Etikettarkiv: Norsborg

En flaska Seagram’s V.O.

Min polare Mange och jag var väl kanske i vissa avseenden mer vilda än tama i vår ungdom och det här var en kväll när jag var 16 år (Mange hade hunnit fylla sjutton år) och vi umgicks mycket med ett gäng från Huddinge där alla var ett par år äldre än oss men vi var nog kanske de vildaste figurerna i gänget, kanske just som en kompensation för vår yngre ålder som gjorde att vi ville visa oss på styva linan. Vi hade kommmit över en flaska Veuve Cliqou och en liter Seagram’s V.O. Champagnen hade vi delat redan kvällen när vi kom över den. Whiskyn ville vi spara till ett lämpligt tillfälle, vilket antagligen mest betydde nästa fest med gänget. En kväll när gänget var ute och rullade i trakterna så kom de förbi när jag och Mange satt hemma hos Mange på Hundhamravägen 77. Vi satt i Manges pojkrum när någon fick syn på whisky-flaskan och Peters tjej Jane började tjata om att hon ville smaka. Vi försökte undvika att öppna flaskan men till sist van Jane den diskussionen.
Jane, uttalade sitt namn Gen och var en rödhårig amazon med rapp käft och skinn på näsan. Det var hon som introducerade porrfilmen F i gänget, vilken blev lite av en kultrulle i våra kretsar. Jag gillade henne, hon var en tuff tjej.

mange hämtade två glas och hällde upp ett par skvättar i vardera glas. Det ena glaset gav han till Peter som glatt hade hejat på Jane när hon tjatade för att få Mange att öppna flaskan och bjuda på whiskyn och det andra glaset fick Jane. Jane ratade whiskyn direkt hon hade läppjat på den. Likaså Peter. Det var väl ingen i sällskapet som hade någon vidare erfarenhet av whisky och nu stod vi där med bruten kork och två glas whisky. Det var bara att köra. Mange och jag svepte varsit glas och konstaterade att nu fanns det ju ingen återvändo. Vi hävdade att vi tyckte att det var gott och jag vet inte vad Mange tyckte egentligen men jag tyckte att det var gott. Så vi körde på. Mange hällde upp så skålade vi och svepte och fortsatte så tills hela litern var urrucken. Det tog knappt femton minuter.
BluefishNär vi hade tömt flaskan så fick gänget bråttom att lämna Manges pojkrum. De började skruva oroligt på sig och konstaterade att den bruna drycken snart skulle ge avsedd efekt och att jag och Mange snart skulle vara rejält berusade. När siste man lämnat lägenheten och Mange stängde dörren tappade han balansen och vinglade till och hade störtat med näsan i golvet om han hade tappat taget om dörrhandtaget. Vi bestämde oss för att snabbt ta oss ut för att minska risken för katastrofer inomhus då Manges morsa var hemma också. Efter att fnittrande snörat på oss kängorna så pulsade vi ut i februari-snön. Det är väl lite oklart exakt vad vi gjorde men vi gick hem till en gemensam bekant en bit längre bort i Norsborg. Enligt hans mamma som öppnade dörren hade jag stått nedanför trappsteget vid dörren och hållt upp Mange för att han inte skulle ramla bakåt och puttat honom framåt för att han skulle ringa på dörrklockan. När vi lämnade hade hon gått över och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när vi lämnade stället och gick vidare. Hon lät hälsa genom sin son att det hon hade bevittnat var en Roland som bar Mange i sin famn pulsandes genom den översnöade fotbollsplanen. Nog blev vi fulla alltid. Det blev ännu en kaosartad historia som bättrade på vårt rykte. Det roliga är att den där tomflaskan, den har följt med mig genom alla åren och datumet 3/2-84 är inristat med hjälp av en dartpil i etiketten. Den står här bredvid mig i detta nu och därför fick ni läsa den här historien nu.

Charles Bronfman opens up about Seagram’s demise: ’It is a disaster’

Lilla Paris – Renstiernas Gata

Det var sommaren 1986 och jag hade flyttat hem till min kollega Per på Skånegatan 75 i Stockholm. Bara ett kvarter upp på Renstiernas Gata så låg krogen Lilla Paris och redan under den gågna vintern hade jag frekventerat krogen ett antal gånger när jag var på besök hos Per. Det var den enklaste av enkla kvarterskrogar som det fanns många av fortfarande på Södermalm på den här tiden. Ställen där man slank in och tog en öl eller flera efter jobbet på väg hem eller läste dagens tidning i lugn och ro i väntan på någon bekant. Lilla Paris blev snabbt vårt gemensamma stamlokus efter att jag flyttade in hos Per någon gång i maj 1986.
Det är speciellt två tillfällen som har stannat kvar i minnet från den perioden. Den första utspelade sig någon gång under vintern 1985/86 och sällskapet som var samlat för kvällen var en konstellation som varken förr eller senare skulle upplevas. Det började med att en brorson till Gunnar, Håkan var på besök i Alby där jag fortfrande bodde på den här tiden när Per ringde och var sugen på att träffas. Jag och Håkan tog oss in till Söder och vi möttes upp på Lilla Paris. I Pers sällskap var även Anders från Norsborg, en kompis till Per som vi umgicks med en del den här vintern och våren. Vi slog oss ned vid det som skulle komma att bli vårt stammisbord, det första bordet, för fyra personer direkt till vänster innanför entrén.

Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords med Per och Anders när Håkan mer eller mindre omedelbart undrade om det inte fanns någon mat att inmundiga. Per gjorde Håkan uppmärksam på anslagen vid baren där det stod ”Cowboymacka” och priset med stora siffror. Jag minns idag inte vad en dylik kulinarisk rätt kan ha kostat vid tillfället men det var så vitt jag kommer ihåg mycket överkommligt. Den nämnda cowboy-mackan var helt enkelt en skiva rostat vitt bröd med ett par skivor bacon och en halvburk Heinz vita bönor hällt över hela härligheten. Inget som krävde kockens absoluta fokus och närvaro direkt men en försvarbar bukfylla för fattiga ynglingar. Håkan hoppade på erbjudandet omedelbart medans vi andra vid bordet nöjde oss med att beställa in mer öl. När Håkan fick in sin macka så slukae han den med glupande aptit och direkt när tallriken var tom på cowboy-macka så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa in en till. Så långt ingenting att reagera över, vi fortstte att skratta och samtala runt bordet och stämningen var i topp och Håkan mumsade i sig sin andra cowboy-macka. Så snart tallriken ånyo var tom på mat så tyckte Håkan att det var lika bra att beställa en till macka. Sagt och gjort in med en macka till och fler öl till sällskapet. Så här fortsatte det och när Håkan beställde in sin sjunde cowboy-macka så försvann bartendern, tillika vår servitör, in i köket och kom ut med etablissemangets kock. Kocken med Håkans sjunde beställning i handen och med upphetsad ton pekade bartendern bartendern på Håkan och förkunnade för kocken:
”-Där är killen jag berättade om, han som beställde sin sjunde cowboy-macka nu!”
Kocken fick ett uttryck av gillande, en blandning av stolthet och glädje, i sitt ansikte och stegade fram till Håkan och frågade:
”-Du gillar verkligen mina mackor va?”
Håkan uttryckte sitt gilande över dessa mackor som kanske inte stod för det mest delikata och avancerade i restaurangvärlden men som på något sätt ändå kan få symbolisera den tidens kulinariska nivå på Söders kvarterskrogar. Kocken blev själaglad och sprack upp i en föjd min.
”-Orkar du äta upp den här mackan också så bjuder jag på nästa!”
Håkan slevade i sig den sjunde mackan och den åttonde mackan kom därefter in som en gåva från kocken. Det är inte utan att minnet värmer mitt hjärta. Det är kanske inte det Söder som finns idag men det var vårt Söder, då, i mitten av 1980-talet.

Nästa händelse är inte olik den förra alls, snarare en sorts upprepning av temat, men jag bjuder på den ändå.

