Etikettarkiv: politik

Attacken mot Stockholm 2017

För två år sedan så skrev jag några rader om minnet av var jag var och vad jag gjorde natten när Olof Palme skjöts till döds på Sveavägen i Stockholm den där natten för trettiotvå år sedan. Tyvärr så känner jag ett behov att att tänka tillbaka en stund på händelsen på Drottninggatan, en parallellgata till Sveavägen i Stockholm, för ett år sedan när vå åter drabbades av ett terrordåd i Sverige. Vi har haft en lång rad av terroristdåd i Sverige efter andra världskriget, allt från avrättningen av Vladimir Rolović via flygkapningen på Bulltofta till ockupationen av västtyska ambasaden och försöket att kidnappa Anna-Greta Leijon i Operation Leo men det har hänt något sedan dess, någonting har förändrats i samhällets och svenskars syn på terrorism. Europa drabbades av mängder av politiskt motiverade terrordåd under 1960-, 70- och 80-talet och det fanns få om ens några, jag har inte hittat några, diskussioner om hur vi skulle förhålla oss förstående och inte problematisera kring förövaren, gärningsmannen. Förutom de som stod för exakt samma politiska åsikter där man ansåg att man hade rätten att döda andra människor för att få igenom sin idé om det perfekta samhället, alltid med idén om att det bästa för mänskligheten var kommunistisk diktatur. Eller i fallet med Rolović och Bulltofta ex. där resultatet av kommunistisk diktator skapade nationalistiska strider inom Jugoslavien som spreds till andra platser i världen. När man läser magasinsartiklar från tiden för dessa terrordåd i Sverige så är det tydligt att den allmänna hållningen var att detta sätt att med våld och vapen attackera meningsmotståndare såväl som hela samhället för att få sin vilj igenom var fel. Endast några riktigt förvirrade diktaturkramare på yttersta högerkanten tyckte att det var rätt att tvinga sina åsikter på andra med våld och att man kunde ge sig på samhället med våld. Så vad har hänt sedan dess?
Varför är det uppenbarligen så många fler som anser att de som utsätter vårt samhälle för terrordåd skall på olika sätt ursäktas och varför vill de att vi skall ursäkta deras bevekelsegrunder?

En sak som är tydligt är att vi inte längre har ett lika homogent tänkande som under den period då vi utsattes för de politiskt motiverade dåden under 1960- till 1980-talet. I Sverige var den homogena samhällssynen ett tydligt resultat av den politiska propagandan som socialdemokratin hade format samhället efter under en lång period av tid. Att Socialdemokraterna var de som vann kampen om arbetarklassens röster efter kampen mot kommunisterna i arbetarrörelsens tidiga första, andra och kanske även tredje decennium ledde som bekant till att Socialdemokraterna formade vänsterblocket där kommunisterna alltid skulle stödja (S) för att dels blockera möjligheten för en högerblcoksregering men framför allt för att (S) aldrig skulle låta kommunisterna få någon verklig makt i svensk politik.
Detta betydde att en stark statlig propagandamaskin kunde forma ett mycket homogent tänkande och en, för att använda det nuvarande modeordet, värdegrund. Bara de på den absoluta vänsterkanten kunde uttala och känna någon sympati för terrorister i det samhälle va befann oss i då.
Låt mig bara i förbifarten också nämna att det är diverseringen av regerande partier i den svenska riksdagen som ledde till att den statliga propagandan bröts i sin riktining och som möjliggjorde för människor i landet att kunna öppet formulera från den statliga propagandans avvikande tankar och åsikter som har lett fram till dagens styrande politikers desperation att återhomogenisera röstboskapet med hjälp av vad man nu kallar värdegrund. Så den fria tanken och den induveduella friheten kan endast behållas genom att hålla värdegrunden på armlängds avstånd.

