Etikettarkiv: kultur

You get so alone at times that it just makes sense

Charles Bukowski - You get so alone at times that it just makes senseNär jag upptäckte Chales Bukowski så var det i roman- och novellform, att han skrev poesi trodde jag först bara var en grej som han hade gett sitt alter ego Henry Chinaski och det gick några år innan jag kom i kontakt med Bukowsis poesi. Bukowski har en tematik som går igen i allt han gör. Han är skränig, oborstad, drucken och vill ha sina kvinnor. Allt detta fungerar bra i hans raka snabba stil som inte så lite är inspirerad av Beat-generationen men saknar egentligen den existensialistiska filosofi som Beat-generationen präglades av. Visserligen an man tolka en hel del av Bukowskis skrivande som existensialistiskt men han saknar varje eftertanke, slutsats eller djupare resonerande. Det är inte hans sak att skriva läsaren på näsan men man kan inte säga annat än att han speglar läsaren sin existensiella likgiltighet så skickligt att läsaren definitivt kommer att filosofera i existensiela termer.

Hur är bukowski som poet då?
Det är en kluven känsla jag har för Charles Bukowski som poet. Det finns visst gulkorn att hitta i den här volymen, utgiven på Black Sparrow Press, men det mesta är ganska tråkigt, repetativt och förutsägbart och det ger mig inte tillnärmelsevis lika mycket tillfredställelse som romanerna och novellerna. Jag kan utan vidare tänka mig att jag skulle uppskatta fler av dikterna om jag fick dem serverade en och en i något magasin men samlade i bokform så blir det lite för enahanda. Även om jag gillar att läsa Bukowski i romanform så får jag nog säga att hans poesi inte riktigt räcker ända fram, hans raka dysantropiska skildringar skall ha utrymme att berättas.

oh yes

I’ve been so
down in the mouth
lately
that sometimes when I
bend over to
lace my shoes
there are
three
tongues.

Boris Benulic – Inte mitt krig

Boris Benulic - Inte mitt krigBoris Benulic självbiografi Inte mitt krig är första volymen som kommer från bokförlaget Cultura Ætatis, vilket Boris själv är en av personerna bakom. Det är en personlig självbiografi med distans till det privata. Den som söker hitta snaskiga historier eller familjelivsbeskrivningar kan glömma det direkt, Boris Benulic berättar historien om sig själv utan behov att förstärka det med att lämna ut andra människor nakna som så många andra känner behov av att göra idag, och det gör naturligvis boken och berättelsen samlad och fokuserad. Det här är Boris Benulic berättelse punkt slut. Det är en intressant resa att följa, både den personliga och politiska personan Boris och den pågående parallellhistorien om den högst aktuella rättsprocessen med det kafkaeska händelseförloppet. Boris klarar att på ett bra och dessutom, trots allt, underhållande vis berätta om rättsprocessen som utvecklar sig till att bli ännu en i raden av rättshaveier som numera är comme-il-faut inom det svenska rättsväsendet.
Den politiska vandringen för Boris Benulic verkar ha varit, trots allt, relativt spikrak. Hans marxism grundar sig på Marx skrivna ord och inte det han tror att Marx har skrivit vilket skiljer honom från i stort sett hela den europeiska vänsterrörelsen, då som nu. Eftersom Boris har samma syn på arbete som undertecknad så är det naturligtvis underbart glädjande för mig att se att det forfarande finns fler som inte ser arbetet som en rättighet att få en inkomst utan att överhuvudtaget investera i arbetet själv. Boken är en intressant läsning för den som följer Radio Bubb.la och lyssnar på Boris åsikter och analyser flera gånger i veckan. Boken ger tillsammans med det man får höra av Boris i podden en bred och tydlig bild av personeb Boris Benulic. Dessutom så skall det bli intressant att fortsätta följa Boris fortsatta gärningar med Cultura Ætatis för är det något som självbiografin gör mig övertygad om så är det att Boris är och alltid kommer att vara den borne kulturarbetaren och en av de slaget vi inte har för många av, en bra.

Skrivkramp i Roslagen

Om jag ändå kunde förstå mig på mina obegripligt spridda inspirationsmoment! I torsdags kväll när jag jobbar så rinner inspirationen till i ett underbart flöde och jag kan skriva om inte obehindrat men ändå få ur mig några sidor på ren inspiration medans jag nu siter helt ledig för stunden och inte får ur mig en klar tanke att sätta på pränt. Likadant igår. Skrev en mening som jag nu beslutat mig för att stryka då den var undermålig. Det jag verkar behöva för att komma igång är alltid att jag har något annt måste som ligger i vägen för mig, något jag helst vill skjuta upp till senare eller som jag bara tycker är tråkigt. Viljan att skriva är det inga fel på och nu när jag har en deadline för nästa manusmöte med min co-driver om tio dagar så borde jag kunna krafsa ihop några fler sidor än vad jag har nu.
I morgon hoppas jag kunna samla ihop mig tillräckligt för att kunna skriva minst sex sidor till på det aktuella manuset men vi får se. Diciplin anbefalles och med fokus på uppgiften skall det väl kunna gå att få till det. Får läsa lite artiklar i ämnet och ge mig på att börja på de svåraste kapitlen för att utmana mig själv.

