Etikettarkiv: psykologi

Belsebubstango

DjävulsdansenIbland gör man saker inte riktigt av eget val och fri vilja. Jag har ju även tidigare läst böcker som inte riktigt vrit egna val och nu har det hänt igen. Det är naturligtvis ingen bra förutsättning att börja trycka i sig en produkt som man inte egentligen vill ha och man blir lätt aningens kritisk till innehållet i boken. Nu har jag läst boken Djävulsdansen skriven av Ann Söderlund och Sanna Lundell. Det är en bok om medberoende.I boken benämns den beroende personen som problempersonen och beskrivs i ordalag som närmast går att jämföra vid beskrivningen av en hund. Vilket då leder till att den medberoende närmast framstår som en matte till denne hund.

Exempel ur boken:
Om någon frågar hur du mår så ger du ofta en ordentlig redogörelse för hur din problemperson mår istället. Du är expert på hur din anhöriga mår, vad hen känner, varför hen reagerar som hen gör, hur hen beter sig i olika situationer och så vidare.

Se där, beskrivning av valfri hundägare. Man skulle kunna fullfölja liknelsen och hävda att lösningen ligger i att den medberoendes problem springer ur erfarenheter som gör att denne är så svagt relationsutvecklad (i brist på annat ord just nu) att personen i fråga egentligen inte är redo för en vuxen relation utan faktiskt snarare skulle ha nöjt sig med att skaffa en hund.

Jag raljerar inte här.

Det säger sig självt att det inte är någon sund miljö att utvecklas i varken för dig, dina barn, eller din hund, för den delen.

De hippa kändiskvinnornas nedlåtande beskrivningar av andra, bland annat en kvinnlig läkare i sköldpaddsfärgade bensinmacksglasögon luktar dessutom rätt illa. Språket är flåshurtigt som författarinnorna och den som nursar mannen kunde gott ha skrivits på svenska istället. Antagligen har man pinpointat sin målgrupp som medelklasskvinnor som upplever sig själva som högpresterande mitt-i-karriären-framgångsrika. De som inte tillbringar utan spenderar sin semester. Tonen i kvasiintellektuella självhjälpsböcker har för min egen usla person mest effekten att min bitterhet och retbarhet når strindbergska nivåer.
Läs på i ämnet och du kan snabbt dra en klar slutsats. Medberoende är ingen egen kategori, ingen egen sjukdom, det är bara gammalt hederligt beroende det också. Därmed skall det inte särskiljas från andra beroenden utan bemötas och behandlas som just beroendeproblematik.

Den närmast tjatigt upprepade termen Djävulsdansen är väl teatralisk för min smak, men det är som sagt bara en smaksak.

Livslustens paraplegi

I en vägg av trötthet öppnas en dörr av en kvinna med energi. Den egna har hon rationalliserat bort men det finns en lånad energi som hon kan låna ut mot löfte om ränta på kapitalet. Som ståendes vid stupets kant väntande på en räddande ängel finns ingen tvekan ingen matematik om konsekvens bara en önskan att få komma in på spåret igen, att inte vara en av de urspårade, och få köra slut på ytterligare lånad tid och lånad energi.

Var kan man vila sina ben och få ett glas kallt och en hängmatta att somna i?

Nu är dagarna till förtvivlan lika och vecka staplas på vecka utan att någon egentlig och meningsfull skillnad kan noteras. Det måste finnas ett slut på händelselösheten och det måste finnas olika början och slut på de händelser som formar ens liv. Likriktningen pacifiserar och likriktar. Ingenstans finns något livsuppehållande projetk att skåda. Nu måste energin som lånas in gå till andra utgifter än att hålla näsan över ytan. Nu måste Nornornas garn bedömas och mätas. Sommarsolen måste ge vitamin och vinden blåsa bort vinterhalvårets opiumdvala. Ge mig styrka nu.

Ge mig skratt och ork. Ge mig passion och fokus.
Nu!

Lögner och svek kantar Freuds arbete

Riktiga män röker cigarr"Lögner och svek kantade Freuds karriär", är titeln på understreckaren i SvD måndagen 10 november 2003.