Så plötsligt har den homogena känslan av att samhället hotas av terrorister bytts ut mot värdegrundens förvirrade syn på att alla vill allas bästa och misstanke mot att detta är korrekt är i sig ett hot mot samhället. Hotet mot samhälet är inte längre terrordåden i sig utan åsikten att andra kan vilja oss illa är hotet mot samhället. Att terrordåden nu utförs under religiösa förtecken förvirrar också. Nu kan man alltid skydda sig och dämpa sin oror och ångest med att påstå att de religiösa krafter som utför dåden inte representerar den religionen på riktigt utan har missförstått religionen, att de har misstolkat den. Men vänta nu en stund, var inte detta som den yttersta vänstern alltid sa om alla deras politiska terroristrepresentanter också?
Det påstods alltid av diverse kommunister att havererade kommunistiska samhällen alltid var missrepresenterade av människor som misstolkat den riktiga kommunismen. Jag hade ex. en klassföreståndare i högstadiet som sa att Sovjetunionen inte var riktig kommunism utan socialism och därför fel (Varför han då lade ner så otroligt mycket energi på att försvara Sovjetunionens system är fortfarande ett logiskt mysterium). Det är samma fenomen men nu inte begränsat till den yttersta politiska vänstern där man uttalat var emot det demokratiska samhället, nu har människor från alla möjliga olika politiska håll samlats under denna tankefigur. Problemet är dock att man missar så mycket av orsakerna till problemen faktiskt fotfarande är ett sätt att med våld försöka få till ett diktatoriskt system. Religion kan naturligtvis vara lika mycket politik som religion men i ett sekulärt samhälle som vårat måste du vara påläst och intresserad för att kunna se igenom de dimslöjor som olika företrädare för politik och religion med näbbar och klor försöker få oss att tro på.

Så jag satt på en loftgång i Fittja brevid en grill och drack vodka och samtalade med an av Anush vänner när en koll på mobiltelefonen gjorde mig uppmärksam på att något hade hänt. Sociala medier började nu fyllas av bekantas eftersökningar av sina familjemedlemmar och huruvida de var okej. Efter att ha försäkrat mig om min familjs väl och ve så började vi diskutera händelsen i Stockholm, vilken ännu var omgärdad av blandningar av rykten och fakta. Anush och jag ver på besök hos hennes armeniska vänner och som enda svensk i sammanhanget fick jag ta del av deras avstånd och klarhet i relation till händelsen. Att komma från ett kristet land som slagits mot islamistiska krafter sedan islams födelse ger kanske en annan syn på konflikten mellan islam och övriga världen. Hade det varit en tillställning med endast svenskar så är jag säker på att stämningen hade sjunkit rejält men nu var det föga påverkad samling som fortsatte festandet som ingenting hade hänt. Jag fick förklarat för mig av värden att svenskar helt enkelt inte förstår sitt eget bästa och i han och hans armeniska vänners ögon var det fullständigt obegripligt att svenskar vill förstöra sitt samhälle med den inflytt av muslimer som Sverige ägnar sig åt. Han till och med skrattade åt oss och vår dumhet innan ämnet var färdigdiskuterat och festen kunde fortsätta som om inget hade hänt.
Min egen känsla var dock att när vi nu ånyo kommer att överrösas av röster om hur detta var en engångshändelse (i raden av engångshändelser) så kommer vi om vi inte drar i handbromsen snart befinna oss i en verklighet där vi alla känner någon som dött eller skadats i islams namn.

Kisumu CBD

Kenya - HarambeeKisumu CBD en onsdagseftermiddag. Det är en myllrande liten stad med mycket rörelse. Massor av 125:or som susar fram och tillbaka, de flesta är en form av taxi. Du hoppar upp bakpå och åker med. Framför butikerna sitter garuförsäljarna, med förhållandevis vettiga varor jämfört med skräpet på Drottningatan, om de fortfarande finns kvar där? Här kan du p gatan få tag i adaptrar till dina elprylar, högtalarkablar, biblar, skor, livremmar, hänglås, verktyg och all möjligt annat ganska bra att ha saker. Boklådorna här är inte som i Europa. Här går man in i en boklåda och kan endast få studentlitteratur och kartböcker. Skall man hitta skönlitteratur eller annt här så är man hänvisad till de större livsmedelskedjornas bokavdelningar. Så i jakt på en god bok om Kenya och kanske lite historieperspektiv om Kenya så drog vi ner på Tusky’s för att se vad vi kunde hitta. Det var blekt. Bra utbud av hemmafru-porr, bibliska berättelser för barn och lite biografier på det. Det kändes ganska knastertorrt att hitta tre titlar om afrikansk historia gällande Livingstone och Stanley, även om man kanske bör ge sig i kast med dem också en vacker dag. Kammade noll då jag inte ville bjuda på symbolvärdet att att hasa runt på gatorna med en Margaret Thatcher-biografi under armen. Så det fick bli lite mer gatupuls istället.

