Etikettarkiv: politik

Boris Benulic – Inte mitt krig

Boris Benulic - Inte mitt krigBoris Benulic självbiografi Inte mitt krig är första volymen som kommer från bokförlaget Cultura Ætatis, vilket Boris själv är en av personerna bakom. Det är en personlig självbiografi med distans till det privata. Den som söker hitta snaskiga historier eller familjelivsbeskrivningar kan glömma det direkt, Boris Benulic berättar historien om sig själv utan behov att förstärka det med att lämna ut andra människor nakna som så många andra känner behov av att göra idag, och det gör naturligvis boken och berättelsen samlad och fokuserad. Det här är Boris Benulic berättelse punkt slut. Det är en intressant resa att följa, både den personliga och politiska personan Boris och den pågående parallellhistorien om den högst aktuella rättsprocessen med det kafkaeska händelseförloppet. Boris klarar att på ett bra och dessutom, trots allt, underhållande vis berätta om rättsprocessen som utvecklar sig till att bli ännu en i raden av rättshaveier som numera är comme-il-faut inom det svenska rättsväsendet.
Den politiska vandringen för Boris Benulic verkar ha varit, trots allt, relativt spikrak. Hans marxism grundar sig på Marx skrivna ord och inte det han tror att Marx har skrivit vilket skiljer honom från i stort sett hela den europeiska vänsterrörelsen, då som nu. Eftersom Boris har samma syn på arbete som undertecknad så är det naturligtvis underbart glädjande för mig att se att det forfarande finns fler som inte ser arbetet som en rättighet att få en inkomst utan att överhuvudtaget investera i arbetet själv. Boken är en intressant läsning för den som följer Radio Bubb.la och lyssnar på Boris åsikter och analyser flera gånger i veckan. Boken ger tillsammans med det man får höra av Boris i podden en bred och tydlig bild av personeb Boris Benulic. Dessutom så skall det bli intressant att fortsätta följa Boris fortsatta gärningar med Cultura Ætatis för är det något som självbiografin gör mig övertygad om så är det att Boris är och alltid kommer att vara den borne kulturarbetaren och en av de slaget vi inte har för många av, en bra.

Droger A-Ö, Tunving, Nordegren

Droger A-Ö - Kerstin Tunving & Thomas NordegrenRedan när jag såg att Natur & Kultur hade den här boken på gång så gjorde jag en beställning. Det kanske kan låta märkligt men det här är den enda boken som jag har varit så mån om att lägga vantarna på att jag förhandsbeställt den. Det här var under en tid när jag arbetade med missbrukare och missbruksproblematik och hade så gjort i fyra års tid. Under den tiden hade min nyfikenhet på mekanismerna bakom vad som framkallar missbruk och de olika biologiska och neurologiska effekterna för att inte tala om mitt intresse för de psykologiska sambanden bakom olika fenomen inom missbruksproblematik ökat och de utredningar och forskarrapporter som jag kunde rafsa åt mig läste jag med stor nyfikenhet och vetgirighet. Det här är den enda alfabetiska uppslagsbok som jag har läst från pärm till pärm. Som vore det en roman. Boken kom 1993 och den följde med mig i arbetslivet några år till. Tyvär var det någon som stal den ur bokhyllan på jobbet och det var oerhört irriterande då jag använde verket som referens i alla upptänkliga sammanhang. Det resulterade i att jag ett par år senare beställde en ny kopia i en senare utgåva.

