Etikettarkiv: roadtrip

Roadtrip Tranås

Svenska 8 oktober så hade jag å yrkets vägnar ett uppdrag att åka till Sunnhultsbrunn utanför Tranås. Det blev en heldag i bilen tur och retur och några bilder tagna på vägen. Jag hade en rulle Lomography Berlin Kino i kameran och som jag sagt tidigare så vet jag inte riktigt vad jag tycker om filmen. Det verkar ju som att den fungerar utmärkt för roadtrips i det svenska höst vädret i alla fall.

Kamera: Pentax ME
Objektiv: SMC Pentax-M 40mm/ƒ2.8
Film: Lomography Berlin Kino ISO 400 35mm

English October 8 I had a mission from work going to Sunnhultsbrunn, Tranås. It came to be a full day in the car back and forth and a few pictures taken on the way. I had a roll of Lomography Berlin Kino in the camera and as I stated earlier I am not sure what to fell about this film. It seems like it work perfect for roadtrips in the Swedish fall anyway.

Camera: Pentax ME
Lens: SMC Pentax-M 40mm/ƒ2.8
Film: Lomography Berlin Kino ISO 400 35mm

Passerar Linköping på väg mot Tranås

På väg mot Tranås

På väg mot Tranås

På väg mot Tranås

Destination Sunnhultsbrunn

Destination Sunnhultsbrunn
Klicka på bilden för att se bilden på Instagram

IFK Norrköping – Hammarby IF 2-0

Precis som ifjol så blev det en bortaresa till Norrköping för att se Hammarby fortsätta sin resa mot toppern av Allsvenskan men det blev en besvikelse av stora mått. Hammarby var helt lästa av IFK och en spelare som Muamer Tankovic var så genommarkerad att han inte hade en chans att komma till sin rätt. Vi får se om hans debut i landslaget kommande vecka kommer att ge honom ytterligare inspiration.
Resan hem var en bevikelse som utmynnade i mer eller mindre relevanta analyser vilka i alla fall har den gemensamna nämnaren att vi alltig kommer fram till att Imad Khalili är usel.

Roadtrip Norrköping

Vätskepaus i Norrköping

Hammarbyklanen

På gatorna i Norrköping

På gatorna i Norrköping

Kunta Kinteh Island

Det blev en av de mest utmanande roadtrips som jag har upplevt. Inte så lång och tröttande på det sättet utan för att vägen på en del av sträckan var i ett skick att bilen kunde ge upp när som helst. Med start från Metzy Residence Hotel från Palma Rima Road med Vår chaufför Eldrisa som körde oss hela veckan. Första sträckan var från hotellet i Serrekunda till hamnen i Banjul i Eldrisas Mercedes 190 via Bertil Harding Highway, döpt efter Bertil Harding, officer, skeppare, redare, partisan, krigsveteran, guldgrävare, resebyråmogul, bonde, kalkonuppfödare, pilot, politiker, biståndsarbetare, FN-soldat. Första gången jag faktiskt satt min fot i Banjul. Har ju mest hållt till i Serrekunda och Senegambia och runt de de områdena.

Väl framme i färjelägret i Banjul så skaffade Eldrisa biljetter medans vi ställde oss i kö och Eldrisa tittade på mig med något lurigt i blicken där jag stod i hettan med svetten rinnande från pannan och över armarna mellan försäljare och andra färjeresenärer och så sade han ”-Nu får du närkontakt med lokalbefolkningen!” sedan skrattade han glatt. Han var på kornet faktiskt. Väl ombord på färjan så valde vi att sätta oss ute i solen. Mitt på dagen under den tryckande afrikanska solen så väntade vi nog en halvtimme innan avgång och turen över den här delen av Atlanten. Tillräckligt för att hinna komma på gränsen av vad min bleka nordiska hy klarade av solljus.

På färja i Atlanten

Ett flertal containerfartyg i hamnen i Banjul och flera ankrade i väntan på att få lossas i hamn. Tre spansktalande unga kvinnor var de enda andra europer jag såg på båten. Turen över till Barra tog runt en halvtimme ungefär. En lagom tur. Naturligtvis gick de eviga gatusäljarna runt även på båten och försökte sälja allt från billiga klockor, godis och nötter till Africell-säljare som försökte sälja SIM-kort och telefoner.

