Etikettarkiv: kultur

Julian Barnes – Citronbordet

Julian Barnes - CitronbordetCitronbordet skriven av Julian Barnes var en mycket intressant bekantelse. Då jag inte läser om litteratur i någon utsträckning längre, det var något jag gjorde med liv och lust under mitt sena 1980-tal och under mitt 1990-tal. Citronbordet var en mycket trevlig bekantskap. Citronbordet är en novellsamling med en tematik och temat är att åldras, ålderdom. Noveller som Hygien, Återuppförandet, Aptit och Odlingsburen håller en fantastisk kvalitet och det finns ärligt talat ingen svag länk mellan de här pärmarna. I och med den här boken så har jag fått en ytterligare litterär hjälte att odla bekantskp med. Det skall bli spännande att se om jag kommer att uppskatta essäer och romaner från Mr. Barnes eller om det är novellformen jag kommer att fastna för. Hur som helst så är detta en läserfarenhet jag kan rekommendera alla som vill njuta en god bok och kan närmast garantera att ni kommer att ha funnit något ni vill lära känna ännu mer och bättre.

Fotokonst och intryck

Ellen von UnwerthMitt besök på Fotografisk i fredags var ett trevligt avbrott från de vanliga arbetsuppgifterna. Jag är fortfarande lite tagn av Christian Tagliavinis fotokonst. Bilderna ligger kvar på näthinnan och i medvetandet. Arbetet bakom bilderna. All handgjord rekvesita. Så coolt att genomföra arbetet på det sättet för att uppnå sitt slutmål exakt som man har tänkt det. Samtidigt så kan man inte annat än imponeras av Ellen von Unwerth heller. Det är som ett smack i ansiktet. Perfekta bilder för mode- och popmagasin. Direkta och provokativa bilder helt i min smak men samtidigt lämnar en tanke inte mitt huvud. Kanske börjar jag bli gammal? Kanske har jag blivit mer konservativ? Men bilderna är nästan för sexuellt rakt i ansiktet. Jag blir inte av med känslan av att jag hade tyckt att de varit för explicita bilder om en man tagit dem. Då hade de känts nästan sexistiska. Vad är skillnaden egentligen. Fotografen använder sig av modellerna för sitt arbete och uttryck. Nåja, det var bara en kort reflektion. Besök Fotografiska och njut av lite fotografi och stöd ett privat museum.

Christian Tagliavini

Ellen von Unwerth

Ellen von Unwerth

Jules Verne såg in i framtiden

Egentligen skulle jag vilja sitta hemma på verandan med en flaska vin och titta på solnedgången med dofterna från en god cigarr men min arbetstid har plötsligt seglat iväg okontrollerat igen. Nu inte frivilligt egentligen. Nåväl. Jag sitter på jobbet och försöker få kraft att slutföra vad jag föresatt mig under det som är kvar av veckan. Det är svårt att hitta ork och inspiration när jag sover mellan tre och fem timmar per natt och fokuset inte vill infinna sig riktigt. Dagen har dock innehållit en del uppiggande moment, främst var min utflykt med en av ungdomarna på boendet till Fotografiska givande. En fotografiintresserad yngling som ställde frågor var precis vad jag behövde för att få igång motivationen. Vi hade en trevlig stund och variationen på utställningarna hoppas intrycken gav honom fuel for thought. De olika utställningarnas karaktär var bra och om inte ynglingen i fråga blev inspirerad så blev i alla fall jag oerhört positivt överraskad av Christian Tagliavini och hans fantastiska konst. Att kunna skapa den känslan av medeltida Italien, Siena, Jules Verne och porträttmåleri som ändå är så tydligt modernt fotografi. Remarkabelt.
Om jag inte missminner mig så var det första gången jag besökte Fotografiska sedan jag och Anush var här i januari ifjol, så det var på tiden att få ta del av fotografi igen. Ellen von Unwerth skakade om mitt sällskap ordentligt. Bilderna av nakna, halvnakna och sexuellt provokativa kvinnor blev lite för mycket för honom. Kulturkrocken. Att vara muslim, uppväxt i Iran och komma rakt in i den fullständiga smockan av kvinnlig kraft. Men tredje gången vi gick igenom utställningshallen hade han vant sig. Jag hade normaliserat det hela så mycket jag förmådde, genom att förevisa och orera på om fototekniska detaljer i bilderna så slappnade han långsamt av. När vi kom in till hallen med fotografier av Hans Strand verkade den gode ynglingen närmast lättad.

