Etikettarkiv: kultur

Att skapa sitt eget bibliotek

TingelingJag läser en krönika på Timbros tankesmedja Smedjan skriven av Lars Anders Johansson med rubriken Skaffa dig ett bibliotek innan det är försent och tycker att det är en angelägen apropå. Visserligen hade jag kunnat önska mig en någon fylligare text med mer argumentation om vikten av sitt eget bibliotek ur fler perspektiv. Mitt eget bibliotek är för mig ovärdeligt när det kommer till referenser och faktakontroll. Allt efter att tiden går så inser jag att mitt bibliotek inte bara är en stapling av olika litteratur i mina hyllor utan en spegel av mig som person och inte minst en spegel av mitt intellektuella liv och utveckling. En del av titlarna i mitt bibliotek är litteratur som tillkommit på grund av mitt behov att vara påläst och kunnig inom det område jag arbetar för tillfället. Därför har jag ett försvarligt stort utrymme av psykologi-, psykoanalys- och medicinlitteratur blandat med en uppsjö av dator och programmeringsböcker. Det kan vara rena faktaböcker, även sådan som inte ens försöker utge sig för att vara särskilt systematiskt eller vetenskapligt sammanfogad information. De där böckerna som brukar vara i coffee table book-format och alltid säljs ut på olika realisationer. Böcker fyllda med bilder och modellbeteckningar på traktorer, motorcyklar, bilar, armbandsur, mode eller vad den nu kan vara. Tidigare kom jag ibland på mig själv med att se ner på den här typen av böcker men alltid med ett viss habegär inför boken ifråga. Nu lägger jag gladeligen ett par tre hundralappar på ett stort populärverk om vad som helst som skulle kunna intressera mig och inte minst om jag vet att jag kommer att ha glädje av den som referenslitteratur.
Böcker som jag har ägt och sedan lånat ut och aldrig fått tillbaka kan jag aldrig släppa riktigt. Ett exempel är en kort roman i form av boken Vox av Nicholson Baker, kanske inget mästerverk men det var en bok som slog an strängar då, i början på 1990-talet, och det finns passager i boken som jag velat titta igenom och referera till vid ett flertal tillfällen sedan dess och då blir jag alltid lika irriterad över det imaginära hålet i bokhyllan som den titeln utgör. Nu blev jag nyfiken på hur den där referensen om Tingeling i boken egentligen var formulerad.

Så det personliga biblioteket, eller familjebiblioteket är en viktig del för den som vill ha en möjlighet att känna sig som en hel människa. Allt som oftast så kommer jag hem till människor som inte äger en endaste bok. De kan ha en max två böcker framme synligt för att de ändå är aktiva läsare, men då med vad de själva beskriver som ett osentimentalt förhållningssätt till själva den fysiska boken. Det är ett intellektuellt fattigdomsbevis i mina ögon. Har dessa människor dessutom text på väggarna (Carpe Diem, jag tror jag avlider) så handlar det om något annat. Det är inte det osentimentala (texten på väggen avslöjar dem) det är bekvämligheten och bristen på krav att faktiskt kunna saker som styr dem. Ett bibliotek av någon sort är en förutsättning för ett intellektuellt inre liv. Akademiker eller inte så behöver du den tryckta texten. Som männsika behöver du ta del av andras tankar, fantasier och världsbilder för att utvecklas.

Då kommer vi också till frågan om en litteraturkanon. Den debatt som jag antar väcktes 2006 av folkpartisten Cecilia Wikström en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet (Skapa svensk litteraturkanon 2006-07-22). Tanken var att en gemensam litterär bas, en litteraturkanon, skulle ge oss en gemensam syn på språket och litteraturen. Det fanns i debattartikeln också några grumliga argument om hur detta skulle förhindra utanförskap hos de som flyttar in till Sverige med ett annat språk som sitt förstaspråk. Det här tror jag inte på. Vi har utan officiell litteraturkanon ändå en inofficiell dito och den har växt fram genom stark påverkan av kulturskribenter och kulturarbetare under årens lopp. Så vi behöver inte vara det minsta oroliga för att vi inte utvecklar en litteraturkanon utan att storebror behöver skriva oss på näsan om vad vi ska och inte ska läsa. Tvärtom så är det med bibliotek som med alla samlingar av diverse artefakter betydligt intressantare med något som växer fram ur den enskildes egna personliga önskemål och behov. Det står ändå alltid i en relation till den gemensamma kulturen.

