Etikettarkiv: öl

En dag vid Atlanten

Gambia - Progress • Peace • ProsperitySitter här och laddar upp inför en heldag på övertid på jobbet i morgon och försöker komma över det faktum att jag inte längre befinner mig i Afrika. När jag 21 mars låg under en parasoll i Gambia och tittade ut över Atlanten och bara njöt av nuet och livets potential så var varandet i sitt zenit för en stund. Promenaden längs stranden i hettan skulle kosta ett par timmar av vila på hotellrummet med gränsfall av solsting. Kepsen som jag hade släpat med mig hade jag redan förlorat så utan huvudbonad så stegade jag mig igenom en lång promenad genom mjuk sandstrand. Det som är vackra naturupplevelser naggas i kanten av det jag tog upp tidigare angående skräpighet i Kenya var tyvärr lika aktuellt här i The Gambia. Dock är det ju skönt att kunna ta en halvdag i vila, att bara dricka ett par kalla öl och kontemplera i en ny miljö i trevligt sällskap. Bara att byta miljö, om den är frivilligt vald det vill säga, är vila nog ibland.

Strandkänslan har just infunnit sig

Julbrew, den lokala lagerölen

Allt detta skräp över Afrika

Båtrest

Vacker strandvilla

Marint tema för dagen

Hammarby IF – IK Sirius 3-1

Så var det då äntligen dags för premiärmatch i Allsvenskan och den härliga marschen från Medborgarplatsen till Nya Söderstadion. Janne och jag möttes upp på Götgatan och gick till Oliver Twist där Janne hade bokat bord för uppladdning inför marsch och match. En härlig BBQ-bacon burger och några goda öl att starta eftermiddagen med. Efter lunchen så var det dags för Hammarbyklanen att samlas utanför krogen och starta marschen till marschen ner till Medis.

Hammarbyklanen - För en positiv suporterkultur

Det var trevligt att träffa på min gamle vän Tarzan i folkmassan och tack för den varma kramen min vän! Väl på plats så var det då dags för nitto minuter Allsvensk fotboll mot IK Sirius från Uppsala. Tyvärr så var Bajens två senaste värvningar inte klara för spel på grund av lite administrativa oklarheter så idag fick supportrarna inte se Erkan Zengin vilket jag misstänker att de flesta suktade efter.

Hammarbyklanen - För en positiv suporterkultur

Det var skönt att se att Johan Wiland var tillbaka i målet efter skadan, speciellt eftersom jag hade en känsla av att Wiland skulle vara borta länge än. Det började riktigt bra och Bajen spelade en helt duglig fotboll i första halvlek. Fortfarande är det ett gigantiskt frågetecken varför Jeppe Andersen någonsin värvades, han har ännu inte visat att det var värt besväret. Dessutom blev jag riktigt irriterad på att Simon Sandberg varje gång han var bollförande drog ner tempot. Det gjorde att vi tappade fart framåt vid några tillfällen, dessutom visade han lite för starka tendenser till gåfotboll vilket inte är bra för ett lag som flera säsonger i rad har fastnat i att stå stilla i obefintligt tempo under perioder av matcherna. Så där vill jag se en betydligt bättre inställning framöver. Muamer Tankovic är ibland märkligt fumlig med bollen. Det tänks för mycket och det tas orimliga och obegriplga beslut.
Annars bjöd både Neto Borges och Imad Khalili på positiva överraskningar idag. Bjørn Paulsen fick spela en helt defensiv roll idag men är stadig som få och levererade en habil insats som vanligt. Dessutom med mycket hjärta, det värmer att se. Kennedy Bakircioglu blev till sist inbytt och tillsammans med Neto Borges och kvällens tremålsskytt Jiloan Hamad ett intressant samarbete framåt. Kan bli riktigt bra på vänsterkanten där. Hamad och Borges verkar hitta varandra och förstå varandra riktigt bra.

Två straffmål av Jille var ju avgörande men att behöva vänta till tilläggstid innan det produceras ett spelmål oroar en aning. Hammarby ägde spelet och styrde spelet så det borde kunna ha blivit minst två spelmål och minst ett redan i första halvlek. Nu var det flera spelare som hade för bråttom att avsluta men det kan ju också vara premiärnerver, även om jag anser att fenomenet bara är dålig mental inställning och förberedelse. En spelare i Allsvenskan skall kunna hålla fokus och vara på topp i nitto minuter med rätt mentala inställning och coachning. Jag tror tyvär att lagen inte riktigt använder rätt psykologiska verktyg i arbetet med spelarnas inställning. Det beror nog mycket på 80- och 90-talens försök med psykologisk coachning inom de största lagsporterna vilka troligtvis för det mesta var bortkastade då de inte var rätt utformade. Min gamla chef Conny skulle vara den perfekta mannen för att förmedla den nödvändiga mentala inställningen för en vinnare. Det kommer vi dock tyvärr antagligen aldrig få se.

Nåväl. Seger och tre viktiga poäng direkt i starten av säsongen och dessutom med en tremålsskytt som visade upp ett enormt spelhumör idag. Skönt.

Tarzan i full form - Fotografi: Jan Engvall

Marint vinterstök

I helgen var jag en tur till Hallstahammar igen. Det var ett helt år sedan senat som jag träffade Peter senast, när jag och Anush var där och hälsade på. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess men nu var det äntligen dags för en runda nere på Strömsholms båtklubb. Det stod 2016 på almanackan senast det var dags för en övernattning nere på klubben. Nu hade jag bokat tågbiljett från Stockholm men kom på att tåget stannar ju vid Bålsta station så jag sov över på jobbet och tjänade flera timmars sömn på att gå direkt till Bålsta station på morgonen istället för att åka hem hela vägen på natten och sedan ta mig ner till Stockholms Centralstation på morgonen.

Bålsta station

Utsikt från Bålsta station

Från Bålsta station till Västerås station blev det bara 29 minuter tågåka vilket var smidigt. Det är oerhört smidigt att ta sig med tåg mellan Stockholm och Västerås och jag har gjort den här resan några gånger nu faktiskt. Bland annat när min SAAB rasade ihop på väg till Västerås för jobb och när jag har varit och vittnat på rättegång på grund av händelser på jobbet i Västerås när jag fortfarande jobbade där. Jag har alltid varit svag för att resa med tåg och kan sakna de dygnslånga turerna från Stockholms Central till Abisko under militärtjänsten och när jag var där och fjällvandrade.

Tåg 724 mot Västerås

Västerås station

Väl framme i Västerås så plockades jag upp av Peter och vi rullade iväg mot båtklubben på en gång. Kort stopp för inhandling av frukostmaterial och sedan stopp på pizzerian för att få med oss ett par pizzor till middagen. Det var skönt att direkt sätta riktning mot båtklubben.

På väg till båtklubben

Väl nere på klubben packade vi snabbt in packningen i övernattningsstugan. Mat in i kylarna innan vi plockade fram verktyg för att röja lite sly och annat innan vi kunde börja avnjuta vår lediga kväll. Grillning av korv, uppvärmning av den vedeldade bastun. Efter lite grillad korv och en kall öl blev det en varm skön känsla i kroppen. Nu var det en varm bastu till kvällen som väntade. Senast vi badade bastu på klubben så badade vi i den höstkalla Mälaren men nu ligger isen tjock och att rulla sig i snön är inget jag tänker göra om på ett tag, senast var 1987 och det är lagom länge sedan.

Vi klarade natten utan att bränna ner bastun och inga båtar blev stulna så det kanske blir möjligt att göra om det här igen an något varmare dag.

Strömsholms båtklubb

Strömsholms båtklubb

Klubbhuset

öl och whisky

Peter röjer sly

Det skall lukta skogsbrand

Schnitzel och öl med Erika på lokal

När jag kom tillbak till Stockholm i kväll så träffade jag upp Erika och vi tog en matbit på The Bishops ArmsVasagatan. Vi åt schnitzel och drack oss varsin öl. Det var som alltid lika mysigt att träffa Erika och bli uppdaterad om hennes pluggande. Snart får vi chansen att fira hennes födelsedag igen, några veckor för tidigt eftersom jag åker på semester i mars men det blir nog bra i alla fall.

Middag med Erika

En kittling av gommen i Nynäshamn

Idag var jag i Nynäshamn och lät mig bli bjuden på middag hos mamma och Gunnar. Jag blev bjuden på en riktigt bra och good måltid med kykling och kycklinglever som smakade fågel, så att säga. Det var trevligt som alltid att bli bjuden på mat, särskilt som jag mest äter tonfisk när jag är hemma. Viktminskningen har ju varit värt det men det blir lite enahanda trots allt även om det fungerar. Så det är ju inte konstigt att man njuter i fulla drag när man blir bjuden på riktigt bra lagad mat. En kall folköl från Gotlands Bryggeri tillmaten satt inte fel. En av de absolut bästa folköl som jag har druckit, ”Daredevil Peoples Beer IPA, en humledoftande, gotländsk IPA med lite lägre alkoholstyrka, men desto mer smak. Här ryms sommarens dofter av nyslaget hö och tropiska smaker står sida vid sida med beskan.”
Enligt dem själva. Jag kan bara hålla med. Riktigt god (och det är ju ändå lite roligt att någon använder den gamla bonn’översättningen från folköl till peoples beer på en riktig produkt ändå).

Kycklinlever

Hammarby IF – IK Sirius FK 3-3

Matchdag igen efter ytterligare ett uppehåll i serien. Tyvärr så levererade Bajen bara fotboll i tjugoåtta minuter sedan var det bara några spelare som visade klass. Kennedy Bakircioglü och Birkir Már Sævarsson först och främst. Nåja, en trevlig matbit med Janne på O’Learys innan match i alla fall.

Janne

Lilla Paris – Renstiernas Gata

Det var sommaren 1986 och jag hade flyttat hem till min kollega Per på Skånegatan 75 i Stockholm. Bara ett kvarter upp på Renstiernas Gata så låg krogen Lilla Paris och redan under den gågna vintern hade jag frekventerat krogen ett antal gånger när jag var på besök hos Per. Det var den enklaste av enkla kvarterskrogar som det fanns många av fortfarande på Södermalm på den här tiden. Ställen där man slank in och tog en öl eller flera efter jobbet på väg hem eller läste dagens tidning i lugn och ro i väntan på någon bekant. Lilla Paris blev snabbt vårt gemensamma stamlokus efter att jag flyttade in hos Per någon gång i maj 1986.
Det är speciellt två tillfällen som har stannat kvar i minnet från den perioden. Den första utspelade sig någon gång under vintern 1985/86 och sällskapet som var samlat för kvällen var en konstellation som varken förr eller senare skulle upplevas. Det började med att en brorson till Gunnar, Håkan var på besök i Alby där jag fortfrande bodde på den här tiden när Per ringde och var sugen på att träffas. Jag och Håkan tog oss in till Söder och vi möttes upp på Lilla Paris. I Pers sällskap var även Anders från Norsborg, en kompis till Per som vi umgicks med en del den här vintern och våren. Vi slog oss ned vid det som skulle komma att bli vårt stammisbord, det första bordet, för fyra personer direkt till vänster innanför entrén.

Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords med Per och Anders när Håkan mer eller mindre omedelbart undrade om det inte fanns någon mat att inmundiga. Per gjorde Håkan uppmärksam på anslagen vid baren där det stod ”Cowboymacka” och priset med stora siffror. Jag minns idag inte vad en dylik kulinarisk rätt kan ha kostat vid tillfället men det var så vitt jag kommer ihåg mycket överkommligt. Den nämnda cowboy-mackan var helt enkelt en skiva rostat vitt bröd med ett par skivor bacon och en halvburk Heinz vita bönor hällt över hela härligheten. Inget som krävde kockens absoluta fokus och närvaro direkt men en försvarbar bukfylla för fattiga ynglingar. Håkan hoppade på erbjudandet omedelbart medans vi andra vid bordet nöjde oss med att beställa in mer öl. När Håkan fick in sin macka så slukae han den med glupande aptit och direkt när tallriken var tom på cowboy-macka så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa in en till. Så långt ingenting att reagera över, vi fortstte att skratta och samtala runt bordet och stämningen var i topp och Håkan mumsade i sig sin andra cowboy-macka. Så snart tallriken ånyo var tom på mat så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa en till macka. Sagt och gjort in med en macka till och fler öl till sällskapet. Så här fortsatte det och när Håkan beställde in sin sjunde cowboy-macka så försvann bartendern, tillika vår servitör, in i köket och kom ut med etablissemangets kock. Kocken med Håkans sjunde beställning i handen och med upphetsad ton pekade bartendern bartendern på Håkan och förkunnade för kocken:
”-Där är killen jag berättade om, han som beställde sin sjunde cowboy-macka nu!”
Kocken fick ett uttryck av gillande, en blandning av stolthet och glädje, i sitt ansikte och stegade fram till Håkan och frågade:
”-Du gillar verkligen mina mackor va?”
Håkan uttryckte sitt gilande över dessa mackor som kanske inte stod för det mest delikata och avancerade i restaurangvärlden men som på något sätt ändå kan få symbolisera den tidens kulinariska nivå på Söders kvarterskrogar. Kocken blev själaglad och sprack upp i en föjd min.
”-Orkar du äta upp den här mackan också så bjuder jag på nästa!”
Håkan slevade i sig den sjunde mackan och den åttonde mackan kom därefter in som en gåva från kocken. Det är inte utan att minnet värmer mitt hjärta. Det är kanske inte det Söder som finns idag men det var vårt Söder, då, i mitten av 1980-talet.

Nästa händelse är inte olik den förra alls, snarare en sorts upprepning av temat, men jag bjuder på den ändå.

På väg hem från jobbet nere i Södra Hammarbyhamnen i min ensamhet, Per var väl upptagen med en dejt eller så och för att slå ihjäl lite tid tills han skulle dyka upp igen så riktade jag mina steg mot vårt stamlokus. Med en dagstidning under armen steg jag in på Lilla Paris som så här dags på dagen i stort sett ekade tomt bortsätt från en eller två lokala hjältar. Det skulle bli en skön stund med grundlig genomgång av dagens nyheter i bladet och en kall öl eller två. Drabbad av törst beslutade jag mig att det var lika så gott att beställa in öl på ställets litersejdel. På Lilla Paris hade de litersejdlar av München-typ och priserna på både öl och mat var av det överkomliga slaget. Den första ölen gled ner som en smekning i halsen och jag satt snart med min andra öl framför mig. I stilla ensamhet så lät jag ölen glida ner efter behag och behov samtidigt som jag hade mitt fokus på tidningens artiklar. Endast Gud vet hur länge jag hade suttit och bläddrat i tidningen när plötsligt bartendern (kan det ha varit samma bartender som halvåret tidigare?) kommer ut från köksregionerna med en kollega i släptåg.
”-Kolla. Det är hans sjätte liter på en timme. Det märks inte ens!”
BluefishDe uttryckte högtidligt sin beundran för min insats men jag kände att det kanske inte var läge att nu störa den fina stämningen och det uppkomna goda ryktet genom att beställa in ytterligare en liter av det flytande guldet så jag satt för sakens skull kvar och smuttade på mina sista klunkr i glaset framför mig. Sedan vek jag ihop min tidning under armen och tackade för mig.

Jens Alnervik (1984-2017)

Jens Alnervik, Kicker i San José State SpartansDöden hälsar på igen. Ännu en kollega som faller. Jens Alnervik som började på Vårljus i Upplands Väsby någonstans strax före nyår 2012 och vi jobbade ihop fram till slutet av 2013 då jag mer och mer hamnade i boendet i Vallentuna. När jag kom åter till Väsby i början av 2015 så var sig det mesta likt. Jens släppte aldrig in någon kollega så nära att vi någonsin pratade om hur han mådde och kände själv. Med en stark integritet så höll Jens allt prat om sig själv på en armlängds avstånd och när jag i januari i år för första gången var hemma hos Jens så var det ingenting som skvallrade om att han snart skulle vara sjukskriven och sex veckor senare död.

