Etikettarkiv: Kungsholmen

Med rutorna nere i Bålsta

En roadtrip av det brutalare slaget var inplanerat för gårdagen. När min Toyota kokade för ett tag sedan och jag lämnade in den på verkstad för att de skulle byta vattenpump men återkom med ett paket av åtgärder för 12.000 kronor så bestämde jag mig för att hämta hem den och ställa den hemma på gården tills vidare och se om jag kan fixa den själv (djävulen på min axel skrattar sig vindögd vid tanken) del för del. Att köra en bil som kokar från Bålsta till österledinge är ju ingen drömutmaning direkt. Särskilt inte när verkstaden lagt till en trasig kylare till tistan precis efter havererad vattenpump. Nu undrar jag ju om de har gjort en korrekt analys av läget då jag har svårt att tro på att två problem uppstår samtidigt. Visst ett stopp i kylaren skulle ju kanske kunna leda till en död vattenpump. Men jag är skeptisk.
Med en plan i huvudet så klev jag upp 08:10 på morgonen och jag och Anush kom iväg 08:40 med riktning Liljeholmen. Anush till skolan och jag till tunnelbanan. Så 09:23 stod jag på perrongen och befann mig med packning på väg mot en beräknat lång dag i min skadeskjutna Toyota. Min plan var att köra trettio minuter sedan stå och låta bilen svalna ordentligt. Cirka två timmar tills motorn var kall räknade jag med. Om jag höll plan skulle jag kunna vara tillbaka till östra Ledinge vid 21:30. Jag hade med mig en ordentlig packning i form av en god bok och en låda med ett halvdussin anständiga cigarrer för de där timmarna som skulle tillbringas vid vägkanten väntades på att motorn skulle svalna plus mina biker-brillor från Velodrom för min körning som skulle ske med nedvevade fönster och full värme och fläktstyrka för att evakuera ut värme från motorrummet ut via kupén.

Klockan 09:48 kommer jag ner på den nya pendeltågsstationen Stockholm City. Det är inte utan att man kan komptemplera en del över hur mycket stockholm hunner ändras under ens snart femtio-åriga levnad, elle bara från 2001 då jag, Elsa och barnen lämnade innerstaden och Kungsholmen för Bromma och villalivet. Sexton år under vilka Stockholm snabbt förändras, förtätas och förloras/förstoras. Stockholm City, stationen med plexiglasväggar för att självmordshopparna skall välja en annan lösning, eller bara en annan station.

Stockholm City

Stockholm City

Väl framme i Bålsta så visste jag att jag hade en rejäl promenad fram till industriområdet där bilen stod så det var bara att ta några djupa andetag och kliva av pendeltåget vid Bålsta station klockan 10:35. Jag konstaterade att stationsklockan gick en timme fel men ryckte på axlarna och utgick från att Bålsta kanske ligger i en annan tidszon. De uppträder ju lite så där ute i skogen.

Bålsta station

Det var en promenad där jag gick igenom hela vägen hem i huvudet. VIlka eventuellt lämpliga avfarter jag kunde åka av och vänta på. Jag kom fram till att kyrkorna längs vägen på första halvan av sträckan skulle kunna vara lämpliga stopp. Håtuna kyrka skulle kuna bli fösta stoppet om bilen började koka tidigt men frågan var om jag skulle klara mig fram genom och förbi Eriksunds säteri till nästa stopp som skulle bli Haga kyrka och sedan direkt efter det Vassunda kyrka innan jag skulle vara framme vid Knivsta och en tredjedel av sträckan var avklarad.

Vy från Bålsta

Från Knivsta fram till Gottröra finns det tillräckligt med bred väg och avtagsvägar för att jag skulle kunna köra av där det passade. Så den sträckan gjorde mig inte det minsta nervös. Men den sista sträckningen från Gottröra via Rimbo till hem?
Där skulle det vara smalt och en massa privata tomter längs med vägen. Så planen var att dela upp den sträckan i två kortare, med kanske bara en timmes kylningsvila innan sista sträckan från Rimbo och hem.