Bluefish Så bygg ditt bibliotek efter dina egna personaliga intressen. Blanda dina intressen och låt dem avspeglas i den litteratur du läser. Som icke-akademisk intellektuell anser jag det vara en självklarhet att mitt bibliotek skall spegla hela min intressesvär. Sakta men säkert har jag därför börjat skriva om de böcker jag läser här på hemsidan. Det tar den tid det tar och just nu så börjar jag fylla på med de böcker som jag läser för tillfället men jag kommer att fylla på och försöka kunna ha mitt bibliotek komplett här på bloggen en vacker dag, men som vanligt har jag ingen brådska. Hemsidan är en spegling av mitt jag. Mångfacetterat och i ständig rörelse och utveckling.

Dans i Kaggeholm

I tisdags hämtade jag upp Sofia ute på Ekerö där hon hade avslutning på det dansläger genom Kindahls Dansskola som hon hade varit på några dagar. Mycket dansträning i dagarna tre och på tisdagen var det avslutning och uppvisning i den fantastiska miljön på Kaggeholms folkhögskola i anslutning till Kaggeholms slott. Tjejerna på lägret hade tränat allehanda olika stilar i ett hårt tempo och det var en mycket väldrillad avslutningsuppvisning vi föräldrar bjöds på. Kul att se Sofia in action och att få träffa henne en stund igen. Vore kul om hon kunde börja på Kindahls Dansskola som hon vill nu när hon har slutat med balett, för det syns verkligen hur kul hon tycker att det är att dansa.

Alla dansare

Linda tycker om konst

AnushSå var det dags att säga adjö till ännu en kollega som snart försvinner vidare till nya utmaningar. Anush har varit en flitig vikarie sedan i våras och det har varit ett nöje att jobba med henne. Vi bestämde att vi skulle gå ut tillsammans och jag vet inte om hon har några fler arbetspass inbokade när jag är på plats så det kändes som en bra idé. När Anush gick av sitt arbetspass idag så skickade hon ett meddelande och undrade vad hon skulle ha på sig, jag hade inte sagt vad vi skulle göra. Hon hade förväntat sig en krogrunda och jag hade en lite annan plan för kvällen. Jag svarade att hon skulle klä sig sobert men inte balklänning för att inte avslöja något. Jag hade nämligen sett att Waldemarsudde hade öppet till 20:00 på torsdagar och jag hade redan blivit lite nyfiken på deras pågående utställning om salongsmåleri. Jag tror att Anush blev aningen överraskad av att plötsligt befinna sig på en konstutställning men det var nog ganska träffsäkert för inte bara har hon målat själv utan har en farbror som har varit en framstående målare under sovjeteran enligt hennes berätterlser. Det var en mycket bra utställning och utställningen med Cecilia Edefalk var också överraskande på många sätt. Jag var inte helt tagen på plats men det är hennes konst som snurrar i huvudet nu när jag har kommit hem och har upplevelsen några timmar bakom mig. Bra. Jag gillar det som sätter spår.

Jag har under den senaste månaden följt SVT-serien Konstnärsdrömmen med intresse och glädje. Det har varit strålande underhållning och att nu få se vinnaren Stina Gunnarssons målningar från TV-serien på väggarna på Prins Eugenes Waldemarsudde var intressant. Det var rejält mycket mer intryck än att se dem på TV. Det är ju så naturligtvis men det var nästan lite svårt att ta in de levande färgerna i tavlorna och hur de gick fram i rummet som de inte gjorde på TV. Kul att se.

Det fick blir en avslutning av kvällen på restaurang Grodan. Fick mig en alldeles egen överraskning när Anush beställde sniglar till förrätt. Tror det är första kvinnan som jag träffar som hugger in på sniglarna och de här Roquefortgratinerade små sniglarna var verkligen små läckerbitar. Börjar man bra så vill man avsluta bra så det fick bli en biff Tartar som avslutning. Kanske den bästa råbif jag har ätit faktiskt.