Liksom det mesta han har skrivit under sitt liv handlade pjäsen om kärlek. Och hans eget liv speglades också i det skrivna ordet: kärleken fungerar inte. Det var mycket möjligt att den väckte ömhet, tillfredsställde fåfänga eller gav vacker hy, men den ledde inte till lycka – det fanns alltid en ojämlikhet vad gällde känslostyrka eller uppsåt. Sådan var kärlekens natur.

Julian Barnes – Återuppförandet

Thai Songkran Festival – ประเพณีไทยสงกรานต์

I går innan jag gav mig av mot fotbollsmatchen för dagen så stannade jag till i Sollentuna. På Ryavägen 20 så var det ett fullfjädrat thailänskt nyårsfirande på gång. Thai Songkran Festival med Jo och det var tråkigt att det här krockade med redan uppgjorda planer. Jag hade gärna varit med längre och gärna lärt mg mer om de olika traditionerna och njutit av färg, prakt, glädje och kulturell stolthet.

Joanne Nakkhruea firar Songkran

Thai Songkran Festival - ประเพณีไทยสงกรานต์

Thai Songkran Festival - ประเพณีไทยสงกรานต์

Thai Songkran Festival - ประเพณีไทยสงกรานต์

Thai Songkran Festival - ประเพณีไทยสงกรานต์

The Zanzibar Wife – Deborah Rodriguez

The Zanzibar Wife - Deborah RodriguezEnligt Penguin Books beskrivning; The Zanzibar Wife is a bewitching novel of clashing cultures and conflicting beliefs, of secrets and revelations, of mystery and magic, men krockande kulturer och religioner berörs på det där antiintellektuella och puttinuttiga sättet som förhåller sig helt oförstående till att det finns element och ingredienser som gör att samexistens kan vara omöjligt. Deborah Rodriguez skriver en trevlig bagatell, en historia som till en början faktisk är riktigt lovande men som i den sista tredjedelen sakta dör ut i ofarligt bokcirkelmys och Deborah Rodriguez genombrottsroman med titeln The Little Coffee Shop of Kabul skvallrar om att hon är en romantiserande orientalist (Sphere books).
Det här var en av de två böcker som jag köpte för att ha reselitteratur när jag skulle resa ner till Afrika i mars i år men som blev lämnad hemma på grund av att jag inte fick plats med den i packningen (istället blev det The Time Keeper av Mich Albom som blev min reselitteratur) men nnu när jag kom hem från min resa fick det bli resesällskap på pendeltåget istället. Som sagt så började romanen ganska lovande och persongalleriet är bra tecknat även om samtliga skildrade huvudpersoner är trevliga hyvens människor, det hade kunnat behövts lite mer spänningar och djupare porträttering för att kunna bygga upp och få riktig nerv konflikterna mellan magi, ateism och religion på slutet. Nu blev det mest en parantes i hyllan med pocketböcker i mitt bibliotek.

