Etikettarkiv: Roslagstull sjukhus

Mästarinnan och jag

Under min tillbakablickande kategori ”One moment in time” tänkte jag bjuda på en dartrelaterad historia från 1992. Roslagstull sjukhus hade stängt och hela kliniken flyttade till Huddinge sjukhus och så all personal med den. Efter att ha smygit runt på avdelningen nattetid i ett par år så blev det arbete dagtid på avdelningen när vi kom till Huddinge. Efter ungefär ett halvår där så skickade min arbetsgivare mig och en kollega på kurs. Vi skulle lära oss vad vi utfört i praktiken i flera år, som ett 10 veckor långt avbrott i arbetet.
Det var många olika erfarenheter som samlades i klassen och det var en övervägande del unga människor. Tjugofyra år gammal var jag ändå inte yngst på kursen men övervägande delen av de deltagande var nog mellan tjugo och trettio. Hur som helst så blev vi ett ganska stort gäng som började umgås tillsammans även på kvällarna ch det blev en del roliga utekvällar med det här gänget. En av mina studiekamrater, Annica berättade att hon hade vunnit SM i dart och därmed blivit svensk mästarinna. Det triggade mig genast naturligtvis. Några år tidigare hade jag och en dåvarande kollega alltid med oss dartpilarna på krogen (läs svartklubbarna) och när vi hittade några spelsugna kombatanter så gick vi alltid därifrån med pengar på fickan. Så naturligt föreslog jag att Annica skulle erbjuda mig en match. Hon sa blankt nej. För tillfället valde jag att inte tjata på henne men den kvällen så såg jag till att lägga ner dart-setet i jeansjackan och jag tänkte inte lägga ifrån mig dem igen innan jag fått min match.

De följande veckorna ägnade jag mig åt att fiska ur Annica information om hennes dartspelande bit för bit. Varje gång fick jag ytterligare en liten pusselbit men jag var försiktig med mitt fiskande efter information och snart visste jag att hon hade pilarna med sig i väskan. Vid ett tillfälle kände hon att hon ville briljera lite så hon berättade att hon vid ett tillfälle hade vunnit över Stefan Lord vilket naturligtvis väckte min lust att spela mot henne än mer. Skulle jag vinna mot Annica så skulle jag ju ha vunnit mot den som vunnit mot världsmästaren. Det skulle kännas rätt bra för en enkel barhustler.

Egentligen visste jag inte hur bra eller dålig jag var egentligen. Jag hade ju aldrig provat klubbspel men samtidigt hade jag ju mött någon klubbspelare nu och då ute på mina hemmabanor och aldrig förlorat. Så mitt självförtroende var ganska bra och jag visste att jag behärskade konstarten psykningar till fullo även om det inte skulle fungera lika bra på en kvinna som en man. Man måste ju till syvende och sist uppträda som en gentleman, nu och då.
Veckorna gick och jag började tro att det aldrig skulle bli ett möte framför tavlan mellan mig och Annica. Så, sista veckan på kursen, med bara dagar kvar så hamnade vi ett gäng på Hirschenkeller (som låg lokaliserat på Regeringsgatan på den här tiden) fär att lyfta en bägare eller två. Jag bad en annan i sällskapet fråga Annica om hon hade sina dartpilar med sig och när hon svarade ja så föreslog jag glatt att vi kunde ta en match nu när vi var på ett ställe där det fanns darttavlor. Jag visste att hon skulle försöka komma undan men jag visste också att vårt sällskap inte skulle låta henne komma undan med det.
Så det blev match. Men det blev också ett antiklimax. Jag har varken förr eller senare vunnit så snabbt och så enkelt i dart. Men det var ändå en vinst. Efter den här utmaningen så spelade jag en tid senare mot en annan klubbspelare, i hans hem och på hans träningstavla. Jag vann då också. Nu när jag efter 25 års uppehåll plockade upp pilarna igen inser man hur mycket man har tappat och att man kanske skulle ha gett det en chans när man ändå spelade hyfsat. Hur bra man hade kunnat bli med regelbundet spel och träning får man aldrig veta men jag vårdar minnet av mina gamla segrar ändå.

Att be om ursäkt för smittskydd

Det här kan vara något av det mest okunniga och ogenomtänkta jag någonsin har läst.
Att bara handla efter sina instinktiva känslor utan eftertanke kan skada något så gränslöst. När världen och Sverige drabbades av HIV/AIDS första gången så gjorde man inom svensk sjukvård precis vad man gjort tidigare när en misstänkt smittsam sjukdom upptäckts man försöker begränsa skadan och antalet smittade genom smittskyddslag och genom att vårda med förnuft.

