Etikettarkiv: Mange

En flaska Seagram’s V.O.

Min polare Mange och jag var väl kanske i vissa avseenden mer vilda än tama i vår ungdom och det här var en kväll när jag var 16 år (Mange hade hunnit fylla sjutton år) och vi umgicks mycket med ett gäng från Huddinge där alla var ett par år äldre än oss men vi var nog kanske de vildaste figurerna i gänget, kanske just som en kompensation för vår yngre ålder som gjorde att vi ville visa oss på styva linan. Vi hade kommmit över en flaska Veuve Cliqou och en liter Seagram’s V.O. Champagnen hade vi delat redan kvällen när vi kom över den. Whiskyn ville vi spara till ett lämpligt tillfälle, vilket antagligen mest betydde nästa fest med gänget. En kväll när gänget var ute och rullade i trakterna så kom de förbi när jag och Mange satt hemma hos Mange på Hundhamravägen 77. Vi satt i Manges pojkrum när någon fick syn på whisky-flaskan och Peters tjej Jane började tjata om att hon ville smaka. Vi försökte undvika att öppna flaskan men till sist van Jane den diskussionen.
Jane, uttalade sitt namn Gen och var en rödhårig amazon med rapp käft och skinn på näsan. Det var hon som introducerade porrfilmen F i gänget, vilken blev lite av en kultrulle i våra kretsar. Jag gillade henne, hon var en tuff tjej.

mange hämtade två glas och hällde upp ett par skvättar i vardera glas. Det ena glaset gav han till Peter som glatt hade hejat på Jane när hon tjatade för att få Mange att öppna flaskan och bjuda på whiskyn och det andra glaset fick Jane. Jane ratade whiskyn direkt hon hade läppjat på den. Likaså Peter. Det var väl ingen i sällskapet som hade någon vidare erfarenhet av whisky och nu stod vi där med bruten kork och två glas whisky. Det var bara att köra. Mange och jag svepte varsit glas och konstaterade att nu fanns det ju ingen återvändo. Vi hävdade att vi tyckte att det var gott och jag vet inte vad Mange tyckte egentligen men jag tyckte att det var gott. Så vi körde på. Mange hällde upp så skålade vi och svepte och fortsatte så tills hela litern var urrucken. Det tog knappt femton minuter.
BluefishNär vi hade tömt flaskan så fick gänget bråttom att lämna Manges pojkrum. De började skruva oroligt på sig och konstaterade att den bruna drycken snart skulle ge avsedd efekt och att jag och Mange snart skulle vara rejält berusade. När siste man lämnat lägenheten och Mange stängde dörren tappade han balansen och vinglade till och hade störtat med näsan i golvet om han hade tappat taget om dörrhandtaget. Vi bestämde oss för att snabbt ta oss ut för att minska risken för katastrofer inomhus då Manges morsa var hemma också. Efter att fnittrande snörat på oss kängorna så pulsade vi ut i februari-snön. Det är väl lite oklart exakt vad vi gjorde men vi gick hem till en gemensam bekant en bit längre bort i Norsborg. Enligt hans mamma som öppnade dörren hade jag stått nedanför trappsteget vid dörren och hållt upp Mange för att han inte skulle ramla bakåt och puttat honom framåt för att han skulle ringa på dörrklockan. När vi lämnade hade hon gått över och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när vi lämnade stället och gick vidare. Hon lät hälsa genom sin son att det hon hade bevittnat var en Roland som bar Mange i sin famn pulsandes genom den översnöade fotbollsplanen. Nog blev vi fulla alltid. Det blev ännu en kaosartad historia som bättrade på vårt rykte. Det roliga är att den där tomflaskan, den har följt med mig genom alla åren och datumet 3/2-84 är inristat med hjälp av en dartpil i etiketten. Den står här bredvid mig i detta nu och därför fick ni läsa den här historien nu.

Charles Bronfman opens up about Seagram’s demise: ’It is a disaster’

Erika tar studenten

En dag att minnas och att förundras över. En dotter som tar studenten och sätter allt i ens eget liv i perspektiv. För tjugofem år sedan så gick jag på Norra Real själv. Jag och min polare Mange gick på Komvux och läste in svenska, engelska och samhällskunskap. Som man brukar säga, om någon då hade påstått att jag tjugofem år senare skulle ha en dotter som tog studenten i samma skola så skulle jag ha ansett dem som galna. För det första att jag skulle ha några barn. Ingick inte i planen. Att jag skulle ha barn som växte upp någon annan stans än i södra förorten och kunde gå i skola i stan. Otänkbart. Men där ser man vilken oförmöga att tänka sig det otänkbara men fortfarande fullständigt möjliga man går omkring med. Nu stod jag där och min dotter sprang ut.

Som studentpresent fick Erika åka limousine från skolan och hem där Elsa hade anordnat ett trevligt kalas.
9 juni 2016, Erika tog studenten. Pappa är stolt och rörd.

Erika på Norra Reals skolgård strax innnan utspringet

Niclas med skylten

Erika, Ada och Emma

Erika och Sofia

Ada, Emma & Erika

Ada, Emma & Erika

Ada, Emma & Erika

Ada, Emma & Erika

Emma, Ada & Erika

Ada, Emma & Erika

Erika Casselbrant

Klocka från förr

I vintras så funderade jag på om man kunde få tag på en likadan klocka som den jag hade till låns av Mange när vi vandrade över Abisko 1994 eller om man kunde plocka ihop en liknande men med mekansikt/automatiskt urverk istället för en kvarts-variant. Jag drog igång en efterlysning på dinkanKlocksnack.se i tråden ”Hjälp identifiera gammal Seiko”.
Tanken var att dels försöka identifiera klockan och dels att se om man kunde hitta delar för att göra en hommage till originalet men efter mina preferenser idag och kanske till och med låta skapa en boettbaksida som daterade och hyllade Abisko-äventyret 1994.

Nu har jag hunnit bygga på mig en mindre hög av Seiko-skrot och har i alla fall två urtavlor som kan tävla lite om rollen som modern arvtagare till originalklockan. Det som uppenbarligen kommer att bli svårast är att få tag i bott och armband som är lika matta ch mörka som originalets. Sökandet lär få fortsätta ett tag till.
På bilderna nedan så ser man hur ramen runt datum-/tid-fönstret kommer på plats igen efter att ha lossnat.

Seiko Sport 5

Seiko Sport 5

One Moment In Time – IX

Det är 1988 och jag och Mange är på Tingsrätten och väntar på att komma över ett exemplar av domen i den så kallade Styckmordsrättegången. Den parodi som fortfarande inte har fått en värdig avslutning efter drygt trettio år efter att man hittade kvarlevorna av Catrine da Costa.

Jag är ganska säker på att man skulle ha kunnat löst fallet redan från början men åtminstone när man tog ett omtag på fallet efter Per Lindebergs utmärkta bok ”Döden är en man” som synade det här rättshaveriet. En av Sveriges största och sämsta utredningar i en tid då polisen hade kommit ohjälpligt efter sin samtid vilket speglades i dels detta fall och dels i mordet på Olof Plame 1986.
Nu finns det människor, frivilliga intresserade, som har gjort den kartläggning man skulle ha gjort polisiärt från början, men nu kan det nog vara för sent. Dessutom klarar inte svenskt rättsväsende upprättelser. Inga klåpare får avslöjas och kläs av. Se bara på Thomas Quick-fallet där åklagare, utredare och en förvirrad Domare slåss med näbbar och klor för att slippa ta det ansvar som borde utkrävas av dem.

1988 i Tingsrätten

Per Han på Stampen

Gitarr och stärk När Per Han hade release-spelning för sitt senaste album Mellan dig och mig så jobbade jag och kunde inte komma loss. Det sved lite att inte få höra de nya låtarna live och när jag sedan fick Magnus att lyssna på Pers musik så kände även han ett sug efter att få höra Per live. Efter en längre väntan och inga signaler från Per att något var på gång så flaggade Per plötsligt på för ett gig 18 februari på Stampen av alla ställen. Stampen hade jag nog inte satt min fot på sedan 1991. Det var ju ett tag sedan minst sagt. På den tiden så hängde jag och Mange mest hela tiden och plötsligt hade någon kusin till honom flyttat till storstaden och fått jobb som servitris på Stampen. Så med en möjlighet att slippa betala inträde så hängde vi under en period relativt frekvent på Stampen och lyssnade på mediokra jazz-band, bl.a. så hade vi det ytterst tveksamma nöjet att lyssna på John Pohlman och hans band men det var så dålig fantasi bland de där banden som spelade i källarvåningen att efter en veckas häng på Stampen så kunde man ropa Ace in the hole unisont med bandet när de presenterade låt nummer fyra på deras spellista!

Nu skulle vi alltså få nöjet att se och höra Per Han med band live med de nya låtarna. Det var kul att få med Magnus och Titti också. Det visade sig att Titti musicerat ihop med Pers trombonist, det är en liten värld. Vi var tidiga på plats och satt och ljög ikapp som bäst när soundcheck påbörjades. Instrument för instrument gicks igenom. Medhörningar kontrollerades och justerades, men jag blev mer och mer förbryllad över att ljudteknikern inte verkade vilja göra något åt sångljudet. Per hördes knappt och jag satt två meter från scenkanten!