Kisumu CBD, down down

Sitter här och funderar

Kenya - HarambeeNär jag kommer upp nyvaken på morgonen och återigen finner en halv kackerlacka i slasksilen så är det inte utan att jag undrar var i hela friden händer med den andra halvan? Jag anser mig inte vara överdrivet känslig men kackerlackor i storlek från manstumme och uppåt är hanterbart i enstaka exenplar men det här med halva kackerlackor retar mig. Kan det vara något annat som äter kackerlackorna och låter skäld och ben ligga kvar som en ointresserad gäst på ett kräftkalas? Vad är det då som äter kackerlackorna
Vi har inga fåglar som tar sig in. Kan det vara ödlorna? Eller kanske någon annan insekt? Något äckligt som jag har missat? Nä, jag hoppas på ödlorna för att slippa tänka på saken längre (får det lite senare bekräftat när jag inte kan hålla mig från att fråga, heja ödlaorna, säger jag).

Kulturkrockar och olikheter som skapar andra behov av problemlösningar än de jag är van vid. Jag får tänka ut andra sätt att lösa problemen än hur jag hade gjort hemma i Sverige. Jag får förhålla mig till saker på ett annat sätt än hur jag gör i Sverige. Det är så och skall vara så naturligtvis. Vissa saker vill jag dock lösa som jag löser dem hemma. Det är bättre att öppna en konservburk med en burköppnare än med en kniv, det håller jag hårdnackat fast vid och ger mig inte innan jag efter sökande i flera butiker äntligen hittar en konservöppnare. ”-Vi använder kniv här!” är inte ett tillfedställande svar helt enkelt. Att öppna konservöppnare med kniv förstör knivarna och varför skulle jag acceptera en undermålig lösning om jag inte behöver?
Det är små vardagliga saker som det. Men det som stör mest är ointresset över allt skräp som ligger överallt. Man kan skylla hur mycket som helst på dålig utbildning på grund av otillräckliga resurser för skolor men det är skolor överallt och de startar i treårsåldern. De bryr sig helt enkelt inte. Det ligger drivor med plast och annat längs med varenda byväg, i varenda villatomt. Sophämptningen, som jag dessutom betalar för, till lägenheten består i att tömma våra sopkärl i en hög en bit bort på tomten. Sedan kommer en mystisk lady nu och då och soporna försvinner, och jag äär inte säker på om jag vill veta vart de tar vägen. Inte alla sopor dock. PET-flaskor och annat som blåser bort från högen får ligga där de landar. Utanför entrén till lägenheterna ovanför min så ligger det glassplitter från någon tidigare krossad ruta. Det får ligga, trots att flera av de fyra familjer som bor ovanför oss i huset har små barn, så får det ligga. Inget gemensamhetstänk över huvud taget. Det är ett mysterium. Dessutom är jag själv så fast i den svenska ängsligheten att jag inte tar tag i det. Som Mzungu (vit man) så blir jag beemött och behandlad annorlunda, precis som en färgad, eller vem som helst med en annan etnicitet, blir i Sverige. Här är de flesta lokalbor jag träffar på vad som i svensk media skulle benämnas som dödshatarnazister, då de inte bara har en mängd förutfattade meningar om andra etniciteter utan även om andra stammar. Här får jag höra att kineser får sin namn genom att deras mamma släppen en silverring på en bricka och det ljud som uppstår blir deras namn. ”-That’s why they are all calld Tjingeling!”.
Det är också här jag får lära mig att kvinnor från Kikuyu-stammen har stora bröst men platta rumpor och smala ben, vilket är anledning nog för att jag bör hålla mig ifrån dem enligt uppgiftslämnarna. Om inte det faktumet i sig skulle få mig att förstå hur dåliga dessa kvinnor är så får jag också tilläggsinformationen att de ibland mördar sina män genom att knivhugga dem till döds med upprepade knivhugg i bröstet, det är bara så de är Kikuyu-kvinnorna.

