Etikettarkiv: Matte Welin

Mästarinnan och jag

Under min tillbakablickande kategori ”One moment in time” tänkte jag bjuda på en dartrelaterad historia från 1992. Roslagstull sjukhus hade stängt och hela kliniken flyttade till Huddinge sjukhus och så all personal med den. Efter att ha smygit runt på avdelningen nattetid i ett par år så blev det arbete dagtid på avdelningen när vi kom till Huddinge. Efter ungefär ett halvår där så skickade min arbetsgivare mig och en kollega på kurs. Vi skulle lära oss vad vi utfört i praktiken i flera år, som ett 10 veckor långt avbrott i arbetet.
Det var många olika erfarenheter som samlades i klassen och det var en övervägande del unga människor. Tjugofyra år gammal var jag ändå inte yngst på kursen men övervägande delen av de deltagande var nog mellan tjugo och trettio. Hur som helst så blev vi ett ganska stort gäng som började umgås tillsammans även på kvällarna ch det blev en del roliga utekvällar med det här gänget. En av mina studiekamrater, Annica berättade att hon hade vunnit SM i dart och därmed blivit svensk mästarinna. Det triggade mig genast naturligtvis. Några år tidigare hade jag och en dåvarande kollega alltid med oss dartpilarna på krogen (läs svartklubbarna) och när vi hittade några spelsugna kombatanter så gick vi alltid därifrån med pengar på fickan. Så naturligt föreslog jag att Annica skulle erbjuda mig en match. Hon sa blankt nej. För tillfället valde jag att inte tjata på henne men den kvällen så såg jag till att lägga ner dart-setet i jeansjackan och jag tänkte inte lägga ifrån mig dem igen innan jag fått min match.

De följande veckorna ägnade jag mig åt att fiska ur Annica information om hennes dartspelande bit för bit. Varje gång fick jag ytterligare en liten pusselbit men jag var försiktig med mitt fiskande efter information och snart visste jag att hon hade pilarna med sig i väskan. Vid ett tillfälle kände hon att hon ville briljera lite så hon berättade att hon vid ett tillfälle hade vunnit över Stefan Lord vilket naturligtvis väckte min lust att spela mot henne än mer. Skulle jag vinna mot Annica så skulle jag ju ha vunnit mot den som vunnit mot världsmästaren. Det skulle kännas rätt bra för en enkel barhustler.

Egentligen visste jag inte hur bra eller dålig jag var egentligen. Jag hade ju aldrig provat klubbspel men samtidigt hade jag ju mött någon klubbspelare nu och då ute på mina hemmabanor och aldrig förlorat. Så mitt självförtroende var ganska bra och jag visste att jag behärskade konstarten psykningar till fullo även om det inte skulle fungera lika bra på en kvinna som en man. Man måste ju till syvende och sist uppträda som en gentleman, nu och då.
Veckorna gick och jag började tro att det aldrig skulle bli ett möte framför tavlan mellan mig och Annica. Så, sista veckan på kursen, med bara dagar kvar så hamnade vi ett gäng på Hirschenkeller (som låg lokaliserat på Regeringsgatan på den här tiden) fär att lyfta en bägare eller två. Jag bad en annan i sällskapet fråga Annica om hon hade sina dartpilar med sig och när hon svarade ja så föreslog jag glatt att vi kunde ta en match nu när vi var på ett ställe där det fanns darttavlor. Jag visste att hon skulle försöka komma undan men jag visste också att vårt sällskap inte skulle låta henne komma undan med det.
Så det blev match. Men det blev också ett antiklimax. Jag har varken förr eller senare vunnit så snabbt och så enkelt i dart. Men det var ändå en vinst. Efter den här utmaningen så spelade jag en tid senare mot en annan klubbspelare, i hans hem och på hans träningstavla. Jag vann då också. Nu när jag efter 25 års uppehåll plockade upp pilarna igen inser man hur mycket man har tappat och att man kanske skulle ha gett det en chans när man ändå spelade hyfsat. Hur bra man hade kunnat bli med regelbundet spel och träning får man aldrig veta men jag vårdar minnet av mina gamla segrar ändå.

Söndagspyssel

KarinEfter att ha flängt runt och jobbat hela helgen så kom jag hem lagom till söndagsmiddagen, och så fort jag kom innanför dörren möttes jag av en överlycklig Karin.

Hon hinner i stort sett bara träffa mig på nätterna, så det kanske inte är så konstigt att hon burrar in sig så nära pappa som det går när vi sover.
De mina verkar dock ha haft en god helg, så jag hoppas att allt är som det skall.

Carl har varit på kalas i någon bowlinghall och Sofia och Erika har haft en utbytesdag med några bekanta i Ängby. Ett barn här, ett barn där och lika med barnen i den familjen.

Skulle ha behövt en dag till den här helgen. Jag har en hel del kvar att göra, framför allt på det administrativa planet.

Glädjer mig dock med att Elsas helt underbart smaskiga revbensspjäll blev familjens gemensamma avslutning på den här helgen.

Nästa helg är Elsa och Karin på Malta och vi andra får mysa ihop det så gott det bara går!