Till sist när det verkade närma sig avrundning på soundcheck så kände jag att jag bara var tvungen att gå fram och påpeka för ljudteknikern att sången inte hördes ut. Jag vet att det är ungefär det värsta en ljudtekniker kan tänka sig att någon lam stackare har åsikter om hans jobb men det här var katastrof-läge!

När jag påpekade problemet vände sig ljudteknikern om och snäste irriterat, som väntat iofs., ”-Sångljudet tar vi sen!”. Visst men nu hade jag i alla fall gjort honom uppmärksam på problemet. Även om han inte vill lyssna på den lame stackarens råd så borde han ju ta det med sig i det fortsatta ljudrattandet.

Per Han med band

EFter soundcheck så var den en cirka förtiofem minuter till bandet skulle sparka igång så jag, Magnus och Titti begav oss iväg för en fika och matbit. Väl tillbaka på plats så hade bandet precis börjat spela. Nu hamnade vi längre bak i lokalen men det var fortfarande samma problem. Pers sång hördes inte. Knappt alls. Med tanke på att hans musik bygger mycket på Pers sång och texter så sved det i kroppen. Fullspäckat med folk som är där för att se honom och så kan han inte göra sin musik rättvisa. Han hörde antagligen utmärkt själv i medhörningen men ut i lokalen…inte mycket.
De första två låtarna stod ljudteknikern och hängde över mixerbordet men varje gång han gick ut i lokalen så var det inder ett solo, en instrumental bit. Han verkade nöjd med sitt verk. Lagom lågåannad och en underläpp hängande som på en död mört så hörde han inte att sången, det viktigaste av allt, totalt dränktes av instrumenten som låg minst 20 dB över sången. Efter två låtar försvann han? Oerhört irriterande och plågsamt. Man ville ju att Per skulle få ett kanongig.

När Per gick av för paus efter första set så gick jag fram och meddelade läget. Jag vet inte om de fick något korrigerat för jag klarade inte att vara kvar och se den där odugliga ljudteknikern förstöra mer av spelningen.

Magnus & Titti

Tre trasiga Seiko

Med anledning av en klocka, en Seiko, som jag brukade låna av en polare i början av 90-talet så fick jag en idé om att plocka ihop en hommage av gamla delar. Man kanske kan hitta en boett med matchande länk i liknande färg med lite tur. Det får bli en automat istället för ett kvartsur och urtavla med visare har jag redan hittat i en hög gamla skräpklockor jag hittade. Startade en tråd på Klocksnack.se för att försöka hitta mer information om klockan ifråga. Kanske kan bli något.

TRe trasiga Seiko

Med Erika på stan

:: Sist vi gjorde ett försök att umgås så fick vi ställa in på grund av mig och mina konstiga arbetsförhållanden. Nu fick vi äntligen till en träff på stan jag och min underbara dotter Erika.
När jag stod utanför Norra Real och väntade på att Erika skulle bli klar med dagens sista lektion så kändes det plötsligt väldigt konstigt. Tänk att jag som gick på Komvux 1991 här tillsammans med Mange två terminer och nu tjugotre år senare så går min dotter i gymnasiet här. Märklig är vår värld.

Vi satte oss på ett fik innan vi tog oss en promenad bort mot Stureplan via Rönells antikvariat. Vi botaniserade bland böckerna i hyllornaRönells och Erika till och med luktade på lite gamla vackra inbundna böcker.
En titel väckte min nyfikenhet lite extra så jag inhandlade ”Den franske hovurmakaren” om André Hessén, bördig från Stora Tuna, som blev framgångsrik urmakare i 1700-talets Paris. Kombinationen klockor, Dalarna, och Paris blev för fängslande. Det skall bli kul läsning hoppas jag

Nu efter några timmar med Erika på stan idag så hoppas jag att vi får fler tillfällen att umgås bara vi två även framöver.
Kram Erika, du är en toppentjej.

Erika på stan

1988 New York

:: I’m about to tell you the story of two young swedes traveling abroad to the great adventures in America. Det hela startade en försommargryning på en parkeringsplats i Norsborg. Min kamrat Mange och jag jobbade nattetid och träffade sällan några andra människor på vår fritid. De flesta man kände jobbade vanliga kontors- och industritider och vi som jobbade nattetid vi var naturligtvis vakna på våra lediga nätter också. På dagarna sov man eller passade på att göra sina post- och bankärenden.

Den där gryningen på parkeringsplatsen på Odens väg i Norsborg. Den gryningen stod vi och pratade på som vanligt. Mange satt i sin väktarbil, på väg att åka iväg och utföra någon av de uppgifter han faktiskt hade betalt för och jag stod där bredvid och vi konstaterade att allt vi gjorde var att arbeta.

-Vi borde åka iväg någonstans! En riktig semester, åka utomlands som alla andra gör!
-Visst, vi åker! Vart skall vi åka?
-Skall vi åka kan vi lika gärna åka lite längre. Ett par veckor någonstans.
-Ja men jag har inga pengar!
-Äh, vi beställer en resa så får vi ett par veckor på oss att fixa pengarna!

Efter att ha bollat frågan fram och åter en lång stund, jag med övertygelsen om att jag inte kunde få ihop pengar för att göra resan till verklighet och Mange med samma självklarhet som alltid så beslutade vi oss till sist!
New York.
Skall det göras skall det göras ordentligt.

Sopbil

:: Redan samma dygn åkte vi in till Stockholm för att leta upp en resebyrå som kunde erbjuda oss en resa för så lite pengar som möjligt. Mange hade hittat en annons från resebyrån Tjäreborg om resor till New York för en spottstyver med dåtidens mått mätt. Det var mycket dyrare att resa på 80-talet än vad det är nu och en resa i två veckor till New York för dryga fyratusen kronor var riktigt billigt.
Vi tog oss till resebyrån och fick den information vi behövde och ställde de frågor vi tyckte oss behöva ha svar på.

Vi skulle få dela rum med två andra personer. Absolut inte fler, utan max fyra i rummen.
Vi kände att det var ett helt okej upplägg eftersom två plus två par ofta ger en bra balans. Man är tillräckligt få för att kunna lista ut vad folk går för, är lika många så att det blir svårare att försöka utnyttja situationen och med vår ungdomliga förortsomnipotens var vi säkra på att ingen, säger ingen, skulle våga ge sig på att försöka lura oss eller stjäla av oss.

Vi hade fått två veckor på oss att skaka fram pengarna för resan. Summan för enbart resan motsvarade en halv månadslön och sedan skulle det till fickpengar också. Jag sålde av lite Swedish Match-aktier (så där som man gör i förorten när man behöver realisera kontanta medel) och lyckades på så sätt betala av resan i sista sekund. Nu var det ett tag kvar till avresa så reskassa skulle hinna lösa sig också.

Överresan

:: Manges dåvarande flickvän Maria skjutsade ut oss till Arlanda den där julidagen när det var dags för avresa. Vi hade ännu inte riktigt fattat det där med olika luftfuktighet och dess påverkan av klimatupplevelsen så vi hade bara tittat på vilken temperatur som rådde i New York innan vi stack iväg.
Vi skulle få lära oss mycket om luftfuktighet.

Åtta timmars flygresa gav mig ett utmärkt tillfälle att hinna dricka mig vacker och modig på små flygplanswhisky och miniölburkar. Min vapendragare Magnus var ytterst upprörd över att jag blev tipsy och besvärade vår bänkgranne med att envisas att samtala med henne men jag har svårt att tro att hon fick några bestående men av denna ytterst oskyldiga frågvishet.
En annan sak som irriterade Mange var närvaron av rockbandet Sator och artisten Freddie Wadling på planet. De var uppenbarligen också på väg till New York och att de klädde sig efter bästa rock’n’roll-snitt retade gallfeber på Mange. Han satt och irriterades över hur barnsligt det var att bära skinnjackor och gubevars skinnbyxor mitt i sommaren. Snart skulle jag i alla fall få anledning att le i mjugg över hur knasigt det valet faktiskt var.

Hotellutsikt

:: Väl landade på John F. Kennedy International Airport så slog värmen emot oss skoningslöst. Visst visste vi hur varmt 38° var men det tillsammans med en luftfuktighet på 98% var en mindre chock. Nu skulle vi släpandes på vår packning passera passkontrollen. Det var en långdragen process. Vi köade.
Och köade…och köade.
Efter fem timmar i kö under vilken den enda underhållningen var att när man emellanåt skymtade någon av killarna i Sator så man kunde glädja sig åt att man bara hade ett par tunna bomullsbyxor och en luftig skjorta.

Hotellkaos

:: Efter att ha fått pass och visum kontrollerade så var det dags att packa sig in i en buss och åka till Manhattan. Vi färdades i mer eller mindre tyst vördnad mellan flygplatsen och Time Square där bussen släppta av oss.

