Etikettarkiv: religion

Anarko-kristna godbitar

Veckans upptäckt på podcast-scenen var när jag igår snubblade på www.anarchochristian.com/ vilket för en kristen liberterian naturligtvis var en veritabel guldåder. Jag vet såklart inte om vad jag kommer att tycka om podden eller sajten men jag är också lika säker på att jag kommer att lyssna på samtliga avsnitt och hitta tänkvärda stycken som jag vill fördjupa mig i ytterligare. Mängden fantastiskt bra poddmaterial som finns tillgängligt och som är lyssningsbart visar på hur public service ytterligare tappar relevans och hur det nu är helt galet att förstå hur någon vill betala skattepengar för att producera mediokera ytligheter där det krävs så mycket personal för att producera materialet att man nästan skulle kunna tro att facket var de som satte reglerna!
Frihet att producera ger också möjlighet till debatt, fördjupning och produktion av material som är efterfrågat.

Länk:
www.anarchochristian.com

Signum, 6-2018

Signum - katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälleNu har jag äntligen gjort slag i saken och börjat prenumerera på Signum – katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle, då just artiklar om kultur och samhälle saknas eller helt enkelt bara födummas och misshandlas i dagspressen och saknar forum i vår samtid. Då får man söka sig till de alternativa källorna där intellektualism fortfarande har utrymme. De publikationer som nu når mig genom prenumeration är Signum samt SNT, Svensk Numismatisk Tidskrift så just nu känner jag nästan att jag är heltäckt med nödvändig information från omvärlden. Det som saknas skulle vara någon trevlig horologisk publikation med då de som attraherar mig är tyskspråkiga så faller det på mina språkliga brister. Dessutom så skulle något trevligt Bookazine (jag vet faktiskt inte om jag skall hata eller omfamna begreppet) om handeldvapen vara trevligt av avnjuta på verandan på somrarna. Jag har dessutom påbörjat en övertalningskampanj, alternativt idé-försäljningskampanj av ett frihetligt magasin till ett förlag och vi får väl se om det kan bär någon frukt. De skulle till och med kunna få stjäla idén av mig bara den förverkligades. Politik, historia, religion, kultur och samhälle, till och med ekonomi är ämnen som helt enkelt inte hanteras på allvar i vårt land. I mina mörkaste stunder vill jag tycka att det är kulturellt utarmat och fattigt men jag vet innerst inne att det finns ett hopp därute. Det står bara var och en själv att finna det.

The Zanzibar Wife – Deborah Rodriguez

The Zanzibar Wife - Deborah RodriguezEnligt Penguin Books beskrivning; The Zanzibar Wife is a bewitching novel of clashing cultures and conflicting beliefs, of secrets and revelations, of mystery and magic, men krockande kulturer och religioner berörs på det där antiintellektuella och puttinuttiga sättet som förhåller sig helt oförstående till att det finns element och ingredienser som gör att samexistens kan vara omöjligt. Deborah Rodriguez skriver en trevlig bagatell, en historia som till en början faktisk är riktigt lovande men som i den sista tredjedelen sakta dör ut i ofarligt bokcirkelmys och Deborah Rodriguez genombrottsroman med titeln The Little Coffee Shop of Kabul skvallrar om att hon är en romantiserande orientalist (Sphere books).
Det här var en av de två böcker som jag köpte för att ha reselitteratur när jag skulle resa ner till Afrika i mars i år men som blev lämnad hemma på grund av att jag inte fick plats med den i packningen (istället blev det The Time Keeper av Mich Albom som blev min reselitteratur) men nnu när jag kom hem från min resa fick det bli resesällskap på pendeltåget istället. Som sagt så började romanen ganska lovande och persongalleriet är bra tecknat även om samtliga skildrade huvudpersoner är trevliga hyvens människor, det hade kunnat behövts lite mer spänningar och djupare porträttering för att kunna bygga upp och få riktig nerv konflikterna mellan magi, ateism och religion på slutet. Nu blev det mest en parantes i hyllan med pocketböcker i mitt bibliotek.

