Etikettarkiv: Olof Palme

Bombmannens testamente – Ebervall & Samuelsson

Bombmannens testamente - Ebervall & SamuelssonNär jag hade kommit ett par kapitel in i boken så var jag på väg att lägga den åt sidan för gott. Jag har ju under lång tid följt fallet Bombmannen och läst några obskyra privatutgivna skrifter samt en del referat om fallet. När advokat- och förfatarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson skriver om fallet blir det populärkultur av fallet på ett sätt som jag inte anser främjar den som söker förstå vare sig Lars Bombmannen Tingström själv eller hans drivkrafter, man får ett filter mellan sig och fallet som inte är alldeles nyttigt. Dock får jag medge att det i den sista halvan av romanen känns som att spekulationerna om personer och skeenden avtar till förmån för sådant som är enklare att berätta då det föreligger torra kalla fakta till grund för vad som skall återges till läsaren.
Har man berikat sig med allt tryckt material som går att finna i fallet så erbjuder den här boken endast ett par detaljer som kan anses nya. Exempelvis så är tågordningen i historien om tipsmaskinerna annorlnda än vad jag har uppfattat den tidigare. Dock vet jag ju inte om detta är på grund av att författarna har ansett sig ha frihet att ändra på skeendet då detta är en roman eller om de faktiskt håller en korrekt kronologi i berättelsen?

Det kan väl finnas anledning att läsa den här boken för både den som har följt fallet liksom för den som inte känt till det och tycker att kriminalromaner ät interessanta och här får ett riktigt, och minst sagt spektakulärt, fall att följa. Det är lättäst och snabbtsmält så för den som vill ha dubbla radavstånd och stora tecken att hålla i händerna i solstolen eller framför höstbrasan så kan det vara en höjdare.

Attacken mot Stockholm 2017

För två år sedan så skrev jag några rader om minnet av var jag var och vad jag gjorde natten när Olof Palme skjöts till döds på Sveavägen i Stockholm den där natten för trettiotvå år sedan. Tyvärr så känner jag ett behov att att tänka tillbaka en stund på händelsen på Drottninggatan, en parallellgata till Sveavägen i Stockholm, för ett år sedan när vå åter drabbades av ett terrordåd i Sverige. Vi har haft en lång rad av terroristdåd i Sverige efter andra världskriget, allt från avrättningen av Vladimir Rolović via flygkapningen på Bulltofta till ockupationen av västtyska ambasaden och försöket att kidnappa Anna-Greta Leijon i Operation Leo men det har hänt något sedan dess, någonting har förändrats i samhällets och svenskars syn på terrorism. Europa drabbades av mängder av politiskt motiverade terrordåd under 1960-, 70- och 80-talet och det fanns få om ens några, jag har inte hittat några, diskussioner om hur vi skulle förhålla oss förstående och inte problematisera kring förövaren, gärningsmannen. Förutom de som stod för exakt samma politiska åsikter där man ansåg att man hade rätten att döda andra människor för att få igenom sin idé om det perfekta samhället, alltid med idén om att det bästa för mänskligheten var kommunistisk diktatur. Eller i fallet med Rolović och Bulltofta ex. där resultatet av kommunistisk diktator skapade nationalistiska strider inom Jugoslavien som spreds till andra platser i världen. När man läser magasinsartiklar från tiden för dessa terrordåd i Sverige så är det tydligt att den allmänna hållningen var att detta sätt att med våld och vapen attackera meningsmotståndare såväl som hela samhället för att få sin vilj igenom var fel. Endast några riktigt förvirrade diktaturkramare på yttersta högerkanten tyckte att det var rätt att tvinga sina åsikter på andra med våld och att man kunde ge sig på samhället med våld. Så vad har hänt sedan dess?
Varför är det uppenbarligen så många fler som anser att de som utsätter vårt samhälle för terrordåd skall på olika sätt ursäktas och varför vill de att vi skall ursäkta deras bevekelsegrunder?

En sak som är tydligt är att vi inte längre har ett lika homogent tänkande som under den period då vi utsattes för de politiskt motiverade dåden under 1960- till 1980-talet. I Sverige var den homogena samhällssynen ett tydligt resultat av den politiska propagandan som socialdemokratin hade format samhället efter under en lång period av tid. Att Socialdemokraterna var de som vann kampen om arbetarklassens röster efter kampen mot kommunisterna i arbetarrörelsens tidiga första, andra och kanske även tredje decennium ledde som bekant till att Socialdemokraterna formade vänsterblocket där kommunisterna alltid skulle stödja (S) för att dels blockera möjligheten för en högerblcoksregering men framför allt för att (S) aldrig skulle låta kommunisterna få någon verklig makt i svensk politik.
Detta betydde att en stark statlig propagandamaskin kunde forma ett mycket homogent tänkande och en, för att använda det nuvarande modeordet, värdegrund. Bara de på den absoluta vänsterkanten kunde uttala och känna någon sympati för terrorister i det samhälle va befann oss i då.
Låt mig bara i förbifarten också nämna att det är diverseringen av regerande partier i den svenska riksdagen som ledde till att den statliga propagandan bröts i sin riktining och som möjliggjorde för människor i landet att kunna öppet formulera från den statliga propagandans avvikande tankar och åsikter som har lett fram till dagens styrande politikers desperation att återhomogenisera röstboskapet med hjälp av vad man nu kallar värdegrund. Så den fria tanken och den induveduella friheten kan endast behållas genom att hålla värdegrunden på armlängds avstånd.

Så plötsligt har den homogena känslan av att samhället hotas av terrorister bytts ut mot värdegrundens förvirrade syn på att alla vill allas bästa och misstanke mot att detta är korrekt är i sig ett hot mot samhället. Hotet mot samhälet är inte längre terrordåden i sig utan åsikten att andra kan vilja oss illa är hotet mot samhället. Att terrordåden nu utförs under religiösa förtecken förvirrar också. Nu kan man alltid skydda sig och dämpa sin oror och ångest med att påstå att de religiösa krafter som utför dåden inte representerar den religionen på riktigt utan har missförstått religionen, att de har misstolkat den. Men vänta nu en stund, var inte detta som den yttersta vänstern alltid sa om alla deras politiska terroristrepresentanter också?
Det påstods alltid av diverse kommunister att havererade kommunistiska samhällen alltid var missrepresenterade av människor som misstolkat den riktiga kommunismen. Jag hade ex. en klassföreståndare i högstadiet som sa att Sovjetunionen inte var riktig kommunism utan socialism och därför fel (Varför han då lade ner så otroligt mycket energi på att försvara Sovjetunionens system är fortfarande ett logiskt mysterium). Det är samma fenomen men nu inte begränsat till den yttersta politiska vänstern där man uttalat var emot det demokratiska samhället, nu har människor från alla möjliga olika politiska håll samlats under denna tankefigur. Problemet är dock att man missar så mycket av orsakerna till problemen faktiskt fotfarande är ett sätt att med våld försöka få till ett diktatoriskt system. Religion kan naturligtvis vara lika mycket politik som religion men i ett sekulärt samhälle som vårat måste du vara påläst och intresserad för att kunna se igenom de dimslöjor som olika företrädare för politik och religion med näbbar och klor försöker få oss att tro på.

Så jag satt på en loftgång i Fittja brevid en grill och drack vodka och samtalade med an av Anush vänner när en koll på mobiltelefonen gjorde mig uppmärksam på att något hade hänt. Sociala medier började nu fyllas av bekantas eftersökningar av sina familjemedlemmar och huruvida de var okej. Efter att ha försäkrat mig om min familjs väl och ve så började vi diskutera händelsen i Stockholm, vilken ännu var omgärdad av blandningar av rykten och fakta. Anush och jag ver på besök hos hennes armeniska vänner och som enda svensk i sammanhanget fick jag ta del av deras avstånd och klarhet i relation till händelsen. Att komma från ett kristet land som slagits mot islamistiska krafter sedan islams födelse ger kanske en annan syn på konflikten mellan islam och övriga världen. Hade det varit en tillställning med endast svenskar så är jag säker på att stämningen hade sjunkit rejält men nu var det föga påverkad samling som fortsatte festandet som ingenting hade hänt. Jag fick förklarat för mig av värden att svenskar helt enkelt inte förstår sitt eget bästa och i han och hans armeniska vänners ögon var det fullständigt obegripligt att svenskar vill förstöra sitt samhälle med den inflytt av muslimer som Sverige ägnar sig åt. Han till och med skrattade åt oss och vår dumhet innan ämnet var färdigdiskuterat och festen kunde fortsätta som om inget hade hänt.
Min egen känsla var dock att när vi nu ånyo kommer att överrösas av röster om hur detta var en engångshändelse (i raden av engångshändelser) så kommer vi om vi inte drar i handbromsen snart befinna oss i en verklighet där vi alla känner någon som dött eller skadats i islams namn.

One Moment In Time – IX

Det är 1988 och jag och Mange är på Tingsrätten och väntar på att komma över ett exemplar av domen i den så kallade Styckmordsrättegången. Den parodi som fortfarande inte har fått en värdig avslutning efter drygt trettio år efter att man hittade kvarlevorna av Catrine da Costa.

Jag är ganska säker på att man skulle ha kunnat löst fallet redan från början men åtminstone när man tog ett omtag på fallet efter Per Lindebergs utmärkta bok ”Döden är en man” som synade det här rättshaveriet. En av Sveriges största och sämsta utredningar i en tid då polisen hade kommit ohjälpligt efter sin samtid vilket speglades i dels detta fall och dels i mordet på Olof Plame 1986.
Nu finns det människor, frivilliga intresserade, som har gjort den kartläggning man skulle ha gjort polisiärt från början, men nu kan det nog vara för sent. Dessutom klarar inte svenskt rättsväsende upprättelser. Inga klåpare får avslöjas och kläs av. Se bara på Thomas Quick-fallet där åklagare, utredare och en förvirrad Domare slåss med näbbar och klor för att slippa ta det ansvar som borde utkrävas av dem.