Vi klev av bussen och ställde oss och stirrade på dessa skyskrapor, människor och bilar. Vilken mängd, vilken rörelse. Ljudnivån var hög och livfull, en fullständig kakofoni av olika stadsljud.
Plötsligt sa Mange:
-Var är alla sandstränder och palmer?
Jag försökte processa vad han precis hade sagt men kom av mig en aning.
-Vilka sandstränder och palmer? Vi är i New York, en storstad!
-Men det har jag sett på Miami Vice!
-Miami ligger 400 mil söderut. Ville du ha sandstränder och palmer åkte du till fel ställe!
Han muttrade något om att han bara skojade men jag är än i dag övertygad om att han inte riktigt hade koll på vad som väntade oss när vi kom fram.

Mange vid fontänNär vi hade hittat fram till vårt hotell som endast låg några hundra meter väst om Time Square så klev vi in i en gigantisk lobby. Den här lobbyn kändes lika stor som hela centralstationen hemma i Stockholm och den var också lika kallt stenbelaggd med lysrörsbelysning. Vi försökte få grepp om situationen och människor stod i klungor och grupper runt om i lokalen. Mannen i receptionen kallade fram en grupp i taget och plötsligt när han stod med sex personer vid disken så pekade han på mig och Mange och vinkade fram oss.
Han berättade att vi skulle dela ett åttabäddsrum med de andra sex personerna. Mange och jag kastade en snabb blick på varandra sedan försökte Mange förklara att vi hade blivit lovade att maximalt dela rum med två andra i ett fyrbäddsrum. Detta viftade receptionisten bort och sa att det fick vi lösa med resebyrån, han delade ut rum efter tillgång. End of discussion.

Tillsammans med de andra sex, som var ett kompisgäng i vår egen ålder från Göteborg, så tog vi hissen upp till rätt våning och tog oss fram till rummet. Mange och jag hade kommit överrens om att acceptera läget för stunden eftersom det började bli sent och var redo att ta en strid med Tjäreborg nästa morgon.

Vid fontän

:: Väl framme vid rummet så låser en av göteborgarna upp dörren och den synen glömmer jag aldrig. Vattnet gick ända upp till kanten på tröskeln och det var en hög tröskel. Över golvet flöt en råtta av det större slaget stilla fram med tassarna i vädret. Låt oss säga att den var 20 centimeter lång borträknat svansen så har jag inte tagit i.
Vi kastade en snabb blick på varandra och beslutade gemensamt i tystnad att vi inte skulle bo i det rummet. Mellan göteborgarna utbröt en massiv diskussion och eftersom det faktisk bara fanns sex bäddar fördelat på tre våningssängar så hade vi ett utmärkt skäl att baka oss ur situationen.
Vi ursäktade oss så snabbt vi kunde och tog oss snabbt mot hissen.
Vi ville ha ett försprång mot göteborgarna och hinna lösa vår hotellsituation innan de hann ner till receptionen.

The true New Yorker secretly believes that people living anywhere else have to be, in some sense, kidding.

John Updike

Väl nere i receptionen så förklarade vi läget och tryckte extra på det faktum att det bara fanns sex bäddar i det anvisade rummet. Att ta upp kringflytande gnagare ansåg vi inte behövas eftersom vi vid det här laget hade börjat förstå att service- och kvalitetsnivån antagligen gav utrymme för visst antal djur och översvämningar.

Efter en lätt animerad diskussion så fick vi ett eget rum. Nu kände vi segerns sötma. I hissen upp till rummet så konstaterade vi att händelsen med våra göteborgska vänner bara var till vår fördel eftersom vi nu hade fått ett eget rum med två bäddar och all vidare diskussion kunde riskera att vi hamnade i ett delat rum igen.

Vi satte rumsnyckeln i låset och vred om.
Det var mörkt. Så där mörkt så att man känner sig för med foten innan man tar ett steg. Kvällsmörkret var kompakt och med rummet mot en innergård så inga av storstaden ljus nådde in genom fönstret.
Det krasade under skorna. Uppenbarligen klev jag över en heltäckningsmatta och av någon anledning krasade det under skorna. Det lät nästan som glas. Skulle det kunna vara glas?
Varför skulle det vara glas i heltäckningsmattan?
Det var glas. När ögonen hade vant sig vid det kompakta mörkret så kunde vi med den sparsamma korridorbelysningen ändå se att glaset härstammade från den spegel som hade suttit på rumsdörrens insida men som nu söndersparkad låg i tusentals små bitar över hela golvet i det minimala rummet. Rummet var mindre än en normal svensk fängelsecell men det var inte det stora problemet. Det stora problemet vara att nu när ögonen så sakta hade vant sig vid bristen på ljus så kunde vi konstatera att madrasserna i britsarna bara nådde från huvudändan till halva sänglängden.
Råttorna hade kalasat sig från fotändan upp halvägs genom båda britsarna.

Ner till receptionen igen. Denna gång möttes vi dock av det metalljalusi som visade att receptionen hade stängt för natten.

Time Square at Night

På hotellet rakt över gatan var det fortfarande öppet. Vi tog några raska kliv över gatan och efter en snabb uppgörelse i receptionen och $56 senare så kunde vi sträcka ut i en queensize-säng och njuta av svalkan från den surrande airconditioning-apparaturen. Det enda fel vi kunde hitta var att alla TV-kanaler verkade fladdra mer än lovligt men nu skulle vi ändå sova. För i morgon skulle vi ta oss ner i receptionen för våran resebyrå huserade nämligen också på det här hotellet och hade en egen desk som vi hade hittat när vi kom in i lobbyn.

::Efter dusch och morgonbestyr så tog vi oss ner till Tjäreborgs egen lilla reception och försökte lösa vår nu något akuta hotellrumssituation. Det var inte enkelt kan jag säga. Tjäreborgs representant var så pårökt att han inte kunde fästa blicken på någon av oss. Att få hans cannabis-inpyrda hjärna att reagera på några som helst stimuli var en prövning och till sist insisterade vi på att han skulle följa med oss över gatan och personligen lösa situationen.

It's Your Subway

Sagt och gjort. Vi ledde över the pot smoker över gatan och fram till receptionen och vips så hade vi nu fått ett eget litet rum på fjortonde våningen. Madrasserna var inte ännu uppätna utan var två helt nya madrasser med skyddsplasten fortfarande kvar. Vår luftkonditionering fungerade utmärkt och hade kapacitet att kyla ner ölburkar till strax under kylskåpstemperatur. Tro mig att jag använde den flitigt.
Lampan fungerade och spegeln var hel.
Det enda lilla irritationsmomentet som man kunde ha haft synpunkter på var mängden och storleken på kackerlackorna. Vi försökte dock se det hela positivt och kom fram till att eftersom musen som bodde under handfatet ändå var så liten och ganska söt så kunde vi kanske stå ut med kackisarna!

Nu var det dags att ge sig ut och upptäcka New York!

Manhattan

:: Mange hade en uttalad önskan. Det vara att få se Frihetsgudinnan. Det lät väl inte som någon omöjlighet men det var en liten detalj som försvårade det hela. Mange envisades med att hävda att Frihetsgudinnan stod någonstans på Manhattan. Inga större problem att få till det kan man tycka. Ta sig ner till södra Manhattan och hoppa på en färja till Liberty Island bör väl vara det naturliga första försöket?! Dock var det inte riktigt så som Mange tänkte sig det hela. Vi bodde en bit norr om Central Park och när Mange nu ville att vi skulle gå till Frihetsgudinnan så var det för att han var övertygad om att Frihetsgudinnan stod på Manhattan.
Nu när jag försökte introducera tanken på att statyn ifråga antagligen var placerad på en ö utanför Manhattan så var svaret bara:
-Frihetsgudinnan står på Manhattan. Det har jag sett på bio!

Curb your dog!Så var den diskussionen avslutat. Redan efter palm- och sandstrandsdebaklet hade stämningen mellan oss börjat bli lite ansträngd och i kombination med staty-frågan så blev det minst sagt värre. Vi gick norrut på Manhattan, Mange först och jag strax bakom, lite lätt mumlande och irriterad. Jag förstod mindre och mindre varför vi skulle till New York. Uppenbarligen skulle vi se Frihetsgudinnan men i övrigt var det väldigt diffust vad vi kunde tänkas hitta på i staden som uppfann begreppet puls.

När vi efter första hela dagen i New York hade promenerat oss trötta och i den luftfuktighet som rådde borom förstånd svettiga och klibbiga så återvände vi till hotellet för att duscha och byta om. Nu föreslog jag att vi skulle titta närmare på nattlivet i en av världens häftigaste städer. Icke!
Gå på krogen kunde man göra hemma. Nu skulle vi gå på bio. Detta var på den tiden då det tog åtminstone sex månader och oftast längre tid innan en storfilm hade premiär i Sverige efter framgången i USA. Mange ville se filmerna som gick på stan för att vara först i vår bekantskapskrets med att ha sett filmerna och jag kände väl att det snart skulle vara avklarat med de filmer som han ville se. Trodde jag ja…

Den första filmen vi såg var The Dead Pool, den senaste Dirty Harry-filmen med Clint Eastwood. Det enda minne jag har från filmen är egentligen att det var första gången jag hörde Guns’n’Roses med låten ”Welcome to the Jungle”. I övrigt tyckte jag inte att det var någon av Clintans bättre rullar. Så, dags för lite nattliv i staden som aldrig sover nu då?

Nämnde jag att Mange tyckte att gå ut på krogar och barer kunde man lika gärna göra hemma?