Attacken mot Stockholm 2017

För två år sedan så skrev jag några rader om minnet av var jag var och vad jag gjorde natten när Olof Palme skjöts till döds på Sveavägen i Stockholm den där natten för trettiotvå år sedan. Tyvärr så känner jag ett behov att att tänka tillbaka en stund på händelsen på Drottninggatan, en parallellgata till Sveavägen i Stockholm, för ett år sedan när vå åter drabbades av ett terrordåd i Sverige. Vi har haft en lång rad av terroristdåd i Sverige efter andra världskriget, allt från avrättningen av Vladimir Rolović via flygkapningen på Bulltofta till ockupationen av västtyska ambasaden och försöket att kidnappa Anna-Greta Leijon i Operation Leo men det har hänt något sedan dess, någonting har förändrats i samhällets och svenskars syn på terrorism. Europa drabbades av mängder av politiskt motiverade terrordåd under 1960-, 70- och 80-talet och det fanns få om ens några, jag har inte hittat några, diskussioner om hur vi skulle förhålla oss förstående och inte problematisera kring förövaren, gärningsmannen. Förutom de som stod för exakt samma politiska åsikter där man ansåg att man hade rätten att döda andra människor för att få igenom sin idé om det perfekta samhället, alltid med idén om att det bästa för mänskligheten var kommunistisk diktatur. Eller i fallet med Rolović och Bulltofta ex. där resultatet av kommunistisk diktator skapade nationalistiska strider inom Jugoslavien som spreds till andra platser i världen. När man läser magasinsartiklar från tiden för dessa terrordåd i Sverige så är det tydligt att den allmänna hållningen var att detta sätt att med våld och vapen attackera meningsmotståndare såväl som hela samhället för att få sin vilj igenom var fel. Endast några riktigt förvirrade diktaturkramare på yttersta högerkanten tyckte att det var rätt att tvinga sina åsikter på andra med våld och att man kunde ge sig på samhället med våld. Så vad har hänt sedan dess?
Varför är det uppenbarligen så många fler som anser att de som utsätter vårt samhälle för terrordåd skall på olika sätt ursäktas och varför vill de att vi skall ursäkta deras bevekelsegrunder?

En sak som är tydligt är att vi inte längre har ett lika homogent tänkande som under den period då vi utsattes för de politiskt motiverade dåden under 1960- till 1980-talet. I Sverige var den homogena samhällssynen ett tydligt resultat av den politiska propagandan som socialdemokratin hade format samhället efter under en lång period av tid. Att Socialdemokraterna var de som vann kampen om arbetarklassens röster efter kampen mot kommunisterna i arbetarrörelsens tidiga första, andra och kanske även tredje decennium ledde som bekant till att Socialdemokraterna formade vänsterblocket där kommunisterna alltid skulle stödja (S) för att dels blockera möjligheten för en högerblcoksregering men framför allt för att (S) aldrig skulle låta kommunisterna få någon verklig makt i svensk politik.
Detta betydde att en stark statlig propagandamaskin kunde forma ett mycket homogent tänkande och en, för att använda det nuvarande modeordet, värdegrund. Bara de på den absoluta vänsterkanten kunde uttala och känna någon sympati för terrorister i det samhälle va befann oss i då.
Låt mig bara i förbifarten också nämna att det är diverseringen av regerande partier i den svenska riksdagen som ledde till att den statliga propagandan bröts i sin riktining och som möjliggjorde för människor i landet att kunna öppet formulera från den statliga propagandans avvikande tankar och åsikter som har lett fram till dagens styrande politikers desperation att återhomogenisera röstboskapet med hjälp av vad man nu kallar värdegrund. Så den fria tanken och den induveduella friheten kan endast behållas genom att hålla värdegrunden på armlängds avstånd.

Så plötsligt har den homogena känslan av att samhället hotas av terrorister bytts ut mot värdegrundens förvirrade syn på att alla vill allas bästa och misstanke mot att detta är korrekt är i sig ett hot mot samhället. Hotet mot samhälet är inte längre terrordåden i sig utan åsikten att andra kan vilja oss illa är hotet mot samhället. Att terrordåden nu utförs under religiösa förtecken förvirrar också. Nu kan man alltid skydda sig och dämpa sin oror och ångest med att påstå att de religiösa krafter som utför dåden inte representerar den religionen på riktigt utan har missförstått religionen, att de har misstolkat den. Men vänta nu en stund, var inte detta som den yttersta vänstern alltid sa om alla deras politiska terroristrepresentanter också?
Det påstods alltid av diverse kommunister att havererade kommunistiska samhällen alltid var missrepresenterade av människor som misstolkat den riktiga kommunismen. Jag hade ex. en klassföreståndare i högstadiet som sa att Sovjetunionen inte var riktig kommunism utan socialism och därför fel (Varför han då lade ner så otroligt mycket energi på att försvara Sovjetunionens system är fortfarande ett logiskt mysterium). Det är samma fenomen men nu inte begränsat till den yttersta politiska vänstern där man uttalat var emot det demokratiska samhället, nu har människor från alla möjliga olika politiska håll samlats under denna tankefigur. Problemet är dock att man missar så mycket av orsakerna till problemen faktiskt fotfarande är ett sätt att med våld försöka få till ett diktatoriskt system. Religion kan naturligtvis vara lika mycket politik som religion men i ett sekulärt samhälle som vårat måste du vara påläst och intresserad för att kunna se igenom de dimslöjor som olika företrädare för politik och religion med näbbar och klor försöker få oss att tro på.

