Etikettarkiv: musik

Nu kommer Karin med ljuset

KarinEn vändningens dag. Det har visserligen varit soligt ett par dagar men idag var den första riktiga sommarkänslan. Karin är här hos mig i helgen och det känns verkligen att jag inte träffat henne så mycket senaste månaderna. Det var alldeles för länge sedan hon var här senast. Jag uppskattade verkligen att hon tog tag i den här kvällen med egna initiativ. Det var hon själv som ville gå en promenad ner till sjön, visserligen med den fullständigt galna föreställningen om at det skulle kunna gå att bara men ändå. Efter att ha förklarat hur kallt det skulle vara i sjön så tog vi med en handduk så hon skulle kunna doppa fötterna i alla fall.

I morgon är det mycket praktiska saker som står på agendan men jag hoppas att vi kan sysselsätta oss på ett sätt som gör att vi kan få ut så mycket som möjligt av de här dagarna tillsammans. Sommarkvällskänslan var fullständig på väg upp från badet när det på tomt efter tomt tändes grillar och fulländades av tonerna av Gasolin från fönstret i ett hus där några ungdomar grillade och drack öl. Tänk att de nya generationerna lyssnar på samma musik som vi gjorde, men det är klart, en bra låt är en bra låt. Punkt.

Nu tänker jag ägna mig åt att behålla känslan av närhet med min Karin resten av helgen. Tack sommaren för att du visade dig idag.

Karin

Karin

Karin

Karin

Arturo Fuente Special Selection

Sjön Addarn

Karin

Karin

Karins nyfunna stenar

Pappa fotograferad av Karin

Briljanta bravader (idag för tio år sedan)

Idag är det tio år sedan jag och min bror Anders tillsammans med Perre och Nicke klev in i en replokal i Nacka för att spela musik, utan någon riktig plan för hur det skulle gestaltas. Själv hade jag aldrig muciserat tidigare i mitt liv (förutom någon kaotisk ABF-kurs i akustisk gitarr för länge länge sedan). Det här var ett år när Anders flyttade åter till östkusten efter en herrans massa år på västkusten och Perre började jobba som säljare hos mig på Södertörns EnergiCenter, samtidigt som Anders i samband med flytten också började jobba hos Nicke.

Jag har ingen aning hur mycket de andra grabbarna hade snackat innan om detta men jag kommer tydligt ihåg när Perre sa: ”-Nu när Andres jobbar med Nicke borde vi ju dra ihop ett band och börja lira ihop!”
Det var i mina öron en lysande idé men jag förstod inte alls att det i Perres fråga även innehöll en fråga eller ett önskemål om mitt deltagande, så jag svarade honom att det lät fantastiskt att de skulle börja spela tillsammans.
Perre tittade på mig och sa att jag var inbegripen i planen om ett band. Naturligtvis protesterade jag med argumenten att jag både var tondöv och aldrig kunnat bidra med något i musikaliska sammanhang. Det behövdes dock inte många sekunders övertalning från Pers sida för att få min fåfänga och mitt ego till att straxt ha beställt en bas från Thomann. Det gick fort!

Väl i replokalen så hittade Nicke en låt som han tyckte var lämpligt material för mig att börja med som tondöv och nykläckt basist. Sextondelar. Man tackar.
Efter första repet var jag helt slut i höger underarm; mjölksyran fyllde varenda muskelfiber.
Efter detta första tillfälle så fortsatte våra musiksessioner varje onsdagskväll. Väldigt sart så började vi skapa egna låtar och alla bidrog på olika vi i skapandeprocessen och det var en mycket rolig och positiv period i mitt liv.

Karin och Dolly Style

I torsdags så tog jag med mig Karin till Upplands Väsby och uppträdande av Dolly Style. Det var med, bokstavligen, spänd förväntan som Karin höll ut och väntade på att tjejerna i Dolly Style skulle komma upp på scenen. Det bjöds på fyra låtar innan det var slut. Visst, det är en ung publik och ett köpcentrum men den unga publiken innebär också att det förväntas att inhandlas merchandise så lite mer artisteri kunde man kanske önska. Nåväl, med Karin på axlarna så fick hon en bra plats för att se tjejerna.
Redan under första numret så kände jag en viss undran inför företeelsen som gruppen utgör. Är alla de där dansstegen verkligen riktade till målgruppen flickor 8-12 år eller är det en flört med deras pappor också? Andelen pappor som var på plats antyder att pappor också får ut något av bandet, uppenbarligen.

