Etikettarkiv: Peter Lundström

En flaska Seagram’s V.O.

Min polare Mange och jag var väl kanske i vissa avseenden mer vilda än tama i vår ungdom och det här var en kväll när jag var 16 år (Mange hade hunnit fylla sjutton år) och vi umgicks mycket med ett gäng från Huddinge där alla var ett par år äldre än oss men vi var nog kanske de vildaste figurerna i gänget, kanske just som en kompensation för vår yngre ålder som gjorde att vi ville visa oss på styva linan. Vi hade kommmit över en flaska Veuve Cliqou och en liter Seagram’s V.O. Champagnen hade vi delat redan kvällen när vi kom över den. Whiskyn ville vi spara till ett lämpligt tillfälle, vilket antagligen mest betydde nästa fest med gänget. En kväll när gänget var ute och rullade i trakterna så kom de förbi när jag och Mange satt hemma hos Mange på Hundhamravägen 77. Vi satt i Manges pojkrum när någon fick syn på whisky-flaskan och Peters tjej Jane började tjata om att hon ville smaka. Vi försökte undvika att öppna flaskan men till sist van Jane den diskussionen.
Jane, uttalade sitt namn Gen och var en rödhårig amazon med rapp käft och skinn på näsan. Det var hon som introducerade porrfilmen F i gänget, vilken blev lite av en kultrulle i våra kretsar. Jag gillade henne, hon var en tuff tjej.

mange hämtade två glas och hällde upp ett par skvättar i vardera glas. Det ena glaset gav han till Peter som glatt hade hejat på Jane när hon tjatade för att få Mange att öppna flaskan och bjuda på whiskyn och det andra glaset fick Jane. Jane ratade whiskyn direkt hon hade läppjat på den. Likaså Peter. Det var väl ingen i sällskapet som hade någon vidare erfarenhet av whisky och nu stod vi där med bruten kork och två glas whisky. Det var bara att köra. Mange och jag svepte varsit glas och konstaterade att nu fanns det ju ingen återvändo. Vi hävdade att vi tyckte att det var gott och jag vet inte vad Mange tyckte egentligen men jag tyckte att det var gott. Så vi körde på. Mange hällde upp så skålade vi och svepte och fortsatte så tills hela litern var urrucken. Det tog knappt femton minuter.
BluefishNär vi hade tömt flaskan så fick gänget bråttom att lämna Manges pojkrum. De började skruva oroligt på sig och konstaterade att den bruna drycken snart skulle ge avsedd efekt och att jag och Mange snart skulle vara rejält berusade. När siste man lämnat lägenheten och Mange stängde dörren tappade han balansen och vinglade till och hade störtat med näsan i golvet om han hade tappat taget om dörrhandtaget. Vi bestämde oss för att snabbt ta oss ut för att minska risken för katastrofer inomhus då Manges morsa var hemma också. Efter att fnittrande snörat på oss kängorna så pulsade vi ut i februari-snön. Det är väl lite oklart exakt vad vi gjorde men vi gick hem till en gemensam bekant en bit längre bort i Norsborg. Enligt hans mamma som öppnade dörren hade jag stått nedanför trappsteget vid dörren och hållt upp Mange för att han inte skulle ramla bakåt och puttat honom framåt för att han skulle ringa på dörrklockan. När vi lämnade hade hon gått över och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när vi lämnade stället och gick vidare. Hon lät hälsa genom sin son att det hon hade bevittnat var en Roland som bar Mange i sin famn pulsandes genom den översnöade fotbollsplanen. Nog blev vi fulla alltid. Det blev ännu en kaosartad historia som bättrade på vårt rykte. Det roliga är att den där tomflaskan, den har följt med mig genom alla åren och datumet 3/2-84 är inristat med hjälp av en dartpil i etiketten. Den står här bredvid mig i detta nu och därför fick ni läsa den här historien nu.

Charles Bronfman opens up about Seagram’s demise: ‘It is a disaster’

Historien om en idrottsförening

Norsborgs IFSom uppvuxen i ett miljonprogramsområde så var man ju utan att då veta om det en del av en omväxlingsperiod ur ett historiskt perspektiv för den orten. I mitt fall hamnade vi i Norsbog via Alby i norra Botkyrka. Ett område som är en plats som varit befolkad längre än vad vi idag kan förstå. Vissa uppgifter säger sextusen år, andra tiotusen år. Det vi kan vara säkra på då är att detta är ett område som av olika anledningar har varit gynsamt för människor att bosätta sig på, bedriva handel på, dyrka gudar på och leva och dö på.
Inget av detta berättades det speciellt om under min skolgång i Norsborg. Jag minns att vi fick titta på ett dia-bilds visning i mellanstadiet som handlade om Botkyrka men det var i stort sett allt. Vi förstod ju att Vatteverket kring ”Gamla Norsborg” var gammalt, jättegammalt i våra barnögon, och tornet uppe på Tornberget hade årtalet 1903 på en plakett ovanför porten vilket fyllde en yngling med känsla av historia och mystik. Vad jag och antagligen inte så många andra av mina jämnåriga kamrater på den tiden reflekterade över var vår idrottsförenings historia. På Norsborgs IFs emblem stod det 1907 men hur en så befolkningsfattig byggd hade kunnat bära en idrottsförening tänkte vi inte mycket på då.