Så jag satt på en loftgång i Fittja brevid en grill och drack vodka och samtalade med an av Anush vänner när en koll på mobiltelefonen gjorde mig uppmärksam på att något hade hänt. Sociala medier började nu fyllas av bekantas eftersökningar av sina familjemedlemmar och huruvida de var okej. Efter att ha försäkrat mig om min familjs väl och ve så började vi diskutera händelsen i Stockholm, vilken ännu var omgärdad av blandningar av rykten och fakta. Anush och jag ver på besök hos hennes armeniska vänner och som enda svensk i sammanhanget fick jag ta del av deras avstånd och klarhet i relation till händelsen. Att komma från ett kristet land som slagits mot islamistiska krafter sedan islams födelse ger kanske en annan syn på konflikten mellan islam och övriga världen. Hade det varit en tillställning med endast svenskar så är jag säker på att stämningen hade sjunkit rejält men nu var det föga påverkad samling som fortsatte festandet som ingenting hade hänt. Jag fick förklarat för mig av värden att svenskar helt enkelt inte förstår sitt eget bästa och i han och hans armeniska vänners ögon var det fullständigt obegripligt att svenskar vill förstöra sitt samhälle med den inflytt av muslimer som Sverige ägnar sig åt. Han till och med skrattade åt oss och vår dumhet innan ämnet var färdigdiskuterat och festen kunde fortsätta som om inget hade hänt.
Min egen känsla var dock att när vi nu ånyo kommer att överrösas av röster om hur detta var en engångshändelse (i raden av engångshändelser) så kommer vi om vi inte drar i handbromsen snart befinna oss i en verklighet där vi alla känner någon som dött eller skadats i islams namn.

St. Peters Nanga Catholic Church

Kenya - HarambeeI söndags var jag på mässan i den lokala katolska kyrkan St. Peters Catholic Church. Morgonens första mässa hålls på det lokala språket Luo så vi gick på andra mässan klockan nio på morgonen istället för att jag skulle få ta del av mässan på engelska. Bilderna tog jag ett par dagar tidigare när vi passerade kyrkan under en eftermiddag när en klass studerade inför första kommunionen där. Mässan var trevlig och följde såklart alla mönster och regler för en mässa men psalmsången som kören bjöd p var verkligen en extra njutbar del. En annan sak som jag gillade var den tydliga sammanlänkningen mellan församlingen och lokalsamhället. En man gick upp och talade om hur alla i grannskapet hade sin del i ansvaret för säkerheten i området. Att alla skulle ta som tumregel att känna sina tio närmaste grannar till namn och yrke och lite annat så att de därmed också kunde bidra till säkerheten om det skulle hända något så de vet vem eller vilka som skall informeras med mea. Dessutom så har de inte riktigt samma nät av gatunamn och gatunummer som vi är vana med så ett sätt att få fram meddelanden till församligsmedlemmar är att skriva till dem och skicka till kyrkan där man läser upp innan mässan avslutas vilka i församlingen som har brev att hämta.

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

Dödahavsrullarna, svenska översättningen

Dödahavsrullarna - Bibelsällskapets FörlagDen svenska övesättningen av Dödahavsrullarna som jag fick i julklapp i julas av mamma. Redaktör för bilen är Mikael Winninge men det är ett antal översättare som varit inblandade naturligtvis. Den här volymen kommer att användas i främsta hand som referenslitteratur. Det här kommer att vara en bok som det kommer att bläddras i framöver. Att jämföra texter och att läsa dem fristående, så det kommer att vara både referensvolym och en fantastisk källa till bibliska texter. Mycket intressant och jag kommer att tumma på bland sidorna. Verkligen en bok som känns skönt att bara ha i bokhyllan nära till hands när man vill slå lite i den. En praktvolym i det casselbrantska biblioteket.

Fröslunda & Härkeberga kyrkor

Ett kort stopp vid Fröslunda kyrka, Lagunda socken, Uppsala stift. En blåsig halvruggig lördag i november 2017. Det är också ett utflyktsmål i all enkelhet.