Containerlast

Väl framme i Barra letade Eldrisa upp en taxi, bland alla bussar och bilar i det totala kaoset, som var villig att ta oss till Kunta Kinteh Island. Alla var inte så sugna på att ta oss dit och ganska snart skulle vi bli varse varför. Den sämsta vägen som jag någonsin har åkt bil på. Att en så bred väg kan vara så dålig måste bero på att de någon gång i tiden var menat att verkligen att bygga en riktig väg med asfalt och allt. Det var en rejält anlagd väg. Pengarna tog väl slut. Det är ju Afrika i alla fall.

Letar bil för nästa etapp

De flesta taxi-bilar i Gambia är Mercedes 190, säkert 9 av 10 taxibilar i det närmaste, men de kan vara rätt rejält sönderkörda och slitna. På de flesta kärrorna så skramlar det från alla håll och kanter och i vår gula Merca så stängde man vänster bakdörr med en repstump innifrån. Ganska snabbt så upptäckte vi också att stötdämpningen var obefintlig och växellådan gav vår chaufför en konstant utmaning, han verkade inte kunna hitta rätt växel en enda gång och när han väl fick en växel på plats protesterade resten av transmissionen genom att slå tillbaka med en duns.
Vår chaufför ägnade sin fokus på att låta Mercan kryssa genom hål och gropar som om vore det en blandning av slalom och puckelpist i röd lera. Vissa partier körde vi på de stigarna bredvid vägen där det var minst lika gropigt och med fler stora vattenpölar.

Till sist kom vi fram till resans mål. Sedan var det bara vägen tillbaka igen.
Bilder finns det fler av på:
…flickr.com/photos/casselbrant/albums/72157710353322501

Sukkai vid självmordstaxin

I båt mot Kunta Kinteh Island (tidigare James Island)

Kunta Kinteh Island

Kunta Kinteh Island

Kunta Kinteh Island

Kunta Kinteh Island

Kunta Kinteh Island

Sukai

Roadtrip – Hässleholm

Brown Sugar

Utan bil sedan September ifjol så nu när det hamnat en Alfa Romeo i min ägo igen så kliade det i kroppen att komma iväg och göra något som jag varit förhindrad att företa mig sedan Toyotan slogs sönder. Nu skulle jag äntligen ta mig ner till Hässleholm igen. LeStrange och jag hade gjort ett litet byte med en baskropp mot gamla laptops. Tanken var att jag skulle få bort mitt kli i fingrarna och få igång en skön lekdator igen. Stora gamla och tunga bärbara datorer som kostar mer att skicka postledes än vad de är värda i ett byte mot en baskropp laddad med mickar men inget mer. Inte värt att skicka så det var bara att försöa vänta ut ett tillfälle när någon skulle ta sig i någon riktning till eller från Hässleholm – Stockholm. Dessutom så hade LeStrange några prylar som skulle plockas upp på Twang i Stockholm på vägen så nu när jag hade en ny italiensk skönhet till förfogande så var det dags att testa den på en ordentlig roadtrip.

Jag slutade mitt arbetspass klockan 11:00 men hade fått information av LeStrange att det inte skulle vara öppen innan klockan 13:00 så jag hängde kvar på jobbet en stund ectra. Det var ju lika bra att försöka få tag på de gitarrer och laptops som skulle ner till LeStranges verkstad nu när jag äntligen skulle komma iväg.
Väl inne på Södermalm hade jag strax lastat bilen och sedan var det bara att rulla iväg mot Skåne. Första tankstoppet i Sillekrog, en klassiker är ju alltid en klassiker. Sedan var det bara att plugga in hörlurarna i öronen och lyssna på podcasts hela vägen söderut.

McDonalds Värnamo

Strax efter att jag hade passerat Jönköping och den outsägliga sträckningen genom Småland hade börjat passera under mina däck så började jag känna att jag inte hade ätit något under dagen. Nu när det var eftermiddag och blodsockret hade lämnat kroppen så började jag nästan bli skakig av hungern. Så jag ville ha en snabb lösning. Genom två regnskurar beslutade jag mig för att stanna vid avfarten till Värnamo och ta en hamburgare på McDonalds.
Det är märkligt att man aldrig lär sig ändå. Man vet ju redan att det kommer att ta längre tid och vara sämre service på McDonalds än gången innan man var där. Det är ju ett sluttande plan och särskilt när jag var så hungrig som jag var. Jag svor över att jag inte valde konkurrenten Burger King som låg mer eller mindre vägg i vägg. Man lurar sig ständigt på att McDonalds förr i tiden hade en policy att servera gästerna snabbt men att det är så länge sedan att det faktiskt inte finns någon anledning att besöka dem längre. Eftersom både Burger King och MAX har mer välsmakande hamburgare så är det ju meningslöst att återvända till Donken. Dessutom undrar man ju hur inkompetenta de kan bli. Lägga upp pommesen på brickan tio tolv minuter innan de serverar den, det är inte de spänstigaste potatisstavarna man får serverat direkt. Riktigt degenererat skräpställe nu för tiden. Omsprungna av samtliga konkurrenter.