Cecilia Edefalk

Anush tycker om konst

Erika spelar teater i Vasaparken

Solig och varm måndagseftermiddag i Vasaparken. Jag parkerar bilen och vandrar förbi den plats där jag en gång arbetade och träffade mina barns mor en vårdag 1995. I Vasaparken tog jag och Elsa våra första trevande steg emot att bli ett par. Nu, tjugoett år senare, strosar jag in i parken för att se vår förstfödda dotter spela barnteater. Det är en annan plats, parken är välkomnande och levande i solen, inte apriltung och svår somm första lunchrasten jag och Elsa delade här. Byggnadenn där jag och Elsa träffades, jag som mentalskötare och hon som sjuksköterskeelev är sedan länge historia och ersatt av nya byggnader med stockholmsdyra bostadsrätter. Det känns nästan svårt att tänka sig tillbaka till den tiden då man gick utanför byggnaden med en patient och såg till att hålla sig innanför sjukhusområdet så att man med våld om så var tvunget hålla kvar en patient som försökte ta tillfället i akt och fly sin tvångsvård.
Nu solstrålar från himlen men även strålandes ut från hjärtat då jag fick se min Erika spela teater och hur vackert lekande lätt hon och hennes gycklarvänner lyckades få med barnen aktivt i pjäsen.

Jag tror att Erika älskar att spela teater. Jag tror att Erika älskar sig själv när hon spelar teater. Det förtjänar hon. Min älskade dotter!

Erika trollbinder publiken

Delar av teatergruppen

Ninna Ninna Ni Nanna – I

Efter mycket snack blev det till sist start av bokcirkeln ”Bokresan – Ninna Ninna Ni Nanna”. Hemma hos Magnus så vädrade vi våra litterära tycken och smaker och valde till sist boken ”Sapiens – En kort historik över mänskligheten” av Yuval Noah Harari. Detta först efter en nogsam genomgång av våra respektive förslag. Något förvånad konstaterade jag att det mycket väl hade kunnat bli en psykologicirkel lika gärna då en förkrossande majoritet av böckerna hade den riktningen. Nu återstår läsningen av boken. Det skall bli fantastiskt intressant och roligt att få uppleva bokcirkelns nästa träff då alla har läst boken, begrundat, och sedan berättar om sin upplevelse av den.

Bokcirkelstart

På konsthall med Svenska SmåFlicksFörbundet

Jag och  Svenska SmåFlicksFörbundet  tog oss ett par ärenden in till Norrtälje och passade då på att besöka Norrtälje konsthall. Delen med Martin Jacobsons måleri kvistade vi förbi på någon minut, inte himlastormande imponerade kanske. Dock var utställningen: Magistern och jag. Skolplanscher från Kvisthamraskolan från 1940-talet en liten bildskatt. Skolplanscherna är sedan länge överspelat material men en bildskatt icke desto mindre. Trafikvett, arbetsliv, kristendom, djurliv, alfabetet, årstiderna och fortplantningsorganen i en skön blandning.

Norrtälje Konsthall

Sofia framför tavla av Martin Jacobson

Skolplanscher

Amerikansk populärkulturs ankare

David Letterman För några veckor sedan så var David Letterman värd för sin prat- och underhållningsshow The Late Show with David Letterman för sista gången. En TV-historisk era på 32 år av god underhållning. Personligen har jag tittat på The Late Show i perioder och de senaste tio åren har jag nog inte sett mer än något enstaka avsnitt men jag håller ändå showen för en av de bästa som jag har sett på TV. Det finns ingen som har kommit ens i närheten av att kunna kopiera detta koncept i Svenskspråkig TV och det är bara att gratulera David Letterman till att ha skapat TV-historia och att vara en viktig person för modern amerikansk populärkultor.

En vampyrberättelse

Erika hade i torsdags uppvisning med sin teatergrupp på Kulturskolan Stockholm och den pjäs de bjöd oss på var ”En vampyrberättelse” av Moria Buffini. Det var blandade resultat men modigt att välja en pjäs med så mycket text. Erika stod ut som en av de bästa två, tre skådespelarna och borde ha används flitigare i pjäsen, nu hade hon bara en scen att visa upp sig i men då glänste hon desto mer. Där det kunde vara svårt att höra flera av skådespelarna så var Erika mycket välartikulerad, animerad med ett väl avvägt fysiskt spel. Jag som knappt hör vad Erika säger i vanliga fall fick nu möjlighet att höra hur hon kan låta när hon har ett budskap att förmedla.
Det kändes bra att jag kunde vara med på årets uppvisning, det var några år sedan sist. Hoppas på mer Erika nästa gång, för hon var en av de bästa på scenen i torsdags.