Det är länge sedan jag läste något i det här verket och sedan jag beställde ett nytt exemplar så har jag inte använt den alls men den står där i bokhyllan redo att användas vid behov. Då jag inte jobbat mer än snuddat vid missbruksproblematik yrkesmässigt sedan 1996 så har behovet varit minst sagt sparamt. Dessutom har väl min egen bild av alkohol- och drogpolitik förskjutits och nyanserats sedan jag var som mest inne i dessa frågor på ett yrkesmässigt plan. Jag kommer ju ihåg att jag redan när boken kom tyckte att en del artiklar i verket var politiserade och kanske inte riktigt i den riktning min strävan pekade. När jag var yrkesverksam inom skrået så fanns det en samsyn inom missbruksvården att det alltid skulle finnas ett krav på nykterhet och någon form av återfallsförbud för den som fick insatser från samhället. Detta gällde såväl behandlande insatser som hjälp med olika boendeformer. Samtidigt som olika former av substansmissbruk klassades som sjukdom så skulle man alltså inte tolerera några symptom på sjukdomen utan att detta skulle bestraffas. Man arbetade väldigt lite med att tillsammans med missbrukaren komma fram till vad som ledde fram till upprepade återfall utan inriktade sig på att enbart bestraffa dessa. Detta kommer i mina ögon alltid att leda till en nedåtgående spiral i sjukdomen och kan inte vara en långsiktigt framkomlig väg. Idag finns det flera försök att bedriva boendeformer där man inte ställer total avhållsamhet som krav på missbrukarna för att de skall få behålla sin boendeform. Det tror jag är första steget bort från en skambeläggande hållning inom samhällets bemötande av missbrukarna och behöver följas av flera steg av avkriminallisering för att nå möjliga och sunda resultat för individerna det handlar om.

Droger A-Ö är dock en bok innehållande en mängd roliga, tänkvärda och intressanta uppslagsord och kommer sannolikt bli bläddrad i igen vad det lider. Den har tillsvidare en självklar plats i mitt bibliotek.

Krisberedskapsveckan

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, gick nyligen ut med sin kampanj Krisberedskapsveckan ut med massutskick av information (Om krisen eller kriget kommer) om hur medborgare bör vara förberedda inför en kris- eller katastrofsituation.
I de scenarion de räknar upp så inkluderas naturligtvis svårigheterna med att betalkort och bankomater inte fungerar. Senare i foldern så rekommenderar man att man har kontanter i mindre valörer tillgängligt. Vid en längre kris kommer det inte att räcka till på något sätt. Med risk för att stämplas som domedagsprofet så skulle jag vilja påstå att kontanter i svensk valuta kommer att ha ett ytterst begränsat värde i exempelvis en krigssituation. Det är betydligt mer troligt att du kommer att kunna handla varor med amerikanska dollar än någon annan valuta. Det kommer ganska snabbt bli betydligt mer värdefullt än svenska kronor. Dock är det betydligt viktigare att ha ett litet lager med guld och silver. Oavsett vilken katastrof som dyker upp så kommer valutasystemet rasa samman efter en ganska kort tid och det enda bestående värdet kommer att ligga i första hand i guld, dock kommer silver att följa efter som en kompletterande del av metall-valutan som kommer att vara förhärskande.

Inte bara vid en kris, utan även som beredskap för vår världs skakiga konflikter är det värdefullt att spara i guld och silver. Visst platina och palladium är ädelmetaller men spridningen av dessa är mer begränsad och industrispecifik och handelsmetallerna enligt tradition och historia är guld och silver. Det finns en god chans att ligga steget före vid vilken kris som helst om du lägger en del av ditt sparande i bullion och det är lätt att handla av aktörer som Liberty Silver, Tavex eller andra. Att en myndighet inte trycker hårdare på det här problemet får väl ses som ett tassande för den hand som föder dem. Riksbanken vill få bort kontanterna helt, regeringen vill ha kontroll över alla transaktioner så MSB kan ju inte gärna säga vad som krävs vid en kris.

The Forgotten Depression of 1920

Jag vill varmt rekommendera artikeln The Forgotten Depression of 1920 publicerad på Mises.org,författad av Tom Woods. Visserligen är artikeln från 2009 men den avhandlar den ekonomiska krisen i USA 1920-21 och är mycket bra läsning för att få en inblick i hur statlig inblandning enligt keynsiansk modell inte löser ekonomiska problem utan snarare fördjupar och förlänger marknadens återhämtning genom de ekomnomiska naturliga principer som en fri marknad regleras av. Jämförelsen med den samtida ekonomiska krisen i Japan och de diametralt olika sätten för de olika regeringarna att förhålla sig till kriserna är intressant och tydliggörande.