Time Keeper – Mitch Albom

Time Keeper - Mitch AlbomDen här boken köpte jag på Tuskys i Kisumu för att ha något att läsa på resan från Kenya till Gambia. Jag köpte ett par böcker för att ha med på resan men när jag sedan packade min väska så fick jag bara plats med en bok, den tunnaste av de två, som jag sedan glömde i tråget vid säkerhetskontrollen redan på Arlanda flygplats så där stod jag plötsligt utan att ha med mig någon läsning alls. Så jag behövde verkligen hitta något att läsa och efter noggrannt botaniserande så fick det bli Time Keeper av Mitch Albom utgiven på Hyperion förlag. En bok om tid passar ju en klockintresserad som handen i handsken och jag uppskattade verkligen den här berättelsen.
Boken handlar om mannen som uppfann tiden, eller rättare sagt som började mäta och dela upp tiden och hur Gud straffar honom då konsekvensen är att människorna inte längre klarar att uppskatta det liv Gud har gett dem utan ber om mer eller mindre tid oavbrutet. Det är naturligtvis en betraktelse som är på kornet. Som svensk, klockbärande och närmast anal när det kommer till att hålla tider och att andra skall hålla tider så har detta också varit en av mina kulturella svårigheter i mötet med en kontinent där det mesta går efter African Maybe Time. Vi får parallellt följa två personer som ber om mer tid eller mindre tid, försöker stoppa tidens gång och är som vi alla är mycket upptagna av tidens gång. Berättelsen hade ett intressant upplägg och jag blev så pass berörd av den här historien att jag blev förvånad och det var med saknad jag slog igen pärmarna på den här lilla berättelsen om ett stort ämne.

Kisumu CBD

Kenya - HarambeeKisumu CBD en onsdagseftermiddag. Det är en myllrande liten stad med mycket rörelse. Massor av 125:or som susar fram och tillbaka, de flesta är en form av taxi. Du hoppar upp bakpå och åker med. Framför butikerna sitter garuförsäljarna, med förhållandevis vettiga varor jämfört med skräpet på Drottningatan, om de fortfarande finns kvar där? Här kan du p gatan få tag i adaptrar till dina elprylar, högtalarkablar, biblar, skor, livremmar, hänglås, verktyg och all möjligt annat ganska bra att ha saker. Boklådorna här är inte som i Europa. Här går man in i en boklåda och kan endast få studentlitteratur och kartböcker. Skall man hitta skönlitteratur eller annt här så är man hänvisad till de större livsmedelskedjornas bokavdelningar. Så i jakt på en god bok om Kenya och kanske lite historieperspektiv om Kenya så drog vi ner på Tusky’s för att se vad vi kunde hitta. Det var blekt. Bra utbud av hemmafru-porr, bibliska berättelser för barn och lite biografier på det. Det kändes ganska knastertorrt att hitta tre titlar om afrikansk historia gällande Livingstone och Stanley, även om man kanske bör ge sig i kast med dem också en vacker dag. Kammade noll då jag inte ville bjuda på symbolvärdet att att hasa runt på gatorna med en Margaret Thatcher-biografi under armen. Så det fick bli lite mer gatupuls istället.

Kisumu CBD, down down

Sitter här och funderar

Kenya - HarambeeNär jag kommer upp nyvaken på morgonen och återigen finner en halv kackerlacka i slasksilen så är det inte utan att jag undrar var i hela friden händer med den andra halvan? Jag anser mig inte vara överdrivet känslig men kackerlackor i storlek från manstumme och uppåt är hanterbart i enstaka exenplar men det här med halva kackerlackor retar mig. Kan det vara något annat som äter kackerlackorna och låter skäld och ben ligga kvar som en ointresserad gäst på ett kräftkalas? Vad är det då som äter kackerlackorna
Vi har inga fåglar som tar sig in. Kan det vara ödlorna? Eller kanske någon annan insekt? Något äckligt som jag har missat? Nä, jag hoppas på ödlorna för att slippa tänka på saken längre (får det lite senare bekräftat när jag inte kan hålla mig från att fråga, heja ödlaorna, säger jag).