Vårtsvin

Nästa film var Die Hard, numera en action-klassiker. Så det började växa fram ett mönster. På dagarna skulle vi vandra mållöst norrut på Manhattan för att leta efter Frihetsgudinnan och sedan när fötterna värkte och vätskebristen var livshotande så var det biodags. I fjorton dagar? Glöm det.
Nästa film var Rambo III. Vi såg filmen som matiné och mitt på dagen var det många minderåriga som satt i biosalongen och det var ingen liten kulturkrock att se sjuåringar fylla lokalen för att få se lite gammalt hederligt våld!
Direkt bisarrt blev det när en svart liten kille, helt klart under tio år, svårt upphetsad av scenen han beskådade reste sig och skrek:
-Yeah! Kill! Kill! Kill!

Dag tre var det dags för, just det, ännu mer promenader mot norr för att sedan svänga av mot västra Manhattan och återvända till Time Square och se på ännu mera bio.
Nu började dock biobesöken att slita lite på psyket. Efter att ha sett Rambo III tre gånger höll jag på att bli tokig. Nu när vi ändå bara skulle sitta på biografer så föreslog jag att vi skulle se den riktigt stora filmen som gick på biograferna i USA den här sommaren. Den film som gjorde Tom Hanks till en storstjärna och ett household name, nämligen Big. Tyvärr fick jag inte igenom det förslaget heller. För vi skulle se ”balla” filmer.

Big var inte ball!

Sex & drugs!

På promenad genom Manhattan:: Gå på bio och äta på snabbrestauranger! Inget försök att få gå på en lite mer ”vuxen” restaurang eller se något annat än action-film var aktuellt. Så nu började jag känna att jag kunde lika gärna ge mig ut på egna äventyr.
Det här var när Crack-epedemin fortfarande skenade i New York. Borgmästaren hade ännu inte satt ner sin fot och börjat rensa på gatorna. Var än man såg så rycktes väskor, plockades plånböcker, hustlades turister i falska förhoppningar om att få köpa prostituerade, droger och vapen lämnade de glatt över kontanta medel till slipade typer som försvann i folkmängden med en hastighet som inte stod en skållad iller efter.

Några år senare skulle man ge sig på småbrottsligheten i New York men 1988 var det på gränsen till overkligt hur öppet och oförblommerat småtjuvar och knarkare utan någon vidare inblandning från polisen kunde stjäla, luras, knarka och rent allmänt ställa till det.

Mange

Man kunde i kvarteren runt Time Square och vårat hotell röra sig som mest tio meter åt gången, sedan blev man ofelbart stoppad av någon som ville sälja drugs, guns and girls. Våra oskyldiga uppenbarelser fick till och med många att försöka sig på att erbjuda oss ID-cards så att vi skulle kunna köpa alkohol. Nu kan jag för mitt liv inte minnas att någon någonsin frågade efter legitimation och det hade ärligt talat känts väldigt märkligt att behöva legitimera sig för att få köpa ett sex-pack öl när man inte ens själv behövde uppsöka någon för att få tag i smoke, coke or crack, vilket man fick sig erbjudet så många gånger att man nästan gick och mumlade orden som ett mantra till sist.

Vy

De prostituerade var lika fräcka och inte så sällan fräckare än de hala knarkförsäljarna. De försökte sälja sina varor, låt oss kalla det…oblygt!
Det rådde om jag säger så inte några tvivel om vilken vara det var frågan om.
Nu hade jag dock bestämt mig för att röra mig ute i den berömda New York-pulsen på egen hand och hur mycket turist jag än var så ville jag få nosa lite på kvälls- och nattlivet i den här staden.

Överfallet

:: Efter att ha promenerat runt kvarteren närmast vårt hotell och Time Square så började jag söka mig längre och längre bort. Det var helt annorlunda mot någonting jag sett tidigare på gatorna. I Stockholm och Botkyrka hade jag sett mycket men de helt sanslösa mängderna av horor, knark och galna blickar var bortom beskrivning. Sodom och Gomorra var antagligen förorter till New York tidigare. Det här slog allt. Det var så dekadent att man kunde tro att mänsklighetens starkaste drivkraft var att förgöra sig själv, individ för individ på det mest smärtsamma och skruvade sätt som var möjligt.

Efter att ha kommit lite för nära några av dessa mörka figurer bestämde jag mig för att försöka hitta det där som man ”lika gärna kunde göra hemma”, det vill säga gå på en gammal hederlig bar. Jag hittade ett litet kryp-in vid namn ”The Irish Eye” och klev in för att få törsta strupen ”Bukowski-style”.
Öl och whiskey-shots. Perfekt för en sugen tjugoett-åring på spaning efter den moral som flytt.

Bartendern hade sitt ursprung i Canada och han berättade att han och hans fru hade långt gående planer på att åka till Sverige på semester! Antagligen inte men den där amerikanska gästfriheten och viljan att vara kunden till lags kändes perfekt nu när jag hade fått en försmak på allt det vansinniga i åttiotalets New York.

Efter ett farligt högt antal öl och whiskey-shots så beslutade jag mig för att ta en ny runda bland horor och hallickar, crack-pipor och stirriga vilda blickar. Det var farligt och lockande. Det fanns inget som liknade en kväll på krogen hemma, inte alls. Inte det minsta.
Jag vandrade runt i natten och försökte hålla mig på lagom omloppsbana runt allt. Det var natt, svart natt och jag såg ut som en turist. Jag var en turist och tro mig att jag såg ut som en turist. Så när jag svänger höger runt ett hörn och allt är svart så vet jag att jag är helt fel person på helt fel plats. Det är ingen gatubelysning på hela gatan ner. Inte en lampa i ett enda fönster. De fönster som inte är igenspikade med masonitskivor saknar glasrutor…och allt är svart.

Jag vet att jag nu är ute på tunn is. Min första tanke är att vända om men förortsungen i mig vill inte visa något svaghetstecken så jag beslutar mig för att fortsätta gatan ner och vid nästa kvarter svänga upp västerut igen och sedan promenera på i rask takt utan att se mig om förrän jag är hemma på hotellet igen.
Jag hinner kanske femton tjugo meter.
Smärtan dämpas helt av att jag blir helt överrumplad.
Baseball-trät som träffar mig i bakhuvudet får mig att falla framlänges och när jag slår i trottoaren så börjar två man att sparka mig i ansiktet. Det gör mer ont. Jag är fullt närvarande nu. Han som slagit mig med baseball-slagträt böjer sig fram och går snabbt igenom mina fickor. Jag har ingen plånbok, inget pass, bara en liten bunt dollarsedlar i ena framfickan.
De sticker springandes från platsen

Jag reser mig snabbt upp. Jag vill inte vara kvar på den här gatan längre än nödvändigt och raskt går jag tillbaka från det håll jag kom, den kortaste vägen ut ur kvarteret. Smärtan i ansiktet känns men alkoholen jag druckit och den omedelbara svullnaden dämpar känslan, den är inte akut.

FN-skrapanJagad är känslan jag är uppfylld av när jag planlöst vandrar omkring. Plötsligt befinner jag mig någonstans bortom skyskrapor larm och glam. Det är låga hus med små tomter och gångar upp till portartarna. Jag släntrar upp mot ett hus och kliver upp för trappstegen upp mot entrén och sätter mig trött på översta steget. Jag vet inte var jag är, inte vart jag skall och jag är trött. Efter ett par minuter kommer det en ung kvinna gåendes ner för gatan. Hon ser också trött ut. Hon ser ut som en av alla dessa kvinnor som erbjudigt sina kroppar under natten och när hon ser mig så viker hon in mot huset och går fram och sätter sig utan ett ord bredvid mig.

Vi sitter tysta båda två en stund, kanske en minut, kanske längre. Sedan drar hon ner dragkedjan i mina byxor, stoppar in handen och kramar om.
-I blow you for twenty bucks!
-I aint got no twenty bucks!
Jag reste mig, drog upp gylfen och började gå igen. Började det inte ljusna lite?
Efter en stunds promenerande började jag känna igen mig igen, den värsta chocken efter överfallet hade väl börjat lägga sig och nu så börjar lokalsinnen att klarna till. Efter en stund har jag hittat tillbaka till ”The Irish Eye” och det är fortfarande öppet. Klockan måste vara hur mycket som helst nu men min bar är fortfarande öppen, Bukowski-style. Bartendern som jag tidigare under natten har pratat med känner genast igen mig men ger upp ett chockat tillrop när han ser mig. Han frågar vad som har hänt och under tiden som jag berättar om rånet så krossar han is i en handduk och räcker över till mig och ber mig trycka den mot överläppen. Jag går in på toaletten och ser mig i spegeln. Cirka en och en halv centimeter av min överläpp på vänster sida är borta. Det är en stor flärp av läpp som saknas. Här står jag på Manhattan med en handduk fylld med krossad is mot ansiktet på en urinstinkande toalett och undrar hur resten av resan kommer att bli.

Manhattan is an accumulation of possible disasters that never happen.

