Etikettarkiv: politik

Bengt Liljegren – Winston Churchill Del 1, 1874-1939

Bengt Liljegren - Winston Churchill Del 1, 1874-1939Det är ett par år sedan jag köpte den hör boken men först nu blev det tillfälle att läsa den. Det var när jag hade hobbat ett vikariepass på ett HVB-hem på Lidingö som jag tog en promenad förbi centrum och gjorde ett besök på Akademibokhandeln för att botanisera lite planlöst efter något läsbart.
Efter en stunds spanande hittade jag Bengt Liljegrens Churchill-biografi. Tyvärr hade de bara del ett hemma, jag hade gärna köpt tvåan på en gång men nu efter att äntligen ha läst den första delen så är jag inte säker på att jag kommer att läsa del två. Anledningen är ett par ytterst irriterande detaljer. Dels finns det språkliga inadvertenser som upprepas boken igenom dels så lyser författarens egna politiska ståndpunkter igenom löpande genom berättelsen vilket stör läsandet av, speciellt en biografi, på ett störande sätt. I övrigt finns inget att anmärka. Det är en bra introduktion till Winston Churchill med ett lättläst flyt i berättelsen. Hade det inte varit för de ovan nämnda störningsmomenten så hade jag genast sökt upp del två.
Som exempel på vad det är i författarens egna åsikter som tränger igenom är att det är tydligt att författaren har en klar bild av vilka ekonomiska beslut och vilken ekonomisk politik som är rätt respektive fel. När det gäller sidor hos Churchill som är motstridiga så kan läsaren lätt tappa bort detta då författaren kommenterar de delar som inte är bra åsikter enligt författaren men lämnas utan kommentar när motsatta åsikter hos Churchill kommer fram. Här hade det varit bättre att spara kommentarer till en analys av hur och varför Winston Churchill kunde rymma två så motstridiga förhållningssätt och åsikter. Nu känns det istället som att författaren vill vara säker på att läsaren förstår vilka åsikter som är rätt eller fel. De här sakerna nämndes överhuvudtaget i de recensioner av boken som jag läste när den var aktuell. Recensionerna var allt igenom positiva och kanske bidrar det till att dessa saker stör mig så pass mycket under läsningen. Kan recensenterna verkligen ha missat dessa språkliga fel och författarens ideliga försök att påverka läsarens egen analys. Det återstår att se om jag kommer att läsa del två. Mitt behov av att bli skriven på näsan är nämligen oerhört litet.

Att skapa sitt eget bibliotek

TingelingJag läser en krönika på Timbros tankesmedja Smedjan skriven av Lars Anders Johansson med rubriken Skaffa dig ett bibliotek innan det är försent och tycker att det är en angelägen apropå. Visserligen hade jag kunnat önska mig en någon fylligare text med mer argumentation om vikten av sitt eget bibliotek ur fler perspektiv. Mitt eget bibliotek är för mig ovärdeligt när det kommer till referenser och faktakontroll. Allt efter att tiden går så inser jag att mitt bibliotek inte bara är en stapling av olika litteratur i mina hyllor utan en spegel av mig som person och inte minst en spegel av mitt intellektuella liv och utveckling. En del av titlarna i mitt bibliotek är litteratur som tillkommit på grund av mitt behov att vara påläst och kunnig inom det område jag arbetar för tillfället. Därför har jag ett försvarligt stort utrymme av psykologi-, psykoanalys- och medicinlitteratur blandat med en uppsjö av dator och programmeringsböcker. Det kan vara rena faktaböcker, även sådan som inte ens försöker utge sig för att vara särskilt systematiskt eller vetenskapligt sammanfogad information. De där böckerna som brukar vara i coffee table book-format och alltid säljs ut på olika realisationer. Böcker fyllda med bilder och modellbeteckningar på traktorer, motorcyklar, bilar, armbandsur, mode eller vad den nu kan vara. Tidigare kom jag ibland på mig själv med att se ner på den här typen av böcker men alltid med ett viss habegär inför boken ifråga. Nu lägger jag gladeligen ett par tre hundralappar på ett stort populärverk om vad som helst som skulle kunna intressera mig och inte minst om jag vet att jag kommer att ha glädje av den som referenslitteratur.
Böcker som jag har ägt och sedan lånat ut och aldrig fått tillbaka kan jag aldrig släppa riktigt. Ett exempel är en kort roman i form av boken Vox av Nicholson Baker, kanske inget mästerverk men det var en bok som slog an strängar då, i början på 1990-talet, och det finns passager i boken som jag velat titta igenom och referera till vid ett flertal tillfällen sedan dess och då blir jag alltid lika irriterad över det imaginära hålet i bokhyllan som den titeln utgör. Nu blev jag nyfiken på hur den där referensen om Tingeling i boken egentligen var formulerad.