Efter föreställningen så ställde vi oss i kö för att få plansch och t-shirt som inhandlats att bli signerade. Det var en rejält lång kö och det tog lång tid men Karin var stoisk och efter åttio minuters köande när vi äntligen var framme så hade hon bara frågat om klockan tre gånger. Tjejerna i Dolly Style (och produktionsapparaten runt dem) är oerhört professionella och efter en och en halv timmes signerande och fotande så tog de sig fortfarande tid för varje liten unge som kom förbi och när jag skulle ta en bild på Karin och gruppen så bad de mig ta om bilderna så att hela gruppen kunde titta in i kameran.
Mycket proffsigt.

Karin ville dock inte att jag visade bilden här så det blir en svart bild istället.

Dolly Style i Upplands Väsby

Karin vill inte vara med på bild

The Great Scandinavian Guitar Show

Efter jobbet idag styrde jag kosan mot Fryshuset för årets variant av Scandinavian Guitar Show. Min basistkollega Benke Backhaus skulle också dit så vi synkade ankomsten och lullade runt och kikade på gitarrer och ett fåtal basar och samtalade trevligt och dessutom oerhört initierat i ämnet. Tack vare mässpriser så kunde jag slå till på ett paket nya strängar till min Ibanez och lite patch-kablar till effektboxarna.
En avrundning med kaffe och en chokladmunk så var vi klara för den här gången. Ett trevligt avbrott i min jobbhelg även om antalet basar var begränsat, men sällskapet och en stunds socialt umgänge på musikmässa fungerar ju alltid.

Bas

Rapport från dagen

Ljudbord redan? Det är ju bara oktober

I måndags var jag ute på ett litet speciellt uppdrag. Min vän Tarzan har kämpat i motvind för att bygga en hemmastudio samtidigt som han kämpar på med att vara en bra farsa och en omhändertagande pojkvän och försöker få ihop alla livets trådar. För ett tag sedan så tuttade någon på deras bostad och under tiden som Tarzan sliter med att lösa detta så samlade The Nasty Twelve (föreningen för vuxenmobbing och basism) in lite pengar för att köpa ett mixerbord till vår kära kamrat. Efter att Magnus hade lyckats hitta ett Mackie-bord så skulle vi ha överlämnat bordet till Tarzan förra veckan men det strulade till sig med jobbrelaterade spörsmål för Magnus så vi sköt det till måndagen istället. Nu ville det sig inte bättre än att Tarzan slutade tidigt på dagen och bara satt nere i replokalen och väntade på oss och jag slutade ett par timmar tidigare än Magnus så jag åkte ut till Arninge och hämtade upp bordet för leverans.
Det verkade som vår vän blev glad över bordet.
TNT” gjorde det igen. Hjälpte en vän som behövde det. Känns bra.

Mackie

Tarzan

Om man får drömma en liten stund

Om man får fantisera om det förbjudna en liten stund. Om man skrapade fram den där jättevinsten på Triss eller liknande och kunde investera i sig själv och en själsligt uppbyggelig långsam ekonomisk förlust så skulle min dröm vara att öppna en butik. Den där typen av butik där man har ingången i mitten och två skyltfönster vid vardera sidan av entrén. Butik och lager på entré-planet och bostad på våningen över. En Moto-Guzzi motor tillsammans med några snygga basar, lite boktravar och vintage kameror skulle pryda skyltfönstret. Jag skulle anställa någon snubbe som stod i bas- och gitarrverkstaden och reparerade och byggde instrument medans jag ägnade mig åt att köpa och sälja gamla kameror, udda och ovanliga objektiv och en massa olika filmrullar. Jag skulle sälja vintage-klockor och tillbehör. Åka runt och jaga obskyra bil- och motorcykeldelar, sådana som bara kan vara bra att ha och sådant folk eftersöker. I butiken skulle det ständigt stå en panna färskt kaffe i fikahörnan där kunder skulle kunna hänga i sofforna för att få dagen att gå, för att berätta gamla skrönor eller helt enkelt bara för att vänta att deras instrument blir injusterade. En gammal radio spelar jazz och på baksidan skulle det ligga ett garage med plats för två tre bilar och motorcyklar. Det skulle vara fönsterluckor för fönstren och skyltarna skulle vara handmålade. Där skulle jag kunna gå och pyssla, göra ingenting nyttigt för mänskligheten alls. Bara vara ett litet nav i något slumrande samhälle i vårt avlånga land. Det vore en dröm.

Butik

Butik

Butik

Butik

Butik

Konsert i Rö kyrka

För snart ett år sedan så var jag vid Rö kyrka för första gången. Nu dök det upp ett ypperligt tillfälle att få se lite mer av kyrkan då det var konsert med gitarristen Magnus Gutke på söndagskvällen. Kvällssolen gav ett fantastiskt sommarkvällsljus över hela Roslagen och det var trevligt att få en chans att se kyrkans interiör.

De tacksamma döda
Klicka på bilden för att få en förstorad kopia.

En av kalkmålningarna var mycket intressant då jag inte kan påminna mig om att jag har sett något liknande tidigare. Det är bilden av De tacksamma döda. Jag citerar Bengt Ingemar Kilström som författat häftet om Rö kyrka: ”Man ser en kyrka med torn och hög spira, omgärdad av en kraftig ringmur med två stigluckor. Utanför muren ses fem riddare, och en annan riddare har redan tagit sig in på kyrkogården. Denne försvaras mot sina förföljare – de fem andra riddarna – av döda, som stigit upp ur sina gravar och försett sig med diverse allmogeredskap. Enligt den legend- återgiven i flera medeltida exempelsamlingar – som motivet bygger på, brukade den fromme riddaren varje gång, han passerade en kyrkogård, bedja för de döda. Av tacksamhet härför försvarar nu dessa riddaren, då han själv råkat i trångmål.”

Andra intressanta artefakter är valvbrickan med motiv av Nådastolen och den del av ett gammalt altarskåp med S:t Eskil och S:t Laurentius och naturligtvis kalkmålningen av heliga Birgitta. Läs gärna Riksantikvarieämbetets bok om kyrkorna i Uppland på länken:
http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/9680/978-91-7209-742-1.pdf

Rö kyrka

Rö kyrka

Rö kyrka

Heliga Birgitta
Klicka på bilden för att få en förstorad kopia.

One Moment In Time – VIII

Blackie LawlessJag minns det fortfarande tydligt. När jag satt hemma på Hundhamravägen 33 i Norsborg och bläddrade i det senaste numret av Kerrang!. Bilden på baksidan av en svettig, blodig Blackie Lawless med bultar och sågklinor och den där inte helt subtila texten ”Death From Above” på basen. Attributen och attityden, jag visste redan när jag såg bilden att jag skulle älska W.A.S.P.
När jag hade lyckats få reda på vilket datum deras debutsingel ”Animal (Fuck Like A Beast)” skulle släppas i Sverige så fanns det ingen tvekan. Jag åkte in till Stockholm och målsättningen var stenklar. Jag skulle komma hem med ett exemplar av plattan. Väl inne i stan blev jag aningens förvirrad av att det inte var en lång kö till butiken, borde inte alla hårdrockare vara ute efter den här 45-varvaren?

Titta på mikrofonstativet. Kätting!
Det var så bra med alla genomtänkta detaljer.
Plattan då? Den var så mycket bättre än jag hade kunnat anat. Ljudet var tungt och otämjt utan att bli för slamrigt. B-sidan ”Show No Mercy” håller jag fortfarande för en av deras bästa tidiga låtar. I dag är W.A.S.P. bättre än någonsin men den där första singeln och det följande debutalbumet var fantastiskt bra. Hur affärsmässigt genomtänkt titeln ”Animal (Fuck Like A Beast)” än var så var W.A.S.P. resultatet av Blackies experimenteranden med band som Sister och Circus Circus, vilka i sin tur var den självklara förlägningen av samarbetet med Arthur Kane i ”Killer Kane Band” efter att de spelat ihop i New York Dolls. W.A.S.P. var egentligen bara det självklara hårdrocksbarnet till New York Dolls. Det visste jag inte då men jag hade det ju redan i mina musikgener.

Rock och öl

Efter en perfekt påskmiddag hos morsan och gunnar så skjutsade jag hem barnen till deras mamma innan jag vände kosan söderut igen. Jag och Tony hade bestämt att vi skulle drick några öl och lyssna på skön musikMoonshine Cruisers motorgård i Farsta. Det blev en bra kväll med Truly Lover Trio från USA och The Troubled Three från Sverige som spelade hela kvällen lång.

Moonshine Cruisers

The Troubled Three

Folk minglar loss

Truly Lover Trio

Per Han på Stampen

Gitarr och stärk När Per Han hade release-spelning för sitt senaste album Mellan dig och mig så jobbade jag och kunde inte komma loss. Det sved lite att inte få höra de nya låtarna live och när jag sedan fick Magnus att lyssna på Pers musik så kände även han ett sug efter att få höra Per live. Efter en längre väntan och inga signaler från Per att något var på gång så flaggade Per plötsligt på för ett gig 18 februari på Stampen av alla ställen. Stampen hade jag nog inte satt min fot på sedan 1991. Det var ju ett tag sedan minst sagt. På den tiden så hängde jag och Mange mest hela tiden och plötsligt hade någon kusin till honom flyttat till storstaden och fått jobb som servitris på Stampen. Så med en möjlighet att slippa betala inträde så hängde vi under en period relativt frekvent på Stampen och lyssnade på mediokra jazz-band, bl.a. så hade vi det ytterst tveksamma nöjet att lyssna på John Pohlman och hans band men det var så dålig fantasi bland de där banden som spelade i källarvåningen att efter en veckas häng på Stampen så kunde man ropa Ace in the hole unisont med bandet när de presenterade låt nummer fyra på deras spellista!

Nu skulle vi alltså få nöjet att se och höra Per Han med band live med de nya låtarna. Det var kul att få med Magnus och Titti också. Det visade sig att Titti musicerat ihop med Pers trombonist, det är en liten värld. Vi var tidiga på plats och satt och ljög ikapp som bäst när soundcheck påbörjades. Instrument för instrument gicks igenom. Medhörningar kontrollerades och justerades, men jag blev mer och mer förbryllad över att ljudteknikern inte verkade vilja göra något åt sångljudet. Per hördes knappt och jag satt två meter från scenkanten!

Till sist när det verkade närma sig avrundning på soundcheck så kände jag att jag bara var tvungen att gå fram och påpeka för ljudteknikern att sången inte hördes ut. Jag vet att det är ungefär det värsta en ljudtekniker kan tänka sig att någon lam stackare har åsikter om hans jobb men det här var katastrof-läge!

När jag påpekade problemet vände sig ljudteknikern om och snäste irriterat, som väntat iofs., ”-Sångljudet tar vi sen!”. Visst men nu hade jag i alla fall gjort honom uppmärksam på problemet. Även om han inte vill lyssna på den lame stackarens råd så borde han ju ta det med sig i det fortsatta ljudrattandet.

Per Han med band

EFter soundcheck så var den en cirka förtiofem minuter till bandet skulle sparka igång så jag, Magnus och Titti begav oss iväg för en fika och matbit. Väl tillbaka på plats så hade bandet precis börjat spela. Nu hamnade vi längre bak i lokalen men det var fortfarande samma problem. Pers sång hördes inte. Knappt alls. Med tanke på att hans musik bygger mycket på Pers sång och texter så sved det i kroppen. Fullspäckat med folk som är där för att se honom och så kan han inte göra sin musik rättvisa. Han hörde antagligen utmärkt själv i medhörningen men ut i lokalen…inte mycket.
De första två låtarna stod ljudteknikern och hängde över mixerbordet men varje gång han gick ut i lokalen så var det inder ett solo, en instrumental bit. Han verkade nöjd med sitt verk. Lagom lågåannad och en underläpp hängande som på en död mört så hörde han inte att sången, det viktigaste av allt, totalt dränktes av instrumenten som låg minst 20 dB över sången. Efter två låtar försvann han? Oerhört irriterande och plågsamt. Man ville ju att Per skulle få ett kanongig.

När Per gick av för paus efter första set så gick jag fram och meddelade läget. Jag vet inte om de fick något korrigerat för jag klarade inte att vara kvar och se den där odugliga ljudteknikern förstöra mer av spelningen.

Magnus & Titti