Etikettarkiv: podcast

Hasta la Victoria siempre!

En sak som alltid har varit ett fullständigt mysterium för mig är hur det har varit socialt okej, och även hippt att bära t-shirts med exempelvis Che Guevara-motiv. Det anses ju lika självklart att man inte kan bära en Pinochet eller Stroessner t-shirt exempelvis. Att det är okey att tortera och avrätta människor bara för att man är vänster är ett oerhört märkligt utgångsläge. Det blir ännu märkligare när publika människor som artister och andra går ut och hyllar en mördare. Är man dessutom färgad och hyllar någon som hatade svarta och ville döda dem så blir det fullständigt obegripligt. Jag njuter därför en aning av Tom Woods svar på detta. Lyssna gärna på hans podcast ”The Tom Woods Show”, det är den värd.

I just saw a great meme on Twitter.

On one side, Jay-Z is saying, ”I’m like Che Guevara with bling on; I’m complex.”

On the other, Che himself is saying, ”The negro is indolent and lazy, and spends his money on frivolities.”

Oops.

Lesson: romanticizing a communist murderer can blow up in your face.

I covered the real history of Che Guevara, unknown to virtually all the lost souls who wear shirts bearing his image, in this episode:
https://tomwoods.com/ep-965-take-off-that-che-guevara-shirt-plus-venezuela//

The Kisumu – Nairobi roadtrip

Kenya - HarambeePå min resa i Afrika fick jag improvisera en aning ibland, som när min flygmaskin från Kisumu till Nairobi blev inställd och jag plötsligt behövde skaka fram en alternativ lösning som inte hindrade mig från att hinna med mitt flyg vidare till Casablanca. Jag hittade med Hellens hjälp The Guardian Coach och köpte mig en biljett och plats i en minibuss för transporten mellan Kisumu och Nairobi. Det skulle bli en roadtrip att minnas.
På morgonen den 19 mars så tog vi motorcykel in till The Guardian och jag packade in mig i minibussen och tog farväl för denna gång av Hellen innan bussen började rulla. Det var minst sju timmar av bussresa framför oss så jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på avsnittet av Snedtänkt om och med Horst Schröder och tittade ut och förundrades över tydligheten i hur fattigdomsnivån ökade med avståndet ut ur Kisumus stadskärna och genom förorterna. Snart var vi ute på landsvägen mot Nairobi. En lastbil som hade vält i diket på en plats. Människor som går på vägarna, som sitter med sina enklelt hopkomna försäljningsstånd med olika varor. Främst frukt och grönsaker. På vägarna upp i bergen var avsaknaden av räcken längs vägkanterna inte lika avskräckande som på de smala vindlande bergsvägarna på Madeira men tillräckligt saknade för att höja pulsen en aningens extra. Aldrig tidigare har jag åkt längs en väg där så många lastbilar har stått längs vägarna med rykande motorer, punkterade däck eller andra problem. Galna omkörning med möten i dussintal längs vägen och halvvägs så var det dags för en kortare pause med tankning och bensträckare. Som den enda vita personen som befann mig på bussbolagets anläggning där det fanns enklare servering, toaletter och mekaniker som servade och lagade de ganska slitna gamla Scania-bussarna så tittade många på mig och när en buss kom in och passagerarna myllrade ut ur bussen så var den en man som pekade på mig och ropade högt ”Mzungu” (vit man) så jag antar att de flesta vita turister inte använder busstransporterna i Kenya.

Den sista halvan av resan blev intressant då jag plötsligt fick se lite vilt djurliv längs vägarna. Zebror, gaseller och en ung giraff. Dessutom apor. Vid ett av de tre tillfällen då jag var säker på att vi skulle krocka eller ställa till med något slags trafikolycka av värre snitt så hade vår chaufför svängt ner på vägrenen på en sträcka där det fanns en betonbarriär mellan vägren och körfilerna. Han höll en hastighet strax över de 80 km/h som är max tillåtna hastighet och medans jag mest satt och undrade hur föraren skulle få oss tillbaka upp på körbanan så ser jag att det sitter några apor på vägrenen rakt framför oss en bit längre fram. Jag kikade fram på hastighetsmätare och på föraren och funderade lite på när han skulle börja sakta in. Inget hände och plötsligt började jag bli nervös på riktigt. Där satt det två apor i godan ro i vägrenen och vi närmade oss snabbt och det fanns inga tecken på att vår chaufför tänkte sakta ner. Jag hann fundera på hur mycket de där apkropparna kunde väga och hur stor skada de skulle göra på vår minibuss innan de precis i sista stund hoppade undan från vad jag hade börjat misstänka var en oundviklig kollision.
Färden in i Nairobi var fascinerande. I säkert en timme färdades vi igenom tätort innan vi kom ner till busstationen centralt i Nairobi. Med femton timmar kvar till jag skulle flyga från Nairobi så behövde jag guidning och sällskap i det myllrande Nairobi. Ut på Haile Selassie Avenue och ringa till Lillian. Ett kort meddelande om att jag skulle ta mig upp till Hotel Ambassadeur och vänta in henne där. En timmes studerande av det myllrande gatulivet mellan hotellet och Kenya National Archives där den här sista bilden togs (bilderna tagna med mobiltelefonen) och snart skulle min första resa i Kenya vara slut.