We will attempt intelligent and courageous deflation, and strike at government borrowing which enlarges the evil, and we will attack high cost of government with every energy and facility which attend Republican capacity. We promise that relief which will attend the halting of waste and extravagance, and the renewal of the practice of public economy, not alone because it will relieve tax burdens but because it will be an example to stimulate thrift and economy in private life.

Let us call to all the people for thrift and economy, for denial and sacrifice if need be, for a nationwide drive against extravagance and luxury, to a recommittal to simplicity of living, to that prudent and normal plan of life which is the health of the republic. There hasn’t been a recovery from the waste and abnormalities of war since the story of mankind was first written, except through work and saving, through industry and denial, while needless spending and heedless extravagance have marked every decay in the history of nations.
– President Warren G. Harding

Det är också en bra grundgenomgång i Österrikisk ekonomi och marknaders cyklicitet och hur ränta påverkar korta respektive långa marknader. Att förstå vikten av verkligt sparande och påverkan av detta på marknader. Artikeln blir på det sättet en bra introduktion till det ekonomiska tankegodset hos liberterianer.

Savings gets us genuine growth; credit expansion gets us boom and bust.
– Roger Garrison

Att ta sig igenom artikeln är väl värt mödan och det är mycket tänkvärda slutsatser som Woods erbjuder. Woods är uttalad liberterian och anhängare av den Österrikiska skolan men att detta är en partsinlaga gör den inte mindre intressant. Fler borde ta sig tid att titta närmare på vad Friedrich Hayek och Ludwig von Mises hävdade om ekonomi.

If the Austrian view is correct — and I believe the theoretical and empirical evidence strongly indicates that it is — then the best approach to recovery would be close to the opposite of these Keynesian strategies. The government budget should be cut, not increased, thereby releasing resources that private actors can use to realign the capital structure.

The money supply should not be increased. Bailouts merely freeze entrepreneurial error in place, instead of allowing the redistribution of resources into the hands of parties better able to provide for consumer demands in light of entrepreneurs’ new understanding of real conditions. Emergency lending to troubled firms perpetuates the misallocation of resources and extends favoritism to firms engaged in unsustainable activities at the expense of sound firms prepared to put those resources to more appropriate uses.
– Tom Woods

Hasta la Victoria siempre!

En sak som alltid har varit ett fullständigt mysterium för mig är hur det har varit socialt okej, och även hippt att bära t-shirts med exempelvis Che Guevara-motiv. Det anses ju lika självklart att man inte kan bära en Pinochet eller Stroessner t-shirt exempelvis. Att det är okey att tortera och avrätta människor bara för att man är vänster är ett oerhört märkligt utgångsläge. Det blir ännu märkligare när publika människor som artister och andra går ut och hyllar en mördare. Är man dessutom färgad och hyllar någon som hatade svarta och ville döda dem så blir det fullständigt obegripligt. Jag njuter därför en aning av Tom Woods svar på detta. Lyssna gärna på hans podcast ”The Tom Woods Show”, det är den värd.

I just saw a great meme on Twitter.

On one side, Jay-Z is saying, ”I’m like Che Guevara with bling on; I’m complex.”

On the other, Che himself is saying, ”The negro is indolent and lazy, and spends his money on frivolities.”

Oops.

Lesson: romanticizing a communist murderer can blow up in your face.

I covered the real history of Che Guevara, unknown to virtually all the lost souls who wear shirts bearing his image, in this episode:
https://tomwoods.com/ep-965-take-off-that-che-guevara-shirt-plus-venezuela//

Attacken mot Stockholm 2017

För två år sedan så skrev jag några rader om minnet av var jag var och vad jag gjorde natten när Olof Palme skjöts till döds på Sveavägen i Stockholm den där natten för trettiotvå år sedan. Tyvärr så känner jag ett behov att att tänka tillbaka en stund på händelsen på Drottninggatan, en parallellgata till Sveavägen i Stockholm, för ett år sedan när vå åter drabbades av ett terrordåd i Sverige. Vi har haft en lång rad av terroristdåd i Sverige efter andra världskriget, allt från avrättningen av Vladimir Rolović via flygkapningen på Bulltofta till ockupationen av västtyska ambasaden och försöket att kidnappa Anna-Greta Leijon i Operation Leo men det har hänt något sedan dess, någonting har förändrats i samhällets och svenskars syn på terrorism. Europa drabbades av mängder av politiskt motiverade terrordåd under 1960-, 70- och 80-talet och det fanns få om ens några, jag har inte hittat några, diskussioner om hur vi skulle förhålla oss förstående och inte problematisera kring förövaren, gärningsmannen. Förutom de som stod för exakt samma politiska åsikter där man ansåg att man hade rätten att döda andra människor för att få igenom sin idé om det perfekta samhället, alltid med idén om att det bästa för mänskligheten var kommunistisk diktatur. Eller i fallet med Rolović och Bulltofta ex. där resultatet av kommunistisk diktator skapade nationalistiska strider inom Jugoslavien som spreds till andra platser i världen. När man läser magasinsartiklar från tiden för dessa terrordåd i Sverige så är det tydligt att den allmänna hållningen var att detta sätt att med våld och vapen attackera meningsmotståndare såväl som hela samhället för att få sin vilj igenom var fel. Endast några riktigt förvirrade diktaturkramare på yttersta högerkanten tyckte att det var rätt att tvinga sina åsikter på andra med våld och att man kunde ge sig på samhället med våld. Så vad har hänt sedan dess?
Varför är det uppenbarligen så många fler som anser att de som utsätter vårt samhälle för terrordåd skall på olika sätt ursäktas och varför vill de att vi skall ursäkta deras bevekelsegrunder?

En sak som är tydligt är att vi inte längre har ett lika homogent tänkande som under den period då vi utsattes för de politiskt motiverade dåden under 1960- till 1980-talet. I Sverige var den homogena samhällssynen ett tydligt resultat av den politiska propagandan som socialdemokratin hade format samhället efter under en lång period av tid. Att Socialdemokraterna var de som vann kampen om arbetarklassens röster efter kampen mot kommunisterna i arbetarrörelsens tidiga första, andra och kanske även tredje decennium ledde som bekant till att Socialdemokraterna formade vänsterblocket där kommunisterna alltid skulle stödja (S) för att dels blockera möjligheten för en högerblcoksregering men framför allt för att (S) aldrig skulle låta kommunisterna få någon verklig makt i svensk politik.
Detta betydde att en stark statlig propagandamaskin kunde forma ett mycket homogent tänkande och en, för att använda det nuvarande modeordet, värdegrund. Bara de på den absoluta vänsterkanten kunde uttala och känna någon sympati för terrorister i det samhälle va befann oss i då.
Låt mig bara i förbifarten också nämna att det är diverseringen av regerande partier i den svenska riksdagen som ledde till att den statliga propagandan bröts i sin riktining och som möjliggjorde för människor i landet att kunna öppet formulera från den statliga propagandans avvikande tankar och åsikter som har lett fram till dagens styrande politikers desperation att återhomogenisera röstboskapet med hjälp av vad man nu kallar värdegrund. Så den fria tanken och den induveduella friheten kan endast behållas genom att hålla värdegrunden på armlängds avstånd.

Så plötsligt har den homogena känslan av att samhället hotas av terrorister bytts ut mot värdegrundens förvirrade syn på att alla vill allas bästa och misstanke mot att detta är korrekt är i sig ett hot mot samhället. Hotet mot samhälet är inte längre terrordåden i sig utan åsikten att andra kan vilja oss illa är hotet mot samhället. Att terrordåden nu utförs under religiösa förtecken förvirrar också. Nu kan man alltid skydda sig och dämpa sin oror och ångest med att påstå att de religiösa krafter som utför dåden inte representerar den religionen på riktigt utan har missförstått religionen, att de har misstolkat den. Men vänta nu en stund, var inte detta som den yttersta vänstern alltid sa om alla deras politiska terroristrepresentanter också?
Det påstods alltid av diverse kommunister att havererade kommunistiska samhällen alltid var missrepresenterade av människor som misstolkat den riktiga kommunismen. Jag hade ex. en klassföreståndare i högstadiet som sa att Sovjetunionen inte var riktig kommunism utan socialism och därför fel (Varför han då lade ner så otroligt mycket energi på att försvara Sovjetunionens system är fortfarande ett logiskt mysterium). Det är samma fenomen men nu inte begränsat till den yttersta politiska vänstern där man uttalat var emot det demokratiska samhället, nu har människor från alla möjliga olika politiska håll samlats under denna tankefigur. Problemet är dock att man missar så mycket av orsakerna till problemen faktiskt fotfarande är ett sätt att med våld försöka få till ett diktatoriskt system. Religion kan naturligtvis vara lika mycket politik som religion men i ett sekulärt samhälle som vårat måste du vara påläst och intresserad för att kunna se igenom de dimslöjor som olika företrädare för politik och religion med näbbar och klor försöker få oss att tro på.

Så jag satt på en loftgång i Fittja brevid en grill och drack vodka och samtalade med an av Anush vänner när en koll på mobiltelefonen gjorde mig uppmärksam på att något hade hänt. Sociala medier började nu fyllas av bekantas eftersökningar av sina familjemedlemmar och huruvida de var okej. Efter att ha försäkrat mig om min familjs väl och ve så började vi diskutera händelsen i Stockholm, vilken ännu var omgärdad av blandningar av rykten och fakta. Anush och jag ver på besök hos hennes armeniska vänner och som enda svensk i sammanhanget fick jag ta del av deras avstånd och klarhet i relation till händelsen. Att komma från ett kristet land som slagits mot islamistiska krafter sedan islams födelse ger kanske en annan syn på konflikten mellan islam och övriga världen. Hade det varit en tillställning med endast svenskar så är jag säker på att stämningen hade sjunkit rejält men nu var det föga påverkad samling som fortsatte festandet som ingenting hade hänt. Jag fick förklarat för mig av värden att svenskar helt enkelt inte förstår sitt eget bästa och i han och hans armeniska vänners ögon var det fullständigt obegripligt att svenskar vill förstöra sitt samhälle med den inflytt av muslimer som Sverige ägnar sig åt. Han till och med skrattade åt oss och vår dumhet innan ämnet var färdigdiskuterat och festen kunde fortsätta som om inget hade hänt.
Min egen känsla var dock att när vi nu ånyo kommer att överrösas av röster om hur detta var en engångshändelse (i raden av engångshändelser) så kommer vi om vi inte drar i handbromsen snart befinna oss i en verklighet där vi alla känner någon som dött eller skadats i islams namn.