Så det personliga biblioteket, eller familjebiblioteket är en viktig del för den som vill ha en möjlighet att känna sig som en hel människa. Allt som oftast så kommer jag hem till människor som inte äger en endaste bok. De kan ha en max två böcker framme synligt för att de ändå är aktiva läsare, men då med vad de själva beskriver som ett osentimentalt förhållningssätt till själva den fysiska boken. Det är ett intellektuellt fattigdomsbevis i mina ögon. Har dessa människor dessutom text på väggarna (Carpe Diem, jag tror jag avlider) så handlar det om något annat. Det är inte det osentimentala (texten på väggen avslöjar dem) det är bekvämligheten och bristen på krav att faktiskt kunna saker som styr dem. Ett bibliotek av någon sort är en förutsättning för ett intellektuellt inre liv. Akademiker eller inte så behöver du den tryckta texten. Som männsika behöver du ta del av andras tankar, fantasier och världsbilder för att utvecklas.

Då kommer vi också till frågan om en litteraturkanon. Den debatt som jag antar väcktes 2006 av folkpartisten Cecilia Wikström en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet (Skapa svensk litteraturkanon 2006-07-22). Tanken var att en gemensam litterär bas, en litteraturkanon, skulle ge oss en gemensam syn på språket och litteraturen. Det fanns i debattartikeln också några grumliga argument om hur detta skulle förhindra utanförskap hos de som flyttar in till Sverige med ett annat språk som sitt förstaspråk. Det här tror jag inte på. Vi har utan officiell litteraturkanon ändå en inofficiell dito och den har växt fram genom stark påverkan av kulturskribenter och kulturarbetare under årens lopp. Så vi behöver inte vara det minsta oroliga för att vi inte utvecklar en litteraturkanon utan att storebror behöver skriva oss på näsan om vad vi ska och inte ska läsa. Tvärtom så är det med bibliotek som med alla samlingar av diverse artefakter betydligt intressantare med något som växer fram ur den enskildes egna personliga önskemål och behov. Det står ändå alltid i en relation till den gemensamma kulturen.

Bluefish Så bygg ditt bibliotek efter dina egna personaliga intressen. Blanda dina intressen och låt dem avspeglas i den litteratur du läser. Som icke-akademisk intellektuell anser jag det vara en självklarhet att mitt bibliotek skall spegla hela min intressesvär. Sakta men säkert har jag därför börjat skriva om de böcker jag läser här på hemsidan. Det tar den tid det tar och just nu så börjar jag fylla på med de böcker som jag läser för tillfället men jag kommer att fylla på och försöka kunna ha mitt bibliotek komplett här på bloggen en vacker dag, men som vanligt har jag ingen brådska. Hemsidan är en spegling av mitt jag. Mångfacetterat och i ständig rörelse och utveckling.

Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Danuta SiedzikównaMin sista dag i Gdansk, åtminstone för den här gången, så tog jag min sedvanliga promenad ner på stan. På väg mot Gamla stan så noterade jag att ju närmare den gamla delen av Gdansk jag kom desto fler människor med olika nationalistiska motiv på sina t-shirts. Dessutom så ökade antalet uniformerade människor drastiskt när jag kom fram till Gamla stan. Inte bara det, präster, systrar, bröder, scouter, flickscouter, krigsveteraner och polska fanor. Överallt. Det blev trängre och trängre. Plötsligt befann jag mig nere vid Mariakyrkan och jag stannade för att beskåda den anhopning av människor som samlats utanför basilikan. Det var en lång kö till portarna i kyrkan och det var samlingar av grupper, allt ifrån fackföreningsfolk, nationalister, bikers, krigsveteraner och alla andra jag räknade upp ovan. Det var en oväntad mängd människor och det tog mig en stund innan jag listade ut vad som pågick. Först trodde jag att det var en minneshögtid för Danuta ”INKA” Siedzikówna och Feliks ”Zagończyk” Selmanowicz, krigshjältarna som avrättades av ryssarna 1946, men senare visade det sig vara en begravning, minst sagt statsmannamässig begravning, av kvarlevrna från ”INKA” och ”Zagończyk” vilka hittades 2014 av IPN (Nationella Minnesinstitutet).

Efter att ha tagit lite bilder så gick jag upp en bit för gatan och satte mig för att avnjuta lite polska piroger och en kall öl. När jag satt där och inväntade mina piroger så kom det inte bara en karavan med limousiner utan två. Det var säkerhetspoliser och visade det sig när jag undersökte saken vidare, såväl premiärminister Beata Szydło och president Andrzej Duda passerade mindre än en meter från mig och min resväska.
Vildsvinspirogerna smakade utmärkt för övrigt.

Danuta ”INKA” Siedzikówna var sjuksköterska i den polska motståndsarmén Armia Krajowa, AK. ”INKA” & ”Zagończyk” blev offer för den terrorvåg som bröt ut när den Sovjetstödda kommunistregeringen jagade dem som efter krigsslutet förhöll sig lojala mot den polska exilregeringen i London. Deras kroppar påträffades vid en utgrävning som gjordes för ett par år sedan, på en plats där man misstänkte att den tidens säkerhetspolis grävt ner sina offer. Den underjordiska motståndsarmén var även efter kriget lojal mot den polska exilregeringen i London, och många av dem som tjänstgjorde där ansågs som fiender till staten, jagades, dödades och grävdes ner i gravar utan namn.

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Polens sötaste polis

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Natten när Olof Palme mördades

Den där natten för 30 år sedan när någon sköt Sveriges statsminister till döds befann jag mig inte så långt ifrån platsen. Jag hade en kväll på stan med min kollega från Ahlsell VVS, Anders Hedman, ”Stora Norrland” som vi kallade honom. Efter att ha fyllt oss med öl så hamnade vi i den lägenhet på Luntmakargatan som Ahlsell VVS hade ställt till Anders förfogande när han tackade ja till jobbet när han fortfarande bodde i Umeå. Anders hade spelat bas i bandet Witch och när han kom till Stockholm försökte han hitta en fortsättning på sin musicerande. I den här vevan några år efter Manowars debutplatta så hade Veillete Citrons åttasträngade bas blivit något av ett mytiskt instrument i hårdrockskretsar. Den här natten fick jag se och känna på den där basen.
Jag tog antagligen sista tunnelbanan hem till Alby den där natten. Efter så många öl som jag hade druckit så hade hemfärden försvunnit ur mitt minne när jag på morgonen blev väckt av min mor som i stort sett bara väckte mig med orden, ”-Vakna. Olof Palme är mördad!”.

Framför TV’n satt redan Gunnar och tittade sammanbitet på nyhetssändningen. Det är enda gången jag har sett honom gråta.
Tillbaka på jobbet på måndagsmorgonen så var den första kommentaren jag fick ”-Vad har du ställt till med nu då?”.
Att jag ogillade Olof Palme var ingen hemlighet men som de flesta andra politiska motståndare var det fortfarande också vår statsminister som hade blivit mördad. En attack på Sverige som vi kände Sverige då!.