En vampyrberättelse from Roland Casselbrant on Vimeo.

Husby-Sjuhundra kyrka

I lördags passade jag på att besöka Husby-Sjuhudra kyrka inte långt ifrån där jag nu bor. Det är en vacker 1100-talskyrka som har byggts om och till i flera omgångar såsom våra gamla kyrkor brukar ha genomgått flera faser genom åren. När jag hade tagit lite bilder, både digitalt och analogt så upptäckte jag att det skulle vara eftermiddagsgudstjänst på söndagen så jag passade på att besöka kyrkan även på söndagen för att få en chans att se den även invändigt.
Det hann komma en hel del snö mellan lördagen och söndagen så det ser nästan ut som om det hunnit gå nästan en årstid mellan bilderna. När jag har fått tillfälle att framkalla filmrullen jag tog så återkommer jag eventuellt med fler bilder då.

Husby-Sjuhundra kyrka, invigd åt Sankt Lars, särskiljer sig genast exteriört genom tornet som året 1812 uppfördes över det gamla vapenhuset på kyrkans södra sida.
Husby heter de gårdar som fordom hörde till Uppsala öd, ett godskomplex som disponerades av kungen och vars avkastning utgjorde motsvarigheten till kungens apanage.

Husby-Sjuhundra kyrka är en av Upplands äldstakyrkor. Det har tidigare funnits ett torn i väst (senast 1639 finns det på teckningar av kyrkan) och efter studier av utbyggnaderna så tror man att detta torn bör ha funnits mycket tidigt i kyrkans historia. Kyrkan är från sista halvan av 1100-talet och därför torde dess byggherre ha varit Knut Eriksson, som till Erik den helige.
Vid restaureringen 1947 fann man sparsamma spår av medeltida kalkmålningar. Den målning som finns kvar överskärs av valvpelaren i korets nordöstra hörn och är alltså äldre än valven, senast från omkring 1400 och det finns en bild av kalkmålningen nedan.

Stenmuren om omgärdar kyrkogården uppfördes som nödhjälpsarbete under de svåra hungeråren på 1840-talet.

En av runstenarna som tidigare har tjänat som tröskelsten i kyrkan kan vara så sen som från slutet av 1000-talet, ristad av öpir, och har en inskrift som börjar med orden ”iar likr”, här ligger, alltså en motsvarighet till den vanliga latinska formuleringen på medeltida gravstenar. Formuleringen kan därför tyda på att en kristen kyrkogård funnits på samma plats som den nuvarande redan i slutet på 1000-talet, det vill säga på kung Inge den äldres tid (och tiden för Sankt Botvid). Det är därför också möjligt att det funnits en träkyrka som föregått den nyvarande stenkyrkan på platsen.
Eller är det så att vi måste tidigarelägga kristnandet av Sverige ytterligare?
De kristna gravar som man nu funnit och daterat till sent 800-tal i Varnhem och det faktum att vi har en kultur av att bygga stenkyrkor där det tidigare funnits träkyrkor under en ganska kort period av år på flera platser i landet öppnar sig ju möjligheten att även här uppe i Uppland kristnandet kan ha varit tidigare?

Husby-Sjuhundra kyrka

Husby-Sjuhundra kyrka

tiarfR • uki • urika • uk ' uiki • uk • iukiR • uk • kiRialmR • þiR bryþr • aliR • litu • risa
Upplands runinskrifter 539: 'Djärv och Orökna och Vige och Joger och Gerhjälm, alla dessa bröder lät resa
denna sten efter Sven, sin broder. Han blev död på Jylland. Han skulle
fara till England. Gud och Guds moder hjälpe hans själ bättre än han förtjänade.'

Husby-Sjuhundra kyrka
Strax nedanför kyrkan kom man med båt när den var ung och nybyggd.

Husby-Sjuhundra kyrka
Husby-Sjuhundra kyrka uppe från vägen.

Yashica Electro 35
Tog med mig en Yashica Electro 35 också. Får se när jag har tid att framkalla filmen, då kommer fler bilder från Husby-Sjuhundra.

Husby-Sjuhundra kyrka

Husby-Sjuhundra kyrka

Husby-Sjuhundra kyrka

Husby-Sjuhundra kyrka

Husby-Sjuhundra kyrka

Husby-Sjuhundra kyrka