Kisumu CBD

Kenya - HarambeeKisumu CBD en onsdagseftermiddag. Det är en myllrande liten stad med mycket rörelse. Massor av 125:or som susar fram och tillbaka, de flesta är en form av taxi. Du hoppar upp bakpå och åker med. Framför butikerna sitter garuförsäljarna, med förhållandevis vettiga varor jämfört med skräpet på Drottningatan, om de fortfarande finns kvar där? Här kan du p gatan få tag i adaptrar till dina elprylar, högtalarkablar, biblar, skor, livremmar, hänglås, verktyg och all möjligt annat ganska bra att ha saker. Boklådorna här är inte som i Europa. Här går man in i en boklåda och kan endast få studentlitteratur och kartböcker. Skall man hitta skönlitteratur eller annt här så är man hänvisad till de större livsmedelskedjornas bokavdelningar. Så i jakt på en god bok om Kenya och kanske lite historieperspektiv om Kenya så drog vi ner på Tusky’s för att se vad vi kunde hitta. Det var blekt. Bra utbud av hemmafru-porr, bibliska berättelser för barn och lite biografier på det. Det kändes ganska knastertorrt att hitta tre titlar om afrikansk historia gällande Livingstone och Stanley, även om man kanske bör ge sig i kast med dem också en vacker dag. Kammade noll då jag inte ville bjuda på symbolvärdet att att hasa runt på gatorna med en Margaret Thatcher-biografi under armen. Så det fick bli lite mer gatupuls istället.

Kisumu CBD, down down

Sitter här och funderar

Kenya - HarambeeNär jag kommer upp nyvaken på morgonen och återigen finner en halv kackerlacka i slasksilen så är det inte utan att jag undrar var i hela friden händer med den andra halvan? Jag anser mig inte vara överdrivet känslig men kackerlackor i storlek från manstumme och uppåt är hanterbart i enstaka exenplar men det här med halva kackerlackor retar mig. Kan det vara något annat som äter kackerlackorna och låter skäld och ben ligga kvar som en ointresserad gäst på ett kräftkalas? Vad är det då som äter kackerlackorna
Vi har inga fåglar som tar sig in. Kan det vara ödlorna? Eller kanske någon annan insekt? Något äckligt som jag har missat? Nä, jag hoppas på ödlorna för att slippa tänka på saken längre (får det lite senare bekräftat när jag inte kan hålla mig från att fråga, heja ödlaorna, säger jag).

Kulturkrockar och olikheter som skapar andra behov av problemlösningar än de jag är van vid. Jag får tänka ut andra sätt att lösa problemen än hur jag hade gjort hemma i Sverige. Jag får förhålla mig till saker på ett annat sätt än hur jag gör i Sverige. Det är så och skall vara så naturligtvis. Vissa saker vill jag dock lösa som jag löser dem hemma. Det är bättre att öppna en konservburk med en burköppnare än med en kniv, det håller jag hårdnackat fast vid och ger mig inte innan jag efter sökande i flera butiker äntligen hittar en konservöppnare. ”-Vi använder kniv här!” är inte ett tillfedställande svar helt enkelt. Att öppna konservöppnare med kniv förstör knivarna och varför skulle jag acceptera en undermålig lösning om jag inte behöver?
Det är små vardagliga saker som det. Men det som stör mest är ointresset över allt skräp som ligger överallt. Man kan skylla hur mycket som helst på dålig utbildning på grund av otillräckliga resurser för skolor men det är skolor överallt och de startar i treårsåldern. De bryr sig helt enkelt inte. Det ligger drivor med plast och annat längs med varenda byväg, i varenda villatomt. Sophämptningen, som jag dessutom betalar för, till lägenheten består i att tömma våra sopkärl i en hög en bit bort på tomten. Sedan kommer en mystisk lady nu och då och soporna försvinner, och jag äär inte säker på om jag vill veta vart de tar vägen. Inte alla sopor dock. PET-flaskor och annat som blåser bort från högen får ligga där de landar. Utanför entrén till lägenheterna ovanför min så ligger det glassplitter från någon tidigare krossad ruta. Det får ligga, trots att flera av de fyra familjer som bor ovanför oss i huset har små barn, så får det ligga. Inget gemensamhetstänk över huvud taget. Det är ett mysterium. Dessutom är jag själv så fast i den svenska ängsligheten att jag inte tar tag i det. Som Mzungu (vit man) så blir jag beemött och behandlad annorlunda, precis som en färgad, eller vem som helst med en annan etnicitet, blir i Sverige. Här är de flesta lokalbor jag träffar på vad som i svensk media skulle benämnas som dödshatarnazister, då de inte bara har en mängd förutfattade meningar om andra etniciteter utan även om andra stammar. Här får jag höra att kineser får sin namn genom att deras mamma släppen en silverring på en bricka och det ljud som uppstår blir deras namn. ”-That’s why they are all calld Tjingeling!”.
Det är också här jag får lära mig att kvinnor från Kikuyu-stammen har stora bröst men platta rumpor och smala ben, vilket är anledning nog för att jag bör hålla mig ifrån dem enligt uppgiftslämnarna. Om inte det faktumet i sig skulle få mig att förstå hur dåliga dessa kvinnor är så får jag också tilläggsinformationen att de ibland mördar sina män genom att knivhugga dem till döds med upprepade knivhugg i bröstet, det är bara så de är Kikuyu-kvinnorna.