Att Jonas Gardell kan dramatisera och få sin publik medrykt är ett faktum som inte skall få styra andra viktigare värden i samhället. Att många homosexuella män kände sig kränkta under den första tiden av HIV-smitta är jag fullt övertygad om. Ett dubbelt kors att bära i ett samhälle där man inte känner sig accepterad med en skam för vad man kanske bär på och kan utsätta andra för. När jag sitter och lyssnar på en intervju med Gardell och han berättar om den episod som ligger bakom titeln ”Torka aldrig tårar utan handskar” så inser jag också att Gardell speglar situationen ensidigt. Detta är kanske ett måste för att få full effekt på dramatiken och kanske också en okunnighet om hur svensk smittskyddspolitik har sett ut och varför.

1963 inträffade ett smittkoppsutbrott i Stockholm. 27 personer insjuknade varav 4 avled. Primärfallet var här en svensk sjöman nyss hemkommen med flyg från Australien via bland annat Indonesien och Indien (http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/smittkoppor/). I det fallet så jobbade man så snabbt och effektivt med smittspårningen att man förhindrade en samhällskatastrof.
Att idag be om ursäkt för att man när HIV först upptäcktes behandlade smittade med försiktighet är att tappa konceptet helt. Det är lätt med kunskapen av idag att säga att man tog i för mycket och att man kränkte en massa människor men det är också att inte förstå historien. Det är att säga till alla som jobbar inom vården att när det dyker upp en ny smittsam sjukdom så skall personalen handla och behandla utan att tänka på vidare smittspridning till andra patienter eller att tänka på sin egen utsatthet som vårdpersonal.

Naturligtvis skall man fortsätta att torka tårar med handskar när liknande situationer händer även i framtiden. Sedan så anpassar man sig efter den faktiska kunskapen om hur smittan sprider sig. När man vet hur det smittar försvinner handskarna med kunskapen.

Sedan är det en mytbildning att just homosexuella män skulle ha varit den mest utsatta gruppen. Gunvor G Ericson, folkhälsopolitisk talesperson och gruppledare i Miljöpartiet, vill att man skall be gruppen om ursäkt (http://www.cisionwire.se/miljopartiet-de-grona/r/mp-kraver-en-offentlig-ursakt-till-alla-som-kranktes-under-den-forsta-tiden-hiv-var-kant-i-sverige,c9342939) detta trots att en annan grupp utsattes för betydligt mer integritetskränkande behandling av vårdapparaten under den här tiden. De injektionsnarkomaner som utsattes för tvångsvård och där vården gav sig på hela deras livsföring och gav sig på att ändra deras livsföring fick en betydligt sämre behandling än gruppen homosexuella män.
I Folkhälsoinstitutets tidskrift ”HIV-aktuellt” kunde man under nittiotalet följa antalet nysmittade i Sverige och man kunde ganska enkelt dra slutsatsen att de hårda metoder man använde, bland annat kräva ändrad livsföring, gav goda resultat i sjunkande antal nysmittade. Under ett par års tid i mitten av nittiotalet gav den hårda kampanjen mot injektionsnarkomaners livsstil resultatet en till två (1-2) nysmittade per år.
De siffrorna kom man aldrig i närheten av med homosexuella män trots att man nog fortfarande kan misstänka att sprutdelning är en större smittorisk än sexuellt beteende. Att förändra injektionsnarkomaners beteende genom att försöka hindra dem från att dela sprutor och skydda sig vid samlag var en självklarhet samtidigt som man inte fick gå lika hårt fram mot homosexuella män.

Att ge sig på exakt hur människors dagliga ”riskbeteende” såg ut var alltså ok för en grupp i samhället men inte för en annan. Skall vi då be någon grupp om ursäkt så är det den gruppen som samhället gav sig på hårdast som skall ha ursäkten i första hand. Nu tror jag inte att det skall delas ut någon ursäkt överhuvudtaget. Svensk sjukvård agerade utifrån de kunskaper som personalen fick och på de infektionskliniker som fanns i landet anpassades vård och försiktighet allt eftersom man upptäckte hur smittan spreds, vad det var för smitta och så vidare.

Så hoppas jag att nästa smitta behandlas också.

Sedan finns det alltid skäl till självransakan. Absolut, men skall vi be någon om ursäkt så skall det vara i rätt ordning och inte för att någon i en intressegrupp råkar ha en begåvad dramatiker i gruppen. Det är direkt oansvarigt och inte så lite skrämmande.

Wheel On

• I går gick bilen sönder. Jag startade bilen och den lät som om man körde med metallrör i fälgarna…men från motorn.
Upp med motorhuven och det var ingen svår nöt att knäcka. Det hördes att det kom från en ventil.
Att få verkstaden att meka med topplocket är ju inget man gör utan en rejäl tipsvinst i ryggen.