På väg hem från jobbet nere i Södra Hammarbyhamnen i min ensamhet, Per var väl upptagen med en dejt eller så och för att slå ihjäl lite tid tills han skulle dyka upp igen så riktade jag mina steg mot vårt stamlokus. Med en dagstidning under armen steg jag in på Lilla Paris som så här dags på dagen i stort sett ekade tomt bortsätt från en eller två lokala hjältar. Det skulle bli en skön stund med grundlig genomgång av dagens nyheter i bladet och en kall öl eller två. Drabbad av törst beslutade jag mig att det var lika så gott att beställa in öl på ställets litersejdel. På Lilla Paris hade de litersejdlar av München-typ och priserna på både öl och mat var av det överkomliga slaget. Den första ölen gled ner som en smekning i halsen och jag satt snart med min andra öl framför mig. I stilla ensamhet så lät jag ölen glida ner efter behag och behov samtidigt som jag hade mitt fokus på tidningens artiklar. Endast Gud vet hur länge jag hade suttit och bläddrat i tidningen när plötsligt bartendern (kan det ha varit samma bartender som halvåret tidigare?) kommer ut från köksregionerna med en kollega i släptåg.
”-Kolla. Det är hans sjätte liter på en timme. Det märks inte ens!”
BluefishDe uttryckte högtidligt sin beundran för min insats men jag kände att det kanske inte var läge att nu störa den fina stämningen och det uppkomna goda ryktet genom att beställa in ytterligare en liter av det flytande guldet så jag satt för sakens skull kvar och smuttade på mina sista klunkr i glaset framför mig. Sedan vek jag ihop min tidning under armen och tackade för mig.

Historien om en idrottsförening

Norsborgs IFSom uppvuxen i ett miljonprogramsområde så var man ju utan att då veta om det en del av en omväxlingsperiod ur ett historiskt perspektiv för den orten. I mitt fall hamnade vi i Norsbog via Alby i norra Botkyrka. Ett område som är en plats som varit befolkad längre än vad vi idag kan förstå. Vissa uppgifter säger sextusen år, andra tiotusen år. Det vi kan vara säkra på då är att detta är ett område som av olika anledningar har varit gynsamt för människor att bosätta sig på, bedriva handel på, dyrka gudar på och leva och dö på.
Inget av detta berättades det speciellt om under min skolgång i Norsborg. Jag minns att vi fick titta på ett dia-bilds visning i mellanstadiet som handlade om Botkyrka men det var i stort sett allt. Vi förstod ju att Vatteverket kring ”Gamla Norsborg” var gammalt, jättegammalt i våra barnögon, och tornet uppe på Tornberget hade årtalet 1903 på en plakett ovanför porten vilket fyllde en yngling med känsla av historia och mystik. Vad jag och antagligen inte så många andra av mina jämnåriga kamrater på den tiden reflekterade över var vår idrottsförenings historia. På Norsborgs IFs emblem stod det 1907 men hur en så befolkningsfattig byggd hade kunnat bära en idrottsförening tänkte vi inte mycket på då.

Norsborgs IF startade som en idrottsförening för vattenverkets anställda. Det började med att de anställda vid Vattenverket började lira boll på Norsborgsvallen redan 1902, men först 1920 anmäldes ett fotbollslag till seriespel, dock registrerades klubben hos Riksidrottsförbundet 1907.
Norsborgsvallen användes för övrigt ibland för den traditionella ”lärare mot eleverna”-matchen som avslutade skolåret på Kärsby-skolan, vilket på den tiden var en traditionell högstadie-skola.

Min egen historia i Norsborgs IF är två separata historier. Någon gång i årskurs två eller tre så var det, som det ju alltid är, en förälder som skulle dra igång ett årskullslag för föreningen. Helena i min klass, hennes pappa var det som skulle bli ledare för oss. Jag anmälde intresse och jag kan för mitt liv inte framkalla ett enda minne av någon träning, dock minns jag att jag deltog på någon match. Min insats var en katastrof naturligtvis. Som den kanske omognaste eleven i hela årskullen så kunde jag inte fokusera på matchen och på vad som hände bortom min del av planen som back (där man som vanligt placerade dem som inte var dugliga som spelare). Jag minns med inte ett helt litet mått av skam hur jag helt ointresserad av vad som hände på planen plockade upp smågrus, grusplan var legio, och tog en försvarlig mängd av småsten i halvcentimetersstorlek i min vänstra näve. Sedan kastade jag upp en i taget i luften och slog iväg dem med ett tennisliknande anslag över huvudet med min högerhand. Inte det minsta intresserad av vad mitt lg pysslade med under tiden. Jag var en börda för mitt lag.
Nu när jag skriver dessa rader så snubblar jag över information om en gammal Hammarby-spelare, Erkan Zengin, att hans första klubb var Norsborgs IF, men att han bara stannade fem veckor. Vi kan vara lika där jag och Erkan. Min karriär var nog inte mycket längre än så i NIFs fotbollssektion.

Sedan var det den andra anknytningen till Norsborgs IF, som aldrig var en anknytning. Den sport som intresserade mig mest under min uppväxt var ishockey. Fotboll kom aldrig nära mitt intresse för hockey. Hockey var allt och än idag så har jag svårt att jämföra med någon annan sport då mina upplevelser av olika ishockey-minnen gör att jag för alltid kommer att placera den fantastiska ishockeyn först.
Jag spelade jämt. Jag spelade året runt. När det inte fanns is fanns det asfalt. Vi byggde egna mål, vi spelade mot andra gårdar, vi välte två kundvagnar och ställde två bredvid varandra och spelade under viadukter. Sommar innebar gynastikskor och tennisboll, vinter var skridskor och puck. Annars samma sport.

Efter mitt fotbollsdebakel och ett sommarläger med Hammarby Basket 1978 och otaliga usla gymnastiklektioner där kunskapen om att jag alltid låg motoriskt efter mina klasskamrater gnuggades in till ett för evigt dåligt självförtroende så vågade jag aldrig söka mig till en ishockey-klubb.
I mitt fall var den klubben Norsborgs IF och jag vågade inte ens tänka tanken på att söka mig dit. De som spelade organiserad ishockey var coola snubbar, och bara snubbar, med tonvis av självförtroende. Det som förvånar mig idag är att jag aldrig såg möjligheten ändå. Vi spelade gårdsmatcher, och vann. Vi spelade i mellanstadiet och vår klass vann. Varenda år. Vi spöade alla. Men ändå. Jag kunde inte se att jag var en del av detta, jag var för upptagen med att vara rädd för alla andra.

Plötsligt öppnades en chans att få spela ishockey mer organiserat. En pappa till en kille i en parallell-klass hade startat ett nytt hockey-lag. Norsborgs HL, Norsborgs Hockey-Lag, smaka på den! Förkortningen blir NHL, som National Hockey Leauge. Det är attityd, det är vilja att visa var skåpet skall stå. Att visa att man kan skapa utifrån andra värderingar och ändå konkurrera.
Norsborgs HL var ett försök att skapa något annat, en pappa som tröttnat på den tidiga utslagningen i den traditionella klubben. I Norsborgs HL skulle alla få spela. Med en tränare och en andretränare så hade klubben bara möjlighet att härbärgera ett lag. Det skulle bli ett lag för pojkar födda 1966. Tränaren, klubbledarens son var född 1967 som jag men fick plats i laget eftersom han var just tränarens son. Att det ändå skulle vara ettlag för pojkar födda 1966 tror jag beror på Anders Samuelssons far. Anders var en av våra backar och hade många istimmar med sig från Norsborgs IF, jag tror att hans far som var vår andretränare och en mycket engagerad hockey-farsa hade ett finger med i det beslutet för antagligen fick vi genom far och son Samuelsson med oss ett par andra spelare som var nyckelspelare för Norsborgs IF i den årskullen.

Peter som bodde på min gård och som jag sedan sommaren innan jag började skolan hade umgåtts med intensivt fram till att jag gick i femte klass hade börjat spela i laget. Peter och jag hade spelat gårdsmatcher sida vid sida. Skjutit slagskott på den spolade fotbollsplanen på vintrarna och möts i en och annan klassmatch i skolan. Han var född 1966 och han spelade i Norsborgs HL. Jag frågade om det fanns en chans att få en plats i laget eftersom jag hade hört att det var öppet för alla. Peter var skeptisk. Peter var motvillig och skeptisk.