Ed Koch

Bartendern tar hand om mig. Han proppsar på att jag skall stanna tills han stänger och att jag skall låta honom göra mig sällskap till hotellet. Att jag skall ta mig till hotellet på egen hand håller han för uteslutet och naturligtvis dricker jag gratis tills han stänger.
Jag dricker och ett par timmar senare stänger han igen baren. Drar ner plåtjalusiet för entrén och vi går mot hotellet.
Vi hinner knappt runt hörnet förrän vi möter två patrullerande konstaplar. Min bartender vill att jag skall anmäla vad som har hänt för polisen.

Mange vid FN-skrapan

De patrullerande poliserna i New York inger respekt. När man ser dem komma gående nerför gatan, inte sällan en och en, så har de skärmmössan nerstucken i nacken och snurrar sin nightstick på ett sätt som får en att förstå att de kan använda den på tusen och ett sätt.

Vi stoppar konstaplarna och jag berättar vad som har händ. Den ena polisen frågar om jag vill följa med ner till stationen och anmäla händelsen. Vis av erfarenheten av hur det var hemma i Sverige så misstänkte jag starkt att det antagligen inte fanns någon anledning att anmäla händelsen eftersom det antagligen bara skulle innebära att jag höll dessa två konstaplar från gatan en timme eller två under tiden som vi fyllde i meningslösa papper som inte skulle leda till några åtgärder ändå. Jag vädrade min misstanke och den vänliga konstapeln bekräftade mina misstankar men sade också att om jag hade ett bra signalement på de tre männen så skulle det kanske finnas en möjlighet ändå.
-It was three black guys!
Han väntade på ytterligare uppgifter men när han och hans kollega insåg att det var mitt fulla signalement så började de att skratta rått och hjärtligt. Alla i den delen av staden var svarta, de åkte inte in med en polisbil, minst två och med kollegan i passagerarsätet med sitt shotgun redo att brukas. Jag skulle vara glad som hade överlevt. Visst hade jag kunnat blivit skjuten men en kniv i buken hade nog varit ett mer troligt scenario, kanske till och med troligare än att de bara skulle sparka mig och sedan låta mig gå.

Jag hade haft tur.

Väl uppe på hotellet igen så smög jag in på vårt rum men lyckades väcka Mange. Han tittade upp ur sängen och såg naturligtvis genast mitt sargade svullna ansikte och sa:
-Fan så djävla dumt. Du får skylla dig själv!

Nio dagar kvar!

Jag hade pengar kvar till mat för resten av semestern. Det skulle bli en massa promenerande. Mange gav snart upp tripperna norrut utan började växla mellan östlig och västlig riktning. Endast en gång gick vi söderut och hamnade i Central Park men längre söderut på Manhattan än så kom vi aldrig och Mange hittade aldrig Frihetsgudinnan.
Efter rånet fick jag tänka mig för när det gällde mat- och ölkostnader. En pizza-slice med bara tomat och ost kunde man få för $1 och på kvällen köpte vi lösa färdiga kycklingklubbor och ett sex-pack på vår lokala ”kinaaffär”.

Vodka på PET-flaska var billigt. Kyckling och öl var billigt. Så det fick gå.

Smugglingen

:: Det var minst sagt en ganska hög anspänning mellan mig och Mange. För att stå ut under resan fanns det inte mycket annat att göra än att bita ihop och svälja stoltheten. Vi fortsatte med våra oändliga vandringar för att hitta Frihetsgudinnan. På en av alla dessa vandringar så hittade vi en butik som sålde allehanda tillhyggen som knogjärn med knivar, fjäderbatonger och tårgas med mera. Mange ville köpa hem en sprejburk med tårgas till sin flickvän och varsin fjäderbatong ville vi ju få med oss hem.
Vi fyllde en liten påse med varorna nämnda ovan och på väg tillbaka hotellet så diskuterade vi hur i hela friden vi skulle få grejerna genom tullen. Det skulle naturligtvis inte gå att bara stoppa ner prylarna i resväskan och försöka se oskyldig ut när man passerade kontrollen.
Jag bodde ju på den här tiden i min fd. styvfars lägenhet i Norsborg. När jag flyttade in där så hittade jag en hel kasse med kioskdeckare som han hade lämnat kvar i en av garderoberna. Samtliga dessa deckare var ”Nick Carter” och sömnlösa nätter så kunde jag trycka i mig en två tre stycken av dessa så den där kassen var snart genomläst.
Ingen vidare litteratur kan jag avslöja men en sak hade skräplitteratursläsandet i alla fall gett mig visade det sig plötsligt. Nu när vi behövde en bra lösning på vårt smugglingsdilemma så fanns ju ”Nick Carter där till vår hjälp.
Jag drog mig till minnes hur jag hade läst hur ”Nick Carter smugglat med sig en pistol eller något liknande i en radioapparat.

New York City, city of exaggerations. Place of Herculean ascensions and perilous falls.

Kurt Wenzel, Lit Life: A Novel

Sagt och gjort. Nu skulle vi leta upp en radioapparat. Efter mycket om och men så lyckades jag faktiskt hitta en kassettradio i en Hardware Store. Väl hemma på hotellrummet så passade jag på att lyssna på lite radio och hittade en station som bara spelade hårdrock. Kalas! Men säg den glädje som varar, Mange tycket att vi skulle fixa till förpackningen av våra ”vapen” omgående, eftersom ”-Radio kan man ju lyssna på hemma.”.
Jag plockade it all elektronik ur radion och lät endast högtalarelementet sitta kvar. jag packade in allt i radion, skruvade igen den och för att man inte skulle se vad den innehöll så stoppade jag ner en kassett i kassettfacket och limmade igen locket för säkerhets skull.

När vi senare skulle åka hem så var planen att jag skulle bära radion. Lägga den och min resväska på transportbandet och sedan när de kom ut på andra sidan röntgenapparaten så skulle Mange plocka upp den medans jag plockade lite med min väska för att dra blickarna mot mig när han bara skulle gå vidare med sina grejer. Väl där så blev det ju inte som planerat.
När jag hade passerat och stod vid transportbandet så plockade inte Mange upp radion. Nu var goda råd dyra, skulle jag vänta in honom så skulle det naturliga flödet vid bandet stanna av och det skulle bli en onaturlig situation så jag bara greppade radion och knallade vidare. Igenom med ett par kilo tillhyggen. Norsborg i blodet, skulle man kanske kunna skylla på.

Predikanten

:: En eftermiddag när vi var på väg ut till kvarterets ”kines” för att köpa vår vanliga middag, dvs. ungsgrillade kycklingklubbor och öl, så hamnade vi mitt i ett storgräl ute i hotellkorridoren.
En medelålders man av latinskt ursprung med rena rama zapata-mustachen och en kropp som Cheech Marin och en slank vacker svart kvinna i kort blå bomullskjol var inblandade i ett animerat och uppskruvat samtal. Argumentationen verkade gälla vem som hade lurat vem.
Enligt zapata-mustachen så hade damen ifråga tagit hans pengar utan att ha levererat det han ansåg sig ha rätt till. Enligt den slanka skönheten så var det så att zapata-mustachen oprovocerat hade gett sig på att börja misshandla henne. Ingen sida verkade intresserad av att ge sig så jag och Mange lade oss i saken. Vi försökte utreda vad som hänt och varför men tyvärr så blev stämningen bara ännu mer uppskruvad och när vår mörka skönhet ville visa att hon verkligen hade fått blåmärken så slet hon bomullsklänningen i ett drag över huvudet.
Där stod hon spritt språngande naken och Mange stod helt stilla med blicken fäst på hennes kropp och konstaterade torrt,
”-Hur skulle jag kunna se några blåmärken? Du är ju svart!”

Queensboro Bridge

För att få de båda kontrahenterna att förstå att här i hotellkorridoren kunde de inte stå och dividera. Antingen slutade de upp eller så tänkte vi följa dem ner till lobbyn och se till att de fick tillkalla polis i receptionen.Det var naturligtvis ingen av parterna intresserad av men till sist fick vi in dem i hissen och ner i lobbyn och när vi stod där i den enorma lokalen så gav vi dem de gällande alternativen igen. Antingen släppa vad som helst och försvinna iväg åt varsitt håll eller så ser vi till att få hit polisen så löser ni problemet med deras hjälp. Efter lite diskussion så insåg de att vi menade allvar så de lommade iväg.

Det här hotellet var fullständigt nedlusat med prostituerade. Första tre våningarna var upphyrda av de sociala myndigheterna för hemlösa eller utförsäkrade stackare. Hotelldörrarna stod i flera fall på glänt och det låg hostande, stönande, suckande människor med droppställningar runt sängarna och dog där. Våning fyra till sex var en myrstack av prostituerade som kom och gick med ständigt nya kunder. Det var ibland enormt beklämmande att se unga höggravida crack-påtända tjejer för tredje gången åka upp med en ny kund i hiss.

När vi stod och dividerade med Zapata och den mörka Afrodite i lobbyn så var det en grupp människor bredvid oss. Jag noterade att den ene mannen i sällskapet iakttog oss intresserat. När bråkstakarna lämnade hotellet så kom han fram och presenterade sig. Han hette Ronald och var predikant. Han var med sin församling från bergen utanför Kentucky i New York för att predika i gathörnen och dela ut biblar till de fattiga.