Nu stod jag där med en bil som hördes på tre kvarters avstånd och dessutom hade jag lovat Anders att hjälpa honom att köra ett lass med grejer från huset i Tystberga till hans nya hus i Löve.
Dessutom veckan fulltecknad med kundbesök.
Tack och lov kunde jag låna svärfars AUDI som stod uppställd i Sjöfallet bara cirka 10 mil från Anders hus så den omvägen kunde vi ju faktiskt hitta tid för.

På vägen tillbaka och nästan hemma så satt Anders i Elsas bil och jag i den andra bilen. Båda lyssnade vi på P1 då det talades om någon konstnärinna från förra seklet med efternamnet Bredberg.
Jag kom ihåg att jag jobbade ihop med en Sanna Bredberg på Roslagstull sjukhus och Huddinge sjukhus. Funderade lite på vad hon kunde tänkas pyssla med nu och kom ihåg att hon var ensamstående med en dotter som var i sina tonår under tiden vi arbetade tillsammans.
Under inslaget så parkerade jag Audi’n och hoppade in i Chrysler’n samtidigt som de nämner konstnärinnan igen. Då säger Anders:
Hörde du? Bredberg. Då är hon säkert släkt med Johanna!
Heter Johanna Bredberg? Har hon någon släkting som heter Susanna?
…ehh, ja…hennes mamma…
Vad jobbar hon med? Är hon sjuksköterska?
Jepp!

En stund senare hade vi genom olika ledtrådar kommit fram till att det var samma Sanna.
Världen år bra liten.
Sverige är ännu mindre”, som Anders formulerade det.
Jag har alltså jobbat med Anders flickväns mamma.
Vi jobbade dessutom väldigt nära under ett par år. Det var två sjuksköterskor i varje team. Sanna och Eva i mitt team, och två undersköterskor…i vårt fall var jag dessa två undersköterskor.
Märkligt.

Finspång

• Den stora frågeställningen för dagen som uppkom under våra timmar på vägarna var om det någonsin har kommit någon känd person från Finspång?

Inte kunde jag hitta någon men följande citat från Wikipedia tycker jag ganska väl beskriver vår känsla av Finspång:

I folkmun kallas Finspång för äggskallebyn pga att de var en av de första i landet som använde sugklockor vid förlossning som gav huvudet en äggaktig form.

Wikipedia

Anders och jag på vägarna (extern länk)

One Moment In Time – II

Rolle, maj 1994• I Maj 1994 jobbade jag på Huddinge sjukhus och hade dessutom sedan en månad jobbat på Sabbatsbergs sjukhus. Den här bilden togs antagligen en helg då jag var inne på något av mina sista extrapass på M89, sedan blev det avd.11 på Sabbatsberg för hela slanten fram till april 1996.

Äventyret på Huddinge sjukhus började för min del på Roslagstull sjukhus hösten 1990. Jag hade jobbat ungefär ett och ett halvt år på ett behandlingshem för alkoholister i Håknäs strax utanför Järna när deras dåligt skötta ekonomi ledde till nedskärningar och som sist in så fick man snabbt respass.
Jag ville dock gärna fortsätta inom missbruksvården, jag hade fått lite blodad tand.
På vinst och förlust sökte jag ett jobb på Roslagstull sjukhus där de precis skulle öppna en avdelning för infektionssjuka missbrukare.

Först blev jag placerad på avd.9 (har jag för mig att det var) för att ”lära mig om infektionssjukvård från grunden innan du får komma till avd.11”. På avdelning 9 låg det till största delen äldre kvinnor som var färdigvårdade sedan flera år tillbaka men som kommunen inte ville ha att göra med.
Så vad jag lärde mig om infektionssjukvård på den avdelningen var sådant jag kunde ha lärt mig på vilken avdelning som helst.
I rättvisans namn skall jag väl erkänna att jag lärde mig en hel del om Hepatit och annat och jag hade mycket trevliga arbetskamrater på avdelningen. Bland annat så gick vi på teater upprepade gånger och inte sällan så lagade vi mat tillsammans för att få en trevlig stund tillsammans även på arbetsplatsen.

Väl på avdelning 11 så fick jag ånyo ta upp arbetet med missbrukare. Infektionssjuka missbrukare, vilken innebar att cirka 70% av patientgruppen hade HIV/AIDS-relaterade sjukdomar och jag vågar inte ens gissa hur många procent som hade Hepatit.
Ett kort tag jobbade jag dagtid på avdelningen men ganska snart gick jag över på en natttjänst.
Innan jag började jobba nattetid hann jag dock träffa två personer som skulle visa sig betyda mycket på det personliga planet framöver. Bjarne och Per Han. Bjarne som jag umgicks mycket med de närmaste åren och Per som fortfarande dyker upp i mitt liv med jämna och ojämna mellanrum.