Man Kan Icke Kasta Ut Kringlan och Hafwa Kakan Kvar

Det bästa inlägget på Twitter 2015? Inte omöjligt att det var inlägget nedan. Efter allt gullande med dessa kakmonster som gör karriär på att utropa sig själva till offer och sedan bete sig som grovt imbecilla och hatiska mot andra så var lite klassisk humor på sin plats. Både ”Kringlan” och ”Kakan” har varit två tydliga representanter för den ihåliga offerromantik som har fått råda för länge.

Man Kan Icke Bådhe Kasta Ut Kringlan och Hafwa Kakan Kvar. - Gammalt Baghar-Ordstäf

Gibson Grabber 3

Med Grabber 3:: Eftersom att jag ändå skulle jobba i södra delarna av landet under veckan så passade jag på att redan i söndags rikta kosan mot Jordö. Karlskrona skulle vara min arbetsplats för veckan och vad passar då bättre än att tillbringa ett dygn med Fredrik med familj? Ingenting naturligtvis så det blev ett perfekt tillfälle att ses och vi passade på att pyssla ihopp ett projekt när vi nu ändå var igång.
Jag hade med mig Alexanderssons gamla Gibson Grabber 3 från 1976 som varit i ett akut behov av TLC efter sina år som garderobslik.

Fredrik och jag passade på att dokumentera allt vi gjorde med basen, steg för steg, så att du kan läsa allt om det på Basistforum.se. Det kommer att bli en fullständigt utflippat nördig tråd på adressen http://basistforum.se/forum/viewtopic.php?f=20&t=117 det kan jag lova. Det blir som alltid en djupdykning.

:: Som vanligt när jag träffar Fredrik så slutar det med att jag har en och annan OS/2-relaterad godbit med mig hem. Denna gång två mjukvarukartonger.
OS/2 still rules!

:: Väl hemma efter en vecka på vägarna så kom jag hem sent igår och fick idag äntligen träffa  Svenska SmåFlicksFörbundet  igen. Nu har Sofia med akrylfärg och gott humör dekorerat några tavelramar och målat ett tittskåp. Hon är pysslig min lilla prinsessa.

::Skickar på två sköna tweets från senaste veckorna också:

Framflyttade positioner

:: Det verkar vara så att ju mer folk står upp för demokrati och solidaritet desto hårdare övertramp mot detsamma är Sveriedemokraterna redo att begå. När Värnamo Nyheters Lars Alkner vände på SDs eget resonemang i ”Hur många Sverigedemokrater tål Sverige?” och bytte ut ordet invandrare mot Sverigedemokrater så svarade SD-pöbeln med att sänka alla Hallpressens sajter med DOS-attacker.

Dagens Nyheter skriver om händelsen och att rasistsajten Avpixlat har tagit på sig skulden. Avpixlat är ett av SDs antidemokratiska redskap och skulle det nu finnas några i min bekantskapskrets som röstat eller kan tänka sig att rösta på SD så vill jag klargöra att min ståndpunkt är klar. Jag tänker försvara demokratin i Sverige med våld om så behövs. Den eller de som vill ta ifrån mig mina demokratiska rättigheter kommer att möta samma motstånd vare sig de är från vänster eller höger.

Det fria ordet är en rättighet som vi måste värna. Tystas tidningar så tystas individer ännu enklare och det är inte acceptabelt att vi skall ha det så. Att ett parti sitter i riksdagen gör det inte legitimt det visar bara att kunskapen bland de röstberättigade är dålig och att många inte förstår att utan demokrati så skulle de kanske inte få rösta alls. Vill de rösta bort sina egna demokratiska rättigheter så visar det bara på okunskap inte på att vi andra behöver lyda dem. Vi lyssnar och justerar, inte lyder.