Kulturkrockar och olikheter som skapar andra behov av problemlösningar än de jag är van vid. Jag får tänka ut andra sätt att lösa problemen än hur jag hade gjort hemma i Sverige. Jag får förhålla mig till saker på ett annat sätt än hur jag gör i Sverige. Det är så och skall vara så naturligtvis. Vissa saker vill jag dock lösa som jag löser dem hemma. Det är bättre att öppna en konservburk med en burköppnare än med en kniv, det håller jag hårdnackat fast vid och ger mig inte innan jag efter sökande i flera butiker äntligen hittar en konservöppnare. ”-Vi använder kniv här!” är inte ett tillfedställande svar helt enkelt. Att öppna konservöppnare med kniv förstör knivarna och varför skulle jag acceptera en undermålig lösning om jag inte behöver?
Det är små vardagliga saker som det. Men det som stör mest är ointresset över allt skräp som ligger överallt. Man kan skylla hur mycket som helst på dålig utbildning på grund av otillräckliga resurser för skolor men det är skolor överallt och de startar i treårsåldern. De bryr sig helt enkelt inte. Det ligger drivor med plast och annat längs med varenda byväg, i varenda villatomt. Sophämptningen, som jag dessutom betalar för, till lägenheten består i att tömma våra sopkärl i en hög en bit bort på tomten. Sedan kommer en mystisk lady nu och då och soporna försvinner, och jag äär inte säker på om jag vill veta vart de tar vägen. Inte alla sopor dock. PET-flaskor och annat som blåser bort från högen får ligga där de landar. Utanför entrén till lägenheterna ovanför min så ligger det glassplitter från någon tidigare krossad ruta. Det får ligga, trots att flera av de fyra familjer som bor ovanför oss i huset har små barn, så får det ligga. Inget gemensamhetstänk över huvud taget. Det är ett mysterium. Dessutom är jag själv så fast i den svenska ängsligheten att jag inte tar tag i det. Som Mzungu (vit man) så blir jag beemött och behandlad annorlunda, precis som en färgad, eller vem som helst med en annan etnicitet, blir i Sverige. Här är de flesta lokalbor jag träffar på vad som i svensk media skulle benämnas som dödshatarnazister, då de inte bara har en mängd förutfattade meningar om andra etniciteter utan även om andra stammar. Här får jag höra att kineser får sin namn genom att deras mamma släppen en silverring på en bricka och det ljud som uppstår blir deras namn. ”-That’s why they are all calld Tjingeling!”.
Det är också här jag får lära mig att kvinnor från Kikuyu-stammen har stora bröst men platta rumpor och smala ben, vilket är anledning nog för att jag bör hålla mig ifrån dem enligt uppgiftslämnarna. Om inte det faktumet i sig skulle få mig att förstå hur dåliga dessa kvinnor är så får jag också tilläggsinformationen att de ibland mördar sina män genom att knivhugga dem till döds med upprepade knivhugg i bröstet, det är bara så de är Kikuyu-kvinnorna.

Antagligen kommer jag inte kunna låta bli att plocka upp alla glasskärvorna som ligger utanför entrén. Hur konstig den handlingen skulle ses som av mina grannar. Någonstans måste man börja.

Coca-Cola

Dödahavsrullarna, svenska översättningen

Dödahavsrullarna - Bibelsällskapets FörlagDen svenska övesättningen av Dödahavsrullarna som jag fick i julklapp i julas av mamma. Redaktör för bilen är Mikael Winninge men det är ett antal översättare som varit inblandade naturligtvis. Den här volymen kommer att användas i främsta hand som referenslitteratur. Det här kommer att vara en bok som det kommer att bläddras i framöver. Att jämföra texter och att läsa dem fristående, så det kommer att vara både referensvolym och en fantastisk källa till bibliska texter. Mycket intressant och jag kommer att tumma på bland sidorna. Verkligen en bok som känns skönt att bara ha i bokhyllan nära till hands när man vill slå lite i den. En praktvolym i det casselbrantska biblioteket.

Döden är bara…

Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

döden är bara plogen
som vänder livets mylla
det hårda rågbrödet
som håller våra tänder rena

döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
en desertör
som ger oss lösenordet

döden är bara törnsnåret
kring genomlysta blommor
det mörka smycket
som ger oss tillträde till festen

– Karl Vennberg