I mars 1992 slogs dörrarna igen på Roslagstull sjukhus efter 100 år.
Man flyttade ut hela infektionskliniken till Huddinge sjukhus. En anledning var att det på norra sidan av Stockholm fanns två infektionskliniker (Roslagstull och Danderyd) och på södra sidan ingen. En annan avdelning var antagligen att Roslagstull sjukhus (tidigare Epedemisjukhuset) hade lokaler som började bli gamla och svårjobbade.
Dock var det två avdelningar som inte fick plats i den nybyggda moderna infektionsbyggnaden. Vi och min gamla avdelning 9.
Hur kunde man missberäkna antalet avdelningar?
Eller handlade det som vanligt om politik?

Om jag inte minns fel så var det sommaren 1993 som halva infektionskliniken blev uppsagd (tre, fyra dagar efter att vår klinikchef informerat oss om att uppsägningar skulle drabba max ett par tre tjänster och att kliniken ordnat så att dessa personer skulle kunna vara kvar på andra positioner. Fan, det snacket köpte man ju och kände sig säker…lurad igen) och vi var väl de flesta som accepterade att vara kvar på vikariat och ”vid behovs”-anställningar för att få in våra inkkomster.

Bjarne och jag började snart på varsin metadonmottagning (Bjarne jobbade kvar på sin metadonmottagning medans jag bara blev kvar ett halvår) men jag fortsatte att jobba extra på adelningen (M89) tills jag hade rotat mig något på avd.11 på Sabbatsberg.

Bilden togs av Åsa Liljekvist, en av mina arbetskollegor.

One Moment In Time – Part I

På bilden till höger ser ni ingen annan än undertecknad poserandes inför ett av otaliga krogbesök i Sundbyberg 1993. Den som står bakom kameran och förevigar ögonblicket är min vän Bjarne Ekholm.
Rolle poserar 1993På den här tiden var vi mer eller mindre oskiljaktliga. Vi umgicks mer eller mindre dag och natt, närhelst vi kunde.
Bjarne var den som lärde mig allt som jag behövde om fotografering, så att jag kunde komma igång med mitt intresse.
När den här bilden togs var vi med största säkerhet på väg till Esplanaden 18, där vårt stamlokus på den här tiden. Jag kommer inte längre ihåg vad restaurangen hette men i dag heter den Boulevard, vilket den mycket väl kan ha gjort även 1993. Vad jag minns däremot var att turken som hade restaurangen gillade Bjarne och han hade aldrig några problem att kunna få loss en flaska vin om han hade slut på förråden hemma.
Mig såg han dock alltid på med skepsis. Jag vet inte varför men eftersom jag med jämna mellanrum var ordentligt snaggad så kan han ha trott att jag var skinnskalle. Vem vet.

Bilden är som sagt tagen uppe i Bjarnes lilla lägenhet på Vegagatan i Sundbyberg. Där satt vi ofta och lyssnade på musik, tittade på dokumentärer om andra världskriget och inte minst drack öl och vin.
Första gången vi träffades var på Roslagstull sjukhus där vi båda jobbade. Jag jobbade natt och Bjarne jobbade dag på avdelning 9 som då var en nystartad (1989) låst avdelning för infektionssjuka missbrukare. Detta innebar på den tiden att 70% av våra patienter hade HIV och nästan samtliga Hepatit B eller C och allsköns problem relaterade till dessa sjukdomar och/eller deras leverne.

Min och Bjarnes vänskap grundlades när jag kom till jobbet med ett eget akut medicinskt dilemma. Jag hade som vanligt torkat mina öron med bomullstops efter duschen och den här dagen lyckades bomullstoppen lossna från topsen och blev kvar i mitt öra. Detta var inte bara otroligt irriterande för mig och mitt öra utan även, i mitt tycke, ganska pinsamt.
När jag väl kom till jobbet på kvällen fann jag till min glädje att Bjarne jobbade kvällspasset. Vi hade då bara samtalat några gånger i rökrummet, den självklara samlingsplatsen för både patienter och personal på den här tiden. Dock kände jag redan ett visst förtroende för Bjarne så jag berättade för honom om mitt tops-dilemma. Naturligtvis så tvekade han aldrig. Att få gå in i mitt öra med pincett var ett alltför attraktivt erbjudande, så han hjälpte mig med att få ut den kliande bomullsbiten och se…vänskap var född.

Bjarne, 2008-03-13 Läste en gång till det du skrivit på din hemsida där jag omnämns…Något som jag alltid tyckte var kul med restaurang Boulevard, som du nämner, var ju att alla fyra turkar som jobbade där hette Mehmet…vad är oddsen för det tro… Borde nämnas, men å andra sidan inte viktigt. Det var tider det också. Skulle inte vilja ha det livet nu, men är glad att det var så då…