Det hade väl hänt vid några tillfällen att jag spelade fult. Riktigt fult. Blev jag frånåkt så kunde jag sätta klubbladet i skridskoskenan på motståndaren som just hade rundat mig. Visst hände det även att det blev ett rapp med klubban över foten. Men det var hockey då. För mig fanns det ingen skillnad mellan hur man spelade hockey som barn eller som vuxen. Proffshockey i Canada var måttstocken och drömmen. Peter sa att han skulle fråga tränaren om det fanns någon möjlighet för mig att komma med i laget. Nästa gång jag träffade Peter var han tveksam. Jag vet än idag inte om det var Peter som inte ville ha med mig i laget eller om det han sa var sant. Det han sa var att laget skulle ha ett möte. Eftersom jag var känd för att spela fult så var man tvungen att disskutera om det var möjligt att ta med mig i laget.
Idag skulle jag nog ha tagit det som en komplimang!
Om det verkligen var något möte vet jag inte. Ingen aning. Det som talar för att det var så var att tränaren första gången han träffade mig förklarade att jag skulle vara reservmålvakt, och back. Jag skulle alltså stå i mål ocm vår ordinarie målvakt inte kunde spela av någon anledning, annars var jag back (enligt principen att man placerar problemen som backar, ingen vidare utvecklad idrottsstrategi ännu 1980). Detta sa han innan han hade sett mig på ett par skridskor.

Första matchen. Min mor har lyckats skrapa ihop pengar till utrustning. Jag har grejer för att kunna spela både som utespelare och målvakt med mig. Vår målvakt dyker inte upp. Borta, utan förklaring. Antagligen så hade intresset för tjejer slukat honom för gott. Hur som helst så skulle jag förberedas för målvaktstjänst. Mina benskydd var de billigaste möjliga. De såg inte riktigt ut som de andra målvakternas skydd. Jag hade ingenting som skyddade sidan av benen. Vi stod bredvid rinken och väntade på att den skulle bli färdigpreparerad för match. MOtståndarna, Flemingsbergs IF, började samlas. De ställde sig runt mig och började häckla mig. Häckla mig på grund av mina skydd. Jag var tacksam attt de inte kunde se att jag inte hade heltäckande målvaktskydd under min hockeytröja heller, bara en utespelares skydd, inte i närheten av en målvakts skyddsbehov.

Vi spelade inget vidare. Trots att vi var ett bättre lag och senare under säsongen när vi hade spelat ihop oss bättre och framför allt inte hade så mycket nerver hade vi spelat ut dem. Nu spelade vi till oss ett ansträngt oavgjort, 1-1. Premiär, bortamatch. Det fick duga.

Jag var bäste man på plan, och fick pris för det.

PS. Det är inte utan att man undrar vilka färger kisarna på bilden nedan hade på dressarna? I begynnelsen. DS.

Norsborgs IF

Speedway i Hallstavik

Jag har så i stort sett så länge jag kan minnas varit attraherad av motorsport men jag tror knappt att jag har sett någon motorsport live trots det. Det har nog blivit så att jag har hanterat mer motorcyklar och bilar än vad jag har sett det köras av andra, bättre förare. När jag och Niklas Johansson kom ner på plats i Holzminden så delade vi motor-historier i ett tempo som skulle ha fått den starkaste nerv att dallra. Vi ägde lokalen den kvällen. Det var fantastiska historier som berättades och vi var båda galna, glada och ärliga.

Flattrack/Dirttrack i USA och Speedway, more or less in the rest of the world, har samma ursprung men har tagit sig olika former. Nu kör vi rundbana, och inget annat än rundbana i Europa och Australien. I USA så är Dirt Track the BIG DEAL. Mitt första Speedway-minne är att jag ligger på golvet under vardagsrumsbordet och ser Anders Michaneck bli världsmästare. Det är med stor sannolikhet ett felaktigt minne då han blev världsmästare 1974, om det är sant är det mitt andra minne från Norsborg.

Fullt sprut

Nu hade jag inget annat för mig och jag håller på att trappa ner min arbetsbörda till att jobba heltid. Det kommer attt ta ett tag då jag är van att ligga runt 160-170% arbetstid per månad sedan flera år nu.
Jag kom på mig själv med att reagera enligt det inlärda mönstret sedan länge att om jag nu blir tillsvidareanställd från 1 oktober så kommer jag ha cirka 2 veckor betald semester att ta ut nästa år. Min första tanke var hur jag skulle kunna jobba då och ha dubbel lön. Lite skadad fortfarande. Lite stressad! På väg att lära om.

Nu körde jag norrut till Hallstavik, som jag bara har besökt en gång tidigare, då som säljare och då även på en tävlingsdag. Ljudet från Speedway-banan och resultatet därav, dåligt med folk hemma, gjorde att det blev en lång dag i Hallstavik den gången. Nu kom jag dit mer än en timme tillgodo. Det var verkligen en trevlg upplevelse. Motor-vrål och metanoldoft

En hamburgare i kiosken och ett program för kvällen, sedan var det bara att vänta in start.
Det var bra.
Det var riktigt bra!
Smattrande/vrålande motorer och doften av bränsle och uppsprätt grus i håret. Underbart.

Hur som helst så lyckades Rospiggarna utnyttja sin hemmaplan och slå Indianerna från Kumla. Resolut och aldrig hotat skulle jag vilja påstå.

Startfållan

Rospiggsledning

Sista böj

Antonio Lindbäck

Jason Doyle

One Moment In Time – VIII

Blackie LawlessJag minns det fortfarande tydligt. När jag satt hemma på Hundhamravägen 33 i Norsborg och bläddrade i det senaste numret av Kerrang!. Bilden på baksidan av en svettig, blodig Blackie Lawless med bultar och sågklinor och den där inte helt subtila texten ”Death From Above” på basen. Attributen och attityden, jag visste redan när jag såg bilden att jag skulle älska W.A.S.P.
När jag hade lyckats få reda på vilket datum deras debutsingel ”Animal (Fuck Like A Beast)” skulle släppas i Sverige så fanns det ingen tvekan. Jag åkte in till Stockholm och målsättningen var stenklar. Jag skulle komma hem med ett exemplar av plattan. Väl inne i stan blev jag aningens förvirrad av att det inte var en lång kö till butiken, borde inte alla hårdrockare vara ute efter den här 45-varvaren?

Titta på mikrofonstativet. Kätting!
Det var så bra med alla genomtänkta detaljer.
Plattan då? Den var så mycket bättre än jag hade kunnat anat. Ljudet var tungt och otämjt utan att bli för slamrigt. B-sidan ”Show No Mercy” håller jag fortfarande för en av deras bästa tidiga låtar. I dag är W.A.S.P. bättre än någonsin men den där första singeln och det följande debutalbumet var fantastiskt bra. Hur affärsmässigt genomtänkt titeln ”Animal (Fuck Like A Beast)” än var så var W.A.S.P. resultatet av Blackies experimenteranden med band som Sister och Circus Circus, vilka i sin tur var den självklara förlägningen av samarbetet med Arthur Kane i ”Killer Kane Band” efter att de spelat ihop i New York Dolls. W.A.S.P. var egentligen bara det självklara hårdrocksbarnet till New York Dolls. Det visste jag inte då men jag hade det ju redan i mina musikgener.

One Moment in Time – VI

Mitt motorcykelintresse startade tidigt i livet. Det började med min kompis Peter vars bror ”Adde” hade en moped som han skötte som vore det ett barn. Varje helg så tvättade Adde sin Zündapp KS50 från hjul till hjul med minitiös noggrannhet och Peter som drillades hårt av sina bröder lät i sin tur mig lida för mina brister i fordonskunskap. Peter kunde avkräva mig svaret på ”tio motordelar på en moped” och i min pojkaktiga naivitet trodde jag att detta var kunskaper som en kille i lågstadiet måste ha och Peter var aldrig sen att rätta mig överlägset när jag inte klarade uppgiften.

Objektet för Addes putstrasa åndrades senare till en Suzuki GT125, en riktig motorcykel, så fantastiskt mycket ballare än en moped. Hur coolt det än hade varit med Addes Zündapp så var detta det ballaste som existerade, en motorcykel.

Efter en kortare hatupplevelse med en Honda XL125 så blev det dags att ta tag i drömmen om motorcykeln. Jag hade läst hojblaskan nummer ett, MCM, sedan första numret och Hojmagasinet, MC-Nytt och Bike innan dess och min dröm om amerikanskt gjutjärn skulle sättas i verket.
Min oförmåga att spara ihop pengar på min arma inkomst gjorde att jag tog mig ner till mitt lokala bankkontor för att låna en slant. Nu blev det en kapplöpning mot min oförmåga att hållla i pengar också och när jag hade lyckats partaja upp förtio procent av lånebeloppet så raggade jag skjuts av morsan och Gunnar till Sulas Custom i Ölsta utanför Uppsala.

Jag hittade en lagom sliten och begagnad Sportster som stod i ett hörn. Det var det enda järnet som jag klarade att lägga vantarna på med min budget och efter en kortare diskussion med en säljare presenterade jag mitt enda krav, att det skulle gå att köra hojen från platsen.
Vi kom överrens om ett datum då jag kunde hämta hojen ett par veckor senare, de ville ha en chans att gå igenom den först.

När den stora dagen för avhämtning var inne så hade jag lyckats få min polare Jörgen Ekström att ge mig skjuts till Ölsta för att hämta min Sportster. Jag skulle jobba natt på behandlingshemmet i Järna där jag var anställd på den här tiden så det var några duktiga mil som skulle utgöra min första roadtrip med hojen.
Jörgen låg bakom mig hela vägen tillbaka till Norsborg där han bodde på den här tiden. Tydligen hade jag svårigheter att hålla jämn hastighet och Jörgen dålde bristfälligt sin skadeglädje över mina tillkortakommanden som hojpilot då jag hade pendlat mellan sjuttio och hundra km/h hela vägen.
Till saken hör att på den gamla järnhästen från 1973 så satt inte bara broms och växelspak spegelvänt mot vad jag var van vid. Avsaknad av hastighetsmätare och varvmätare tog ett ganska bra tag att vänja sig vid och bemästra.

Att köra i jämn hastighet utan hjälp av hastighetsmätare är inte lika enkelt som det vid ett första påseende verkar. Bilden nedan togs just på denna första tur. Jörgen tog bilden precis vid ingången till deras tomt i Norsborg. En kort paus innan turen fortsatte mot Håknäs i Järna.

Jag och min Sportster XLCH 1973

På match med Axel igen

Det senaste halvåret har jag och Axel hittat en gemensam sysselsättning där vi kan umgås han och jag. I Bromma blir det alltid lite svårare eftersom han har sina systrar som vill ha uppmärksamhet och Axel själv alltid redan är inne i något spel på datorn när man kommer. Nu har vi gått på en fem eller sex Hammarby-matcher på Nya Söderstadion.
Det har varit fantastiskt roligt. Dels får jag föra vidare det som för mig började redan på 1970-talet när Stefan Lindberg (då Brynlöv) fick mig att bli hammarbyare genom att spela en singel med ”Bajen va’ namnet” på hans pojkrum på Iduns väg 14 i Norsborg.
Dels får vi ett eget utrymme, en egen värld som vi kan umgås i och omkring. Så det känns toppen verkligen att vi har hittat det här.

Dessutom, så har Hammarby ännu inte förlorat med Axel på plats.
Idag tackar vi nog mest Amadaiya Rennie för det. Ett fantastiskt mål i en annars usel bajen-match som slutade 1-1 mot Landskrona BOIS

Axel Casselbrant

Bajen - Bärs & Rakade Brudar

Halvtidsvila på ståplats

Dagens Kennedy-ögonblick

Manga, helg och hockey

:: Vancouver Millionaires hyllas av Vancouver Canucks under matchen mot Detroit Red Wings den 16 mars. Vancouver Millionaires vann Stanley Cup 1915 och är laget med den stiligaste uniformen i sportens historia.

Kolla in länkarna nedan om du vill läsa på lite om hockeyhistorien och om händelserna runt matchen 16 mars.

Vancouver, Seattle & Victoria

Länkar:
Canucks celebrate Millionaires with uniforms
More on the Millionaires Tribute
Sweaters Worth a Million Bucks
Vancouver Millionaires @ Wikipedia
Canucks dressing like Millionaires

Lördagspyssel

Sofia tecknar Manga:: När jag kom hem från jobbet på lördagen så tog jag med mig  Svenska SmåFlicksFörbundet  på en liten vinter-picknick. Vi åkte ner till Gamla Norsborg till parken vid Mälaren där det är kulligt av järnåldersgravar och modernare tider påminns genom lusthuset från vad jag tror kan vara 1800-tal.

Tyvärr var det lite för kallt för att uppskattas helt och hållet av någon av oss. Vi hade köpt goda kakor och saft på vägen och som tur var så hade jag med mig varm nyponsoppa till Karin som tyckte det var alldeles för kallt att vara utomhus.
EFter att ha tagit oss tillbaka till bilen så tog vi oss en liten tur förbi ställen där jag har bott och Karin fick äran att se förskolan som pappa gick i uppe på Alby-berget.

Jag fick en fantastisk teckning av Sofia i lördags. Inspirerad av Erikas fina teckning så hade också Sofia kommit igång och tecknat. Hennes första Manga-teckning var förbluffande bra för en nioåring. Vilka små talanger jag har här hemma!

Kanon i Norsborg

Simon Andersson

I veckan var jag hos Simon och lämnade av den där grymt sköna åttasträngade Agile-gitarren som jag plockade upp åt honom i förra veckan.

Det är alltid kul att träffa honom och jag hoppas verkligen att hans senaste låtmaterial kommer att hitta vägar till en färdigproducerad platta. AlphaFlood har musikerna och kunskapen att få till det, det är jag säker på.

:: Nu är det dags att sätta igång kaffehurran, för farmor och farfar är på väg för att fira vår soon to be sextonåring. – Grattis Erika!
Min underbart fina tjej som blivit så stor och vuxen. Tänk ändå vad tiden går och vad tacksam man får vara för att man har fått sätta så fina barn till världen.

…jag körde över en ekorre en gång. Det var en förskräcklig upplevelse.

Margareta Winberg

1988 New York

I’m about to tell you the story of two young swedes traveling abroad to the great adventures in America. Det hela startade en försommargryning på en parkeringsplats i Norsborg. Min kamrat Mange och jag jobbade nattetid och träffade sällan några andra människor på vår fritid. De flesta man kände jobbade vanliga kontors- och industritider och vi som jobbade nattetid vi var naturligtvis vakna på våra lediga nätter också. På dagarna sov man eller passade på att göra sina post- och bankärenden.

Den där gryningen på parkeringsplatsen på Odens väg i Norsborg. Den gryningen stod vi och pratade på som vanligt. Mange satt i sin väktarbil, på väg att åka iväg och utföra någon av de uppgifter han faktiskt hade betalt för och jag stod där bredvid och vi konstaterade att allt vi gjorde var att arbeta.

-Vi borde åka iväg någonstans! En riktig semester, åka utomlands som alla andra gör!
-Visst, vi åker! Vart skall vi åka?
-Skall vi åka kan vi lika gärna åka lite längre. Ett par veckor någonstans.
-Ja men jag har inga pengar!
-Äh, vi beställer en resa så får vi ett par veckor på oss att fixa pengarna!

Efter att ha bollat frågan fram och åter en lång stund, jag med övertygelsen om att jag inte kunde få ihop pengar för att göra resan till verklighet och Mange med samma självklarhet som alltid så beslutade vi oss till sist!
New York.
Skall det göras skall det göras ordentligt.

Sopbil

Redan samma dygn åkte vi in till Stockholm för att leta upp en resebyrå som kunde erbjuda oss en resa för så lite pengar som möjligt. Mange hade hittat en annons från resebyrån Tjäreborg om resor till New York för en spottstyver med dåtidens mått mätt. Det var mycket dyrare att resa på 80-talet än vad det är nu och en resa i två veckor till New York för dryga fyratusen kronor var riktigt billigt.
Vi tog oss till resebyrån och fick den information vi behövde och ställde de frågor vi tyckte oss behöva ha svar på.

Vi skulle få dela rum med två andra personer. Absolut inte fler, utan max fyra i rummen.
Vi kände att det var ett helt okej upplägg eftersom två plus två par ofta ger en bra balans. Man är tillräckligt få för att kunna lista ut vad folk går för, är lika många så att det blir svårare att försöka utnyttja situationen och med vår ungdomliga förortsomnipotens var vi säkra på att ingen, säger ingen, skulle våga ge sig på att försöka lura oss eller stjäla av oss.

Vi hade fått två veckor på oss att skaka fram pengarna för resan. Summan för enbart resan motsvarade en halv månadslön och sedan skulle det till fickpengar också. Jag sålde av lite Swedish Match-aktier (så där som man gör i förorten när man behöver realisera kontanta medel) och lyckades på så sätt betala av resan i sista sekund. Nu var det ett tag kvar till avresa så reskassa skulle hinna lösa sig också.

Överresan

Manges dåvarande flickvän Maria skjutsade ut oss till Arlanda den där julidagen när det var dags för avresa. Vi hade ännu inte riktigt fattat det där med olika luftfuktighet och dess påverkan av klimatupplevelsen så vi hade bara tittat på vilken temperatur som rådde i New York innan vi stack iväg.
Vi skulle få lära oss mycket om luftfuktighet.

Åtta timmars flygresa gav mig ett utmärkt tillfälle att hinna dricka mig vacker och modig på små flygplanswhisky och miniölburkar. Min vapendragare Magnus var ytterst upprörd över att jag blev tipsy och besvärade vår bänkgranne med att envisas att samtala med henne men jag har svårt att tro att hon fick några bestående men av denna ytterst oskyldiga frågvishet.
En annan sak som irriterade Mange var närvaron av rockbandet Sator och artisten Freddie Wadling på planet. De var uppenbarligen också på väg till New York och att de klädde sig efter bästa rock’n’roll-snitt retade gallfeber på Mange. Han satt och irriterades över hur barnsligt det var att bära skinnjackor och gubevars skinnbyxor mitt i sommaren. Snart skulle jag i alla fall få anledning att le i mjugg över hur knasigt det valet faktiskt var.

Hotellutsikt

Väl landade på John F. Kennedy International Airport så slog värmen emot oss skoningslöst. Visst visste vi hur varmt 38° var men det tillsammans med en luftfuktighet på 98% var en mindre chock. Nu skulle vi släpandes på vår packning passera passkontrollen. Det var en långdragen process. Vi köade.
Och köade…och köade.
Efter fem timmar i kö under vilken den enda underhållningen var att när man emellanåt skymtade någon av killarna i Sator så man kunde glädja sig åt att man bara hade ett par tunna bomullsbyxor och en luftig skjorta.

Hotellkaos

Efter att ha fått pass och visum kontrollerade så var det dags att packa sig in i en buss och åka till Manhattan. Vi färdades i mer eller mindre tyst vördnad mellan flygplatsen och Time Square där bussen släppta av oss.

Vi klev av bussen och ställde oss och stirrade på dessa skyskrapor, människor och bilar. Vilken mängd, vilken rörelse. Ljudnivån var hög och livfull, en fullständig kakofoni av olika stadsljud.
Plötsligt sa Mange:
-Var är alla sandstränder och palmer?
Jag försökte processa vad han precis hade sagt men kom av mig en aning.
-Vilka sandstränder och palmer? Vi är i New York, en storstad!
-Men det har jag sett på Miami Vice!
-Miami ligger 400 mil söderut. Ville du ha sandstränder och palmer åkte du till fel ställe!
Han muttrade något om att han bara skojade men jag är än i dag övertygad om att han inte riktigt hade koll på vad som väntade oss när vi kom fram.

Mange vid fontänNär vi hade hittat fram till vårt hotell som endast låg några hundra meter väst om Time Square så klev vi in i en gigantisk lobby. Den här lobbyn kändes lika stor som hela centralstationen hemma i Stockholm och den var också lika kallt stenbelaggd med lysrörsbelysning. Vi försökte få grepp om situationen och människor stod i klungor och grupper runt om i lokalen. Mannen i receptionen kallade fram en grupp i taget och plötsligt när han stod med sex personer vid disken så pekade han på mig och Mange och vinkade fram oss.
Han berättade att vi skulle dela ett åttabäddsrum med de andra sex personerna. Mange och jag kastade en snabb blick på varandra sedan försökte Mange förklara att vi hade blivit lovade att maximalt dela rum med två andra i ett fyrbäddsrum. Detta viftade receptionisten bort och sa att det fick vi lösa med resebyrån, han delade ut rum efter tillgång. End of discussion.

Tillsammans med de andra sex, som var ett kompisgäng i vår egen ålder från Göteborg, så tog vi hissen upp till rätt våning och tog oss fram till rummet. Mange och jag hade kommit överrens om att acceptera läget för stunden eftersom det började bli sent och var redo att ta en strid med Tjäreborg nästa morgon.

Vid fontän

Väl framme vid rummet så låser en av göteborgarna upp dörren och den synen glömmer jag aldrig. Vattnet gick ända upp till kanten på tröskeln och det var en hög tröskel. Över golvet flöt en råtta av det större slaget stilla fram med tassarna i vädret. Låt oss säga att den var 20 centimeter lång borträknat svansen så har jag inte tagit i.
Vi kastade en snabb blick på varandra och beslutade gemensamt i tystnad att vi inte skulle bo i det rummet. Mellan göteborgarna utbröt en massiv diskussion och eftersom det faktisk bara fanns sex bäddar fördelat på tre våningssängar så hade vi ett utmärkt skäl att baka oss ur situationen.
Vi ursäktade oss så snabbt vi kunde och tog oss snabbt mot hissen.
Vi ville ha ett försprång mot göteborgarna och hinna lösa vår hotellsituation innan de hann ner till receptionen.

The true New Yorker secretly believes that people living anywhere else have to be, in some sense, kidding.

John Updike

Väl nere i receptionen så förklarade vi läget och tryckte extra på det faktum att det bara fanns sex bäddar i det anvisade rummet. Att ta upp kringflytande gnagare ansåg vi inte behövas eftersom vi vid det här laget hade börjat förstå att service- och kvalitetsnivån antagligen gav utrymme för visst antal djur och översvämningar.

Efter en lätt animerad diskussion så fick vi ett eget rum. Nu kände vi segerns sötma. I hissen upp till rummet så konstaterade vi att händelsen med våra göteborgska vänner bara var till vår fördel eftersom vi nu hade fått ett eget rum med två bäddar och all vidare diskussion kunde riskera att vi hamnade i ett delat rum igen.

Vi satte rumsnyckeln i låset och vred om.
Det var mörkt. Så där mörkt så att man känner sig för med foten innan man tar ett steg. Kvällsmörkret var kompakt och med rummet mot en innergård så inga av storstaden ljus nådde in genom fönstret.
Det krasade under skorna. Uppenbarligen klev jag över en heltäckningsmatta och av någon anledning krasade det under skorna. Det lät nästan som glas. Skulle det kunna vara glas?
Varför skulle det vara glas i heltäckningsmattan?
Det var glas. När ögonen hade vant sig vid det kompakta mörkret så kunde vi med den sparsamma korridorbelysningen ändå se att glaset härstammade från den spegel som hade suttit på rumsdörrens insida men som nu söndersparkad låg i tusentals små bitar över hela golvet i det minimala rummet. Rummet var mindre än en normal svensk fängelsecell men det var inte det stora problemet. Det stora problemet vara att nu när ögonen så sakta hade vant sig vid bristen på ljus så kunde vi konstatera att madrasserna i britsarna bara nådde från huvudändan till halva sänglängden.
Råttorna hade kalasat sig från fotändan upp halvägs genom båda britsarna.

Ner till receptionen igen. Denna gång möttes vi dock av det metalljalusi som visade att receptionen hade stängt för natten.

Time Square at Night

På hotellet rakt över gatan var det fortfarande öppet. Vi tog några raska kliv över gatan och efter en snabb uppgörelse i receptionen och $56 senare så kunde vi sträcka ut i en queensize-säng och njuta av svalkan från den surrande airconditioning-apparaturen. Det enda fel vi kunde hitta var att alla TV-kanaler verkade fladdra mer än lovligt men nu skulle vi ändå sova. För i morgon skulle vi ta oss ner i receptionen för våran resebyrå huserade nämligen också på det här hotellet och hade en egen desk som vi hade hittat när vi kom in i lobbyn.

Efter dusch och morgonbestyr så tog vi oss ner till Tjäreborgs egen lilla reception och försökte lösa vår nu något akuta hotellrumssituation. Det var inte enkelt kan jag säga. Tjäreborgs representant var så pårökt att han inte kunde fästa blicken på någon av oss. Att få hans cannabis-inpyrda hjärna att reagera på några som helst stimuli var en prövning och till sist insisterade vi på att han skulle följa med oss över gatan och personligen lösa situationen.

It's Your Subway

Sagt och gjort. Vi ledde över the pot smoker över gatan och fram till receptionen och vips så hade vi nu fått ett eget litet rum på fjortonde våningen. Madrasserna var inte ännu uppätna utan var två helt nya madrasser med skyddsplasten fortfarande kvar. Vår luftkonditionering fungerade utmärkt och hade kapacitet att kyla ner ölburkar till strax under kylskåpstemperatur. Tro mig att jag använde den flitigt.
Lampan fungerade och spegeln var hel.
Det enda lilla irritationsmomentet som man kunde ha haft synpunkter på var mängden och storleken på kackerlackorna. Vi försökte dock se det hela positivt och kom fram till att eftersom musen som bodde under handfatet ändå var så liten och ganska söt så kunde vi kanske stå ut med kackisarna!

Nu var det dags att ge sig ut och upptäcka New York!

Manhattan

Mange hade en uttalad önskan. Det vara att få se Frihetsgudinnan. Det lät väl inte som någon omöjlighet men det var en liten detalj som försvårade det hela. Mange envisades med att hävda att Frihetsgudinnan stod någonstans på Manhattan. Inga större problem att få till det kan man tycka. Ta sig ner till södra Manhattan och hoppa på en färja till Liberty Island bör väl vara det naturliga första försöket?! Dock var det inte riktigt så som Mange tänkte sig det hela. Vi bodde en bit norr om Central Park och när Mange nu ville att vi skulle gå till Frihetsgudinnan så var det för att han var övertygad om att Frihetsgudinnan stod på Manhattan.
Nu när jag försökte introducera tanken på att statyn ifråga antagligen var placerad på en ö utanför Manhattan så var svaret bara:
-Frihetsgudinnan står på Manhattan. Det har jag sett på bio!

Curb your dog!Så var den diskussionen avslutat. Redan efter palm- och sandstrandsdebaklet hade stämningen mellan oss börjat bli lite ansträngd och i kombination med staty-frågan så blev det minst sagt värre. Vi gick norrut på Manhattan, Mange först och jag strax bakom, lite lätt mumlande och irriterad. Jag förstod mindre och mindre varför vi skulle till New York. Uppenbarligen skulle vi se Frihetsgudinnan men i övrigt var det väldigt diffust vad vi kunde tänkas hitta på i staden som uppfann begreppet puls.

När vi efter första hela dagen i New York hade promenerat oss trötta och i den luftfuktighet som rådde borom förstånd svettiga och klibbiga så återvände vi till hotellet för att duscha och byta om. Nu föreslog jag att vi skulle titta närmare på nattlivet i en av världens häftigaste städer. Icke!
Gå på krogen kunde man göra hemma. Nu skulle vi gå på bio. Detta var på den tiden då det tog åtminstone sex månader och oftast längre tid innan en storfilm hade premiär i Sverige efter framgången i USA. Mange ville se filmerna som gick på stan för att vara först i vår bekantskapskrets med att ha sett filmerna och jag kände väl att det snart skulle vara avklarat med de filmer som han ville se. Trodde jag ja…

Den första filmen vi såg var The Dead Pool, den senaste Dirty Harry-filmen med Clint Eastwood. Det enda minne jag har från filmen är egentligen att det var första gången jag hörde Guns’n’Roses med låten ”Welcome to the Jungle”. I övrigt tyckte jag inte att det var någon av Clintans bättre rullar. Så, dags för lite nattliv i staden som aldrig sover nu då?

Nämnde jag att Mange tyckte att gå ut på krogar och barer kunde man lika gärna göra hemma?

Vårtsvin

Nästa film var Die Hard, numera en action-klassiker. Så det började växa fram ett mönster. På dagarna skulle vi vandra mållöst norrut på Manhattan för att leta efter Frihetsgudinnan och sedan när fötterna värkte och vätskebristen var livshotande så var det biodags. I fjorton dagar? Glöm det.
Nästa film var Rambo III. Vi såg filmen som matiné och mitt på dagen var det många minderåriga som satt i biosalongen och det var ingen liten kulturkrock att se sjuåringar fylla lokalen för att få se lite gammalt hederligt våld!
Direkt bisarrt blev det när en svart liten kille, helt klart under tio år, svårt upphetsad av scenen han beskådade reste sig och skrek:
-Yeah! Kill! Kill! Kill!

Dag tre var det dags för, just det, ännu mer promenader mot norr för att sedan svänga av mot västra Manhattan och återvända till Time Square och se på ännu mera bio.
Nu började dock biobesöken att slita lite på psyket. Efter att ha sett Rambo III tre gånger höll jag på att bli tokig. Nu när vi ändå bara skulle sitta på biografer så föreslog jag att vi skulle se den riktigt stora filmen som gick på biograferna i USA den här sommaren. Den film som gjorde Tom Hanks till en storstjärna och ett household name, nämligen Big. Tyvärr fick jag inte igenom det förslaget heller. För vi skulle se ”balla” filmer.

Big var inte ball!

Sex & drugs!

På promenad genom ManhattanGå på bio och äta på snabbrestauranger! Inget försök att få gå på en lite mer ”vuxen” restaurang eller se något annat än action-film var aktuellt. Så nu började jag känna att jag kunde lika gärna ge mig ut på egna äventyr.
Det här var när Crack-epedemin fortfarande skenade i New York. Borgmästaren hade ännu inte satt ner sin fot och börjat rensa på gatorna. Var än man såg så rycktes väskor, plockades plånböcker, hustlades turister i falska förhoppningar om att få köpa prostituerade, droger och vapen lämnade de glatt över kontanta medel till slipade typer som försvann i folkmängden med en hastighet som inte stod en skållad iller efter.

Några år senare skulle man ge sig på småbrottsligheten i New York men 1988 var det på gränsen till overkligt hur öppet och oförblommerat småtjuvar och knarkare utan någon vidare inblandning från polisen kunde stjäla, luras, knarka och rent allmänt ställa till det.

Mange

Man kunde i kvarteren runt Time Square och vårat hotell röra sig som mest tio meter åt gången, sedan blev man ofelbart stoppad av någon som ville sälja drugs, guns and girls. Våra oskyldiga uppenbarelser fick till och med många att försöka sig på att erbjuda oss ID-cards så att vi skulle kunna köpa alkohol. Nu kan jag för mitt liv inte minnas att någon någonsin frågade efter legitimation och det hade ärligt talat känts väldigt märkligt att behöva legitimera sig för att få köpa ett sex-pack öl när man inte ens själv behövde uppsöka någon för att få tag i smoke, coke or crack, vilket man fick sig erbjudet så många gånger att man nästan gick och mumlade orden som ett mantra till sist.

Vy

De prostituerade var lika fräcka och inte så sällan fräckare än de hala knarkförsäljarna. De försökte sälja sina varor, låt oss kalla det…oblygt!
Det rådde om jag säger så inte några tvivel om vilken vara det var frågan om.
Nu hade jag dock bestämt mig för att röra mig ute i den berömda New York-pulsen på egen hand och hur mycket turist jag än var så ville jag få nosa lite på kvälls- och nattlivet i den här staden.

Överfallet

Efter att ha promenerat runt kvarteren närmast vårt hotell och Time Square så började jag söka mig längre och längre bort. Det var helt annorlunda mot någonting jag sett tidigare på gatorna. I Stockholm och Botkyrka hade jag sett mycket men de helt sanslösa mängderna av horor, knark och galna blickar var bortom beskrivning. Sodom och Gomorra var antagligen förorter till New York tidigare. Det här slog allt. Det var så dekadent att man kunde tro att mänsklighetens starkaste drivkraft var att förgöra sig själv, individ för individ på det mest smärtsamma och skruvade sätt som var möjligt.

Efter att ha kommit lite för nära några av dessa mörka figurer bestämde jag mig för att försöka hitta det där som man ”lika gärna kunde göra hemma”, det vill säga gå på en gammal hederlig bar. Jag hittade ett litet kryp-in vid namn ”The Irish Eye” och klev in för att få törsta strupen ”Bukowski-style”.
Öl och whiskey-shots. Perfekt för en sugen tjugoett-åring på spaning efter den moral som flytt.

Bartendern hade sitt ursprung i Canada och han berättade att han och hans fru hade långt gående planer på att åka till Sverige på semester! Antagligen inte men den där amerikanska gästfriheten och viljan att vara kunden till lags kändes perfekt nu när jag hade fått en försmak på allt det vansinniga i åttiotalets New York.

Efter ett farligt högt antal öl och whiskey-shots så beslutade jag mig för att ta en ny runda bland horor och hallickar, crack-pipor och stirriga vilda blickar. Det var farligt och lockande. Det fanns inget som liknade en kväll på krogen hemma, inte alls. Inte det minsta.
Jag vandrade runt i natten och försökte hålla mig på lagom omloppsbana runt allt. Det var natt, svart natt och jag såg ut som en turist. Jag var en turist och tro mig att jag såg ut som en turist. Så när jag svänger höger runt ett hörn och allt är svart så vet jag att jag är helt fel person på helt fel plats. Det är ingen gatubelysning på hela gatan ner. Inte en lampa i ett enda fönster. De fönster som inte är igenspikade med masonitskivor saknar glasrutor…och allt är svart.

Jag vet att jag nu är ute på tunn is. Min första tanke är att vända om men förortsungen i mig vill inte visa något svaghetstecken så jag beslutar mig för att fortsätta gatan ner och vid nästa kvarter svänga upp västerut igen och sedan promenera på i rask takt utan att se mig om förrän jag är hemma på hotellet igen.
Jag hinner kanske femton tjugo meter.
Smärtan dämpas helt av att jag blir helt överrumplad.
Baseball-trät som träffar mig i bakhuvudet får mig att falla framlänges och när jag slår i trottoaren så börjar två man att sparka mig i ansiktet. Det gör mer ont. Jag är fullt närvarande nu. Han som slagit mig med baseball-slagträt böjer sig fram och går snabbt igenom mina fickor. Jag har ingen plånbok, inget pass, bara en liten bunt dollarsedlar i ena framfickan.
De sticker springandes från platsen

Jag reser mig snabbt upp. Jag vill inte vara kvar på den här gatan längre än nödvändigt och raskt går jag tillbaka från det håll jag kom, den kortaste vägen ut ur kvarteret. Smärtan i ansiktet känns men alkoholen jag druckit och den omedelbara svullnaden dämpar känslan, den är inte akut.

FN-skrapanJagad är känslan jag är uppfylld av när jag planlöst vandrar omkring. Plötsligt befinner jag mig någonstans bortom skyskrapor larm och glam. Det är låga hus med små tomter och gångar upp till portartarna. Jag släntrar upp mot ett hus och kliver upp för trappstegen upp mot entrén och sätter mig trött på översta steget. Jag vet inte var jag är, inte vart jag skall och jag är trött. Efter ett par minuter kommer det en ung kvinna gåendes ner för gatan. Hon ser också trött ut. Hon ser ut som en av alla dessa kvinnor som erbjudigt sina kroppar under natten och när hon ser mig så viker hon in mot huset och går fram och sätter sig utan ett ord bredvid mig.

Vi sitter tysta båda två en stund, kanske en minut, kanske längre. Sedan drar hon ner dragkedjan i mina byxor, stoppar in handen och kramar om.
-I blow you for twenty bucks!
-I aint got no twenty bucks!
Jag reste mig, drog upp gylfen och började gå igen. Började det inte ljusna lite?
Efter en stunds promenerande började jag känna igen mig igen, den värsta chocken efter överfallet hade väl börjat lägga sig och nu så börjar lokalsinnen att klarna till. Efter en stund har jag hittat tillbaka till ”The Irish Eye” och det är fortfarande öppet. Klockan måste vara hur mycket som helst nu men min bar är fortfarande öppen, Bukowski-style. Bartendern som jag tidigare under natten har pratat med känner genast igen mig men ger upp ett chockat tillrop när han ser mig. Han frågar vad som har hänt och under tiden som jag berättar om rånet så krossar han is i en handduk och räcker över till mig och ber mig trycka den mot överläppen. Jag går in på toaletten och ser mig i spegeln. Cirka en och en halv centimeter av min överläpp på vänster sida är borta. Det är en stor flärp av läpp som saknas. Här står jag på Manhattan med en handduk fylld med krossad is mot ansiktet på en urinstinkande toalett och undrar hur resten av resan kommer att bli.

Manhattan is an accumulation of possible disasters that never happen.

Ed Koch

Bartendern tar hand om mig. Han proppsar på att jag skall stanna tills han stänger och att jag skall låta honom göra mig sällskap till hotellet. Att jag skall ta mig till hotellet på egen hand håller han för uteslutet och naturligtvis dricker jag gratis tills han stänger.
Jag dricker och ett par timmar senare stänger han igen baren. Drar ner plåtjalusiet för entrén och vi går mot hotellet.
Vi hinner knappt runt hörnet förrän vi möter två patrullerande konstaplar. Min bartender vill att jag skall anmäla vad som har hänt för polisen.

Mange vid FN-skrapan

De patrullerande poliserna i New York inger respekt. När man ser dem komma gående nerför gatan, inte sällan en och en, så har de skärmmössan nerstucken i nacken och snurrar sin nightstick på ett sätt som får en att förstå att de kan använda den på tusen och ett sätt.

Vi stoppar konstaplarna och jag berättar vad som har händ. Den ena polisen frågar om jag vill följa med ner till stationen och anmäla händelsen. Vis av erfarenheten av hur det var hemma i Sverige så misstänkte jag starkt att det antagligen inte fanns någon anledning att anmäla händelsen eftersom det antagligen bara skulle innebära att jag höll dessa två konstaplar från gatan en timme eller två under tiden som vi fyllde i meningslösa papper som inte skulle leda till några åtgärder ändå. Jag vädrade min misstanke och den vänliga konstapeln bekräftade mina misstankar men sade också att om jag hade ett bra signalement på de tre männen så skulle det kanske finnas en möjlighet ändå.
-It was three black guys!
Han väntade på ytterligare uppgifter men när han och hans kollega insåg att det var mitt fulla signalement så började de att skratta rått och hjärtligt. Alla i den delen av staden var svarta, de åkte inte in med en polisbil, minst två och med kollegan i passagerarsätet med sitt shotgun redo att brukas. Jag skulle vara glad som hade överlevt. Visst hade jag kunnat blivit skjuten men en kniv i buken hade nog varit ett mer troligt scenario, kanske till och med troligare än att de bara skulle sparka mig och sedan låta mig gå.

Jag hade haft tur.

Väl uppe på hotellet igen så smög jag in på vårt rum men lyckades väcka Mange. Han tittade upp ur sängen och såg naturligtvis genast mitt sargade svullna ansikte och sa:
-Fan så djävla dumt. Du får skylla dig själv!

Nio dagar kvar!

Jag hade pengar kvar till mat för resten av semestern. Det skulle bli en massa promenerande. Mange gav snart upp tripperna norrut utan började växla mellan östlig och västlig riktning. Endast en gång gick vi söderut och hamnade i Central Park men längre söderut på Manhattan än så kom vi aldrig och Mange hittade aldrig Frihetsgudinnan.
Efter rånet fick jag tänka mig för när det gällde mat- och ölkostnader. En pizza-slice med bara tomat och ost kunde man få för $1 och på kvällen köpte vi lösa färdiga kycklingklubbor och ett sex-pack på vår lokala ”kinaaffär”.

Vodka på PET-flaska var billigt. Kyckling och öl var billigt. Så det fick gå.

Smugglingen

Det var minst sagt en ganska hög anspänning mellan mig och Mange. För att stå ut under resan fanns det inte mycket annat att göra än att bita ihop och svälja stoltheten. Vi fortsatte med våra oändliga vandringar för att hitta Frihetsgudinnan. På en av alla dessa vandringar så hittade vi en butik som sålde allehanda tillhyggen som knogjärn med knivar, fjäderbatonger och tårgas med mera. Mange ville köpa hem en sprejburk med tårgas till sin flickvän och varsin fjäderbatong ville vi ju få med oss hem.
Vi fyllde en liten påse med varorna nämnda ovan och på väg tillbaka hotellet så diskuterade vi hur i hela friden vi skulle få grejerna genom tullen. Det skulle naturligtvis inte gå att bara stoppa ner prylarna i resväskan och försöka se oskyldig ut när man passerade kontrollen.
Jag bodde ju på den här tiden i min fd. styvfars lägenhet i Norsborg. När jag flyttade in där så hittade jag en hel kasse med kioskdeckare som han hade lämnat kvar i en av garderoberna. Samtliga dessa deckare var ”Nick Carter” och sömnlösa nätter så kunde jag trycka i mig en två tre stycken av dessa så den där kassen var snart genomläst.
Ingen vidare litteratur kan jag avslöja men en sak hade skräplitteratursläsandet i alla fall gett mig visade det sig plötsligt. Nu när vi behövde en bra lösning på vårt smugglingsdilemma så fanns ju ”Nick Carter där till vår hjälp.
Jag drog mig till minnes hur jag hade läst hur ”Nick Carter smugglat med sig en pistol eller något liknande i en radioapparat.

New York City, city of exaggerations. Place of Herculean ascensions and perilous falls.

Kurt Wenzel, Lit Life: A Novel

Sagt och gjort. Nu skulle vi leta upp en radioapparat. Efter mycket om och men så lyckades jag faktiskt hitta en kassettradio i en Hardware Store. Väl hemma på hotellrummet så passade jag på att lyssna på lite radio och hittade en station som bara spelade hårdrock. Kalas! Men säg den glädje som varar, Mange tycket att vi skulle fixa till förpackningen av våra ”vapen” omgående, eftersom ”-Radio kan man ju lyssna på hemma.”.
Jag plockade it all elektronik ur radion och lät endast högtalarelementet sitta kvar. jag packade in allt i radion, skruvade igen den och för att man inte skulle se vad den innehöll så stoppade jag ner en kassett i kassettfacket och limmade igen locket för säkerhets skull.

När vi senare skulle åka hem så var planen att jag skulle bära radion. Lägga den och min resväska på transportbandet och sedan när de kom ut på andra sidan röntgenapparaten så skulle Mange plocka upp den medans jag plockade lite med min väska för att dra blickarna mot mig när han bara skulle gå vidare med sina grejer. Väl där så blev det ju inte som planerat.
När jag hade passerat och stod vid transportbandet så plockade inte Mange upp radion. Nu var goda råd dyra, skulle jag vänta in honom så skulle det naturliga flödet vid bandet stanna av och det skulle bli en onaturlig situation så jag bara greppade radion och knallade vidare. Igenom med ett par kilo tillhyggen. Norsborg i blodet, skulle man kanske kunna skylla på.

Predikanten

En eftermiddag när vi var på väg ut till kvarterets ”kines” för att köpa vår vanliga middag, dvs. ungsgrillade kycklingklubbor och öl, så hamnade vi mitt i ett storgräl ute i hotellkorridoren.
En medelålders man av latinskt ursprung med rena rama zapata-mustachen och en kropp som Cheech Marin och en slank vacker svart kvinna i kort blå bomullskjol var inblandade i ett animerat och uppskruvat samtal. Argumentationen verkade gälla vem som hade lurat vem.
Enligt zapata-mustachen så hade damen ifråga tagit hans pengar utan att ha levererat det han ansåg sig ha rätt till. Enligt den slanka skönheten så var det så att zapata-mustachen oprovocerat hade gett sig på att börja misshandla henne. Ingen sida verkade intresserad av att ge sig så jag och Mange lade oss i saken. Vi försökte utreda vad som hänt och varför men tyvärr så blev stämningen bara ännu mer uppskruvad och när vår mörka skönhet ville visa att hon verkligen hade fått blåmärken så slet hon bomullsklänningen i ett drag över huvudet.
Där stod hon spritt språngande naken och Mange stod helt stilla med blicken fäst på hennes kropp och konstaterade torrt,
”-Hur skulle jag kunna se några blåmärken? Du är ju svart!”

Queensboro Bridge

För att få de båda kontrahenterna att förstå att här i hotellkorridoren kunde de inte stå och dividera. Antingen slutade de upp eller så tänkte vi följa dem ner till lobbyn och se till att de fick tillkalla polis i receptionen.Det var naturligtvis ingen av parterna intresserad av men till sist fick vi in dem i hissen och ner i lobbyn och när vi stod där i den enorma lokalen så gav vi dem de gällande alternativen igen. Antingen släppa vad som helst och försvinna iväg åt varsitt håll eller så ser vi till att få hit polisen så löser ni problemet med deras hjälp. Efter lite diskussion så insåg de att vi menade allvar så de lommade iväg.

Det här hotellet var fullständigt nedlusat med prostituerade. Första tre våningarna var upphyrda av de sociala myndigheterna för hemlösa eller utförsäkrade stackare. Hotelldörrarna stod i flera fall på glänt och det låg hostande, stönande, suckande människor med droppställningar runt sängarna och dog där. Våning fyra till sex var en myrstack av prostituerade som kom och gick med ständigt nya kunder. Det var ibland enormt beklämmande att se unga höggravida crack-påtända tjejer för tredje gången åka upp med en ny kund i hiss.

När vi stod och dividerade med Zapata och den mörka Afrodite i lobbyn så var det en grupp människor bredvid oss. Jag noterade att den ene mannen i sällskapet iakttog oss intresserat. När bråkstakarna lämnade hotellet så kom han fram och presenterade sig. Han hette Ronald och var predikant. Han var med sin församling från bergen utanför Kentucky i New York för att predika i gathörnen och dela ut biblar till de fattiga.

Ronald var trevlig, välklädd och vältalig. Hans anhang verkade inte vara lika belästa och smarta. Vi hamnade i ett långt resonemang och en invecklad diskussion och till sist bjöd vi upp Ronald och en av hans lärljungar till vårt rum. Vi hade en lång kväll diskuterandes religion. Lärljungen, som vi senare kom att kalla ”Rotmosansikte” pga. att han faktiskt såg ut som en portion rotmos i ansiktet höll samtalet på en lite lägre nivå efter att ha förhört sig om den svenska prisnivån på Coca-Cola och ett par Levis 501 så satt han djupt försjunken i tankar om hur dyrt det skulle vara att leva i Sverige. Någon gång nu och då vaknade han upp ur sina funderingar och frågade ånyo bara för att bekräfta att vi hade gett honom rätt pris på läsken eller byxorna för att sedan åter sjunka in i sina grubblerier.

Det blev en trevlig kväll men Mange blev trött och klarade inte att hålla sig något sånär trovärdig som väluppfostrad. Han började slänga ur sig larviga kommentarer och snart tyckte Ronald och jag att Mange och Rotmosansikte behövde komma i säng. Men vadå, prata med folk kan man ju säkert göra hemma ändå!

Hemkomsten

Vi fortsatte att vara lätt irriterade på varandra under hela vårt besök i New York. Mange ägnade massor av tid att gnälla på än det ena än det andra men göra något annat än att gå omkring och inte göra någonting var inte aktuellt, det var fel. I efterhand har jag förstått att han var rädd för att behöva handla i en situation han inte skulle kunna hantera. Han gick ju igång och oroade sig över detaljer som dricksnivåer vilket antagligen var anledningen till att Mange bara ville äta på hamburgerställen, pizzerior och handla färdigmat på ”kinesen”.

Jag föreslog saker och han sa nej. Det mesta kunde man ju göra hemma också. För Mange var syftet nog mest att kunna säga att han varit där inte själva upplevelsen i sig. Det var häftigt att kunna säga att han hade varit i New York vad han gjort där var inte av intresse.

På flyget hem gick han igenom allt dåligt med resan och lyckades få ihop en sammanfattning av negativitet som varade hela åttatimmarsresan hem.
Så tro mig att när vi klev av flyget och hade plockat upp våra väskor så visste jag besked. Mange tyckte att det här hade varit en riktig skitresa, jag trodde nästan ett tag att det var han som knallade runt utan en stor del av överläpp i ansiktet med svedan påminde mig emellanåt.
Döm därför av min förvåning när vi kommer gående med våra väskor och Mange vid åsynen av sin flickvän bryter ut i ett; ”-Fan vilken häftig resa. New York är så jävla coolt!

Men det är sant. New York är coolt. New York är häftigt!
Det kommer man aldrig ifrån!.

Jaywalking