Ronald var trevlig, välklädd och vältalig. Hans anhang verkade inte vara lika belästa och smarta. Vi hamnade i ett långt resonemang och en invecklad diskussion och till sist bjöd vi upp Ronald och en av hans lärljungar till vårt rum. Vi hade en lång kväll diskuterandes religion. Lärljungen, som vi senare kom att kalla ”Rotmosansikte” pga. att han faktiskt såg ut som en portion rotmos i ansiktet höll samtalet på en lite lägre nivå efter att ha förhört sig om den svenska prisnivån på Coca-Cola och ett par Levis 501 så satt han djupt försjunken i tankar om hur dyrt det skulle vara att leva i Sverige. Någon gång nu och då vaknade han upp ur sina funderingar och frågade ånyo bara för att bekräfta att vi hade gett honom rätt pris på läsken eller byxorna för att sedan åter sjunka in i sina grubblerier.

Det blev en trevlig kväll men Mange blev trött och klarade inte att hålla sig något sånär trovärdig som väluppfostrad. Han började slänga ur sig larviga kommentarer och snart tyckte Ronald och jag att Mange och Rotmosansikte behövde komma i säng. Men vadå, prata med folk kan man ju säkert göra hemma ändå!

Hemkomsten

:: Vi fortsatte att vara lätt irriterade på varandra under hela vårt besök i New York. Mange ägnade massor av tid att gnälla på än det ena än det andra men göra något annat än att gå omkring och inte göra någonting var inte aktuellt, det var fel. I efterhand har jag förstått att han var rädd för att behöva handla i en situation han inte skulle kunna hantera. Han gick ju igång och oroade sig över detaljer som dricksnivåer vilket antagligen var anledningen till att Mange bara ville äta på hamburgerställen, pizzerior och handla färdigmat på ”kinesen”.

Jag föreslog saker och han sa nej. Det mesta kunde man ju göra hemma också. För Mange var syftet nog mest att kunna säga att han varit där inte själva upplevelsen i sig. Det var häftigt att kunna säga att han hade varit i New York vad han gjort där var inte av intresse.

På flyget hem gick han igenom allt dåligt med resan och lyckades få ihop en sammanfattning av negativitet som varade hela åttatimmarsresan hem.
Så tro mig att när vi klev av flyget och hade plockat upp våra väskor så visste jag besked. Mange tyckte att det här hade varit en riktig skitresa, jag trodde nästan ett tag att det var han som knallade runt utan en stor del av överläpp i ansiktet med svedan påminde mig emellanåt.
Döm därför av min förvåning när vi kommer gående med våra väskor och Mange vid åsynen av sin flickvän bryter ut i ett; ”-Fan vilken häftig resa. New York är så jävla coolt!

Men det är sant. New York är coolt. New York är häftigt!
Det kommer man aldrig ifrån!.

Jaywalking

One Moment in Time – V

Förarstolen …det var en gång en snubbe som inte ville sitta still, som med stor rastlöshet gärna ville hålla sig i rörelse konstant.
Den snubben var jag.
1993 hade jag inget eget B-körkort eller egen bil och några år tidigare hade jag förlorat mitt motorcykel-körkort. Så mitt behov av att få sluka asfaltsmetrar behövdes fyllas genom andras ombesörjande och tack och lov så jobbade min kompis Mange som budbilschaufför på den här tiden.

Mange körde en runda runt Mälaren för att plocka upp inlämnade filmrullar på de olika foto-butikerna för leverans och framkallning hos Kodak i Järfälla. På nästa runda så lämnades de framkallade bilderna och nya negativrullar hämtades in.
Dessa rundturer tog Mange en heldag och eftersom han åkte ensam i bilen på de här rundorna och jag ofta var ledig på vanliga veckodagar eftersom jag jobbade schema så kunde jag hänga med och få mig några mil.

Vid en av de här turerna så ville Mange att vi skulle åka förbi Lindesberg och kolla in hans farmors hus.
Det hör till saken att Mange inte hade haft någon kontakt med sin far och därmed inte heller sin farmor sedan sin barndom. Så nu skulle vi åka till Lindesberg som inte låg på Manges normala rutt för att se om vi kunde hitta en del av hans historia.

Bilder:
19930618 Roadtrip Lindesberg (flickr)

Vi blåste igenom rutten så snabbt vi vågade utan att riskera varken Manges körkort eller onödiga olyckor. Vi fick dock både se en lastbil som hade vält i Viala och köra över en katt som sprang över vägen så att den studsade under bilen på vägarna mot Frövi.

Väl framme i Lindesberg så hade inte Mange en aning om var vi skulle leta. Vi åkte runt ett tag men han var så osäker på i vilket område huset skulle ligga så att vi åkte ner till grillkiosken på Viktoriavägen och käkade innan vi behövde komma ikapp körschemat och ge oss av igen.

På väg

1994 Abisko – Narvik

:: Planen var enkel. Vi skulle gå från Abisko till Narvik.
Inga frågetecken. Vi skulle gå över fjället i slutet av sommaren innan snön kom, svårare än så behöver man ju inte göra det för sig.
Mange och jag hade pratat om det länge och jag hade haft en längtan att återvända till Abisko i flera år.

Några krav ställde vi på upplevelsen också, skulle vi nu slita med packning på våra ryggar i en vecka ungefär på fjället så skulle vi i alla fall inte bara äta tråkig frystorkad risotto.
Vår plan var att ta med sådant som vi gillade men ändå inte krävde att vi fick med oss ett helt kök också. Lättlagat men med smak var tanken.
Så i min ryggsäck packades gåsleverpate, pressad skinka och till och med färskpotatis!
Min ryggsäck var naturligtvis rejält mycket tyngre än vad som är brukligt men det skulle ju betala sig i underbara måltider på fjället.

Efter ett knappt dygn (23 timmar tåg) så kom vi fram till ett Abisko som inte alls var sig likt sedan 1987 då jag var här på fjällflygningar under min militärtjänstgöring på AF1.
Nu var det ett helt annat fjällhotell som hade rests upp där jag några år tidigare hade suttit på nätterna i ett dubbelrum och lyssnat på Phil Lynotts ”Solo in Soho” med Johan Kitti.
Nåväl, vi bestämde oss för att äta en lapplänsk meny i restaurangen och sedan vägde vi våra packningar innan vi gjorde oss klara för fjället.

Min ryggsäck vägde 23 kg och Manges packning vägde in på 17 kg.
Det var ju betydligt mer än vad folk rekommenderade. De vi träffade som hade mångårig erfarenhet av fjällvandring påstod att 13 kg ungefär var lagom för dagsturer. Vi räknade med att vara ute på fjället i ungefär en vecka.

Äventyraren

Hård öppning

:: Vi startade med en rejäl stigning, runt 700 meter på 1000 meter. Vi tog vägen mer eller mindre rakt under skidliften.
Den kraftiga stigningen krävde precis alla krafter jag kunde uppbringa och mjölksyran i benen pumpades ut och stumnade lårmusklerna så att det kändes som om man stod still och blodsmaken i munnen kom ganska omgående. Men upp kom vi.
Vi stod och hämtade oss en stund innan vi skulle fortsätta och duggregnet hade börjat så smått.
När jag skall ta min regn-/vindjacka så upptäcker jag att jag har tappat den på väg upp för branten.
Någonstans i backen ligger den.

Jag hade rullat ihop jackan och lagt den mellan liggunderlag och sovsäck på toppen av min packning. Men jag hade inte fäst den på något sätt.
Mange undrade om vi skulle gå tillbaka och försöka hitta den.
Aldrig tyckte jag då. Jag kunde absolut inte tänka mig att göra om stigningen igen.

Min nu försvunna jacka vad det enda plagget som jag hade med som inte var ett bomullsplagg, för det skulle ju inte komma någon snö eller något regn. Det var ju för tidigt på året för det enligt Mange som gick för ”norrlandsexpert”.

När vi kom upp mellan Njulla och Slåttatjåkka var det en behaglig vandring ner till den kåta där vi skulle göra första övernattningen.
Vi ville ha en relativt kort första sträcka och vi tänkte att vi kunde ”fuska” lite och sova i en kåta i stället för att slå upp tältet, även om det var att nagga på utmaningen och äventyret en smula.

Gåsleverpaté blev en trevlig avrundning av vår första dag på fjället.

Abisko första dagen

En lugnare start

:: Efter en skön uppfriskande god natts sömn så vaknade vi till en frisk dag med regnet hängande i luften men svalt och lagom tempererat för fjällvandring.
Redan efter ett par kilometer kom vi fram till en porlande fjällbäck som vi skulle korsa. Det var ett antal meter och latmasken i mig sa att det antagligen inte var värt besväret att ta av sig skor och strumpor och rulla upp byxbenen.
Så jag klev på i skorna, eftersom jag hade impregnerat dem innan avfärd tänkte jag att de inte skulle hinna börja läcka in vatten innan jag var över på andra sidan bäcken.
Så fel man kan ha!

Resten av dagsetappen fick genomlevas med genomblöta skor.
Att jag kunde byta strumpor senare vid ett stopp i Kåppatjåkka gjorde faktiskt liten skillnad när väl skorna hade blivit genomblöta.

Efter några timmars duggregnande så hade vi kommit upp på försvarliga höjder.