Den där natten jag sov på Jens soffa så hade vi tittat på NFL-fotboll, ätit Jens hamburgare och druckit några bira. När Jens sedan blev sjukskriven och veckorna gick så började han bli rejält saknad. Nu var vi flera som såg fram emot att han snart skulle vara tillbaka på jobbet.
Istället får vi ett dödsbud.
Jag kommer aldrig att acceptera. Det finns något inom mig som kan förstå, men att acceptera att Jens valde den lösning på sina problem som han valde? Nej. Saknaden efter honom är stor. Våra politiska, samhälls- och religionsdiskussioner har upphört och det känns ofantligt tomt att inse det.

Jens Alnervik, Kicker i San José State Spartans

Ett dygn i Hallstahammar

I helgen så var jag som jag har nämnt tidigare och hälsade på Peter i Hallstahammar. Det blev öl, mat och umgänge men vi hann också ner en sväng till båtklubben och ta upp Peters lilla eka. Den stora båten hade han redan lagt upp men ekan skulle nu upp för sista gången. Båten Peter har haft sedan han var 12 år skulle nu få hamna på land och kommer att bli en blomlåda eller lekbåt för barnen. Peter har beställt en ny eka och nu efter 25 års kamperande ihop och oäntligt antal fisketurer senare pensionerades hon. Jag tror inte att Peter ville att jag skulle se det men jag såg när han pussade henne innan vi åkte tillbaka hem och lagade middag i alla stillsamhet.

Peter mitt i natten

Strömsholms båtklubb

Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Danuta SiedzikównaMin sista dag i Gdansk, åtminstone för den här gången, så tog jag min sedvanliga promenad ner på stan. På väg mot Gamla stan så noterade jag att ju närmare den gamla delen av Gdansk jag kom desto fler människor med olika nationalistiska motiv på sina t-shirts. Dessutom så ökade antalet uniformerade människor drastiskt när jag kom fram till Gamla stan. Inte bara det, präster, systrar, bröder, scouter, flickscouter, krigsveteraner och polska fanor. Överallt. Det blev trängre och trängre. Plötsligt befann jag mig nere vid Mariakyrkan och jag stannade för att beskåda den anhopning av människor som samlats utanför basilikan. Det var en lång kö till portarna i kyrkan och det var samlingar av grupper, allt ifrån fackföreningsfolk, nationalister, bikers, krigsveteraner och alla andra jag räknade upp ovan. Det var en oväntad mängd människor och det tog mig en stund innan jag listade ut vad som pågick. Först trodde jag att det var en minneshögtid för Danuta ”INKA” Siedzikówna och Feliks ”Zagończyk” Selmanowicz, krigshjältarna som avrättades av ryssarna 1946, men senare visade det sig vara en begravning, minst sagt statsmannamässig begravning, av kvarlevrna från ”INKA” och ”Zagończyk” vilka hittades 2014 av IPN (Nationella Minnesinstitutet).

Efter att ha tagit lite bilder så gick jag upp en bit för gatan och satte mig för att avnjuta lite polska piroger och en kall öl. När jag satt där och inväntade mina piroger så kom det inte bara en karavan med limousiner utan två. Det var säkerhetspoliser och visade det sig när jag undersökte saken vidare, såväl premiärminister Beata Szydło och president Andrzej Duda passerade mindre än en meter från mig och min resväska.
Vildsvinspirogerna smakade utmärkt för övrigt.

Danuta ”INKA” Siedzikówna var sjuksköterska i den polska motståndsarmén Armia Krajowa, AK. ”INKA” & ”Zagończyk” blev offer för den terrorvåg som bröt ut när den Sovjetstödda kommunistregeringen jagade dem som efter krigsslutet förhöll sig lojala mot den polska exilregeringen i London. Deras kroppar påträffades vid en utgrävning som gjordes för ett par år sedan, på en plats där man misstänkte att den tidens säkerhetspolis grävt ner sina offer. Den underjordiska motståndsarmén var även efter kriget lojal mot den polska exilregeringen i London, och många av dem som tjänstgjorde där ansågs som fiender till staten, jagades, dödades och grävdes ner i gravar utan namn.

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz

Polens sötaste polis

Begravningen av Danuta Siedzikówna och Feliks Selmanowicz