Droger A-Ö, Tunving, Nordegren

Droger A-Ö - Kerstin Tunving & Thomas NordegrenRedan när jag såg att Natur & Kultur hade den här boken på gång så gjorde jag en beställning. Det kanske kan låta märkligt men det här är den enda boken som jag har varit så mån om att lägga vantarna på att jag förhandsbeställt den. Det här var under en tid när jag arbetade med missbrukare och missbruksproblematik och hade så gjort i fyra års tid. Under den tiden hade min nyfikenhet på mekanismerna bakom vad som framkallar missbruk och de olika biologiska och neurologiska effekterna för att inte tala om mitt intresse för de psykologiska sambanden bakom olika fenomen inom missbruksproblematik ökat och de utredningar och forskarrapporter som jag kunde rafsa åt mig läste jag med stor nyfikenhet och vetgirighet. Det här är den enda alfabetiska uppslagsbok som jag har läst från pärm till pärm. Som vore det en roman. Boken kom 1993 och den följde med mig i arbetslivet några år till. Tyvär var det någon som stal den ur bokhyllan på jobbet och det var oerhört irriterande då jag använde verket som referens i alla upptänkliga sammanhang. Det resulterade i att jag ett par år senare beställde en ny kopia i en senare utgåva.

Det är länge sedan jag läste något i det här verket och sedan jag beställde ett nytt exemplar så har jag inte använt den alls men den står där i bokhyllan redo att användas vid behov. Då jag inte jobbat mer än snuddat vid missbruksproblematik yrkesmässigt sedan 1996 så har behovet varit minst sagt sparamt. Dessutom har väl min egen bild av alkohol- och drogpolitik förskjutits och nyanserats sedan jag var som mest inne i dessa frågor på ett yrkesmässigt plan. Jag kommer ju ihåg att jag redan när boken kom tyckte att en del artiklar i verket var politiserade och kanske inte riktigt i den riktning min strävan pekade. När jag var yrkesverksam inom skrået så fanns det en samsyn inom missbruksvården att det alltid skulle finnas ett krav på nykterhet och någon form av återfallsförbud för den som fick insatser från samhället. Detta gällde såväl behandlande insatser som hjälp med olika boendeformer. Samtidigt som olika former av substansmissbruk klassades som sjukdom så skulle man alltså inte tolerera några symptom på sjukdomen utan att detta skulle bestraffas. Man arbetade väldigt lite med att tillsammans med missbrukaren komma fram till vad som ledde fram till upprepade återfall utan inriktade sig på att enbart bestraffa dessa. Detta kommer i mina ögon alltid att leda till en nedåtgående spiral i sjukdomen och kan inte vara en långsiktigt framkomlig väg. Idag finns det flera försök att bedriva boendeformer där man inte ställer total avhållsamhet som krav på missbrukarna för att de skall få behålla sin boendeform. Det tror jag är första steget bort från en skambeläggande hållning inom samhällets bemötande av missbrukarna och behöver följas av flera steg av avkriminallisering för att nå möjliga och sunda resultat för individerna det handlar om.

Droger A-Ö är dock en bok innehållande en mängd roliga, tänkvärda och intressanta uppslagsord och kommer sannolikt bli bläddrad i igen vad det lider. Den har tillsvidare en självklar plats i mitt bibliotek.

På spaning efter Spinoza – Glädje, sorg och den kännande hjärnan

På spaning efter Spinoza - Glädje, sorg och den kännande hjärnan, António R. DamásioDen här boken köpre jag när den var var direkt ur tryckpressen år 2003 men det smärtar mig att erkänna att den sedan hamnade oläst i bokhyllan till dags dato. Det var först när jag satte lite press på mig själv med min lista över sju skamböcker som jag nu äntligen har läst den här volymen. På spaning efter Spinoza – Glädje, sorg och den kännande hjärnan skriven av António R. Damásio, forskare inom neurologi på Brain and Creativity InstituteUniversity of Southern California och blir en utmärkt ciceron genom mötet mellan Baruch Spinozas 1600-talsfilosofi och modern neurologi och hjärnforskning. Spinozas Etiken bevisad på geometriskt vis som totalförbjöds i hela Europa presenterar hans centrala idé om att materia och ande var en enda substans och detta plockar Damásio upp och visar med de moderna forskningens rön hur detta är ett relevant idégods ännu idag. Damásios resonemang om emotionernas relation till känslor är intressant och facinerande även om neurologivetenskapen kan bli tungrodd mellan varven, några av kapitlerna kräver hög läsarnärvaro, men det är läsvärt och tänkvärt. Boken avslutas med en biografi över Spinoza som sätter Spinoza i sin samtida kontext. Den här delen väcker mitt intresse för den dåtida europeiska situationen och speciellt de religiösa friktionerna och direkta betydelse för den politiska situationen. Jag blir nyfiken på att läsa mer av Damásio och framför allt så vill jag ju läsa Spinozas Etiken bevisad på geometriskt vis och eventuella biografier över denna mycket specielle man.