Matte Welin

Min stund i rockhistorien – II

TreatDet hände sig en blöt afton vintern 1988/89 då jag och min vapendragare Matte Welin var ute på en av våra långa indränkta sessioner som började när dygnet startade. Vi slutade jobbet på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen vid midnatt och brukade sedan programenligt bege oss till M•bar•go på Bergsunds strand (som mot alla odds fortfarande ligger kvar…och bardisken är banne mig densamma fortfarande) där sista beställningen brukade gå i stort sett när vi klev in vid 00:05. Våra beställningar brukade vara en av två möjliga. Antingen så beställde vi tre stora stark var eftersom vi redan planerat att gå vidare, eller så beställde vi varsin stor stark och jag ägnade tiden till stängning klockan ett att tjata, gnata och argumentera för att vi skulle fortsätta vår färd genom natten mot Mattes bättre vetande och erfarenhet.
Oftast fortsatte vi.

Efter M•bar•go var det Kungsträdgården som gällde. Där hade vi möjligheten att välja mellan Café Opera, Victoria och Daily News. Jag tror att vi var på Dailys en enda gång och på Cafét en handfull gånger. Det var Vickan som var vårt ställe i Kungsträdgården på den här tiden.
Vickan hängde man till stängning klockan tre. Eftersom vi oftast kastat i oss våra tre stora stark på M•bar•go så var vi småtankade när Vickan stängde och nu ville man ju inte sluta kvällen, vi hade ju just startat.

Stället vi avslutade våra frostnätter på var Longhorns i Södra Hammarbyhamnen. 50 meter från entrén till Ahlsell VVS, vår arbetsplats, satt vi till arla morgonstund och lite till. ölen flödade ymnigt ur gudarnas horn. Longhorns var en svartklubb.
Vägg i vägg låg Pipeline, en betydligt mer ansedd svartklubb som mellan varven förekom i kvällspressen då man gjorde regelbundna tillslag mot klubben och ibland lyckades få med sig någon packad kändis från stället.

Vägg i vägg låg alltså Longhorn. Inte ens polisen verkade känna till stället med tanke på hur lång tid det tog innan de ”raidade” stället. På den här tiden hade kokainet slagit igenom ordentligt i Stockholms nattliv (något som kvällspressen verkar förvånade över fortfarande idag med jämna mellanrum) och eftersom detta var en svartklubb som ingen trodde att polisen kände till så var det ordentliga mängder av denna drog, plus amfetamin och röka naturligtvis.
Två absurda scener med kokain från Longhorns minns jag fortfarande starkt.
En gång när jag var riktigt sliten och trött och satt vid ett bord med min öl i handen (var det Heineken de sålde?) bredvid två dryga typer som skröt om sina snövita affärer. En av biverkningarna på kola är storhetsvansinne och odödlighet och de här två figurerna hade fått sin beskärda del av megalomani, tro mig.
Det skröts i massor om hur många kilo som flyttats mellan olika spelare och det var ett sandlådeskrytande utan dess like.
Till sist var ena snubben tvungen att visa sin storhet.
Han öppnar sin väska under bordet och slänger upp en påse med det vita pulvret och det är ingen tvekan, detta är en kilopåse!
Han slänger upp stilett och skär ett snitt längs med hela påsryggen och säger något i stil med:
Ta för er!
Jag var vid den här tiden som jag nämnde trött och sliten. Jag var 19 år. Och framför mig låg det vakenmedicin för massor av pengar och jag var inbjuden på festen.

Jag har ännu idag inte tagit narkotika och kommer antagligen aldrig att göra så, men den där gången var det nära, frestelsen var stor.

Det andra minnet är från det tillfälle då Longhorns då äntligen hittades av polisen.
När de stormade in och alla, jag säger alla, reagerade blixtsnabbt när killen i dörren ropade att polisen kommer.
Det var ett snöfall inomhus.
Ett snöfall av små grampåsar med kola som singlade genom luften och som täckte stora delar av golvet.

Det hände att Matte och hans band Blueheads spelade på Longhorns. Matte spelade bas och vad jag minns, vilket inte är mycket, så spelade de bara covers.
Vid några tillfällen dök ett par av killarna från Treat upp på Longhorns och tydligen kände Matte gänget.
Treat var på den här tiden det stora bandet efter Europe och jag vet inte om det bara var som jag upplevde det men jag tyckte att de var skitdryga.
Det var Robban Ernlund och en kille till, kan ha varit gitarristen Anders Wikström men jag är inte säker, som dök upp och naturligtvis genast fick en hög med ryggdunkare runt sig.
Jag var ju en hårding från Norsborg och tyckte redan på den här tiden att Treat var ett uselt band så jag förstod aldrig varför det alltid svärmade en klunga runt dessa, i mina ögon wannabies?!

Vid ett tillfälle så dök Treat-killarna upp när Blueheads skulle lira. Det var naturligtvis en spontan kul grej, men jag tyckte då att det bara var fånigt poserande när Robban Ernlund gjorde Blueheads sällskap på scen och tog över sången.
Jag diggade på framför scenen trots vad jag tyckte, det störande momentet på sång, det var ju ändå Rock’n’Roll.
Plötsligt ramlar eller puttas jag framåt och för att hålla balansen och inte ramla så tar jag ett halvsteg framåt och sätter ner foten…och får olyckligtvis foten över Robbans mikrofonsladd.

Robban tystnade…ofrivilligt men det var verkligen inte min mening.

Jag förstod senare på Matte och på blickarna från Treat-killarna att jag ansågs vara något som katten hade släpat in.
Men vadå, jag var 19 år ung och hade fått ytterligare ett: moment in Rock’n’Roll!
😉