Fröslunda kyrka

Härkeberga kyrka. Här har jag inte varit sedan midsommar 2012 då vi firade vår första lite vilsna midsommar efter mormors bortgång (se bilder här). Nu blev det en liten tur runt i trakterna, en kort liten roadtrip i jobbrelaterade spørsmål och en kort paus i kyrkan och jag passade på att tända ett ljus för mormor.

Härkeberga kyrka

Härkeberga kyrka

Flannery O’Connor x 2

Flannery O'ConnorFlannery O’Connors författarskap upptäckte jag i vintras då jag läste Ta himmelriket med våld och fastnade för hur fantastiskt Flannery O’Connor lyckas få sitt persongalleri att smälta samman med miljön i den amerikanska södern. Det katolska perspektivetger ytterligare en dimension, trots att jag inte är så skolad i den katolska världen så tycker jag ändå att de rudimintära kunskaper jag har i ämnet räcker till för att jag skall förstå och uppsktta den vinkeln i böckerna. Den vinkeln är också otroligt viktig för det den själva essence som ger motivbilden. Det är närmast omöjligt att förstå karraktärerna i persongalleriet om man inte har författarens katolska perspektiv med sig in i berättandet.
Nu är jag otroligt nyfiken att läsa de två novellsamlingarna som är det som återstår av Flannery O’Connors författarskap. Att läsa henne i novellform tror jag kan vara en riktigt trevlig läsupplevelse. Flannery O’Connor dog redan vid 39 års ålder och de två romanerna Blodviss och Ta himelriket med våld och novellsamlingarna En bra karl är svårt att finna och Allt som stiger måste stråla samman är den totala produktionen. Dessutom kommer dagboksanteckningarna The Prayers Journal. Att sätta tänderna i att plöja igenom hennes fullständiga produktion känns lite som en litterär pilgrimsfärd och det skall bli mycket intressant att fullfölja det projektet. Det är kul att upptäcka att mina två stora författarupptäckter i år har varit två kvinnliga författare. Ester Blenda Nordström och Flannery O’Connor har varit två absoluta pärlor att lära känna och i båda fallen så är suget att läsa de kompletta produktionerna stort.

Det karga amerikanska södern där människor lever mellan det goda och det onda och kan falla åt vilket håll som helst helt utan förutsägbarhet är den miljö som Flannery O’Connor målar med sina tunna men svarta och ändock komiska penslar. Inte sedan mina Samuel Beckett-dagar har jag läst någon som kan rita litterära bilder med så svart komedi som Flannery O’Connor gör. Hennes genre har kallats grotesque och noir och jag tänker inte protestera men tycker också att man kalla hennes verk för religiös litteratur.

Länkar:
Bakhåll förlag
Blodviss
Ta himelriket med våld
En bra karl är svårt att finna
Allt som stiger måste stråla samman
The Prayers Journal(New York Times)
Flannery O’Connor läser ”A Good Man is Hard to Find”
Some Aspects of the Grotesque in Southern Literature
ISBN 978-91-7742-475-8

Église Saint-Augustin de Paris

Église Saint-Augustin de Paris ritades av arkitekten Victor Baltard men hjärnan bakom var Baron Haussmann. Kyrkan är byggd mellan 1860 och 1868 och finns belägen på Place Saint-Augustin (8:e arrondissementet). VI hamnade här, mer eller mindre runt hörnet från vårt hotell när vi var ute på promenad på söndagen. Det var inte ett planerat besök utan vi såg stålkonstruktionen som utgjorde toppen och beslutade oss för att titta in. Kyrkan var stängd men skulle öppna senare under eftermiddagen så vi bestämde oss för att återvända.
På väg tillbaka mot hotellet så besökte vi kyrkan i all stillhet och det blev en fin stund när vi satt och tittade upp i taket och tittade på duvan som flög uppe i kupolen. Belyst av ljuset utifrån

Église Saint-Augustin de Paris

Det som utmärker arkitekturen i den här kyrkan är stålkonstruktionen, vilket inte alla har varit imponerade av genom åren men jag måste nog säga att det var en vacker kyrka och besöket var rogivande för själen. Att i stillhet få sitta i en sådan här fantastisk byggnad är uppbyggligt för själen och gör en ödmjuk, för en stund i alla fall.

Église Saint-Augustin de Paris

Église Saint-Augustin de Paris

Église Saint-Augustin de Paris

Église Saint-Augustin de Paris

Église Saint-Augustin de Paris

Église Saint-Augustin de Paris