Den legendariska workshopen på Järnvägsgatan i HässleholmVäl framme på Järnvägsgatan i Hässleholm så blev det häng i LeStranges legendariska workshop och det hänger alltid något udda och kul i verkstaden. Nu hängde det en Burns Bison kopia som fångade mitt öga längs väggen. Mycket cool och habegäret slog i taket naturligtvis. Tyvärr var den behäftad med en del halsproblematik annars hade den fått följa med mig hem. Basismen hade fått en nytändning med den grunkan. Det kan jag lova. Vilken bastard! Vilken underbar skapelse!

Efter lite häng i verkstaden och lite kläm-&-känn på mina nya laptops så dök till sist Freddan upp och vi gav oss ut på stan och gungade runt i Brown Sugar, ligans Low Rider med mullrande V8. En Cadillac är alltid en Cadillac och denna -79:a var inget undantag. Vi gungade runt i Hässleholm med slagskeppet ett tag, glidande runt i byn, innan vi åkte tillbaka till verkstaden.
Det blev några timmars surr nere i verkstaden innan vi gav oss. Diskussioner om Skåne vs. Sverige, om politik och frihet och valet i höst. Vi pratade om allt möjligt och strax efter klockan tre på natten så var det dags att bege sig hemåt. Jag hade kunnat tacka ja till LeStranges erbjudande om att sova på soffan men jag ville ut på vägearna och kände mig tillräckligt pigg för att kunna åka hem igen. Det var ärligt talat att bedra sig själv en hel del. Jag var långt ifrån pigg och redan i höjd med Värnamo började jag fundera på att stanna till och sova en stund i bilen. Det blev att stålsätta sig och efter att ha tankat både bilen och mig själv (Unleash The Beast!) i Ödeshög så var det bara att stå på.

Det fick bli ett par bensträckare och fler burkar Monster innan jag äntligen kunde rulla in min Alfa Romeo hemma på farmen någon gång efter klockan 10 på förmiddagen.
Nästa gång sover jag kvar på LeStranges soffa i verkstaden för jag var alldeles för trött på vägen hem för att kunna njuta av bilturen och jag sov sedan bort hela lördagen i alla fall. Hade lika gärna kunnat tillbringa en halv lördag i verkstaden och klämt loss på den där Burns-kopian.

Hemma igen. Det innebar cirka 1150 kilometer (715 miles) och till min glädje så har bilen rullat troget och krångelfritt hela vägen. Nice!

Första stoppet, på Twang på Katarina Bangata

Första stoppet, på Twang på Katarina Bangata

På väg

Tankstopp i Sillekrog

Brahehus

Cadillac - Brown Sugar

Cadillac - Brown Sugar

Cadillac - Brown Sugar

Fuel for the Driver

Tisdagen 29 maj 2018

Ramon Allones Superiores LCDH EditionIdag hade jag tänkt att jag skulle skriva lite på en text och sedan klyva lite ved åt Johan här hemma på farmen men det blev en lite oväntat utflykt istället. Jag hade lånat Johans Toyota för ett kortare ärende in till Rimbo när jag passerade Runes second-hand lager och såg en oerhört läcker motorcykel som stod lutad mot byggnaden. Den stod där och såg fantastiskt cool ut och utan motor startade den min fantasi och jag såg den för mitt inre stå parkerad i ett framtida vardagsrum, helst på en persisk matta, eller med en speedway-motor som lokalt vrålåk fram och tillbaka till kiosken i Finsta och bestämde mig för att när jag kom tillbaka så skulle jag hoppa ur kärran och ta ett par bilder på den vackra rullande ramen. Väl tillbaka efter uträttat värv så var Rune själv på plats och jag stannade för att prata med honom och plåta hojen. Han hade rullat in hojen i lokalen och nu stod där istället en betydligt modernare knarr i solskenet, en Harley-Davidson förklädd till en Indian. Det visade sig att det var en hoj som Rune skulle sälja, han var mellanhand (en affärsman ut i fingerspetsarna den gode Rune) och nu skulle hojen köras ut till Nifsta Classic Cars i Gottröra. Jag erbjöd mig att köra följebil så att Rune skulle kunna komma tillbaka hem smidigt, så jag hoppade upp i Runes stora Cheva pickis och vi drog iväg.

