Etikettarkiv: Per Svensson

Lilla Paris – Renstiernas Gata

Det var sommaren 1986 och jag hade flyttat hem till min kollega Per på Skånegatan 75 i Stockholm. Bara ett kvarter upp på Renstiernas Gata så låg krogen Lilla Paris och redan under den gågna vintern hade jag frekventerat krogen ett antal gånger när jag var på besök hos Per. Det var den enklaste av enkla kvarterskrogar som det fanns många av fortfarande på Södermalm på den här tiden. Ställen där man slank in och tog en öl eller flera efter jobbet på väg hem eller läste dagens tidning i lugn och ro i väntan på någon bekant. Lilla Paris blev snabbt vårt gemensamma stamlokus efter att jag flyttade in hos Per någon gång i maj 1986.
Det är speciellt två tillfällen som har stannat kvar i minnet från den perioden. Den första utspelade sig någon gång under vintern 1985/86 och sällskapet som var samlat för kvällen var en konstellation som varken förr eller senare skulle upplevas. Det började med att en brorson till Gunnar, Håkan var på besök i Alby där jag fortfrande bodde på den här tiden när Per ringde och var sugen på att träffas. Jag och Håkan tog oss in till Söder och vi möttes upp på Lilla Paris. I Pers sällskap var även Anders från Norsborg, en kompis till Per som vi umgicks med en del den här vintern och våren. Vi slog oss ned vid det som skulle komma att bli vårt stammisbord, det första bordet, för fyra personer direkt till vänster innanför entrén.

Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords med Per och Anders när Håkan mer eller mindre omedelbart undrade om det inte fanns någon mat att inmundiga. Per gjorde Håkan uppmärksam på anslagen vid baren där det stod ”Cowboymacka” och priset med stora siffror. Jag minns idag inte vad en dylik kulinarisk rätt kan ha kostat vid tillfället men det var så vitt jag kommer ihåg mycket överkommligt. Den nämnda cowboy-mackan var helt enkelt en skiva rostat vitt bröd med ett par skivor bacon och en halvburk Heinz vita bönor hällt över hela härligheten. Inget som krävde kockens absoluta fokus och närvaro direkt men en försvarbar bukfylla för fattiga ynglingar. Håkan hoppade på erbjudandet omedelbart medans vi andra vid bordet nöjde oss med att beställa in mer öl. När Håkan fick in sin macka så slukae han den med glupande aptit och direkt när tallriken var tom på cowboy-macka så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa in en till. Så långt ingenting att reagera över, vi fortstte att skratta och samtala runt bordet och stämningen var i topp och Håkan mumsade i sig sin andra cowboy-macka. Så snart tallriken ånyo var tom på mat så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa en till macka. Sagt och gjort in med en macka till och fler öl till sällskapet. Så här fortsatte det och när Håkan beställde in sin sjunde cowboy-macka så försvann bartendern, tillika vår servitör, in i köket och kom ut med etablissemangets kock. Kocken med Håkans sjunde beställning i handen och med upphetsad ton pekade bartendern bartendern på Håkan och förkunnade för kocken:
”-Där är killen jag berättade om, han som beställde sin sjunde cowboy-macka nu!”
Kocken fick ett uttryck av gillande, en blandning av stolthet och glädje, i sitt ansikte och stegade fram till Håkan och frågade:
”-Du gillar verkligen mina mackor va?”
Håkan uttryckte sitt gilande över dessa mackor som kanske inte stod för det mest delikata och avancerade i restaurangvärlden men som på något sätt ändå kan få symbolisera den tidens kulinariska nivå på Söders kvarterskrogar. Kocken blev själaglad och sprack upp i en föjd min.
”-Orkar du äta upp den här mackan också så bjuder jag på nästa!”
Håkan slevade i sig den sjunde mackan och den åttonde mackan kom därefter in som en gåva från kocken. Det är inte utan att minnet värmer mitt hjärta. Det är kanske inte det Söder som finns idag men det var vårt Söder, då, i mitten av 1980-talet.

Nästa händelse är inte olik den förra alls, snarare en sorts upprepning av temat, men jag bjuder på den ändå.

På väg hem från jobbet nere i Södra Hammarbyhamnen i min ensamhet, Per var väl upptagen med en dejt eller så och för att slå ihjäl lite tid tills han skulle dyka upp igen så riktade jag mina steg mot vårt stamlokus. Med en dagstidning under armen steg jag in på Lilla Paris som så här dags på dagen i stort sett ekade tomt bortsätt från en eller två lokala hjältar. Det skulle bli en skön stund med grundlig genomgång av dagens nyheter i bladet och en kall öl eller två. Drabbad av törst beslutade jag mig att det var lika så gott att beställa in öl på ställets litersejdel. På Lilla Paris hade de litersejdlar av München-typ och priserna på både öl och mat var av det överkomliga slaget. Den första ölen gled ner som en smekning i halsen och jag satt snart med min andra öl framför mig. I stilla ensamhet så lät jag ölen glida ner efter behag och behov samtidigt som jag hade mitt fokus på tidningens artiklar. Endast Gud vet hur länge jag hade suttit och bläddrat i tidningen när plötsligt bartendern (kan det ha varit samma bartender som halvåret tidigare?) kommer ut från köksregionerna med en kollega i släptåg.
”-Kolla. Det är hans sjätte liter på en timme. Det märks inte ens!”
BluefishDe uttryckte högtidligt sin beundran för min insats men jag kände att det kanske inte var läge att nu störa den fina stämningen och det uppkomna goda ryktet genom att beställa in ytterligare en liter av det flytande guldet så jag satt för sakens skull kvar och smuttade på mina sista klunkr i glaset framför mig. Sedan vek jag ihop min tidning under armen och tackade för mig.

Koks i lasten

Umeå Fyllskytte Tour 1987Jag måste ha köpt den någon gång under 1985. En snygg sjösäck som jag egentligen inte visste vad jag skulle ha till men jag gillade den, lite kärlek vid första ögonkastet, något inom mig sa att det där var accesoaren jag behövde och den blev min. Idag kommer jag inte riktigt ihåg var jag hittade den men jag har för mig att det var någonstans i Klara Norra. Ett svagt minne säger mig att jag hittade den inne på Sko-Uno men jag är långt ifrån säker. Den låg väl mest och skräpade hemma innan den kom till riktig användning men sedan den dagen har min sjösäck varit en trogen följeslagare i diverse sammanhang. Vem kunde ana att vi fortfarande hänger ihop efter 32 år.

Första äventyret tillsammans blev i månadsskiftet april maj 1986 då jag fick packa min väska med kläder och söka nattlogi hos min arbetskamrat, eller jobbarpolare som jag nog sa då, Perre Svensson på Skånegatan 75. Jag kommer ihåg att frågade honom om jag fick sova över ett par tre dagar innan jag hittade något annat men jag blev kvar till september då jag ryckte in i lumpen, mer eller mindre.
Allt jag hade att klä mig i den sommaren 1986 var det som jag hade packat i säcken, det var allt.

2:a Pluton - 7:e Specialkompaniet AF1
2:a Pluton – 7:e Specialkompaniet AF1

Så blev det då dags i september 1986 att göra militärtjänst. Jag förberedde mig genom att snagga håret och packa min sjösäck igen. Min avfärd mot Boden och Arméflyget skedde i samband med min mors födelsedag och av någon anledning hade jag ett gäng burk starköl kvar efter någon tillställning. Jag minns att släkt från Borlänge hade med sig Gustafskorv. Jag fick med mig en ring korv och ölen med min övriga packning i säcken. När jag satt ensam i hytten på tåget vid Stockholm Central så kom det in en kille och satte sig mitt emot mig där därinne vid fönstret, han tittade på mig en stund och konstaterade lite trevande att för honom var det första gången. Jag tittade på honom och berättade att det var det för mig också. Hans blick flackade mellan sjösäcken som låg uppe på bagagehyllan och på min frisyr. Fram och tillbaka ett par gånger innan han berättade att han trodde att jag var en yrkesmilitär.

Jag frågade honom om han gillade korv. Han sa ja så jag hivade ner säcken och plockade fram starköl och korv. Det var mitt första möte med Robban Elfving.

2:a Pluton - 7:e Specialkompaniet AF1
2:a Pluton – 7:e Specialkompaniet AF1

Efter 10 månader tillsammans i Boden så kom jag tillbaka till Stockholm sommaren 1987. Jag jobbade fortfarande på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen och nu när jag hade varit borta och försvarat landet hade nya kollegor dykt upp på företaget. Bland annat ett par mer eller mindre vapenkåta killar, Robban och Greger som mest pratade vapen på dagarna. Robban hade sin morfar boende ett antal mil utanför Umeå och han och de andra jaktintresserade byborna hade en egen skjutbana. Nu var ju planerna snart igång. Vi skulle upp till by och skjuta lite jaktgevär. Planerna utökades och plötsligt var vi en full bil med ungdomar, öl och skjutvapen.
Vad kan gå fel?

I sista sekund ställde Greger in. Han skickade dock med ett meddelande med Robban att Greger hade precis monterat på ett nytt sikte och att han ville att jag skulle ta med hans bössa och ställa in siktet ordentligt. Det rann några liter öl under den där resan. Öl och kaliber .30-06 Springfield var temat och packningen fick plats i säcken. En vacker dag när andan faller på kanske jag berättar mer om den resan, men antagligen inte.

g.r.c. - Gunnar Roland Casselbrant
g.r.c. – Gunnar Roland Casselbrant, min signatur under några år

Sedan stuvades den undan, sjösäcken. Den kom till heders ibland men mest låg den längst ner i garderoben och plockades bara fram sporadiskt. Men sedan började behovet uppstå igen. Som säljare ute på vägarna bodde vi ofta på hotell men framför allt på vandrarhem runt om i landet och de senaste fem åren har säcken hängt med på olika HVB-hem i Stockholm och Västerås. Tygmärkena har börjat ramla av och det börjar lossna i sömmarna nu.
Det senaste bidraget till alla namnet på säcken blir det sista. Den skall pensioneras nu. När en värdig ersättare har hittats, någon gång under året, då säger jag tack för de här åren till en trogen kamrat.