Läs artikeln i Värnamo Nyheter här: ”Hur många Sveriedemokrater tål Sverige?

Kom ihåg att det inte är någon i vår generation i det här landet som har behövt kämpa sig till sina rättigheter med livet som insats och om det skall förändras så kommer jag inte att nicka och mumla utan säga min mening. Det går inte att vara min vän om man sympatiserar med SD eller något annat antidemokratiskt parti. Basta!

:: Jag avslutar med några rader från det diktverk som min bror författade för snart tjugo år sedan. Lite kultur som motvikt till all politik.

KUNSKAP

Den gula svärdfisken ovanför dig och den gråtande urnan,
skeppet med vilket vi alla kommer hem, det privata sjökortet,

en vattenkristall och jag låter minnet frysa till glömska,
sirenerna och den brännande sandens gyllene korn,

En vårdag länge sedan när det ännu var ett symbollöst hopp,
min avighet förfalskad till ett självspelande piano,

i det genomskinliga glaset saltet dunstar till drömmar,

en sista beställning innan de stänger våra hudlösa ögon,
ambitionen var en kattliknande gestalt utan multiplikation,

vår kunskap om det förgångna i det sträckta skinnet,
där eldarna blåste nch vinden brann satt vi ned och såg minnen,

allt spelades upp på nytt och din andedräkt var mognaden,
våra avslutande ord en längtan ihoptvinnad av magnetismen,

det du sade påminde mig om en explosion där framför mig.

Forsatt bunkerpyssel

Red-bellied piranha - serrasalmus nattereri:: Hela dagen har ägnats åt att fortsätta få iordning casselbunkern. Det skall bli ett riktigt rumm, inte bara ett kontor/arbets/avställnings-utrymme för allehanda måsten. Nu skall det bli rum för rekreation. Jag lär alldrig hamna i inredningsmagasinen men det kommer förhoppningsvis bli ett rum att trivas i. Att klinka bas i. Att lyssna musik i. Att läsa i. Att koppla av i.

Genom Twitter fick jag på förmiddagen reda på att Lars Werner, den gamle kommunistledaren hade dött. Nu har jag ju kommit upp i en ålder som gör att man fått lite perspektiv och dessutom minns vad folk har sagt och gjort genomo åren.
På 70- och 80-talen så sa alltid de kommunister man konfronterade i frågan att Sovjet inte var en kommuniststat utan en socialiststat. Riktig kommunism kunde man minsann inte kritisera, för den hade aldrig prövats på riktigt i all sin skönhet, ofelbarhet och glans.
Sedan när Sovjet och hela östblocket föll så ville VPK byta namn till V för de ville inte förknippas med det kommunistiska Sovjet längre. Den typen av svamlig retorik hade aldrig Lars Werner nedlåtit sig till, det fick efterträdarna pyssla med. Det är endast av nostalgiska skäl jag kommer att sakna Lars Werner, inte hans politik. Lars var en av de politiker som man växte upp med när ens samhällsintresse började vakna till liv. Nu minns jag honom som en livfull och bestämd debattör. Det får vara bra så.

Lååååångfredag

Sitter i soffan och slösurfar lite med Karin sittandes här bredvid. Karin tittar på ”Madicken” och dricker ”pysch-pysch” och jag läser om gamla motorcyklar och kameror.
Det är inte det vanligaste att man hittar några ombyggda eller kustomizerade Yamaha XS1100 men plötsligt sprang jag på den här sköna; ”One Speed’s Yamaha XS1100 – ‘Shokker’”.

Trevligt med inspiration för det egna bygget, även om det här stycket kanske inte var det vackraste man har sett så är det konsekvent genomfört och helt fritt från försök att efterlikna gamla amerikanska hojar.