Antagligen kommer jag inte kunna låta bli att plocka upp alla glasskärvorna som ligger utanför entrén. Hur konstig den handlingen skulle ses som av mina grannar. Någonstans måste man börja.

Coca-Cola

Frihetsdrömmar i ett grått Sverige

Innan morgonkaffetUnder några veckor av mycket arbete så har jag nu en ledig dag. Det var inte utan att det var skönt att sova till sent på dagen och sedan dricka ett par koppar starkt svart kaffe. Det är en skön känsla bara att kunna vara utan att prestera och producera när man har gått av en intensiv period på jobbet. Nu kan jag luta mig tillbaka och försöka fokusera på något av mina egna projekt. Förhoppningsvis kanske jag får några rader skrivna igen på mina skrivprojekt. Eller så kanske jag nöjer mig med att läsa ikapp nyheter och annat under kvällen. Mina tankar och idéer om olika bokuppslag visar sig att sammanfalla med andra yttre goda förutsättningar. Så jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna göra klart något av de projekt som ligger mig varmast om hjärtat. Det blir mycket lyssning på olika poddar men jag har varit för trött för att hålla mitt lästempo uppe. Det kommer väl tillbaka, förhoppningsvis redan efter helgen. Annars försöker jag fortbilda mig löpande som vanligt och skapa nya framåtsträvande projekt på jobbet lika väl som privat. Nu är vädret så trist som det kan bli och jag drömmer om att kunna ta mig en liten semester snart. Kanske redan i början på året, jag när ju en dröm om att starta upp något slags entreprenöriell verksamhet på någon annan kontinent. Gärna där man skulle kunna skapa sig ett framtida boende i ett mindre tråkigt klimat med en mer liberteriansk livshållning. Om inte annat så funderar jag på att bidra genom att gå in och sponsra ett kakao-projekt i en deal där jag inte tar ut någon vinst utan låter plantagen behålla avkastningen. Det skulle vara ett partnerskap med person på plats som får ta hela avkastningen lokalt. Det skulle vara ett sätt att öppna en dörr i alla fall och få en kontaktyta in i ett nytt samhälle.
Inatt slog jag en signal till Jo, som jag hade lovat att väcka då hon lämnar Malaysia för Thailand för en tid. Hon tycker att det är perfekt att jag bor i Sverige och hon i Asien. Det gör att jag skulle kunna ha en fast plats i Asien trots att jag bor kvar här, vilket får mig att fundera mer och mer på Afrika. Det är naturligtvis bara drömmar men varför inte försöka göra något lagom galet så här mitt i sista halvan av livet? Vem vet hur länge man får ha hälsan och med en destruktiv stat som behandlar befolkningen med vad som närmast kan betraktas som ekonomisk terror, som inte står Gustaf Vasa efter, så förväntar jag mig inte att ens ha en chans att kunna leva i Sverige med min framtida usla pension. Det börjar bli dags att hitta lösningar till ett frihetligare liv och leverne.