Mr. Cool 2016
”2016 Du är Mr Cool fortfarande” – Kristina Botros

HKP3, HKP6, HKP9 och DRIVM. & SIGNM.
HKP3, HKP6, HKP9 och DRIVM. & SIGNM.

On Moment in Time – Crash Report

På någon av motorbloggarna som jag bruka besöka såg jag att man sökte efter besökarnas egna ”Crash Reports”, dvs. läsarna egna berättelser om olyckor de varit inblandade i.
Så jag tänkte berätta om den gången då jag frontalkrockade med en motorcykel som jag hade hyrt en varm sommarvecka 1986!

När jag var 18 år var motorcykelsuget enormt, men jag hade inte ekonomiska möjligheter att skaffa mig en egen hoj på den här tiden.
Jag bodde hemma hos en kollega som hette Per och som var ett par år äldre än jag.
Per och jag var fullständigt motorcykeltokiga båda två och för att stilla våra asfaltsbehov så brukade vi hyra motorcyklar över helgerna och ge oss ut på kvällsturer i stockholmsområdet.

Oftast så brukade jag hyra en Yamaha TR1 men den här gången hade jag hyrt en Yamaha SRX6 som var otroligt läcker och det var en perfekt maskin att dundra runt på Stockholms gator med.
Efter en skön helg på vägarna så var det dags att lämna tillbaka motorcykeln på måndagen på eftermiddagen efter arbetet.

Eftersom man inte ville släpa på någon onödig last på tunnelbanan genom stan så var det minimalt med skinn och läder och endast en hjälm som åkte med som extrautrustning för turen ner till jobbet på måndagsmorgonen.
I dag kommer jag inte ihåg riktigt varför jag lånade Perres extrahjälm, men jag lämnade min hjälm hemma och lånade istället en gammal hjälm av honom.
Så i morgontrafiken på Söder ner mot Hammarbyhamnen for jag fram i t-shirt, jeansväst, jeans och jympadojor och en gammal integralhjälm.

Allt förflöt som det skulle fram till Gullmarsplan och genom rondellen ner mot hamnen.
Jag har en bil framför mig och en lastbil precis bakom mig när jag kommer fram till 90°-kurvan ner till trafikljusen.
Med vänster hand fäller jag ner visiret på hjälmen då det är aningen morgonkyligt i luften.
När jag kommer igenom kurvan får jag den låga morgonsolen i ögonen och plötsligt blir jag blind!

Visiret på den gamla hjälmen visar sig vara fruktansvärt repigt.
Så pass repigt att solljuset sprider sig som ett jalusi framför ögonen på mig.

Jag vet att jag har runt två hundra meter kvar fram till korsningen och trafikljusen.
Jag vet också att jag har en lastbil bakom mig, så det är inte bara att bromsa för glatta livet. Jag måste försöka bedömma inbromsningen så att jag stannar innan korsningen men inte för snabbt så jag får en lastbil över mig.
Det visade sig att jag missbedömde avståndet en liten bit!

Solen försvann bakom huskropparna och jag återfick synen samtidigt som jag precis har kommit in i korsningen, körandes mot rött ljus, och har en halvmeter kvar till en kofångare!

Tack och lov hade bilen jag mötte hunnit stanna och min hastighet var nu i stort sett obetydlig.
Trots detta så fick jag en luftfärd som gjorde att jag flög över den bilen som jag krockade med och motorcykeln den gjorde en kullerbytta och landade på bredvid bilen.

Det fåniga var att jag flygandes någonstans över taket på bilen hinner tänka:
-Djävlar det här blir dyrt!”, eftersom jag såg krossat blinkersglas i ögonvrån.

När jag landade så rullade jag ett varv eller två och kom upp på fötter med bara ett minimalt, knappt synbart, skrapsår på höger lillfingerknoge.
Det krossade blinkersglaset visade sig inte komma från min hoj och den enda skadan jag hittade var ett skrapmärke på ena motorkåpan, knappt synbar.
Bilen klarade sig helt utan skador, så det var bara att hoppa upp i sadeln igen och köra sista kilometern ner till jobbet!

Först när jag klev av hojen utanför jobbet så kom reaktionen och jag blev lite knäsvag en stund, så det var skönt att jag hann upp i sadeln igen innan jag hann tänka för mycket.

Yamaha SRX 6

Facebook i dag