Antagligen kommer jag inte kunna låta bli att plocka upp alla glasskärvorna som ligger utanför entrén. Hur konstig den handlingen skulle ses som av mina grannar. Någonstans måste man börja.

Coca-Cola

Frihetsdrömmar i ett grått Sverige

Innan morgonkaffetUnder några veckor av mycket arbete så har jag nu en ledig dag. Det var inte utan att det var skönt att sova till sent på dagen och sedan dricka ett par koppar starkt svart kaffe. Det är en skön känsla bara att kunna vara utan att prestera och producera när man har gått av en intensiv period på jobbet. Nu kan jag luta mig tillbaka och försöka fokusera på något av mina egna projekt. Förhoppningsvis kanske jag får några rader skrivna igen på mina skrivprojekt. Eller så kanske jag nöjer mig med att läsa ikapp nyheter och annat under kvällen. Mina tankar och idéer om olika bokuppslag visar sig att sammanfalla med andra yttre goda förutsättningar. Så jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna göra klart något av de projekt som ligger mig varmast om hjärtat. Det blir mycket lyssning på olika poddar men jag har varit för trött för att hålla mitt lästempo uppe. Det kommer väl tillbaka, förhoppningsvis redan efter helgen. Annars försöker jag fortbilda mig löpande som vanligt och skapa nya framåtsträvande projekt på jobbet lika väl som privat. Nu är vädret så trist som det kan bli och jag drömmer om att kunna ta mig en liten semester snart. Kanske redan i början på året, jag när ju en dröm om att starta upp något slags entreprenöriell verksamhet på någon annan kontinent. Gärna där man skulle kunna skapa sig ett framtida boende i ett mindre tråkigt klimat med en mer liberteriansk livshållning. Om inte annat så funderar jag på att bidra genom att gå in och sponsra ett kakao-projekt i en deal där jag inte tar ut någon vinst utan låter plantagen behålla avkastningen. Det skulle vara ett partnerskap med person på plats som får ta hela avkastningen lokalt. Det skulle vara ett sätt att öppna en dörr i alla fall och få en kontaktyta in i ett nytt samhälle.
Inatt slog jag en signal till Jo, som jag hade lovat att väcka då hon lämnar Malaysia för Thailand för en tid. Hon tycker att det är perfekt att jag bor i Sverige och hon i Asien. Det gör att jag skulle kunna ha en fast plats i Asien trots att jag bor kvar här, vilket får mig att fundera mer och mer på Afrika. Det är naturligtvis bara drömmar men varför inte försöka göra något lagom galet så här mitt i sista halvan av livet? Vem vet hur länge man får ha hälsan och med en destruktiv stat som behandlar befolkningen med vad som närmast kan betraktas som ekonomisk terror, som inte står Gustaf Vasa efter, så förväntar jag mig inte att ens ha en chans att kunna leva i Sverige med min framtida usla pension. Det börjar bli dags att hitta lösningar till ett frihetligare liv och leverne.

Bengt Liljegren – Winston Churchill Del 1, 1874-1939

Bengt Liljegren - Winston Churchill Del 1, 1874-1939Det är ett par år sedan jag köpte den hör boken men först nu blev det tillfälle att läsa den. Det var när jag hade hobbat ett vikariepass på ett HVB-hem på Lidingö som jag tog en promenad förbi centrum och gjorde ett besök på Akademibokhandeln för att botanisera lite planlöst efter något läsbart.
Efter en stunds spanande hittade jag Bengt Liljegrens Churchill-biografi. Tyvärr hade de bara del ett hemma, jag hade gärna köpt tvåan på en gång men nu efter att äntligen ha läst den första delen så är jag inte säker på att jag kommer att läsa del två. Anledningen är ett par ytterst irriterande detaljer. Dels finns det språkliga inadvertenser som upprepas boken igenom dels så lyser författarens egna politiska ståndpunkter igenom löpande genom berättelsen vilket stör läsandet av, speciellt en biografi, på ett störande sätt. I övrigt finns inget att anmärka. Det är en bra introduktion till Winston Churchill med ett lättläst flyt i berättelsen. Hade det inte varit för de ovan nämnda störningsmomenten så hade jag genast sökt upp del två.
Som exempel på vad det är i författarens egna åsikter som tränger igenom är att det är tydligt att författaren har en klar bild av vilka ekonomiska beslut och vilken ekonomisk politik som är rätt respektive fel. När det gäller sidor hos Churchill som är motstridiga så kan läsaren lätt tappa bort detta då författaren kommenterar de delar som inte är bra åsikter enligt författaren men lämnas utan kommentar när motsatta åsikter hos Churchill kommer fram. Här hade det varit bättre att spara kommentarer till en analys av hur och varför Winston Churchill kunde rymma två så motstridiga förhållningssätt och åsikter. Nu känns det istället som att författaren vill vara säker på att läsaren förstår vilka åsikter som är rätt eller fel. De här sakerna nämndes överhuvudtaget i de recensioner av boken som jag läste när den var aktuell. Recensionerna var allt igenom positiva och kanske bidrar det till att dessa saker stör mig så pass mycket under läsningen. Kan recensenterna verkligen ha missat dessa språkliga fel och författarens ideliga försök att påverka läsarens egen analys. Det återstår att se om jag kommer att läsa del två. Mitt behov av att bli skriven på näsan är nämligen oerhört litet.