Sista bilderna vi kunde ta på etapp två var precis innan vi gick över på snöklädda berg.
Snart började snökaoset och vilket kaos det var!

Det friskar på

:: Det piskade snö i våra ansikten och plötsligt var sikten bara ett par tre meter.
När allt blir vitt omkring en så blir det inte helt enkelt att orientera sig och när vindstyrkan hela tiden tilltog så att vi för att kunna gå var tvugna att låta skärmarna på kepsarna ta vinden och hela tiden titta rakt ner i backen så var kompassen räddningen.

Det blåste för mycket för att ta upp kartan och mängden snö hade snabbt gjort kartan oläsbar så jag fick lita på att jag kunde läsa kompass tillräckligt för att ta mig fram åt rätt håll.
Vårat mål för dagen var att ta oss fram till Låktatjåkka Stugan, slå upp tältet i närheten och sedan göra kväll men nu var jag inte alls säker på att vi skulle hitta till stugan.
Vädret gjorde det svårt att kommunicera och Mange och jag tog bara korta samtal när det så krävdes för att komma vidare och att stanna och starta upp ett stormkök kom inte på fråga, så Mange såg till att med jämna mellanrum portionera ut bitar av en chokladkaka för att se till att vi fick i oss socker att förbränna.

När mörkret föll och mina bomullskläder hade blivit helt genomblöta var det svårt att fokusera på uppgiften, men vi bet ihop och under tystnad gick vi meter efter meter i snöstormen.
Plötsligt stod den där framför oss, Låktatjåkka Stugan!
Lättnaden var enorm när jag insåg att min kompass hade klarat biffen åt oss.

Utmattningen

:: Snabbt fick jag dock nya saker att oroa mig för. Mange var inte resonabel, han klarade inte att svara på enkla frågor.
Istället för att stå kvar ute i kaoset av vind och snö så tog vi oss in i Låktatjåkka Stugan och fortsatte att prata där. Men Mange tog sig inte riktigt, han satte sig apatiskt ner på en bänk och när jag frågade om vi skulle gå ut och slå upp tältet eller se om vi kunde boka ett rum svarade han tomt stirrande framför sig:
-Jag vet inte!
Med tanke på att det i stort sett inte gick att föreställa sig hur en tältresning ens skulle kunna vara möjlig i det här vädret och Mange behövde komma in i matchen igen löste jag det så gott jag kunde.
Jag tog plånboken av Mange och betalade med hans kort ett rum åt oss båda.
Hade han varit sig själv hade han protesterat vilt över att jag betalade med hans kort, så nu fick jag bevis för att det inte bara var skådespel.
Han var inte i något vidare skick!

Efter ett par timmar eller tre i bastun så var Mange sig lik igen.
I bastun kom vi efter en stund i slang med några erfarna fjällvandrare och de skakade mest på huvudet åt våra strapatser och nybörjarmisstag.
Mest verkade vikten på våra packningar bekymra dem.
Det var direkt märkligt att komma på tanken att bära så mycket tydligen.
Att alla rackade ner på våra galenskaper och kanske framför allt att alla sade att det inte gick att vandra från Abisko till Narvik över fjällen så kom Mange igång. Han ville visa dem att det gick och när det för femtioelfte gången började tala om för oss hur dumma vi var som bar så mycket packning så log han snett och sa:
-Ät er frystorkade tråkiga risotto ni. Vi tänker på er när vi mumsar i oss nästa burk gåsleverpaté!

Abisko andra dagen

Vitt men torrt

:: På förmiddagen för tredje etappen så hade det värsta piskandet av vinden lagt sig men som man kan se på bilden nedan så var det knappast mer sikt än tiotalet meter.
Mina fortfarande fuktiga vandrarkängor byttes mot gymnastikskorna och nu hade vi en taktik klar för dagens etapp.

Redo för nya tagTaktiken var enkel.
Full fart nedåt!
På de höjderna vi nu befann oss var det för mycket snö och vind för att vi skulle kunna tillryggalägga några längre sträckor. Nere på under 800 möh så var det visserligen lite duggregn men i jämförelse var det ett mindre problem. Så att ta oss ner från fjället och följa vägen några mil var tanken. Allt för att få en vettig sträcka bakom oss för nästa dag.
Detta var tredje dagen och vi skulle ju ta oss till Narvik på en vecka, nu ville vi inte tappa mer fart.

Det gick undan utför.
Vi mer eller mindre halvsprang tills vi kom fram till Låktatjåkka stationshus.
Nu var vi nere vid järnvägen, inte långt ifrån bilvägen.

Ett snabbt byte till torra kläder igen så fortsatte vi ner till vägen och gick plötsligt på asfalt.
På ett par dygn nu så hade vi inte sett mycket annat än fjäll och att vandra på en plan fin väg har för min del alltid varit mentalt jobbigare än terräng.
Jag tror att det beror på att man ser så långt. I terrängen är det mycket svårare att bedömma hur många meter man tar sig och därför känns det lättare att bara gå på.

Ett snabbt stopp för att fylla på depåerna igen vid Vassijaure station. Vi sprang på en lokförare som hade paus och som vänligt nog lät oss använda köket. Vi behövde inte plocka upp våra stormkök denna måltid heller.

Den enda svenska soldat som dog av fiendeeld under andra världskrigen skjöts av ett tyskt jaktplan. Det var vid Vassijaure station, det visste jag dock ingenting om nu när vi satt och mumsade på pressad skinka och färskpotatis.
Dock fick vi veta en del om Vassijaure naturvetenskapliga station och studenterna där.

Att ta oss ner till vägen skulle göra oss snabbare men det visade sig också att det slet betydligt på kroppen. Vi gick i ett ganska raskt tempo eftersom vår ganska lösa men ändå dagstursplanering visade att vi hade tappat mark under dag två. Snöstormen, som enligt Mange inte kunde komma så här års, hade dragit ner rejält på vårt tempo under etapp två och nu ville vi komma ikapp lite grand.

Det blev dock till priset av Manges fot.
Han började halta och haltandet tilltog och till sist hade han ganska ordentliga smärtor i hälsenan.
När han knappt kunde stödja på foten längre hade vi dock börjat närma oss Hotell Riksgränsen så nu blev planen att ta in på hotellet för natten och sedan se hur foten såg ut nästa morgon. Som det nu var gick det helt enkelt inte att fortsätta till fots.

Varmt och tryggt igen

:: Att ta in på hotellet var dock inte helt självklart.
Hotellet var stängt för säsongen och personalen skulle själva lämna hotellet nästa dag. Efter lite dribblande och diskuterande fram och åter så fick vi ett rum med egen kokvrå, eftersom köket var stängt, till halva normala priset.
Nöjda så tog vi oss ner till rummet och kastade av oss packningarna.
Det fanns en badavdelning på hotellet med bassäng och sköna rottingmöbler. Vi badade en stund i det varma härliga vattnet innan vi klädde oss i varma rena kläder och chansade på ett restaurangbesök i alla fall.
Kökspersonalen kunde bara konfirmera att de höll på att städa undan så lagad mat gick under några som helst omständigheter inte att ordna, kocken hade redan lämnat fjällvärlden.
Till sist fick vi dem att ordna fram varsin rejäl räksmörgås och varsin iskall lättöl.
Jag kan utan att ljuga fortfarande hävda att det är den godaste öl jag någonsin druckit!

Svarta Bjørn & Borg Mesch

:: I hotellet hängde i korridorerna fotografier på rallarna som byggde järnvägen mellan Kiruna och Narvik någon gång kring förra sekelskiftet.
Umbäranden och offer som gjorde att de senaste dygnens strapatser kom i ett annat sken och ödmjukheten inför uppgiften blev mer klar.
Jag hade sett en del tidigare men nu så slogs man av rakheten och skönheten i Borg Mesch fotografier.
Man kan i hans bilder nästan känna människorna som porträtteras och det kanske inte är konstigt med tanke på att han tog en oerhört massa porträtt under sina år som fotograf.

En person som har följt mig sedan denna kväll är Svarta Bjørn som dog efter ett slagsmål med en annan rallarkokerska, endast 23 år gammal. Vilken hjältinna.
Med full respekt från de manliga rallarna i en värld med stenhårda villkor blev hon mytomspunnen.

Abisko tredje dagen

Att anlända med tåg

:: Mange tyckte inte att han vågade chansa med sin hälsena så vi tog tåget från Riksgränsen till Narvik.
En spektakulärt vacker tågresa över Rombaksbotn och även om det kändes som ett misslyckande att ge upp så var det ju på grund av en skada och inte av lathet. Så det var ingen förnedring att ge upp, det kunde ju ha hänt vem som helst.
Men det hade varit kul att få bevisa att det visst hade gått att ta sig hela vägen över fjällen.

VandrarhemmetVäl framme i Narvik tog vi oss till vandrarhemmet Nordkalotten.
Det här var på den tiden då vi efter den ekonomiska krisen 1991 för första gången i modern tid hade blivit frånåkta av den norska kronan, vilken alla normän mer än gärna påminde om.
När vi kom fram till vandrar hemmet och frågade vad rummen kostade och killen i receptionen hörde att vi var svenskar så svarade han:
-75 norska kronor och 2000 svenska per person och natt!
Jättekul…

När vi hade gjort oss hemmastadda i ett fyrbäddsrum och duschat och bytt om så gick vi ut på stan. Efter att för första gången på flera dygn nu vara ute och gå utan packning på ryggen gjorde att man kände sig fjäderlätt, trots att låren var tunga som trästammar.
Plötsligt började vi springa, snabbare och snabbare ner för Havnegata och till sist höll vi maximalt tempo och det var först när vägen började flacka ut som vi gav oss.
Det var skönt att få lätta på lite explosivitet efter all uthållighetskämpande på fjället.