Annars blir det ju mest bilkörning för tillfället.
Har man 15 mil till jobbet och använder bilen i jobbet så blir det ju några mil på en vecka.
Det är dock en gåva att få jobba i Södermanland när våren börjar pocka på.

Det är vykortsvackert i stort sett överallt man låter blicken vandra.
Fantastiska vyer i det gamla jordbrukslandet.

Sörmlandsvy

När solen nu sakta börjar värma upp landskapet (just nu faller snön utanför fönstret, mest för att retas skulle jag tro) så börjar det klia i fotograferingsfingret. Det är ganska kul att ta bilder med olika filter och effekter på Iphonen men just nu skulle jag vilja komma ut och fotografera med kamera och objektiv i lugn och ro.
Det känns alltid bättre att få ställa in allting manuellt och göra mer själv för slutresultatet.

Har mer och mer blivit sugen på att hitta en gammal manuell kamerakropp, helst med M42-skruvfattning.

You don’t take a photograph, you make it.

Ansel Adams

Politik

Någonting som jag har oerhört svårt för är politiker som försöker använda populistiska uttalanden för att föra i bevis något som absolut kan vara sant men med en argumentation som är irrelevant.
Det spelar ingen roll vilken partifärg det handlar om men ofta så blir det väldigt konstigt och jag har väldigt svårt att hålla tyst då.

Härom dagen så såg jag en tweet från Carl Schlyter som fick mig att baxna. Resonemanget är så dumt att det är omöjligt att tro att en människa som har klarat sig igenom en högskoleutbildning resonerar så här dumt annat än för att få okunniga människor på sin sida.

Tarvligt minst sagt

Tweet

Sedan hann det inte gå mer än ett par dagar så kommer KDs ekonomiske talesman ut ur garderoben som antidemokrat.
Jag har svårt att tro att en toppolitiker i Sverige verkligen kan haspla ur sig något sånt här.

Socialdemokratiskt regelverk var inte rättsosäkert, nä men se hur det har gått. Det har förts ut enorma mängder pengar från Sverige som inte har beskattats.
Visst kan vi ha en rättsosäkerhet men det är ju till för att pengarna skall stanna i landet.

Anders Sellström (KD)

Anders Sellström sitter i riksdagen, tro det eller ej!
Jag minns en tid när man kunde vara helt säker på att det bara var vänstern som kunde stånga sitt huvud blodigt för att få folk att förstå att vi inte skulle ha rättssäkerhet och demokrati.
Det riktigt anmärkningsvärda är att ingen av reportrarna på ”Studio Ett” på Sveriges Radio ens reagerade och tog chansen att fråga vad tusan han menade med uttalandet ovan!
Jouralister med viss fingertoppskänsla skulle ju vara önskvärt.

För Anders Sellström är alla medel tillåtna för att få kritiken tystad.
Det börjar onekligen kännas som att det blir svårt att hitta ett högerparti att lägga sin röst på till nästa val.

Klippet finns på länken:
http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=3866085&codingformat=.m4a&metafile=asx

På Studio Etts hemsida står det att det är ”Fördjupad nyhetsrapportering i P1”.
Man häpnar nästan.

Om inte journalistiken är bättre än så här så får vi politiker som Carl Schlyter och Anders Sellström.
Vill vi verkligen ha det?

Karin firar påsk

Karin har i veckan plockat hem både en påsktupp byggd på en liten liten kvist och ett rött påskägg.
Bägge bedårande naturligtvis (jag är lite part i målet kanske) och nu är hon oerhörn nyfiken på om det blir några påskägg eftersom hon ”gillar dodis”. De är för söta de små liven.

Karin hade med sig ett par teckningar från förskolan härom dagen. Jag presenterar nedan verket ”Solkurragömma”.
Det ni Moderna museet!

Solkurragömma

Till min hustru och staten

I veckan hörde jag på radion en diskussion om olika kyrkor samfund och deras rätt att viga människor.
Debatten idag verkar i mycket utgå från att äktenskapet skall vara en statlig registerfråga.
Det viktiga är att registrera äktenskapen, inte att två människor som älskar varandra lovar varandra och Gud sin kärlek och trohet.

