inte får någon hjälp av den offentliga vårdapparaten i Sverige så hoppas jag mer och mer på att jag skall få en smärtepisod när jag är nere i Kenya. Då skulle jag kunna få provtagning gjord där. Kräver jag för mycket? Jag vet inte men att få bli rimligt undersökt och utredd borde åtminstone vara möjligt när jag betalar skatt till systemet varje månad, och har så gjort löpande i drygt 34 år nu. Vad krävs? Hur ser de privata alternativen ut här i Sverige?
Jag tycker inte att jag kräver för mycket. Bara en utredning. Kanske kan man se vad det är som jag lider av och kan ge mig recept för medicin som kan lindra? Det är svårt att hitta mediciner utanför systemet här i Sverige, det verkar ju bara finnas en svart marknad för narkotika. Dessutom så är jag orolig för att skada mig själv med att prova mig fram med olika läkemedel. Mina njurar har inte varit på topp den senaste veckan och jag misstänker att jag ändå behöver dem.

Svårt att inte bli gnällig när det påverkar mig så mycket. Kanske blir jag mer gnällig på grund av att jag inte kan gå på matchen idag? Det är ju inte som att jag springer till sjukvården i parti och minut utan jag har verkligen försökt att inte belasta systemet. Först försökte jag få vård genom vårdcentraler och sjukhus mellan 1997 och 2007 men nu har det passerat ytterligare tolv år så kanske skulle man sätta igång och försöka igen?

Att be om ursäkt för smittskydd

Det här kan vara något av det mest okunniga och ogenomtänkta jag någonsin har läst.
Att bara handla efter sina instinktiva känslor utan eftertanke kan skada något så gränslöst. När världen och Sverige drabbades av HIV/AIDS första gången så gjorde man inom svensk sjukvård precis vad man gjort tidigare när en misstänkt smittsam sjukdom upptäckts man försöker begränsa skadan och antalet smittade genom smittskyddslag och genom att vårda med förnuft.

Att Jonas Gardell kan dramatisera och få sin publik medrykt är ett faktum som inte skall få styra andra viktigare värden i samhället. Att många homosexuella män kände sig kränkta under den första tiden av HIV-smitta är jag fullt övertygad om. Ett dubbelt kors att bära i ett samhälle där man inte känner sig accepterad med en skam för vad man kanske bär på och kan utsätta andra för. När jag sitter och lyssnar på en intervju med Gardell och han berättar om den episod som ligger bakom titeln ”Torka aldrig tårar utan handskar” så inser jag också att Gardell speglar situationen ensidigt. Detta är kanske ett måste för att få full effekt på dramatiken och kanske också en okunnighet om hur svensk smittskyddspolitik har sett ut och varför.

1963 inträffade ett smittkoppsutbrott i Stockholm. 27 personer insjuknade varav 4 avled. Primärfallet var här en svensk sjöman nyss hemkommen med flyg från Australien via bland annat Indonesien och Indien (http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/smittkoppor/). I det fallet så jobbade man så snabbt och effektivt med smittspårningen att man förhindrade en samhällskatastrof.
Att idag be om ursäkt för att man när HIV först upptäcktes behandlade smittade med försiktighet är att tappa konceptet helt. Det är lätt med kunskapen av idag att säga att man tog i för mycket och att man kränkte en massa människor men det är också att inte förstå historien. Det är att säga till alla som jobbar inom vården att när det dyker upp en ny smittsam sjukdom så skall personalen handla och behandla utan att tänka på vidare smittspridning till andra patienter eller att tänka på sin egen utsatthet som vårdpersonal.

Naturligtvis skall man fortsätta att torka tårar med handskar när liknande situationer händer även i framtiden. Sedan så anpassar man sig efter den faktiska kunskapen om hur smittan sprider sig. När man vet hur det smittar försvinner handskarna med kunskapen.

Sedan är det en mytbildning att just homosexuella män skulle ha varit den mest utsatta gruppen. Gunvor G Ericson, folkhälsopolitisk talesperson och gruppledare i Miljöpartiet, vill att man skall be gruppen om ursäkt (http://www.cisionwire.se/miljopartiet-de-grona/r/mp-kraver-en-offentlig-ursakt-till-alla-som-kranktes-under-den-forsta-tiden-hiv-var-kant-i-sverige,c9342939) detta trots att en annan grupp utsattes för betydligt mer integritetskränkande behandling av vårdapparaten under den här tiden. De injektionsnarkomaner som utsattes för tvångsvård och där vården gav sig på hela deras livsföring och gav sig på att ändra deras livsföring fick en betydligt sämre behandling än gruppen homosexuella män.
I Folkhälsoinstitutets tidskrift ”HIV-aktuellt” kunde man under nittiotalet följa antalet nysmittade i Sverige och man kunde ganska enkelt dra slutsatsen att de hårda metoder man använde, bland annat kräva ändrad livsföring, gav goda resultat i sjunkande antal nysmittade. Under ett par års tid i mitten av nittiotalet gav den hårda kampanjen mot injektionsnarkomaners livsstil resultatet en till två (1-2) nysmittade per år.
De siffrorna kom man aldrig i närheten av med homosexuella män trots att man nog fortfarande kan misstänka att sprutdelning är en större smittorisk än sexuellt beteende. Att förändra injektionsnarkomaners beteende genom att försöka hindra dem från att dela sprutor och skydda sig vid samlag var en självklarhet samtidigt som man inte fick gå lika hårt fram mot homosexuella män.

Att ge sig på exakt hur människors dagliga ”riskbeteende” såg ut var alltså ok för en grupp i samhället men inte för en annan. Skall vi då be någon grupp om ursäkt så är det den gruppen som samhället gav sig på hårdast som skall ha ursäkten i första hand. Nu tror jag inte att det skall delas ut någon ursäkt överhuvudtaget. Svensk sjukvård agerade utifrån de kunskaper som personalen fick och på de infektionskliniker som fanns i landet anpassades vård och försiktighet allt eftersom man upptäckte hur smittan spreds, vad det var för smitta och så vidare.

Så hoppas jag att nästa smitta behandlas också.

Sedan finns det alltid skäl till självransakan. Absolut, men skall vi be någon om ursäkt så skall det vara i rätt ordning och inte för att någon i en intressegrupp råkar ha en begåvad dramatiker i gruppen. Det är direkt oansvarigt och inte så lite skrämmande.