Etikettarkiv: Liljeholmen

Med rutorna nere i Bålsta

En roadtrip av det brutalare slaget var inplanerat för gårdagen. När min Toyota kokade för ett tag sedan och jag lämnade in den på verkstad för att de skulle byta vattenpump men återkom med ett paket av åtgärder för 12.000 kronor så bestämde jag mig för att hämta hem den och ställa den hemma på gården tills vidare och se om jag kan fixa den själv (djävulen på min axel skrattar sig vindögd vid tanken) del för del. Att köra en bil som kokar från Bålsta till österledinge är ju ingen drömutmaning direkt. Särskilt inte när verkstaden lagt till en trasig kylare till tistan precis efter havererad vattenpump. Nu undrar jag ju om de har gjort en korrekt analys av läget då jag har svårt att tro på att två problem uppstår samtidigt. Visst ett stopp i kylaren skulle ju kanske kunna leda till en död vattenpump. Men jag är skeptisk.
Med en plan i huvudet så klev jag upp 08:10 på morgonen och jag och Anush kom iväg 08:40 med riktning Liljeholmen. Anush till skolan och jag till tunnelbanan. Så 09:23 stod jag på perrongen och befann mig med packning på väg mot en beräknat lång dag i min skadeskjutna Toyota. Min plan var att köra trettio minuter sedan stå och låta bilen svalna ordentligt. Cirka två timmar tills motorn var kall räknade jag med. Om jag höll plan skulle jag kunna vara tillbaka till östra Ledinge vid 21:30. Jag hade med mig en ordentlig packning i form av en god bok och en låda med ett halvdussin anständiga cigarrer för de där timmarna som skulle tillbringas vid vägkanten väntades på att motorn skulle svalna plus mina biker-brillor från Velodrom för min körning som skulle ske med nedvevade fönster och full värme och fläktstyrka för att evakuera ut värme från motorrummet ut via kupén.

Klockan 09:48 kommer jag ner på den nya pendeltågsstationen Stockholm City. Det är inte utan att man kan komptemplera en del över hur mycket stockholm hunner ändras under ens snart femtio-åriga levnad, elle bara från 2001 då jag, Elsa och barnen lämnade innerstaden och Kungsholmen för Bromma och villalivet. Sexton år under vilka Stockholm snabbt förändras, förtätas och förloras/förstoras. Stockholm City, stationen med plexiglasväggar för att självmordshopparna skall välja en annan lösning, eller bara en annan station.

Stockholm City

Stockholm City

Väl framme i Bålsta så visste jag att jag hade en rejäl promenad fram till industriområdet där bilen stod så det var bara att ta några djupa andetag och kliva av pendeltåget vid Bålsta station klockan 10:35. Jag konstaterade att stationsklockan gick en timme fel men ryckte på axlarna och utgick från att Bålsta kanske ligger i en annan tidszon. De uppträder ju lite så där ute i skogen.

Bålsta station

Det var en promenad där jag gick igenom hela vägen hem i huvudet. VIlka eventuellt lämpliga avfarter jag kunde åka av och vänta på. Jag kom fram till att kyrkorna längs vägen på första halvan av sträckan skulle kunna vara lämpliga stopp. Håtuna kyrka skulle kuna bli fösta stoppet om bilen började koka tidigt men frågan var om jag skulle klara mig fram genom och förbi Eriksunds säteri till nästa stopp som skulle bli Haga kyrka och sedan direkt efter det Vassunda kyrka innan jag skulle vara framme vid Knivsta och en tredjedel av sträckan var avklarad.

Vy från Bålsta

Från Knivsta fram till Gottröra finns det tillräckligt med bred väg och avtagsvägar för att jag skulle kunna köra av där det passade. Så den sträckan gjorde mig inte det minsta nervös. Men den sista sträckningen från Gottröra via Rimbo till hem?
Där skulle det vara smalt och en massa privata tomter längs med vägen. Så planen var att dela upp den sträckan i två kortare, med kanske bara en timmes kylningsvila innan sista sträckan från Rimbo och hem.

Med bilnycklarna i handen

Vid starten i Bålsta

Så klockan 11:04 stod jag med nycklarna i handen och gjorde mig redo för en lång dag och kväll i bilen. Av med jackan, på med solbrillorna och tända upp en cigarr innan jag vred om tändningen och det bar iväg. Det blåste friskt i kupén med alla fyra sidorutor nedvevade och det blåste snart riktigt varmt om benen och fötterna av full fläkt och full värme.
Redan halvvägs till Håtuna kyrka var jag säker på att det skulle bli det första stoppet men när jag närmade mig hade temperaturökningen avtagit och låg på sina normala 90°C vilket gjorde att jag bestämde mig för att stå på.