Att skapa sitt eget bibliotek

TingelingJag läser en krönika på Timbros tankesmedja Smedjan skriven av Lars Anders Johansson med rubriken Skaffa dig ett bibliotek innan det är försent och tycker att det är en angelägen apropå. Visserligen hade jag kunnat önska mig en någon fylligare text med mer argumentation om vikten av sitt eget bibliotek ur fler perspektiv. Mitt eget bibliotek är för mig ovärdeligt när det kommer till referenser och faktakontroll. Allt efter att tiden går så inser jag att mitt bibliotek inte bara är en stapling av olika litteratur i mina hyllor utan en spegel av mig som person och inte minst en spegel av mitt intellektuella liv och utveckling. En del av titlarna i mitt bibliotek är litteratur som tillkommit på grund av mitt behov att vara påläst och kunnig inom det område jag arbetar för tillfället. Därför har jag ett försvarligt stort utrymme av psykologi-, psykoanalys- och medicinlitteratur blandat med en uppsjö av dator och programmeringsböcker. Det kan vara rena faktaböcker, även sådan som inte ens försöker utge sig för att vara särskilt systematiskt eller vetenskapligt sammanfogad information. De där böckerna som brukar vara i coffee table book-format och alltid säljs ut på olika realisationer. Böcker fyllda med bilder och modellbeteckningar på traktorer, motorcyklar, bilar, armbandsur, mode eller vad den nu kan vara. Tidigare kom jag ibland på mig själv med att se ner på den här typen av böcker men alltid med ett viss habegär inför boken ifråga. Nu lägger jag gladeligen ett par tre hundralappar på ett stort populärverk om vad som helst som skulle kunna intressera mig och inte minst om jag vet att jag kommer att ha glädje av den som referenslitteratur.
Böcker som jag har ägt och sedan lånat ut och aldrig fått tillbaka kan jag aldrig släppa riktigt. Ett exempel är en kort roman i form av boken Vox av Nicholson Baker, kanske inget mästerverk men det var en bok som slog an strängar då, i början på 1990-talet, och det finns passager i boken som jag velat titta igenom och referera till vid ett flertal tillfällen sedan dess och då blir jag alltid lika irriterad över det imaginära hålet i bokhyllan som den titeln utgör. Nu blev jag nyfiken på hur den där referensen om Tingeling i boken egentligen var formulerad.

Så det personliga biblioteket, eller familjebiblioteket är en viktig del för den som vill ha en möjlighet att känna sig som en hel människa. Allt som oftast så kommer jag hem till människor som inte äger en endaste bok. De kan ha en max två böcker framme synligt för att de ändå är aktiva läsare, men då med vad de själva beskriver som ett osentimentalt förhållningssätt till själva den fysiska boken. Det är ett intellektuellt fattigdomsbevis i mina ögon. Har dessa människor dessutom text på väggarna (Carpe Diem, jag tror jag avlider) så handlar det om något annat. Det är inte det osentimentala (texten på väggen avslöjar dem) det är bekvämligheten och bristen på krav att faktiskt kunna saker som styr dem. Ett bibliotek av någon sort är en förutsättning för ett intellektuellt inre liv. Akademiker eller inte så behöver du den tryckta texten. Som männsika behöver du ta del av andras tankar, fantasier och världsbilder för att utvecklas.