Nils Wiklund, docent i psykologi vid örebro universitet, har läst en ny bok som han säger avslöjar nya rön om Freud som person och yrkesman.

Till att börja med påstår Wiklund att psykoanalysen, till vilken Freud onekligen är fader, får mindre och mindre uppmärksamhet inom den vetanskapliga psykologin. Detta är naturligtvis korrekt då psykologin för länge sedan skärmat sig från sina rötter inom psykoanalysen och krypit närmare och närmare sin kusin psykiatrin under de senaste två decenninerna.
Vad är då "den vetanskapliga psykologin"?
Ja det får man ingen hjälp av Wiklund att bena ut, naturligtvis, eftersom det skulle tydliggöra hans motiv att skriva artikeln ifråga.
Det vetenskapliga i den vetenskapliga psykologin till skillnad från den ovetenskapliga psykologin utgörs av det endaa verkligt mätbara inom psykologin och psykiatrin. Nämligen medicinsk verkan.

De så kallade lyckopillren som hade sitt stora genombrott inom psykiatrisk vård under de första åren och mitten av 90-talet förändrade mycket på kort tid inom psykologin.
Dessa mediciner har onekligen hjälpt många och kommer att underlätta för tusentals människor i framtiden också.
Det är utan tvekan stora medicinska genombrott inom den här kategorin av vård som gjordes med hjälp av dessa preparat.

Det var många yrkesverksamma inom den psykiatriska vården när dessa mediciner slog igenom som höjde ett varningens finger för att man kunde riskera att göra det för lätt för sig om man började ersätta den traditionella samtalsbaserade terapin med enbart medicinering.
Det känns som det då var ett rimligt antagande att det kunde bli resultatet vid en övertro på den kemiska effekten av dessa mediciner.
Detta på grund av alla tidigare erfarenheter med medicinska genombrott inom området.
En gång var det kokainet som skulle lösa problemen, senare barbituraterna, ännu senare bensodiazepinerna, och där emellan ett antal andra mer eller mindre beroendeframkallande ämnen.

När dessa medicinska milstolpar inom den psykatriska diciplinen gjort sina bejublade intåg på arenan så har de också lurat mången psykiatriker, psykolog och säkerligen också en och annan psykoanalytiker att tro på snabba och permanenta lösningar på tidigare svårlösta, för att inte säga näst intill omöjliga fall.

Varje gång har man dock efter ett antal år ånyo fått anledning att konstatera att medicinerna visserligen fungerade, men inte som enda lösning, utan som komplement till det alltid lika viktiga samtalet.
Så även nu.
Visst, det är helt omöjligt att påstå att psykoanalysen är en vetenskap i den betydelse som ordet i dag har. Det enda som är vetenskap är sådant vi kan mäta och väga.
Men finns det någon som på fullt allvar tror att man klarar att nå ett tillfredställande resultat med en exempelvis deprimerad patient om man enbart använder de kemiska preparaten och inte kombinerar dessa med ett samtal vilket har som målsättning att patienten skall komma till insikt om vad som händer med denne när depresionen slår till?
Hur han/hon ser tecknen tidigare och genom den kunskapen också hinner förbereda sig på vad som kommer, ser mönster i beteenden som kan få personen att handla annorlunda och därför kanske undvika onödigt lidande.
är det verkligen möjligt att ersätta med kemiska preparat?

Det är i alla fall det Wiklund vill få världen att tro.
Det kanske är vad han själv tror.

Wiklund startar sin understreckare om Freuds tillkortakommanden med något som knappast kan kallas för nyheter på området, nämligen Freuds kokainberoende.
Att Freud gjorde andra till kokainister genom att hävda att man kunde bota morfinism med hjälp av kokain.
Visst det stämmer och det är inget nytt under solen.
Varje gång det kommer ett nytt preparat så finns det dem som ser det som det ultimata svaret.

Som med barbituraterna.
Som med LSD.
Som med bensodiazepinerna.
Som med en massa olika preparat som passerat revy under 1900-talet.
Som med Zoloft och andra moderna undergörande preparat.