Norsborgs IF startade som en idrottsförening för vattenverkets anställda. Det började med att de anställda vid Vattenverket började lira boll på Norsborgsvallen redan 1902, men först 1920 anmäldes ett fotbollslag till seriespel, dock registrerades klubben hos Riksidrottsförbundet 1907.
Norsborgsvallen användes för övrigt ibland för den traditionella ”lärare mot eleverna”-matchen som avslutade skolåret på Kärsby-skolan, vilket på den tiden var en traditionell högstadie-skola.

Min egen historia i Norsborgs IF är två separata historier. Någon gång i årskurs två eller tre så var det, som det ju alltid är, en förälder som skulle dra igång ett årskullslag för föreningen. Helena i min klass, hennes pappa var det som skulle bli ledare för oss. Jag anmälde intresse och jag kan för mitt liv inte framkalla ett enda minne av någon träning, dock minns jag att jag deltog på någon match. Min insats var en katastrof naturligtvis. Som den kanske omognaste eleven i hela årskullen så kunde jag inte fokusera på matchen och på vad som hände bortom min del av planen som back (där man som vanligt placerade dem som inte var dugliga som spelare). Jag minns med inte ett helt litet mått av skam hur jag helt ointresserad av vad som hände på planen plockade upp smågrus, grusplan var legio, och tog en försvarlig mängd av småsten i halvcentimetersstorlek i min vänstra näve. Sedan kastade jag upp en i taget i luften och slog iväg dem med ett tennisliknande anslag över huvudet med min högerhand. Inte det minsta intresserad av vad mitt lg pysslade med under tiden. Jag var en börda för mitt lag.
Nu när jag skriver dessa rader så snubblar jag över information om en gammal Hammarby-spelare, Erkan Zengin, att hans första klubb var Norsborgs IF, men att han bara stannade fem veckor. Vi kan vara lika där jag och Erkan. Min karriär var nog inte mycket längre än så i NIFs fotbollssektion.

Sedan var det den andra anknytningen till Norsborgs IF, som aldrig var en anknytning. Den sport som intresserade mig mest under min uppväxt var ishockey. Fotboll kom aldrig nära mitt intresse för hockey. Hockey var allt och än idag så har jag svårt att jämföra med någon annan sport då mina upplevelser av olika ishockey-minnen gör att jag för alltid kommer att placera den fantastiska ishockeyn först.
Jag spelade jämt. Jag spelade året runt. När det inte fanns is fanns det asfalt. Vi byggde egna mål, vi spelade mot andra gårdar, vi välte två kundvagnar och ställde två bredvid varandra och spelade under viadukter. Sommar innebar gynastikskor och tennisboll, vinter var skridskor och puck. Annars samma sport.

Efter mitt fotbollsdebakel och ett sommarläger med Hammarby Basket 1978 och otaliga usla gymnastiklektioner där kunskapen om att jag alltid låg motoriskt efter mina klasskamrater gnuggades in till ett för evigt dåligt självförtroende så vågade jag aldrig söka mig till en ishockey-klubb.
I mitt fall var den klubben Norsborgs IF och jag vågade inte ens tänka tanken på att söka mig dit. De som spelade organiserad ishockey var coola snubbar, och bara snubbar, med tonvis av självförtroende. Det som förvånar mig idag är att jag aldrig såg möjligheten ändå. Vi spelade gårdsmatcher, och vann. Vi spelade i mellanstadiet och vår klass vann. Varenda år. Vi spöade alla. Men ändå. Jag kunde inte se att jag var en del av detta, jag var för upptagen med att vara rädd för alla andra.

Plötsligt öppnades en chans att få spela ishockey mer organiserat. En pappa till en kille i en parallell-klass hade startat ett nytt hockey-lag. Norsborgs HL, Norsborgs Hockey-Lag, smaka på den! Förkortningen blir NHL, som National Hockey Leauge. Det är attityd, det är vilja att visa var skåpet skall stå. Att visa att man kan skapa utifrån andra värderingar och ändå konkurrera.
Norsborgs HL var ett försök att skapa något annat, en pappa som tröttnat på den tidiga utslagningen i den traditionella klubben. I Norsborgs HL skulle alla få spela. Med en tränare och en andretränare så hade klubben bara möjlighet att härbärgera ett lag. Det skulle bli ett lag för pojkar födda 1966. Tränaren, klubbledarens son var född 1967 som jag men fick plats i laget eftersom han var just tränarens son. Att det ändå skulle vara ettlag för pojkar födda 1966 tror jag beror på Anders Samuelssons far. Anders var en av våra backar och hade många istimmar med sig från Norsborgs IF, jag tror att hans far som var vår andretränare och en mycket engagerad hockey-farsa hade ett finger med i det beslutet för antagligen fick vi genom far och son Samuelsson med oss ett par andra spelare som var nyckelspelare för Norsborgs IF i den årskullen.

Peter som bodde på min gård och som jag sedan sommaren innan jag började skolan hade umgåtts med intensivt fram till att jag gick i femte klass hade börjat spela i laget. Peter och jag hade spelat gårdsmatcher sida vid sida. Skjutit slagskott på den spolade fotbollsplanen på vintrarna och möts i en och annan klassmatch i skolan. Han var född 1966 och han spelade i Norsborgs HL. Jag frågade om det fanns en chans att få en plats i laget eftersom jag hade hört att det var öppet för alla. Peter var skeptisk. Peter var motvillig och skeptisk.

Det hade väl hänt vid några tillfällen att jag spelade fult. Riktigt fult. Blev jag frånåkt så kunde jag sätta klubbladet i skridskoskenan på motståndaren som just hade rundat mig. Visst hände det även att det blev ett rapp med klubban över foten. Men det var hockey då. För mig fanns det ingen skillnad mellan hur man spelade hockey som barn eller som vuxen. Proffshockey i Canada var måttstocken och drömmen. Peter sa att han skulle fråga tränaren om det fanns någon möjlighet för mig att komma med i laget. Nästa gång jag träffade Peter var han tveksam. Jag vet än idag inte om det var Peter som inte ville ha med mig i laget eller om det han sa var sant. Det han sa var att laget skulle ha ett möte. Eftersom jag var känd för att spela fult så var man tvungen att disskutera om det var möjligt att ta med mig i laget.
Idag skulle jag nog ha tagit det som en komplimang!
Om det verkligen var något möte vet jag inte. Ingen aning. Det som talar för att det var så var att tränaren första gången han träffade mig förklarade att jag skulle vara reservmålvakt, och back. Jag skulle alltså stå i mål ocm vår ordinarie målvakt inte kunde spela av någon anledning, annars var jag back (enligt principen att man placerar problemen som backar, ingen vidare utvecklad idrottsstrategi ännu 1980). Detta sa han innan han hade sett mig på ett par skridskor.

Första matchen. Min mor har lyckats skrapa ihop pengar till utrustning. Jag har grejer för att kunna spela både som utespelare och målvakt med mig. Vår målvakt dyker inte upp. Borta, utan förklaring. Antagligen så hade intresset för tjejer slukat honom för gott. Hur som helst så skulle jag förberedas för målvaktstjänst. Mina benskydd var de billigaste möjliga. De såg inte riktigt ut som de andra målvakternas skydd. Jag hade ingenting som skyddade sidan av benen. Vi stod bredvid rinken och väntade på att den skulle bli färdigpreparerad för match. MOtståndarna, Flemingsbergs IF, började samlas. De ställde sig runt mig och började häckla mig. Häckla mig på grund av mina skydd. Jag var tacksam attt de inte kunde se att jag inte hade heltäckande målvaktskydd under min hockeytröja heller, bara en utespelares skydd, inte i närheten av en målvakts skyddsbehov.

Vi spelade inget vidare. Trots att vi var ett bättre lag och senare under säsongen när vi hade spelat ihop oss bättre och framför allt inte hade så mycket nerver hade vi spelat ut dem. Nu spelade vi till oss ett ansträngt oavgjort, 1-1. Premiär, bortamatch. Det fick duga.

Jag var bäste man på plan, och fick pris för det.

PS. Det är inte utan att man undrar vilka färger kisarna på bilden nedan hade på dressarna? I begynnelsen. DS.

Norsborgs IF

One Moment in Time – VI

Mitt motorcykelintresse startade tidigt i livet. Det började med min kompis Peter vars bror ”Adde” hade en moped som han skötte som vore det ett barn. Varje helg så tvättade Adde sin Zündapp KS50 från hjul till hjul med minitiös noggrannhet och Peter som drillades hårt av sina bröder lät i sin tur mig lida för mina brister i fordonskunskap. Peter kunde avkräva mig svaret på ”tio motordelar på en moped” och i min pojkaktiga naivitet trodde jag att detta var kunskaper som en kille i lågstadiet måste ha och Peter var aldrig sen att rätta mig överlägset när jag inte klarade uppgiften.

Objektet för Addes putstrasa åndrades senare till en Suzuki GT125, en riktig motorcykel, så fantastiskt mycket ballare än en moped. Hur coolt det än hade varit med Addes Zündapp så var detta det ballaste som existerade, en motorcykel.

Efter en kortare hatupplevelse med en Honda XL125 så blev det dags att ta tag i drömmen om motorcykeln. Jag hade läst hojblaskan nummer ett, MCM, sedan första numret och Hojmagasinet, MC-Nytt och Bike innan dess och min dröm om amerikanskt gjutjärn skulle sättas i verket.
Min oförmåga att spara ihop pengar på min arma inkomst gjorde att jag tog mig ner till mitt lokala bankkontor för att låna en slant. Nu blev det en kapplöpning mot min oförmåga att hållla i pengar också och när jag hade lyckats partaja upp förtio procent av lånebeloppet så raggade jag skjuts av morsan och Gunnar till Sulas Custom i Ölsta utanför Uppsala.

Jag hittade en lagom sliten och begagnad Sportster som stod i ett hörn. Det var det enda järnet som jag klarade att lägga vantarna på med min budget och efter en kortare diskussion med en säljare presenterade jag mitt enda krav, att det skulle gå att köra hojen från platsen.
Vi kom överrens om ett datum då jag kunde hämta hojen ett par veckor senare, de ville ha en chans att gå igenom den först.

När den stora dagen för avhämtning var inne så hade jag lyckats få min polare Jörgen Ekström att ge mig skjuts till Ölsta för att hämta min Sportster. Jag skulle jobba natt på behandlingshemmet i Järna där jag var anställd på den här tiden så det var några duktiga mil som skulle utgöra min första roadtrip med hojen.
Jörgen låg bakom mig hela vägen tillbaka till Norsborg där han bodde på den här tiden. Tydligen hade jag svårigheter att hålla jämn hastighet och Jörgen dålde bristfälligt sin skadeglädje över mina tillkortakommanden som hojpilot då jag hade pendlat mellan sjuttio och hundra km/h hela vägen.
Till saken hör att på den gamla järnhästen från 1973 så satt inte bara broms och växelspak spegelvänt mot vad jag var van vid. Avsaknad av hastighetsmätare och varvmätare tog ett ganska bra tag att vänja sig vid och bemästra.

Att köra i jämn hastighet utan hjälp av hastighetsmätare är inte lika enkelt som det vid ett första påseende verkar. Bilden nedan togs just på denna första tur. Jörgen tog bilden precis vid ingången till deras tomt i Norsborg. En kort paus innan turen fortsatte mot Håknäs i Järna.

Jag och min Sportster XLCH 1973

Melodifestivalen

Sofia och Erika En underbar vårförmiddag med blå himmel och strålande sol. Senare gråade det ner sig och blev fuktigare men jag lyckades skyffla ut barnen en sväng i alla fall. En tur till vår lokala park här i Eneby och jag upptäckte att kommunen satt upp en ny gungställning samt bytt ut det gamla slitna håliga stängslet som omgärdar fotbollsplanen. Trevligt

I trädgårdarna runt om parken passade många på att börja med årets första trädgårdspyssel. Lite tidigt kan man ju tycka.

Inte riktigt min melodi så att säga.

Jag filmade en snutt av barnen gungandes i de nya gungorna.
Filmikon Carl och Erika tävlade om vem som kunde hoppa längst, för drygt trettio år sedan var det jag och Peter som tävlade om vem som kunde hoppa längst. Det är det eviga jämförandet. Det som driver oss framåt.

Melodifestival

Erika var på melodifestivalfest hos någon klasskamrat på kvällen och hemma på Komministervägen så hade vi besök av farmor och farfar. Carl var vaken hela vägen men lillstrumpa somnade i pappas famn efter en liten stund.

Och som vanligt – fel låt vann – rätt låt var inte ens med.

Wunderbaum

När jag tidigare i dag stressade in på OK vid Brommaplan för att plocka upp spolarvätska och nya torkarblad till vindrutetorkarna köpte jag något som jag aldrig tidigare och inte någonsin trodde att jag skulle köpa.

En Wunderbaum doftgran!

Min bil har ett väldigt litet kupeutrymme så det samlas snabbt skräp i mängder så jag ville få en chans att få lite fräsch känsla i bilen.
Doften från granen flyttade mig tillbaka till 80-talet.
Det är nog första gången sedan 80-talet som jag utsätts för denna doft (alt. stank) och det väckte doftminnen till liv.
Om de starka lukternas decennium som krävde doftgranar, rakvatten som Korus (hur den stavades) och då man utan att tveka gled in i en blänkande lila skjorta.

Och minnet av Peters blåmetallic Mazda 626…

Ja, jösses.