Då kommer vi också till frågan om en litteraturkanon. Den debatt som jag antar väcktes 2006 av folkpartisten Cecilia Wikström en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet (Skapa svensk litteraturkanon 2006-07-22). Tanken var att en gemensam litterär bas, en litteraturkanon, skulle ge oss en gemensam syn på språket och litteraturen. Det fanns i debattartikeln också några grumliga argument om hur detta skulle förhindra utanförskap hos de som flyttar in till Sverige med ett annat språk som sitt förstaspråk. Det här tror jag inte på. Vi har utan officiell litteraturkanon ändå en inofficiell dito och den har växt fram genom stark påverkan av kulturskribenter och kulturarbetare under årens lopp. Så vi behöver inte vara det minsta oroliga för att vi inte utvecklar en litteraturkanon utan att storebror behöver skriva oss på näsan om vad vi ska och inte ska läsa. Tvärtom så är det med bibliotek som med alla samlingar av diverse artefakter betydligt intressantare med något som växer fram ur den enskildes egna personliga önskemål och behov. Det står ändå alltid i en relation till den gemensamma kulturen.

Bluefish Så bygg ditt bibliotek efter dina egna personaliga intressen. Blanda dina intressen och låt dem avspeglas i den litteratur du läser. Som icke-akademisk intellektuell anser jag det vara en självklarhet att mitt bibliotek skall spegla hela min intressesvär. Sakta men säkert har jag därför börjat skriva om de böcker jag läser här på hemsidan. Det tar den tid det tar och just nu så börjar jag fylla på med de böcker som jag läser för tillfället men jag kommer att fylla på och försöka kunna ha mitt bibliotek komplett här på bloggen en vacker dag, men som vanligt har jag ingen brådska. Hemsidan är en spegling av mitt jag. Mångfacetterat och i ständig rörelse och utveckling.

Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Danuta SiedzikównaMin sista dag i Gdansk, åtminstone för den här gången, så tog jag min sedvanliga promenad ner på stan. På väg mot Gamla stan så noterade jag att ju närmare den gamla delen av Gdansk jag kom desto fler människor med olika nationalistiska motiv på sina t-shirts. Dessutom så ökade antalet uniformerade människor drastiskt när jag kom fram till Gamla stan. Inte bara det, präster, systrar, bröder, scouter, flickscouter, krigsveteraner och polska fanor. Överallt. Det blev trängre och trängre. Plötsligt befann jag mig nere vid Mariakyrkan och jag stannade för att beskåda den anhopning av människor som samlats utanför basilikan. Det var en lång kö till portarna i kyrkan och det var samlingar av grupper, allt ifrån fackföreningsfolk, nationalister, bikers, krigsveteraner och alla andra jag räknade upp ovan. Det var en oväntad mängd människor och det tog mig en stund innan jag listade ut vad som pågick. Först trodde jag att det var en minneshögtid för Danuta ”INKA” Siedzikówna och Feliks ”Zagończyk” Selmanowicz, krigshjältarna som avrättades av ryssarna 1946, men senare visade det sig vara en begravning, minst sagt statsmannamässig begravning, av kvarlevrna från ”INKA” och ”Zagończyk” vilka hittades 2014 av IPN (Nationella Minnesinstitutet).

Efter att ha tagit lite bilder så gick jag upp en bit för gatan och satte mig för att avnjuta lite polska piroger och en kall öl. När jag satt där och inväntade mina piroger så kom det inte bara en karavan med limousiner utan två. Det var säkerhetspoliser och visade det sig när jag undersökte saken vidare, såväl premiärminister Beata Szydło och president Andrzej Duda passerade mindre än en meter från mig och min resväska.
Vildsvinspirogerna smakade utmärkt för övrigt.