Det var en märklig känsla att sitta där och vänta på att snabbt få svänga av men inte en antydan till överhettning.
Räckte det med att bli av med värmen genom kupén? Jag stängde av fläkt och värme när det vr två kilometer kvar hem men det fick inte nålen att röra sig. Var det en för kort sista sträcka utan fläkten på? Kanske. Nu står jag här med en bil som inte kokade och måste provåka den lite mer innan jag vet vad tusan som händer med den men en sak vet jag i alla fall. Det var skönt att kliva ur bilen redan 12:37 hemma på gården även om den brutala förartillvaron mellan kall blåst och varm blåst gav min roslande hals en rejäl försämring. Jag har börjat titta på gamla bilderCharles Lindbergh och funderar i riktning mot läderjacka med pälskrage, vadderad pilotmössa med öronlappar och skinnhandskar med styv krage. Det kändes som en rejäl genomkörare för kroppen minst sagt.

Jag lär väl få tillfälle att återkomma i ärendet.

Ninna Ninna Ni Nanna – I

Efter mycket snack blev det till sist start av bokcirkeln ”Bokresan – Ninna Ninna Ni Nanna”. Hemma hos Magnus så vädrade vi våra litterära tycken och smaker och valde till sist boken ”Sapiens – En kort historik över mänskligheten” av Yuval Noah Harari. Detta först efter en nogsam genomgång av våra respektive förslag. Något förvånad konstaterade jag att det mycket väl hade kunnat bli en psykologicirkel lika gärna då en förkrossande majoritet av böckerna hade den riktningen. Nu återstår läsningen av boken. Det skall bli fantastiskt intressant och roligt att få uppleva bokcirkelns nästa träff då alla har läst boken, begrundat, och sedan berättar om sin upplevelse av den.

Bokcirkelstart

MCM i 30 bast

MCMMCM trettio år. Vilken resa.
Jag hade köpt några enstaka nummer av HojMagasinet (hur många nummer gavs ut egentligen?) och när jag sensommaren 1985 hittade MCMPressbyrån (tror det var på Liljeholmens tunnelbanestation på väg hem från jobbet i Södra Hammarbyhamnen) så var det en upplevelse. Det var en tidskrift som gav mig en resa in i en subkultur som jag törstade efter och ville bli en del av. Jag hade klarat av moped och en hemsk Honda XL125 men vad jag verkligen ville ha var en Harley-Davidsson, en Indian eller en BSA, en AJS, en Norton eller åtminstone en Triumph. Drömmar för en sjuttonåring som precis börjat jobba och tjäna sina första pengar. Att spara ihop till en motorcykel kändes avlägset. MCM gjorde inget för att lindra drömmen men den var också en fantastisk spegel av den värld som fanns därute ännu onåbar. Visst hade jag ben i olika läger redan då. Jag älskade japanska hojar också, framförallt Suzuki vars kataloger jag under de första åren på 80-talet hade bläddrat sönder på pojkrummet. Roadracingstjärnorna som körde Yamaha, de otroligt coola Kawasaki-modeller som man stått och dräglat över på H.Flöter på Norra Stationsgatan (SR 650 var ju bland det vackraste man hade sett och var det bara jag här som såg filmen STONE hur många gånger som helst trots att det handlade om Bikers som körde race-hojar?) men Honda var märket jag älskade att hata då jag alltid har gått min egen väg.
Men det var ju en klassisk bikerhoj man drömde om i alla fall, även när polare efter polare köpte japanska racerknarrar och bara tittade på vad det senaste kunde erbjuda.

Sedan blev det Sportster så då bled det lite smak på hojsvängen. Det blev en sväng Mälaren Runt 1990 också. Då inte på min Sportster utan en nyare USA-import som en polare inte vågade köra själv (något om frånvaron av MC-kort). När vi kom till Enköping och Strul MCC så fick han dessutom inte vara kvar för flickvännen utan lämnade mig på plats (då gick det bra att köra själv utan körkort plötsligt) och som tur var så fick jag skjuts av en annan polare hem. Det var både första och sista gången jag siter bakpå en stelbenschopper med en sissybar som slutar mellan skulderbladen

Såhär trettio år senare håller jag fortfarande MCM som kanske den absolut bästa hoj-blaska som någonsin funnits. Det är en annan tidning idag än den var när den tog sina lite trevande första steg och det fanns ett par år där i mitten på nittiotalet som jag svek den. Det är en fantastisk tidning och jag tror att den är så bra just för att den inte har varit samma tidning under resans gång. Den har lyckats vara relevant för hoj-scenen hela tiden. Förändrats med den och varit en del av den.

Jag kommer att fortsätta att läsa den här tidningen vare sig jag är en del av kulturen eller inte. Nästa trettio år också.