På plats på i Nifsta väntade vi in ägaren Dick och sedan rullade vi in hojen på plats. Under tiden som de två herrarna gjorde upp affären så passade jag på att kika på alla sköna bilar på plats och drägglade nog lite extra över en Plymouth Business Coupé från 1939 men det fanns andra sköna objekt som Pontiacs, en fet och lyxig Rolls-Roys vid sidan av en massa Cadillacs, en fantastisk GMC Suburban och en handfull FordEn Ford pickis från sent 60- eller tidigt 70-tal föll mig speciellt på läppen. Det blev en mycket lyckad och trevlig liten roadtrip i Roslagen för en motorintresserad.

Väl tillbaka hemma igen så klöv vi ved. Johan hade kabbat upp med motorsågen innan jag var tillbaka och det blev några timmars klyvande innan det var dags att avrunda dagen. Det kändes fantastiskt skönt att avsluta med ett par koppar kaffe och ett par cigarrer. Jag hann röka både en Belinda, den tråkigaste och sämsta kubanska cigarrprodukten någonsin, och en Ramon Allones Superiores LCDH Edition i solnedgången med en kokbok i knät. Bra dag. Bra avslut.

Rune redo för en roadtrip

Harley-Davidson förklädd till Indian

Harley utanför Nifsta Classic Cars

Rune Thorsell utanför Nifsta Classic Cars

Roadkill

Så hann jag bara skriva om min Kisumu – Nairobi roadtrip så ser jag rubriken ”876 killed on Kenyan roads in three months” på Standard Medias hemsida. Man får ju skatta sig lycklig för att man inte hamnade i den statistiken. Jämfört med de 254 som dog i den svenska trafiken under hela 2017 så är det ändå förvånansvärt få som dör i den kenyanska trafiken. Med den trafikkultur som råder kunde det ha varit värre.

The Kisumu – Nairobi roadtrip

Kenya - HarambeePå min resa i Afrika fick jag improvisera en aning ibland, som när min flygmaskin från Kisumu till Nairobi blev inställd och jag plötsligt behövde skaka fram en alternativ lösning som inte hindrade mig från att hinna med mitt flyg vidare till Casablanca. Jag hittade med Hellens hjälp The Guardian Coach och köpte mig en biljett och plats i en minibuss för transporten mellan Kisumu och Nairobi. Det skulle bli en roadtrip att minnas.
På morgonen den 19 mars så tog vi motorcykel in till The Guardian och jag packade in mig i minibussen och tog farväl för denna gång av Hellen innan bussen började rulla. Det var minst sju timmar av bussresa framför oss så jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på avsnittet av Snedtänkt om och med Horst Schröder och tittade ut och förundrades över tydligheten i hur fattigdomsnivån ökade med avståndet ut ur Kisumus stadskärna och genom förorterna. Snart var vi ute på landsvägen mot Nairobi. En lastbil som hade vält i diket på en plats. Människor som går på vägarna, som sitter med sina enklelt hopkomna försäljningsstånd med olika varor. Främst frukt och grönsaker. På vägarna upp i bergen var avsaknaden av räcken längs vägkanterna inte lika avskräckande som på de smala vindlande bergsvägarna på Madeira men tillräckligt saknade för att höja pulsen en aningens extra. Aldrig tidigare har jag åkt längs en väg där så många lastbilar har stått längs vägarna med rykande motorer, punkterade däck eller andra problem. Galna omkörning med möten i dussintal längs vägen och halvvägs så var det dags för en kortare pause med tankning och bensträckare. Som den enda vita personen som befann mig på bussbolagets anläggning där det fanns enklare servering, toaletter och mekaniker som servade och lagade de ganska slitna gamla Scania-bussarna så tittade många på mig och när en buss kom in och passagerarna myllrade ut ur bussen så var den en man som pekade på mig och ropade högt ”Mzungu” (vit man) så jag antar att de flesta vita turister inte använder busstransporterna i Kenya.

Den sista halvan av resan blev intressant då jag plötsligt fick se lite vilt djurliv längs vägarna. Zebror, gaseller och en ung giraff. Dessutom apor. Vid ett av de tre tillfällen då jag var säker på att vi skulle krocka eller ställa till med något slags trafikolycka av värre snitt så hade vår chaufför svängt ner på vägrenen på en sträcka där det fanns en betonbarriär mellan vägren och körfilerna. Han höll en hastighet strax över de 80 km/h som är max tillåtna hastighet och medans jag mest satt och undrade hur föraren skulle få oss tillbaka upp på körbanan så ser jag att det sitter några apor på vägrenen rakt framför oss en bit längre fram. Jag kikade fram på hastighetsmätare och på föraren och funderade lite på när han skulle börja sakta in. Inget hände och plötsligt började jag bli nervös på riktigt. Där satt det två apor i godan ro i vägrenen och vi närmade oss snabbt och det fanns inga tecken på att vår chaufför tänkte sakta ner. Jag hann fundera på hur mycket de där apkropparna kunde väga och hur stor skada de skulle göra på vår minibuss innan de precis i sista stund hoppade undan från vad jag hade börjat misstänka var en oundviklig kollision.
Färden in i Nairobi var fascinerande. I säkert en timme färdades vi igenom tätort innan vi kom ner till busstationen centralt i Nairobi. Med femton timmar kvar till jag skulle flyga från Nairobi så behövde jag guidning och sällskap i det myllrande Nairobi. Ut på Haile Selassie Avenue och ringa till Lillian. Ett kort meddelande om att jag skulle ta mig upp till Hotel Ambassadeur och vänta in henne där. En timmes studerande av det myllrande gatulivet mellan hotellet och Kenya National Archives där den här sista bilden togs (bilderna tagna med mobiltelefonen) och snart skulle min första resa i Kenya vara slut.

The Guardian Coach - Kisumu

The Guardian Coach - Pause längs vägen

Nairobi by Hotel Ambassadeur and Kenya National Archives

Plan 714 till Sydney

Efter förra veckans tur till Huddinge då jag var med Janne och kollade på en Hummer H2 som inte riktigt var vad den utgav sig för att vara så blev det en tur till Växjö för att hämta en bättre lämpad kandidat. Det blev en flygtur från BMA till VXO för att hämta en bil som Janne redan hade beslutat sig för att han skulle ha. Propellerplan är ju alltid lite kul.

ATR 72-500/600 - Flight TF752

Vi kom ner på förmiddagen och blev upphämtade av en kille från GP Motor med bilen i fråga. Vi åkte tillsammans till bilfirman och Janne gick som vanligt minutiöst igenom kärran innan vi gav oss av på en roadtrip tillbaka mot huvudstaden. Ett par korta stopp på vägen och ett lunchstopp på Big Wong i Vimmerby sedan var det rakt igenom de stora blöta snöflingorna på de hala vägarna. Direkt till jobbet efter turen så var det helt plötsligt vardag igen.

Hummer H2

Hummer H2

Janne på GP Motor i Växjö

Hummer H2

Två och en halv liter milen

Hummer H2Det var ett tag sedan jag och Janne var ute på någon motorrelaterad räd. På väg genom Baltikum 2015 var nog senast men nu var det dags för lite klämma och känna och doft av bensin när Janne plockade med mig på en tur till Huddinge för att kika på en Hummer H2. Bilfirman påstod att man hade bytt sensorn för oljetrycket, men när Janne påpekade att oljetryckslampan lyste konstant under provkörningen så var uppgiften plötsligt att sensorn inte var bytt. Byter man sensor och den fortfarande lyser, ja då kan det ju faktiskt vara så att oljetrycket är för lågt och då är det knappast köpläge på bilen. Nu drar Janne ner till Växjö och köper en annan H2:a nästa vecka som det ser ut. Jag kan tyvärr inte följa med på den roadtrippen, vilket hade varit skoj men det får anstå till nästa äventyr som dyker upp.

Hummer H2

Hummer H2

Hummer H2

Fröslunda & Härkeberga kyrkor

Ett kort stopp vid Fröslunda kyrka, Lagunda socken, Uppsala stift. En blåsig halvruggig lördag i november 2017. Det är också ett utflyktsmål i all enkelhet.

Fröslunda kyrka

Härkeberga kyrka. Här har jag inte varit sedan midsommar 2012 då vi firade vår första lite vilsna midsommar efter mormors bortgång (se bilder här). Nu blev det en liten tur runt i trakterna, en kort liten roadtrip i jobbrelaterade spørsmål och en kort paus i kyrkan och jag passade på att tända ett ljus för mormor.

Härkeberga kyrka

Härkeberga kyrka