Danuta ”INKA” Siedzikówna var sjuksköterska i den polska motståndsarmén Armia Krajowa, AK. ”INKA” & ”Zagończyk” blev offer för den terrorvåg som bröt ut när den Sovjetstödda kommunistregeringen jagade dem som efter krigsslutet förhöll sig lojala mot den polska exilregeringen i London. Deras kroppar påträffades vid en utgrävning som gjordes för ett par år sedan, på en plats där man misstänkte att den tidens säkerhetspolis grävt ner sina offer. Den underjordiska motståndsarmén var även efter kriget lojal mot den polska exilregeringen i London, och många av dem som tjänstgjorde där ansågs som fiender till staten, jagades, dödades och grävdes ner i gravar utan namn.

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Polens sötaste polis

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Natten när Olof Palme mördades

Den där natten för 30 år sedan när någon sköt Sveriges statsminister till döds befann jag mig inte så långt ifrån platsen. Jag hade en kväll på stan med min kollega från Ahlsell VVS, Anders Hedman, ”Stora Norrland” som vi kallade honom. Efter att ha fyllt oss med öl så hamnade vi i den lägenhet på Luntmakargatan som Ahlsell VVS hade ställt till Anders förfogande när han tackade ja till jobbet när han fortfarande bodde i Umeå. Anders hade spelat bas i bandet Witch och när han kom till Stockholm försökte han hitta en fortsättning på sin musicerande. I den här vevan några år efter Manowars debutplatta så hade Veillete Citrons åttasträngade bas blivit något av ett mytiskt instrument i hårdrockskretsar. Den här natten fick jag se och känna på den där basen.
Jag tog antagligen sista tunnelbanan hem till Alby den där natten. Efter så många öl som jag hade druckit så hade hemfärden försvunnit ur mitt minne när jag på morgonen blev väckt av min mor som i stort sett bara väckte mig med orden, ”-Vakna. Olof Palme är mördad!”.

Framför TV’n satt redan Gunnar och tittade sammanbitet på nyhetssändningen. Det är enda gången jag har sett honom gråta.
Tillbaka på jobbet på måndagsmorgonen så var den första kommentaren jag fick ”-Vad har du ställt till med nu då?”.
Att jag ogillade Olof Palme var ingen hemlighet men som de flesta andra politiska motståndare var det fortfarande också vår statsminister som hade blivit mördad. En attack på Sverige som vi kände Sverige då!.

Man Kan Icke Kasta Ut Kringlan och Hafwa Kakan Kvar

Det bästa inlägget på Twitter 2015? Inte omöjligt att det var inlägget nedan. Efter allt gullande med dessa kakmonster som gör karriär på att utropa sig själva till offer och sedan bete sig som grovt imbecilla och hatiska mot andra så var lite klassisk humor på sin plats. Både ”Kringlan” och ”Kakan” har varit två tydliga representanter för den ihåliga offerromantik som har fått råda för länge.

Man Kan Icke Bådhe Kasta Ut Kringlan och Hafwa Kakan Kvar. - Gammalt Baghar-Ordstäf

Gibson Grabber 3

Med Grabber 3:: Eftersom att jag ändå skulle jobba i södra delarna av landet under veckan så passade jag på att redan i söndags rikta kosan mot Jordö. Karlskrona skulle vara min arbetsplats för veckan och vad passar då bättre än att tillbringa ett dygn med Fredrik med familj? Ingenting naturligtvis så det blev ett perfekt tillfälle att ses och vi passade på att pyssla ihopp ett projekt när vi nu ändå var igång.
Jag hade med mig Alexanderssons gamla Gibson Grabber 3 från 1976 som varit i ett akut behov av TLC efter sina år som garderobslik.

Fredrik och jag passade på att dokumentera allt vi gjorde med basen, steg för steg, så att du kan läsa allt om det på Basistforum.se. Det kommer att bli en fullständigt utflippat nördig tråd på adressen http://basistforum.se/forum/viewtopic.php?f=20&t=117 det kan jag lova. Det blir som alltid en djupdykning.

:: Som vanligt när jag träffar Fredrik så slutar det med att jag har en och annan OS/2-relaterad godbit med mig hem. Denna gång två mjukvarukartonger.
OS/2 still rules!

:: Väl hemma efter en vecka på vägarna så kom jag hem sent igår och fick idag äntligen träffa  Svenska SmåFlicksFörbundet  igen. Nu har Sofia med akrylfärg och gott humör dekorerat några tavelramar och målat ett tittskåp. Hon är pysslig min lilla prinsessa.

::Skickar på två sköna tweets från senaste veckorna också: