Etikettarkiv: polisen

Bombmannens testamente – Ebervall & Samuelsson

Bombmannens testamente - Ebervall & SamuelssonNär jag hade kommit ett par kapitel in i boken så var jag på väg att lägga den åt sidan för gott. Jag har ju under lång tid följt fallet Bombmannen och läst några obskyra privatutgivna skrifter samt en del referat om fallet. När advokat- och förfatarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson skriver om fallet blir det populärkultur av fallet på ett sätt som jag inte anser främjar den som söker förstå vare sig Lars Bombmannen Tingström själv eller hans drivkrafter, man får ett filter mellan sig och fallet som inte är alldeles nyttigt. Dock får jag medge att det i den sista halvan av romanen känns som att spekulationerna om personer och skeenden avtar till förmån för sådant som är enklare att berätta då det föreligger torra kalla fakta till grund för vad som skall återges till läsaren.
Har man berikat sig med allt tryckt material som går att finna i fallet så erbjuder den här boken endast ett par detaljer som kan anses nya. Exempelvis så är tågordningen i historien om tipsmaskinerna annorlnda än vad jag har uppfattat den tidigare. Dock vet jag ju inte om detta är på grund av att författarna har ansett sig ha frihet att ändra på skeendet då detta är en roman eller om de faktiskt håller en korrekt kronologi i berättelsen?

Det kan väl finnas anledning att läsa den här boken för både den som har följt fallet liksom för den som inte känt till det och tycker att kriminalromaner ät interessanta och här får ett riktigt, och minst sagt spektakulärt, fall att följa. Det är lättäst och snabbtsmält så för den som vill ha dubbla radavstånd och stora tecken att hålla i händerna i solstolen eller framför höstbrasan så kan det vara en höjdare.

Endast i sken av gatljus och reklamskyltar

Jag började dagen med att ta mig ner med buss och tunnelbana till Stora människobyn för att med tåg transportera mig till Västerås. Jag skulle vittna i en rättegång om olaga hot mot en av mina kollegor. Trött och inte helt utvilad reste jag till Västerås för att lämna mina uppgifter till rätten.
Utan bil eftersom SAAB:en stod där den stod med söndertrasade rutor.

Jag kom hem till österledingeslingan på eftermiddagen och skickade ett SMS till morsan för att bekräfta att jag inte kunde komma till slutet av veckan som planerat. Då fick jag till svar att Anders inte heller kunde komma då han varit med i en bilolycka. Det hade man ju velat veta direkt. Fick en länk till Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21693490.ab.

Påkörd av småtjyvar. Stod stilla vid trafikljusen och blir påkörd så att bilen kastas 28 meter. Det tar räddningstjänsten närmare en halvtimme att klippa ut brorsan ur bilen. Galet.

Resterna av Anders bil

Mot Skara med Svenska SmåFlicksFörbundet

Vi flängde vidare. Efter en tidig uppstigning hos farmor och farfar i Hälleforsnäs så blev det samling av troppen och lastning av bilen. Jag hade kastat ett öga på krtan för att ha en uppfattning om vilka vägar vi skulle ta oss vidare smidigast från Hälleforsnäs. Ingen större risk för trafik en måndagsförmiddag men ännu mindre risk på de slingriga sörmländska småvägarna resonerade jag.

Karin och Sofia

Någon hade passat på att använda landsvägen som rekreationsområde eller helt enkelt bara kört berusad. Inga bromsspår, men såväl polis som övriga blådjus på plats. När vi passerade stod en brandman och spanade ut i skogen en bit ifrån bilen, för att upptäcka spår efter någon skadad eller någon smitare antar jag för det var inga tecken på att någon var kvar i eller omkring bilen. Vi passerade i stillhet och fortsatte längs den vackra landsvägen ut till riksväg 214.

Olycka

Olycka

Vi hade inte så långt att köra en trettiotre mil i runda slängar med några avbrott för att byta säkringar, springa på toaletten och köpa resegodis. Det var bara att hålla tempo och sakta men säkert närma oss vår destination.
Visserligen tyckte Karin att det var långt och att allt tog lång tid men det var väl inte annat att räkna med. Det tycker man om allt bilåkande i den där åldern helt enkelt.

Andra dagens rutt

Väl framme i Skara tog vi oss direkt till Sommarland och badade av oss innan vi kunde ta oss till campingen och checka in i den stuga som vi hade hyrt. Incheckning klockan 14:00 och när vi hade packat ur bilen och förberett för kvällens vistelse så tog vi oss tillbaka till Sommarland jag och  Svenska SmåFlicksFörbundet .

Karin badar

Sofia och chokladvinsten

Efter en dag med bad, åkattraktioner och vinst på chokladhjulet så ramlade vi i säng redan vid 19-tiden på kvällen. Att alla skulle samsas om att ligga i en av de fyra bäddarna påverkade åtminstone två av oss som försökte sova, den tredje byggde koja lekte med kramdjur och hade det rätt bra på det stora hela.

Efter natten så städade vi ur stugan innan det blev dags för ytterligare en dag i lekandets tecken. Mycket åkattraktioner och faktiskt lite bad när solen en kort stund tittade fram. När vi trötta och färdiglekta tog oss mot bilen så hann vi precis packa in oss själva våra kramdjur och ballonger när plötsligt regnet öste ner och vinden förvandlade flaggor till segel.
Det var sjönt att vara på väg igen.

Laxå

Karin i Laxå

Hemväg är alltid hemväg. Att få  Svenska SmåFlicksFörbundet  eller delar av den att somna i bilen på vägen hem gick inte alls trots att vi var trötta allihopa. Det fick bli toalett- och glasstopp i Laxå och dessutom ett hamburgerstopp utanför Arboga. Big Burger var väl minst tredje snabbmatsstället vi käkade på på tre dagar men jag hoppas att vi får lite bättre matvanor när vi väl är hemma hos mig. Kvällens sista stopp var nämligen mitt lilla kryp-in.

Big Burger

Inte alltid ljus

Efter några hårda dagars arbete satte jag mig när klockan hade hunnit förbi midnatt för att läsa igenom och svara på e-post så ringer mobiltelefonen.
Eftersom timmen var sen och jag var hemma ensam med barnen utan möjlighet att åka iväg och fixa någon krånglande värmepump eller liknande så slog jag upp telefonnumret på Hitta.se innan jag svarade.
Det var en vän.
En vän som var i akut behov av hjälp.
Hjälp att låta bli att ta sitt liv.

Med ett konstaterande att det inte längre fanns någon vilja att leva, att ingenting längre faktiskt spelade någon roll.

Samtalet kom oväntat.
Visserligen visste jag att min vän hade haft en depression under hösten så verkade det nu som om den slagit till oväntat som ett knytnävsslag.
Min trötthet gjorde att jag inte klarade att säga rätt saker; jag kände och hörde hur dålig jag var.
Jag kände mig gammal och utan låga!

Efter ett långt samtal så tappade jag min väns initiativ. Han klargjorde att han var tacksam att jag lyssnat på hans sista ord och lade på.

Jag känner honom tillräckligt för att veta att han inte skulle spela ut om det inte var allvar, min vän är definitivt ingen ”drama queen”.

I en annan del av landet.
Vad gör man?
Jag ringde 112 och bad att få bli kopplad till polisen på orten och jag skickade ett SMS i hopp om att en gemensam bekant på orten skulle vara vaken fortfarande, men han hade klokt nog stängt av telefonen.

Tjugo minuter i två på morgonen fick jag ett samtal från en bekant till min vän.
Polisen hade tagit dem till psykakuten och nu satt de och väntade på hjälp.
Det var skönt att någon var med honom.
Jobbigt att vara så långt borta.

Min stund i rockhistorien – II

TreatDet hände sig en blöt afton vintern 1988/89 då jag och min vapendragare Matte Welin var ute på en av våra långa indränkta sessioner som började när dygnet startade. Vi slutade jobbet på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen vid midnatt och brukade sedan programenligt bege oss till M•bar•go på Bergsunds strand (som mot alla odds fortfarande ligger kvar…och bardisken är banne mig densamma fortfarande) där sista beställningen brukade gå i stort sett när vi klev in vid 00:05. Våra beställningar brukade vara en av två möjliga. Antingen så beställde vi tre stora stark var eftersom vi redan planerat att gå vidare, eller så beställde vi varsin stor stark och jag ägnade tiden till stängning klockan ett att tjata, gnata och argumentera för att vi skulle fortsätta vår färd genom natten mot Mattes bättre vetande och erfarenhet.
Oftast fortsatte vi.

Efter M•bar•go var det Kungsträdgården som gällde. Där hade vi möjligheten att välja mellan Café Opera, Victoria och Daily News. Jag tror att vi var på Dailys en enda gång och på Cafét en handfull gånger. Det var Vickan som var vårt ställe i Kungsträdgården på den här tiden.
Vickan hängde man till stängning klockan tre. Eftersom vi oftast kastat i oss våra tre stora stark på M•bar•go så var vi småtankade när Vickan stängde och nu ville man ju inte sluta kvällen, vi hade ju just startat.

Stället vi avslutade våra frostnätter på var Longhorns i Södra Hammarbyhamnen. 50 meter från entrén till Ahlsell VVS, vår arbetsplats, satt vi till arla morgonstund och lite till. ölen flödade ymnigt ur gudarnas horn. Longhorns var en svartklubb.
Vägg i vägg låg Pipeline, en betydligt mer ansedd svartklubb som mellan varven förekom i kvällspressen då man gjorde regelbundna tillslag mot klubben och ibland lyckades få med sig någon packad kändis från stället.

Vägg i vägg låg alltså Longhorn. Inte ens polisen verkade känna till stället med tanke på hur lång tid det tog innan de ”raidade” stället. På den här tiden hade kokainet slagit igenom ordentligt i Stockholms nattliv (något som kvällspressen verkar förvånade över fortfarande idag med jämna mellanrum) och eftersom detta var en svartklubb som ingen trodde att polisen kände till så var det ordentliga mängder av denna drog, plus amfetamin och röka naturligtvis.
Två absurda scener med kokain från Longhorns minns jag fortfarande starkt.
En gång när jag var riktigt sliten och trött och satt vid ett bord med min öl i handen (var det Heineken de sålde?) bredvid två dryga typer som skröt om sina snövita affärer. En av biverkningarna på kola är storhetsvansinne och odödlighet och de här två figurerna hade fått sin beskärda del av megalomani, tro mig.
Det skröts i massor om hur många kilo som flyttats mellan olika spelare och det var ett sandlådeskrytande utan dess like.
Till sist var ena snubben tvungen att visa sin storhet.
Han öppnar sin väska under bordet och slänger upp en påse med det vita pulvret och det är ingen tvekan, detta är en kilopåse!
Han slänger upp stilett och skär ett snitt längs med hela påsryggen och säger något i stil med:
Ta för er!
Jag var vid den här tiden som jag nämnde trött och sliten. Jag var 19 år. Och framför mig låg det vakenmedicin för massor av pengar och jag var inbjuden på festen.

Jag har ännu idag inte tagit narkotika och kommer antagligen aldrig att göra så, men den där gången var det nära, frestelsen var stor.

Det andra minnet är från det tillfälle då Longhorns då äntligen hittades av polisen.
När de stormade in och alla, jag säger alla, reagerade blixtsnabbt när killen i dörren ropade att polisen kommer.
Det var ett snöfall inomhus.
Ett snöfall av små grampåsar med kola som singlade genom luften och som täckte stora delar av golvet.

Det hände att Matte och hans band Blueheads spelade på Longhorns. Matte spelade bas och vad jag minns, vilket inte är mycket, så spelade de bara covers.
Vid några tillfällen dök ett par av killarna från Treat upp på Longhorns och tydligen kände Matte gänget.
Treat var på den här tiden det stora bandet efter Europe och jag vet inte om det bara var som jag upplevde det men jag tyckte att de var skitdryga.
Det var Robban Ernlund och en kille till, kan ha varit gitarristen Anders Wikström men jag är inte säker, som dök upp och naturligtvis genast fick en hög med ryggdunkare runt sig.
Jag var ju en hårding från Norsborg och tyckte redan på den här tiden att Treat var ett uselt band så jag förstod aldrig varför det alltid svärmade en klunga runt dessa, i mina ögon wannabies?!

Vid ett tillfälle så dök Treat-killarna upp när Blueheads skulle lira. Det var naturligtvis en spontan kul grej, men jag tyckte då att det bara var fånigt poserande när Robban Ernlund gjorde Blueheads sällskap på scen och tog över sången.
Jag diggade på framför scenen trots vad jag tyckte, det störande momentet på sång, det var ju ändå Rock’n’Roll.
Plötsligt ramlar eller puttas jag framåt och för att hålla balansen och inte ramla så tar jag ett halvsteg framåt och sätter ner foten…och får olyckligtvis foten över Robbans mikrofonsladd.

Robban tystnade…ofrivilligt men det var verkligen inte min mening.

Jag förstod senare på Matte och på blickarna från Treat-killarna att jag ansågs vara något som katten hade släpat in.
Men vadå, jag var 19 år ung och hade fått ytterligare ett: moment in Rock’n’Roll!
😉

Forskning, hur menar du då?

Jag vet att bland annat Roger sitter och läser denna sida i väntan på min kommentar om Eva Lundgren, kvasiforskare och skräckfeminist.
Men det vore så enkelt så jag avstår från vidare kommentarer…tills vidare.

Ett litet matematikexempel för polisstuderanden:
Om inga barn saknas, mer än enstaka , hur många poliser som gräver efter massgravar i skogen behöver man då?
Svar: Precis så många som våra vänster/feministorienterade slaskjournalister kräver!

The thing women have yet to learn is nobody gives you power.
You just take it.

Roseanne Barr

Women who seek to be equal with men lack ambition.

Timothy Leary

Helsingborg – Malmö – Skärvhem

I onsdags lämnade jag Stockholm för en kortare turné söderut. Jag skulle i första hand till Helsingborg för att träffa Stiebel Eltron och få beskåda sommarens produktnyheter.
Eftersom jag skulle fortsätta till Malmö på fredagen så valde jag att ta bilen ner.
Det gjorde också att jag planerade in ett par extra dagar på egen hand så jag kunde passa på att hälsa på Anders också, det var ju drygt ett år sedan senast jag träffade honom.

Resan till Helsingborg gick i rask takt, cirka fyra och en halv timme från Botkyrka kyrka, och vägarna genom Småland är numera riktigt bra.
Då resan gick fortare än vad jag räknade med så kom jag alldeles för tidigt till hotellet, Hotell Mollberg, så jag letade upp en restaurang (Telegrafen) där jag åt mig en oxbringa till lunch.
Det var blåsigt och regn i luften så jag hoppade över längre promenader på stan utan gick tillbaka till hotellet för att försöka få checka in så fort som möjligt.

Jag hade försökt få samma hotell båda nätterna i Helsingborg men tyvärr blev jag tvungen att flytta på mig dag två. Men det var två mycket bra hotell och på Marina Plaza delade vi dessutom hotell med kungafamiljen under natten (tyvärr så såg vi mycket mer av SÄPO än av kungafamiljen. Det märkliga var väl fredag förmiddag då jag checkade ut och satt cirka sju meter från den plats där prinsessan Madeleine stod och väntade på sitt sällskap och det inte fanns en säkerhetspolis på i hela lobbyn?).
Nu satt jag i alla fall på mitt rum på Hotell Mollberg och tittade på en fruktansvärt usel film på TV.
Efter att ha testat rummets bekvämligheter ett tag så kände jag att det var lika bra att äta middag så jag kunde sätta mig och arbeta ett par timmar innan jag gjorde kväll tidigt.
Visserligen var det bara ett par timmar sedan jag satte i mig lunchen men jag var lite sugen och det fanns inte mycket att vänta på.

Jag hittade en tysk restaurang vid namn Edelweiss, vad annars, där jag avnjöt en Wienerschnitzel och några rejäla Bitburger pils.
Mitt i en Bitburger och en artikel om stägningen av svenska kärnkraftverk i Sydsvenskan fick jag ett livstecken från de från Stiebel Eltron och de var nu i full färd med planering av kvällen.
Jag anslöt naturligtvis till Svante, Ingemar, Anette och Stefan. Det blev en färjetur mellan Helsingborg och Helsingør med buffé och danskt øl, även om jag måste erkänna att magen nu inte klarade mer mat för den dagen.
Mina ambitioner att jobba lite kom på skam och inte blev det tidigt i säng heller…eller…jo, just det. Det blev tidigt i säng på morgontimmarna.
😉

Dag två började med en flytt till Hotell Marina Plaza och sedan hade jag måttligare gourmandiska önskemål än på onsdagen, det fick bli en enkel burgare på McDonalds.
Gänget på Stiebel Eltron hade lyckats få ihop ett mycket bra schema för dagen. Bra mängd med information och det hann aldrig bli långrandigt. Ola SKinnarmo som föreläsare var en positiv överraskning.
Produktmingel med en försvarlig mängd återförsäljare var också en trevlig tillställning.

På fredagen bar det av till Malmö och Kummingården. Där fick jag träffa lilla Emma för första gången.
Som vanligt åkte jag vilse i Malmös ytterområden och snart tror jag inte att det finns fler alternativa vägar att hitta…nästa gång kanske jag kan hitta den närmaste.
Efter några timmar i Kummingårdens trevliga miljö och omgivningar så fortsatte jag färden mot Hällevadsholm och min bror Anders.
Det kändes nu ganska segt att sitta och mata mil efter mil i bilen men det fick väl gå.

Väl framme hos Anders, som jag inte träffat på drygt ett år, så fick vi äntligen chansen att umgås och snacka. Det var som sagt ett bra tag sedan och det kändes riktigt riktigt bra att komma dit igen.
Nu när man äntligen är hemma igen uppskattar man verkligen att man tog sig tid att ta en extra runda över Bohuslän istället för att åka direkt hem.
Man vet aldrig när man har tid nästa gång.

It doesn’t matter what temperature the room is, it’s always room temperature.

Steven Wright

Poliskontroll på väg mot Gnesta

Fredagen före Cassel-LAN’et hade jag bokat in ett kundbesök i Gnesta och jag dundrade iväg söderut på morgonen.
När jag kom in i Järna var det en poliskontroll.
Det var bara två poliser på plats men trafiken var fortfarande gles så det ar inte så konstigt. De vinkade in mig och jag fick blåsa i alkometern.
Vad som slog mitt tränade öga var att jag uppfattade den polis som kom fram med alkometern som bakfull. Det var en känsla som slog mig direkt och när han gick bak och kontrollerade min registreringsskylt och upptäckte mitt utgågna skattemärke började han bli osammanhängande.
Han frågade om det var min bil men jag svarade sanningsenligt att det var firmans bil. Då började han fråga om skattemärket och om jag inte hade besiktigat bilen. När jag påpekade att bilen var en 04:a och inte skulle besiktigas ännu så började han yra vidare om skattemärket. Jag lovade att jag skulle ta upp fågan med firmans ”bilansvarige” (?).
Orakad och ofukuserad (han hade dessutom ingen gul väst som sin kollega, min känsla var att han säkert hade glömt den).

Jag fick fortsätta min tur mot Gnesta utan vidare diskussion och gjorde så.

På väg tillbaka från Gnesta hade poliskontrollen i Järna växt till sex polismän, nu med fem man i gula västar och min hjälte utan fortfarande utan.
Gissa vad…jo, jag blev naturligtvis invinkad ånyo och när min polishjälte för dagen såg mig så vinkade han iväg mig igen…”ja, jag vet…åk iväg…”
En inte helt pigg och glad krabat.

Ny teknik är bra att ha tillhands ibland

Mitsubishi L200 ChampHäromveckan när Elsa och Sofia var i England så ramlade min planering samman redan på tisdag morgon n&aumlr Carl plötsligt började kräkas ner baksätet i bilen.
Jag ringde genast upp min mor som bor i Solna där barnen också går i skolan och frågade henne om hon kunde ta hand om en sjukling.
Efter att ha placerat Isolde och Erika i skolan och Carl hos farmor så var jag äntligen på väg till jobbet.

Efter att ha slitit mig från mina arbetsuppgifter, vilket inte är någon barnlek för undertecknad, stressad som en iller for jag mot Solna för att plocka upp mina små.
Först till skolan för att hämta upp Isolde och Erika och sedan snabbt iväg till Centralvägen för att plocka upp den nu plötsligt helt befriade från symptom Carl.
När jag kommer farande in på Centralvägen observerar jag att det finns en stor fin lucka för minst två och en halv bil.
En SAAB närmar sig luckan men jag oroar mig inte eftersom det fanns gott om utrymme för två bilar som sagt.

När jag svängt runt och kommit fram till vad som tidigare var ett veritabelt hav av parkeringsutrymme och upptäcker att människan i SAAB:en nu bestämt sig för att dra i handbromsen mitt i det utrymmet som fram till detta ögonblick hade varit gigantiskt vilket naturligtvis gjorde att utrymmet nu inte räckte till för min något längre än normalbilen LS200.
Mannen med SAAB:en slängde en nonchaland blick mot undertecknad och gick sedan bara därifrån, och förbi parkeringsautomaten.
Mitt annars långa tålamod har i trafiksamanhang bytts ut mot ett kort och mer lättirriterat dito så vid det här laget är jag riktigt ilsk.
Jag funderar nu alvarligt på att släppa ut luften ur den arrogante idiotens däck eller kanske till och med skära upp ett däck med kniv…

Med tanke på barnen så biter jag dock ihop och parkerar min egen bil på en plats där det kostar mig en tusenlapp om lapplisorna dyker upp, eftersom annat nu inte bjudes.
Vi åker hissen upp och hämtar Carl och i hissen ner igen så känner jag att jag måste göra något för att låt människan ifråga få veta att han var en usel individ utan värde för den övriga mänskligheten.
Nu hade jag en ide om att sätta en kort kommentar på vindrutan.

Till sist beslutar jag mig för att skriva ett par väl valda rader på ett visitkort – för feg är jag banne mig inte.
Men först så tänkte jag att jag skulle kolla upp bilen via bilregistret.
Så jag knackade iväg registreringsnumret till bilregistret på 71456.

Svaret plingade till efter en två tre sekunder redan:

TUL679, PB, SAAB 9-5 KOMBI EB59E, GRå, RIKSPOLISSTYRELSEN RIKSKRIMINALEN, STOCKHOLM

Jag beslutade min omgående för att ligga lågt tillsvidare och att någon annan skulle få bli målet för min ilska.

Hur mycket data är du lille vän

Det är nu på gränsen till möjligt att dokumentera hela sitt liv, sekund för sekund, mycket tack vare billiga lagringsmedia och en snabb utveckling av digitala tekniker.
Naturligtvis finns det ett behov att visa upp sig och sitt liv.
Annars skulle vi inte ha några bloggar på Internt, även om det inte bara är inför storpublik vi vill visa upp oss.
Vi sparar också ned våra liv i form av fotografier på våra barn, semesterupplevelser och husdjur.

Vi har helt enkelt ett stort behov av att göra våra liv konkreta och ihågkomna för inte bara oss själva utan även för vår omgivning.

Det finns dock intressant problematik omkring vårt datasparande.

Vem sparar vi våra liv för och vem ska ha tid att titta på det?
Om jag filmar 24 timmar av mitt liv så tar det ju också 24 timmar för någon att se filen.
Vem ska ta av sin värdefulla tid och titta på mig när de kanske har fullt upp med att dokumentera sitt eget?

Frågan är varför man ska dokumentera sitt liv och om man nu kommer fram till att man ska göra det också fundera på hur man ska göra det.

Det finns anledning att dokumentera sitt liv.
En anledning är att kunna spara lite nutid och personliga minnen åt sina efterlevanden.
Jag hade älskat att kunna se bilder och läsa om mina släktingars liv på 1600-talet.
Det går tyvärr inte men jag kan skicka vidare en del av min vardag vilket kommer att vara roligare och intressantare än den allmänna dokumentationen för mina då efterlevande.

Det finns dock anledning att fundera på vad man sparar ner.
Om man skulle skriva ner sina upplevelser livet igenom så räcker en gammal hederlig diskett fortfarande bra för uppdraget.
Vill man lägga till sina fotografier och gamla super-8-filmer så kan man om man inte ställer högre krav än ”webbkvalitet” på materialet få plats med alltihop på en CD-ROM-skiva.
Med högre krav och mer filmat material och ett antal ljudfiler med mera så är det ändå svårt att överskrida en DVD-skiva.

Om man som undertecknad har en webbsajt som fungerar som dagbok, blogg, så kan man tänka sig att nöja sig med lågupplöst ”webbkvalitet” på bildmaterialet.
Dessutom så blir det en automatisk självcensur eftersom jag inte vill publicera precis allt för omvärlden.

Det viktiga blir att samla och spara ett material som både kan agera historisk bild för i första hand mina barn och som kan agera en värdig ”gravsten” för undertecknad som har skapat och presenterat en bild av ett liv.
Ett liv som kan vara intressant för andra att studera om det presenteras någorlunda konsekvent i tid och innehåll.

Mitt råd blir alltså att inte spara precis allt som går att spara, bara för att det går att spara.

Det räcker med en representation av material som finns tillgängligt för att skapa en bild av vem du är och ditt livsverk.
Det kanske är vettigare att spara en ritning över ditt hus än att spara ytterligere en bild av din svåger i tomteluva, det kanske är bättre att skriva ner dina tankar än att sitta och redigera bort röda ögon på dina midsommarnattsfotografier.

I vilka format ska du då spara dina alster?

Ja, det går väl knappast att hoppas på att det bara är att spara ner sin bilder i jpg-, sina filmer i mpg- och texter i doc-format.
Fördelen med att presentera materialet på webben är att man då måste se till att uppdatera sin kod efter den standard som är nu rådande.
Det gör att materialet underhålls löpande.

Ren text är väl det mest tidsbeständiga som man kan satsa på, annars bör man nog vara beredd på att behöva konvertera sina filer med några års mellanrum.

Spara inte material bara för att det går.
Det är bättre att satsa på att ha en överskådlig mängd material som håller bättre kvalitet.
”Kill your darlings” är en gammal sanning som mycket väl kan appliceras här.

Märkligt är det

Dagens citat är taget från Aftonbladet och en artikel om åklagaren Jörgen Almblad som blivit stoppad av polisen med för mycket alkohol i kroppen.
Du hittar hela artikeln på adressen:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,264157,00.shtml

Här kommer det märkliga citatet:

Frågan om han kunde behålla jobbet efter att ha åkt fast för rattfylla blev aktuell när det blev känt att han kört rattfull.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,264157,00.shtml