"Detta var det första, men långtifrån det sista, av Freuds allvarliga misstag att behandla patienter" påpekar Wiklund.
Nej, korrekt, men det Wiklund framlägger inte ett enda exempel på felbehandling som skulle ha kunnats beskrivas som felbehandling när det skedde.
Freud "uppfann" psykoanalysen.
Den utvecklades efter honom.
Det vi anser och tar för givet i dag när det gäller avstånd mellan den som vårdar och den som vårdas hade man på denna tid ingen som helst känsla för.
Inte Freud, och ingen annan heller.

Freud var direkt usel i relationen analytiker/analysand.
En katastrof med dagens mått mätt.
Men det är inget nytt och det är väl knappast ingen som på fullt allvar i dag skulle välja att gå till 1890-talets läkare än dagens läkare, oavsett diciplin?

Anledningen till att Freud inte dör bort som begrepp och person är det enkla faktum att han som neurolog insåg att det fanns saker som vetenskapen inte kunde förklara och beteenden som verkade styras av andra faktorer än de rent biologiska.
Med detta var han först.
Hans verk har på dryga hundra år utvecklats och förfinats allt eftersom de prövats av andra och av de trender som styr även inom dessa ämnen (även vetenskapliga trender).

Att Freud fortfarande upprör bekräftar snarast hans storhet. Men det är väl bara psykologer som orkar ödsla den här mängden energi i ämnet.

Åderlåtning var inte heller en medicinsk metod som fungerade men var skulle vi ha varit i dag om inga misslykade metoder och teorier hade prövats?
Före åderlåtningen i utvecklingen, skulle jag tro.

Att Freud skulle ha ljugit och falsifierat resultat är naturligtvis inget att fösvara om det skulle visa sig vara rätt men samtidigt undviker Wiklund att överhuvudtaget nämna under vilket motstånd Freud ständigt jobbade.
Freud var ständigt i strid med sin samtid för sitt arbete. Han var först ut och det är den som försöker ändra på invanda sanningar och mönster som får ta mest stryk.
Det ursäktar inte men skulle kunna ge en förklaring till att Freud ibland tog lätt på sanningen.
Om han nu gjorde det!

Det finns inga nyheter i Wiklunds presentation och vad dessa "nya" fakta skulle tillföra vet jag inte då det som Wiklund refererar till har varit känt sedan länge och som finns dokumenterat sedan tidigare.

Vad som är riktigt illa dock är Wiklunds avslutning på artikeln.”Fortfarande talar många psykologer i psykoanalytisk anda om ‘en tidig störning’ som orsak till patientens problem och fortfarande omnämnsOidipuskomplexet och de orala,anala och falliska stadierna i de flesta introduktionsböcker i psykologi”

Jag skulle vilja rätta Wiklund med att påstå att psykologer i utvecklingspsykologisk anda pratar om "en tidig störning".
En term som inte har blivit inaktuell för att man kan lindra symptomen med medicin.
Wiklund låtsas dessutom som om Oidipuskomplexet och utvecklingsfaserna i dag är obsoleta fantasiprodukter. Men med vad har Wiklund ersatt dem med?
Absolut ingenting.

Lite intressant att notera i samanhanget är att psykologi är psykoanalysens efterföljare. Inte riktigt lika kompetent som sitt fäderne men med en önskan om att stå på egna ben.
är det måhända ett skolboksexempel av Oidipuskomplex som Wiklund ger oss ett smakprov på?

Wiklund verkar vara ute efter att utesluta orsaker till förmån för lösningar.
Vilket torde bli en komplicerad uppgift.
Jag skulle föredra att han försökte hitta lösningar genom att försöka förstå orsakerna.
Men det är inte enligt den rådande "vetenskapliga psykologin".
Ett begrepp vilket i mina ögon snarast är en oxymoron.

Länkar:

Lögner och svek kantade Freuds karriär – SvD

Nils Wiklund – parapsykolog

Paranormala fenomen – finns dom?

Nils Wiklund på hollänska, det enda språk som gör parapsykologin rättvisa.

År 1969 besökte jag spågubben Tage Sköld som då fanns i Stockholm. Han gjorde ett imponerande intryck. Han sa att han hörde Lunds domkyrkoklockor ringa och förutsade att jag skulle flytta till Lund och att jag skulle doktorera där.

Nils Wiklund – i vetenskapens tjänst