Vad som förundrar mig än idag är dock hur Mange som ju inte vågade belasta sin fot mer plötsligt kunde ladda ur totalt och med full kraft springa utan några som helst tecken på smärta?

Kanske var det den mentala biten som inte riktigt nådde ända fram?
Jag har aldrig hållit det emot honom, men jag gnällde på andra etappen över mjölksyran i låren ett tag men jag gav aldrig upp.
Jag var beredd att fortsätta under alla omständigheter.
Nu hade Mange vacklat dels uppe på Låktatjåkka och sedan vid Riksgränsen.
Nåja nu var vi i Narvik och hade några dagar att slå ihjäl.

Narvik

Kvinnoskap:: En promenad upp på stan var inte direkt uppmuntrande.
Det kändes slitet och fattigt.
Grått väder och fuktig luft hjälpte väl inte till att sälja staden till oss men vi promenerade runt och försökte få någon känsla för staden och hitta några punkter som vi kunde göra till våra under de närmaste dagarna.
Man vill ju alltid ha några speciella ställen, fik och kanske något annat som man kan återvända till när man känner att man bara vill ta det lungt någon timme eller två.

Vi verkade inte hitta något sådant.
Dessutom hade vi en väldigt begränsad budget för vi hade ju köpt oss sovplatser och övernattningar när vi skulle ha tältat och vi hade köpt oss mat när vi skulle ha eldat på stormköken.
Latheten hade kostat mer än vad vi hade räknat med.

Längs med Kongensgate hittade vi ett antal statyer och när vi fick syn på den som ni ser på bilden här med kvinnor i blåsväder så stannade Mange upp tittade på statyn skakade långsamt på huvudet…

Typiskt kvinnor, ständigt i blåsväder och drar alltid åt olika håll

Magnus Lindbergh, konstkritiker & fjällkonnässör

efter några timmar på stadens gator så vandrade vi sakta tillbaka mot vandrarhemmet lätt missmodiga att Narvik var så grått fult och tråkigt att vi kände oss lite besvikna. Men på vägen tillbaka hittade vi plötsligt Svenska kyrkan. Den internationella sjömanskyrkan i Narvik blev lite av vårt hem dessa dagar.

Det svenska par som var stationerade att driva kyrkan tog hand om oss som vore vi deras söner.
De såg till att vi fick kaffe och lite macka ibland och de var som gästvänliga att Mange och jag sista dagen innan avfärd faktiskt gjode dem sällskap in i själva kyrkan för en liten snabbt improviserad gudstjänst och de bad för oss och vår hemfärd.

Att vi skulle ha gått med på något liknande skulle jag innan vi åkte ha hållit för fullständigt otänkbart.
Men omständigheterna ger nya förutsättningar, och nu satt vi där i kyrkbänken med knäppta händer.

Kulturkrock

:: Till vårt fyrbäddsrum på vandrarhemmet kom en dag två engelska pajsare.
De hade cyklat från den nordligaste spetsen av Norge och efter två veckor på cyklarna hade de nu äntligen nått Narvik och skulle tillbringa ett par dagar här innan vidare färd söderut.

Varken Mange eller jag hade känt något större bekymmer över att dela rum med två till. Att dela på fyra när man är två plus två brukar alltid kunna löpa på smärtfritt och vi hade dessutom alltid en plan för hur vi skulle vara herrar på täppan oavsett vad det än var för typer.
På den här tiden var man ju mer eller mindre orädd.

Så fort de två engländarna dök upp så kände vi att de luktade illa, riktigt illa, så vi tog för givet att de inte hade tvättat sig speciellt ihärdigt under resans gång.
Jag må ha fördommar mot engelsmän i allmänhet men att de tvättar sig regelbundet verkar ju svårt att tro med anledning av att de aldrig borstar tänderna (kom inte och säg att de bara har otur med de där gluggarna i käften) och de här två stank som en gammal sopbil.

Vi hälsade dem välkomna och visade dem var allting fanns…

And down the hallway there is showers if you feel like taking a shower after your long journey!

De tackade för informationen men verkade inte fatta hinten, så vi hjälpte dem förstå att en dusch minsann vore på sin plats.
Vi fick dem att gå och dusch men stanken i rummet var på gränsen till outhärdlig och både Mange och jag lekte med tanken på att de kunde gömma ett barnlik i någon av ryggsäckarna!
Visserligen var deras strumpor avskyvärt skitiga och deras skor var vi bestämda över att de fick ha stående i korridoren.

Men det spelade ingen roll vad vi gjorde…det stank något fruktansvärt och mina ögon började nästan tåras. Vi började få lite panik inför natten som komma skulle, för i den här stanken kunde vi inte sova, så enkelt var det.
Vi hade rumsfönstret på vid gavel och satte oss och började konversera våra engelska vänner.

Nu kom en historia om deras färd och en detalj intresserade mig speciellt.
Den ena killen berättade om den trevlige fiskaren som vid deras start för två veckor sedan hade gett dem en stor torsk. En torsk som de nu skulle ta med sig hem till England.

Jag stirrade på dem och tänkte att, nä så korkade kan inte ens engelsmän vara, men jag frågade för att få det förtydligat:
Hade de fisken kvar?

Glatt reser sig den ene kille upp och öppnar garderobsskåpet och tar ut sin ryggsäck, stanken slår emot oss och ur botten på ryggsäcken lyfter han upp en platspåse.
Det droppar gul vätska om påsen och nu är stanken så illa att det inte går att vara kvar i rummet.
Med tröjan dragen över näsan och med tårar i ögonen förklarade vi snabbt att de fick gräva ner den på baksidan av vandrarhemmet. Den var inte tjänlig som föda ens åt en engelsman så den här firren fick de göra sig av med innan den tog död på någon.

Den natten sovs med öppet fönster men ganska snart efter att torsken och hans påse försvann blev det uthördligt.

Kulturkrock nummer två

:: På kvällen satt vi i samlingsrummet och tittade på lite TV eftersom vi hade ganska många timmar att slå ihjäl mellan det att sjömanskyrkan stängde och vi ville sova för natten.
Plötsligt vid 23-tiden brakar det in ett par nya gäster, nyss anlända med tåget från Stockholm.
Den ena damen, en amerikanska med indiskt påbrå började förklara att hon vid ankomsten till Stockholm hade fått höra talas om midnattssolens land, och n u var hon här så var är midnattssolen?

Killen i receptionen var en luttrad figur som förutom jobbet på vandrarhemmet också knäckte som guide på turbåtarna som gick ut i Ofjorden.
Han försökte lugnt förklara att vädret inte riktigt tillät några midnattssolsupplevelser och kanske inte årstiden alls faktiskt.

Vår amerikanska vän ville inte riktigt lyssna på det örat utan krävde att man plockade fram den här midnattssolen som hon hade blivit lovad i Stockholm.

Eftr lite turbulens lugnade hon ner sig, om än fruktansvärt besviken. Det visade sig att hon hade kommit till USA från Indien 26 år tidigare och nu när hon beslutat sig för att flytta tillbaka till Indien med massor av dollars på fickan så hade hon bokat in en Europa-tripp på vägen hem.
Det var naturligtvis en sådan där genomamerikansk grej där man skall se hela Europa på 30 dagar.
Ny dag ny stad, nytt land.

De som tar de resorna verkar inte riktigt begripa att Europa inte är ett homogent land utan en bubblande gryta av länder och kulturer, hur de skall kunna få ut något av dessa typer av resor är mig ett mysterium.

Vår vän i receptionen berättade att han fick vara med om liknande upplevelser som den här ganska ofta.
När han guidade på båtarna kunde folk ibland bli högljudda och ofokuserade och för att de skall börja lyssna på sin guide igen så hade han ett kassakåpssäkert knep.
Han brukade säga åt dem att om de tittade riktigt noga och var riktigt vaksamma så kunde de med lite tur få se både den vanliga solen och midnattssolen samtidigt!

Dock fungerar det bara på tyskar och amerikaner!”, sade vår vän med ett snett leende innan han drog igen luckan och stängde för natten.
Vår amerikanska vän hade lämnat oss tidigt på morgonen nästa dag.
Hon hade tagit första tåg ner till Stockholm för att fortsätta sin tur genom Europa.
Hoppas hon kom fram till Indien till sist!

Bilder:
1994 Abisko – Narvik (extern länk till flickr)

:: Med lite tur får jag chansen att uppleva Abisko och kanske Narvik igen, men med familjen och med lite mindre ambition och äventyrlighet.
Innan vi lämnade Narvik hann staden och Ofotfjorden visa sina fantastiskt vackra sidor också.
En solnedgång över Ofotfjorden kan få dig oförmögen att lämna spektaklet innan det är färdigt!

Farväl Narvik