Med bilnycklarna i handen

Vid starten i Bålsta

Så klockan 11:04 stod jag med nycklarna i handen och gjorde mig redo för en lång dag och kväll i bilen. Av med jackan, på med solbrillorna och tända upp en cigarr innan jag vred om tändningen och det bar iväg. Det blåste friskt i kupén med alla fyra sidorutor nedvevade och det blåste snart riktigt varmt om benen och fötterna av full fläkt och full värme.
Redan halvvägs till Håtuna kyrka var jag säker på att det skulle bli det första stoppet men när jag närmade mig hade temperaturökningen avtagit och låg på sina normala 90°C vilket gjorde att jag bestämde mig för att stå på.

Det var en märklig känsla att sitta där och vänta på att snabbt få svänga av men inte en antydan till överhettning.
Räckte det med att bli av med värmen genom kupén? Jag stängde av fläkt och värme när det vr två kilometer kvar hem men det fick inte nålen att röra sig. Var det en för kort sista sträcka utan fläkten på? Kanske. Nu står jag här med en bil som inte kokade och måste provåka den lite mer innan jag vet vad tusan som händer med den men en sak vet jag i alla fall. Det var skönt att kliva ur bilen redan 12:37 hemma på gården även om den brutala förartillvaron mellan kall blåst och varm blåst gav min roslande hals en rejäl försämring. Jag har börjat titta på gamla bilderCharles Lindbergh och funderar i riktning mot läderjacka med pälskrage, vadderad pilotmössa med öronlappar och skinnhandskar med styv krage. Det kändes som en rejäl genomkörare för kroppen minst sagt.

Jag lär väl få tillfälle att återkomma i ärendet.

One Moment in Time – VII

På bilden står Axel (då Carl) och Erika på Parmmätargatan, precis runt hörnet från Kungsholms Hamnplan 7 där vi då bodde. Många trodde att Erika och Axel var tvillingar trots att det skilde 14 månader mellan dem. Men de var tillsammans mycket och de var fina ihop. På bilden är de på väg till dagis på morgonen med Kungsklippan i ryggen.

Axel och Erika

Nattsludder

:: Mycket med allt just nu. Jag lyckades ta mig in till biblioteket på Kungsholmen i fredags för att skaffa ett nytt lånekort och låna en bok jag hade kollat upp att de hade inne. Lånekort lyckades de leverera direkt, moderna grejer med pin-koder och streckkodsavläsning och hela baletten, boken var dock försvunnen. Det visar sig att ”Vallentuna anno domini 1198: vallentunakalendariet och dess tid” är högvilt bland tjuvaktiga akademiker. För det lär väl knappast vara annat än akademiker som dammar av dessa titlar.
Ja, det skall vara jag då!
Men nu är jag en gång för alla en udda kreation i vår herres hage. Inte riktigt som de andra djuren.

Vidare till Stadsbiblioteket och se där, visserligen maganiserad men ändock, där hade vi vår boktitel till sist.

Det blir väl nästan lite larvigt men det jag söker klaras väl av på några rader så resten av volymen får väl avsmakas för allmänbildningens bästa.

:: Under söndagen hann jag med att lägga upp lite fotografier på Flickr igen. Det var ju ett tag sedan jag fick upp något galleri där. Nu blev det två dagar från vår ”bröllopsresa” till Gotland 1996 som hamnade på plats.
Länkar nedan.

Bilder:
19960618 Gotland
19960621 Tingstäde kyrka & Visby innanför murarna

:: Precis som Karin så är jag ambivalent inför natten. Jag är trött men samtidigt finns det så mycket man skulle kunna hinna med att få gjort om man stannar kvar uppe. Nu sitter jag med en bas i knät och inser att jag inte gör någon nytta i alla fall så man kanske skulle ta och vika ner sig i alla fall?!

Smärta

Mitt gikt-anfall har nått nivåer som det inte gjort sedan innan jag började medicinera, (Roger kommer du ihåg när vi båda två bodde på Kungsholmen och du kom ner mitt i natten för att hjälpa mig på med skorna så att jag kunde ta mig till S:t Göran?).
Har i stort sett inte rört mig från soffan sedan i förmiddags.

Jag har jobb i morgon…då måste foten bära husse…

Och naturligvis hittar jag information om att aborre skall undvikas för gikten…

Per Han

Per HanMitt första intryck av Per var allt annat än positivt.
Men snart fick mina fördomar ge vika.
Jag jobbade som vårdbiträde på en infektionsavdelning på Roslagstulls sjukhus och en av de timanställda som brukade anlitas var Per.
En kväll när jag hade kommit dit i god tid innan jag skulle gå på på kvällen (jag jobbade natt) och satt i personalrummet och läste tidningen eller något liknande så kom Per inrusande och tackade för kvällen till en av tjejerna han jobbat med under kvällen.
Jag irriterade mig redan på hur han såg ut.

Min första tanke var:
”Jösses, vilket popsnöre.”

Jag ägnade honom inte någon ytterligare tanke till den dagen då vi skulle jobba ihop för första gången.
Ganska omgånde när vi hade börjat prata med varandra så började jag tycka om honom.
Vi pratade mycket musik och det visade sig att trots att vi i grunden gillade olika artister så fanns det många beröringspungter.

En händelse som har etsat sig fast från den här tiden (tidigt 1991) var en natt när jag och Per jobbade tillsammans och den sjuksköterskan som jag alltid arbetade i par med, Hansi, utgjorde den tredje och sista personen i teamet.
Per hade tagit med sig sin gitarr, och som alla som har pysslat med elgitarrer vet så låter det inte mycket om en elgitarr som inte är kopplad till en förstärkare.
Vi hade en sjuksköterskeexpedition som låg så till att den knappast störde patienterna.
Plus det faktum att vi hade ungefär tre patienter på avdelningen för tillfället.
Per störde alltså ingen när han satt där och plinkade lite på natten.

Av någon outgrundlig preussisk ordningsanledning blev Hansi rasande över att Per satt och spelade på gitarren.
Jag har alltid gissat att det egentligen handlade om att han inte fick sällskap i rökrummet som gjorde att han reagerade så starkt.
Han röt åt Per att om han skulle spela gitarr så kunde han gå ut i entrén där han kunde spela och sjunga hur mycket han vill utan att störa någon.

Sagt och gjort.
Utan att sluta spela så reste sig Per och gick ut i entrédelen och när dörren till avdelningen slog igen bakom honom så gav han full hals och gick loss med Hendrix klassiker, Foxy Lady.

Nu om inte tidigare hördes han över hela avdelningen.
Hansi kom inte med några fler kommentarer om gitarren efter det, vad jag hörde.

Efter ett tag började jag gå och titta när Per och hans band Hey Baby! spelade.
Vi umgicks sporadiskt under några år och sedan blev det ett uppehåll på några år.

Idag är Per gift med Iza och har tre barn (Noa, Sun och Mie) och vi träffas väl fortfarande bara sporadiskt men nu tillsammans med våra familjer.
Det brukar vara sköna softa stunder när familjen Han besöker oss i villa Casselbrant eller när vi besöker dem på Kungsholmen.

Jag har alltid gillat det Per har gjort som musiker.
Under tiden han spelade med band som Hey Baby! och Faster Hippos så blev det ju mycket covers men hans egenutgivna CD under namnet Bingopyjamas 1995 spelar jag fortfarande och den har blivit något av en sommarklassiker för mig.

Tyvärr har jag inte fått chansen att höra något av det Per har gjort på senare år men med lite tjat skall jag nog få honom att visa vad han har gjort.