Numera har man kommit så långt att man till och med från vissa präster och samfund med öppen hand är berädd att lämna ifrån sig vigslorätten till samhället.
Det här är för mig ett mysterium.
En av anledningarna som har nämnts är att vissa samfund och trosinriktningar inte vill viga samkönade par utan då kan man få ha sin trostolkning i fred och överlåta på staten att viga par in i äktenskapet.

radion hör jag även en socialdemokratisk kvinna med upprörd stämma bekymra sig över de fel som har begåtts av en muslimsk iman som förlorat rätten att viga par efter att ha begått felaktigheter i ett par fall.
Varför behöver det bli ett problem?
Staten skall inte vara inbjuden på medborgarnas bröllop.

Men vad är äktenskapet egentligen?
Är det ett registrerat tillstånd som grund för beskattning och bidrag?
Är det överhuvudtaget något annat än en affär mellan de två personer som ingår äktenskapet och deras kyrka/samfund?

Vore det inte betydligt mer intressant för samhället att bedöma människors eventuella skatte- och bidragsstatus på exempelvis boende istället för äkta stånd?
På detta sätt så blir det dessutom inget problem med olika bedömningar över hur folk har valt att leva ihop på ett samhällsekonomiskt plan eller på familjeekonomisk nivå heller.
Man behöver inte skilja på sambos och äkta makar.
Den konstruktionen har ju bara krånglat till det när det gäller gränsande lagstiftning och liknande. Låt folk leva med vem de vill. Har man funderingar på hur barn skall ärva eller skyddas juridiskt så kan man lösa det på mycket enklare sätt.
Lår arvsrätten vara underställd testamentesskrivning.
Människor bestämmer bäst själva.

Desutom så blir det helt ointressant för stat- och samhälle om personer som bor ihop är av samma kön, queera eller helt vanliga (vanliga i betydelsen ”i majoritet”) heterosexuella par.

Men varför?

Jo, äktenskapet är en helt igenom religöst samhällsbyggande företeelse.
Att ha borgliga vigslar och andra senare sekulära påfund är ju bara konstruktioner som tillkommit för att man har använt äktenskapet just som ett underlag för juridik och beskattning.
Jag har alltid haft en freudiansk syn på religionen och dess funktion. Att det finns ett behov av tro är något som har kommit till mig på äldre dagar men min grundsyn kvarstår, religionen är det samanbindande gemensamma klister som behövs för att knyta en grupp människor samman och för att få en respekt och gudsfruktan för gruppens gemensamma regler och lagar.
I detta har äktenskapet och bildandet av en kärnfamilj haft en självklar plats och funktion.

Denna syn låg till grund till att jag en gång i tiden beslutade mig för att aldrig gifta mig i kyrkan. Ett kyrkobröllop skulle bara ha varit höjden av hyckleri. Det får vara hur vackert det vill. Är jag inte troende så får jag också avstå kyrkliga traditioner.

Nu ville det sig ju annorlunda i och med att Elsa är troende.
För henne är aktenskapslöftena givna till Gud och har därför den tyngd som behövs.
För mig är äktenskapslöftena givna från mig till henne av den tyngd som behövs.
Mina eventuella löften till Gud har ju ingen som helst betydelse om jag inte tror.

Så vänd på steken.
Staten skall inte lägga sig i vem som gifter sig eller inte.
Det är ett val mellan två människor och deras samfund, eventuellt också Gud, hur man nu ser påp det.

Låt människor bo och leva med den eller de de själva väljer.
Jag är samma juridiska och beskattningsbara person oavsett sexuell läggning eller med eller utan barn.

Jag skall inte påstå att det här skulle göra sakernas tillstånd friktionsfritt men jag kan inte se varför det här behöver vara ett problem.