1988 i Tingsrätten

Natten när Olof Palme mördades

Den där natten för 30 år sedan när någon sköt Sveriges statsminister till döds befann jag mig inte så långt ifrån platsen. Jag hade en kväll på stan med min kollega från Ahlsell VVS, Anders Hedman, ”Stora Norrland” som vi kallade honom. Efter att ha fyllt oss med öl så hamnade vi i den lägenhet på Luntmakargatan som Ahlsell VVS hade ställt till Anders förfogande när han tackade ja till jobbet när han fortfarande bodde i Umeå. Anders hade spelat bas i bandet Witch och när han kom till Stockholm försökte han hitta en fortsättning på sin musicerande. I den här vevan några år efter Manowars debutplatta så hade Veillete Citrons åttasträngade bas blivit något av ett mytiskt instrument i hårdrockskretsar. Den här natten fick jag se och känna på den där basen.
Jag tog antagligen sista tunnelbanan hem till Alby den där natten. Efter så många öl som jag hade druckit så hade hemfärden försvunnit ur mitt minne när jag på morgonen blev väckt av min mor som i stort sett bara väckte mig med orden, ”-Vakna. Olof Palme är mördad!”.

Framför TV’n satt redan Gunnar och tittade sammanbitet på nyhetssändningen. Det är enda gången jag har sett honom gråta.
Tillbaka på jobbet på måndagsmorgonen så var den första kommentaren jag fick ”-Vad har du ställt till med nu då?”.
Att jag ogillade Olof Palme var ingen hemlighet men som de flesta andra politiska motståndare var det fortfarande också vår statsminister som hade blivit mördad. En attack på Sverige som vi kände Sverige då!.

Sällsamma äventyr

Oxehufvud - en svensk viking:: Adelningen märkliga böcker. Jag köpte den här i något antikvariat på Södermalm för en fem sex år sedan och anledningen till att jag ens gick in på antikvariatet var att jag väntade in en polare som var in något ärende i någon butik i närheten. Boken skriven av Axel Paulin och heter ”Oxehufvud – en svensk viking”. Vid första anblicken förstod jag inte om det var en riktig biografi eller om det var ett rent skönlitterärt verk men det som fick mig att fastna vid boken var det snygga omslaget. När jag sedan bläddrade lite i den och såg bilderna, vackra teckningar och gamla fotografier och jag förstod att det var en biografi så slantade jag upp de 25 kronor som antikvariatet ville ha för boken.
Nu hittade jag den i mina gömmor och det börjar bli dags att sätta tänderna i den. Jag är lite sugen på att läsa om denna ”svenska sjöofficers och adelsmans sällsamma öden för 150 år sedan i den intressantaste och intensivaste sjöroman ur verkligheten”. Det kan aldrig vara fel med sällsamma äventyr, det kan till och men vara den bästa sortens äventyr.

:: Snubblade över en intressant understreckare som Svenska Dagbladet efter något slags twitter-hype valt att ånyo presentera. Det är en recension av Norman Mailers ”De nakna och de döda” från 1949 och jag noterar följande intressanta formulering ”…helt enkelt ett slags praktisk kristendom, de elementära reglerna för mänsklig samvaro”. Hela miningen nedan.

Amerikanen söker inte efter idealen, han accepterar dem som någonting självklart, som en väsentlig del i ”the American way of life”, ett tänjbart och missbrukat begrepp, men i sin bästa form helt enkelt ett slags praktisk kristendom, de elementära reglerna för mänsklig samvaro.

Olof Palme i recension av The Naked And The Dead i SvD 1949

Veckans vansinne

Veckan inleddes med att jag när klockan passerade midnatt mellan söndag och måndag befann mig på S:t Görans sjukhus på kirurgakuten…och på den vägen är det.
Den trevliga träff på tisdagen med Svante, Klas, Turbo, Johansson & Stefan Myrberg som jag hade planerat in höll på att gå i kras.
Men nu blev den iallafall av.
Trevligt hade vi dessutom.

Vilket gäng!

Jag är inte dum,
jag har bara otur när jag tänker.

Okänd

Nu var det inte bara tarmarna som krånglade utan veckan har också innehållit ett nytt stort gikt-anfall.
Först högerfoten och sedan vänsterfoten. När jag med en rejäl dos våld pressade ner fossingen i skon så kändes det som om lädret skulle spricka. När jag sedan fastnade i en 45-minuters krypkö vid Haga Norra för att några medtrafikanter hade krockat över två filer, då överbelastade jag vristen för att kunna koppla så i dag bär den knappt.
Jag är utomordentligt less på gikt!

Nu skulle jag kunna tänka mig en vecka med en god bok och många timmar på kudden.
Men det dröjer ett tag till man kan slappna av och ägna sig åt lite mer naturlig sov- & fritid.

Linda Skugge har fått författarstöd.
Är inte det lite som att ge Olof Palme hjärtmassage?

Johan Rheborg i Parlamentet TV4