The Guardian Coach - Kisumu

The Guardian Coach - Pause längs vägen

Nairobi by Hotel Ambassadeur and Kenya National Archives

Walking Liberty Half Dollar

Det här är ju otroligt vackra mynt. Jag hade ingen som helst koll på amerikanska mynt när jag hittade podcasten The Coin Show och började bli nyfiken på de mynt de pratade om i programmet. Det var dessutom lite skönt avspänt att höra dem referera till mynt efter deras smeknamn som beskrev mynten istället för hänvisningar till enbart valörer och årtal. Man ville ju se hur tusan dessa Walking Liberty, Standing Liberty, Peace Dollar, Morgan Dollar och alla andra mynt som de pratade om. Jag hade ju börjat mitt intresse i silver genom bullion och när jag nu upptäckte att det var 900 tusendelar silver i de flesta mynt som det handlade om så vaknade intresset mer. När jag hade sett ett antal fotografier på och läst på lite grand så upptäckte jag skönheten i framför allt Walking Liberty och Standing Liberty som är otroligt vackra motiv. Weinmans design är fantastisk och präglingen av mynten ger dem ett vackert djup och gör dem till riktiga konstverk. 30,6mm i diameter och en vikt på 12,5gr små runda konstverk. Riktigt fina exemplar, speciellt med sällsynta årtal, har höga numismatiska värden och eftersom de är populära samlarmynt så lär värdet fortsätta stiga. Sämre exemplar är utmärkta att stapla på sig för silvret om inte annat.

Walking Liberty Half Dollar

Det måste rimligen kunna bli roligt igen?!

Just nu saknar jag en habil laptop att släpa runt på och kunna vara lite kreativ med. Just nu saknar jag känslan jag hade när jag pillade med gamla datorer och skrev inlägg som Backyard Computing och läste Mae Ling Maks krönika i Maximum Linux (oktober 1999) eller som när man satt med sin IBM ThinkPad 600:a med ett nyinstallerat OS/2 i knät uppe i Sjöfallet och bara njöt av att hacka några rader REXX eller knacka HTML(r) eller något annat kontemlativt tangentbordsknackande. Just nu saknar jag att luta mig tillbaka och knacka tangenter bara för att knacka tangenter. Låta inspirationen koma av sig själv och flöda ut genom fingrarna när den väl kommer. Sitta där med begränsningar som föder möjligheter. Just nu saknar jag att vara hungrig på kunskap och att vara den som ser vilka sköna möjligheter det finns om man bara är öppen för intrycken, sådär öppen för intrycken att man bara följer med känslan tills man kommer på sig själv med att sitta och skriva artiklarna om det där som händer och som kommer att hända.
Jag saknar det och just nu vill jag känna den där känslan igen.

Jag vill hitta en laptop man kan installera OS/2 på (eller åtminstone ArcaOS 5.0) eller en gammal MacIntosh PowerBook och skriva flat file-databaser och kalkylark med fiffiga lösningar. Tänk att åter sitta med en lagom gatstökig laptop och knacka färgkodad HTML(r) som en pirat igen. Bara i en sådan datormiljö kan man bli tillräckligt kreativ för att skriva bra texter och känna det gränslösa flödet. Det konforma datoranvändandet tog bort det roliga och kreativa och låste in oss i en handfull trista förutsägbara sociala medier. Ge mig tillbaka känslan av att vara konträr och lite revolutionär igen. Det måste vara lite farligt att vara kreativ. Det måste vara lite St. Pauli och Reeperbahn över datorlivet igen. Okej jag har blivit äldre, jag vet det, men jag hör ingen prata överklockning och det finns ingen custom-falang i hacker-världen. Ledsamt. Sedan David Cantrell gjorde om sin Mac till en väckarklocka har det fan i mig inte hänt ett enda dyft i den riktiningen. Jag ser ju knappt dekaltrimmade laptops längre! Vad är det med folk.
Nu sitter jag här och är lika delar nostalgiker som visionär. Det måste ju kunna gå att vara lite Rock’n’Roll, som när man installerade sin första skarpa webbserver på fast IP-adress, även som mobil datorkraftsanvändare. Våga vägra någon trist surfplatta med skärmtangentbord! Jag har har ihopvikbara tangentbord till mobiltelefoner, jag menar för jösse namn att man måste ju kunna skapa i ett flöde. Inte trycka på färdiga emojs-ikoner. När vi 2002 sa att internet och mobiltelefonutvecklingen leds av japanska tonårslickor som tvingar NTT DoCoMo att vara nyskapande och på tårna så att vi i väst vet åt vilket håll vi skall titta så trode vi att de där tonårstjejerna skulle visa utvecklingen inte att vi skulle tvingas bli dem medans de springer vidare på nästa boll. Nu är det så puttinuttigt så man får klåda, jag saknar banne mig WAP och hajpen och förväntningarna på att kunna klicka på länkar på en treraders skärm med två färger, mörk och ljus!

Min nya målsättning inför 2018 blir att hitta mig en duglig laptop som duger till de där sköna kreativa uppgifterna. Så får det bli.

Plats för ett PS här: NTT DoCoMo är fortfarande skitballa och allt nytt är inte av ondo. Podcasts är ju helt klart det nya gamla. Ville bara nämna det.

Mae Ling Mak

Sju bästa poddarna just nu

Radio Bubb.laDe sju bästa poddarna just nu i min poddspelare. Program som P3 Dokumentär som tidigare var mycket högkvalitativ radio har tyvärr tappat i kraft och angelägenhet och jag har fler olika kanaler i öronen numera än vad jag har haft tidigare. Sveriges Radio tappar i betydelse även om det finns många bubblare till den här listan från Sveriges Radio, som exempelvis Teologiska rummet som gör enormt intressanta avsnitt men tyvärr är guldkornen för små och sällsynt förekommande. Andra Sveriges Radio-bubblare är, På minuten och Spanarna. Andra fristående bubblare är Narrativet, Tradd-podden, Contra Krugman och naturligtvis Spår som man nu bara går och väntar på skall dyka upp med ytterligare en säsong.

Lite pyssel på kammaren

200 Dram ԵՐԿՈՒ ՀԱՐՅՈՒՐ ԴՐԱՄSom jag nämnde vid ett tidigare tillfälle när jag skrev om bullion som sparform att jag nästan höll på att gå bort mig i numismatik, och nu är det ett faktum.
Efter att ha botaniserat runt på diverse sajter så har jag tänkt att det ändå skulle vara kul med en liten mynsamling. Det var faktiskt när jag lyssnade på Klocksnacks podcast och de pratade om att samla klockor och satte igång jakten på att samla ihop de militärklockor som går under beteckningen ”The Dirty Dozen” som jag också kände suget efter att samla på något. Det är ändå något speciellt med en samling. Så jag tänkte att jag skulle samla något som var begränsat och väldefinerat. En liten samling för nöjet att sortera och katalogisera men som är billigt som tusan och är möjligt att få komplett.

Så det får bli en samling från en stat som inte har funnits så länge så att deras myntutgivning varken består av ädla metaller eller svårfunna objekt. Det fick bli Armenniska mynt efter frigörelsen från Sovjet. Ett par enstaka svårhittade myntobjekt. Ett 200 Dram-mynt motsvarar 3,39 svenska kronor när dessa rader skrivs och finns i cirkulation så det är rimligt då 500 Dram är högsta valören på de vanliga mynten. Sedan, den dagen då man har lyckats få en komplett samling så ger man sig kanske i kast med något annat mål. Huvudsaken är att hålla det enkelt och kravlöst. Det skall vara roligt och det är ju kul att ha en egen samling på gång när jag ändå håller på att läsa en massa numismatiska artiklar och annat, för mitt höga nöjes skull.
Mitt första mynt i samlingen fick jag när Anush tömde fickorna i somras. Ett 10 Dram-mynt. Det här skall bli kul, jag har saknat nörderi i mitt liv ett tag nu.