Julian Barnes – Citronbordet

Julian Barnes - CitronbordetCitronbordet skriven av Julian Barnes var en mycket intressant bekantelse. Då jag inte läser om litteratur i någon utsträckning längre, det var något jag gjorde med liv och lust under mitt sena 1980-tal och under mitt 1990-tal. Citronbordet var en mycket trevlig bekantskap. Citronbordet är en novellsamling med en tematik och temat är att åldras, ålderdom. Noveller som Hygien, Återuppförandet, Aptit och Odlingsburen håller en fantastisk kvalitet och det finns ärligt talat ingen svag länk mellan de här pärmarna. I och med den här boken så har jag fått en ytterligare litterär hjälte att odla bekantskp med. Det skall bli spännande att se om jag kommer att uppskatta essäer och romaner från Mr. Barnes eller om det är novellformen jag kommer att fastna för. Hur som helst så är detta en läserfarenhet jag kan rekommendera alla som vill njuta en god bok och kan närmast garantera att ni kommer att ha funnit något ni vill lära känna ännu mer och bättre.

Fotokonst och intryck

Ellen von UnwerthMitt besök på Fotografisk i fredags var ett trevligt avbrott från de vanliga arbetsuppgifterna. Jag är fortfarande lite tagn av Christian Tagliavinis fotokonst. Bilderna ligger kvar på näthinnan och i medvetandet. Arbetet bakom bilderna. All handgjord rekvesita. Så coolt att genomföra arbetet på det sättet för att uppnå sitt slutmål exakt som man har tänkt det. Samtidigt så kan man inte annat än imponeras av Ellen von Unwerth heller. Det är som ett smack i ansiktet. Perfekta bilder för mode- och popmagasin. Direkta och provokativa bilder helt i min smak men samtidigt lämnar en tanke inte mitt huvud. Kanske börjar jag bli gammal? Kanske har jag blivit mer konservativ? Men bilderna är nästan för sexuellt rakt i ansiktet. Jag blir inte av med känslan av att jag hade tyckt att de varit för explicita bilder om en man tagit dem. Då hade de känts nästan sexistiska. Vad är skillnaden egentligen. Fotografen använder sig av modellerna för sitt arbete och uttryck. Nåja, det var bara en kort reflektion. Besök Fotografiska och njut av lite fotografi och stöd ett privat museum.

Christian Tagliavini

Ellen von Unwerth

Ellen von Unwerth

Jules Verne såg in i framtiden

Egentligen skulle jag vilja sitta hemma på verandan med en flaska vin och titta på solnedgången med dofterna från en god cigarr men min arbetstid har plötsligt seglat iväg okontrollerat igen. Nu inte frivilligt egentligen. Nåväl. Jag sitter på jobbet och försöker få kraft att slutföra vad jag föresatt mig under det som är kvar av veckan. Det är svårt att hitta ork och inspiration när jag sover mellan tre och fem timmar per natt och fokuset inte vill infinna sig riktigt. Dagen har dock innehållit en del uppiggande moment, främst var min utflykt med en av ungdomarna på boendet till Fotografiska givande. En fotografiintresserad yngling som ställde frågor var precis vad jag behövde för att få igång motivationen. Vi hade en trevlig stund och variationen på utställningarna hoppas intrycken gav honom fuel for thought. De olika utställningarnas karaktär var bra och om inte ynglingen i fråga blev inspirerad så blev i alla fall jag oerhört positivt överraskad av Christian Tagliavini och hans fantastiska konst. Att kunna skapa den känslan av medeltida Italien, Siena, Jules Verne och porträttmåleri som ändå är så tydligt modernt fotografi. Remarkabelt.
Om jag inte missminner mig så var det första gången jag besökte Fotografiska sedan jag och Anush var här i januari ifjol, så det var på tiden att få ta del av fotografi igen. Ellen von Unwerth skakade om mitt sällskap ordentligt. Bilderna av nakna, halvnakna och sexuellt provokativa kvinnor blev lite för mycket för honom. Kulturkrocken. Att vara muslim, uppväxt i Iran och komma rakt in i den fullständiga smockan av kvinnlig kraft. Men tredje gången vi gick igenom utställningshallen hade han vant sig. Jag hade normaliserat det hela så mycket jag förmådde, genom att förevisa och orera på om fototekniska detaljer i bilderna så slappnade han långsamt av. När vi kom in till hallen med fotografier av Hans Strand verkade den gode ynglingen närmast lättad.

Liksom det mesta han har skrivit under sitt liv handlade pjäsen om kärlek. Och hans eget liv speglades också i det skrivna ordet: kärleken fungerar inte. Det var mycket möjligt att den väckte ömhet, tillfredsställde fåfänga eller gav vacker hy, men den ledde inte till lycka – det fanns alltid en ojämlikhet vad gällde känslostyrka eller uppsåt. Sådan var kärlekens natur.

Julian Barnes – Återuppförandet

Thai Songkran Festival – ประเพณีไทยสงกรานต์

I går innan jag gav mig av mot fotbollsmatchen för dagen så stannade jag till i Sollentuna. På Ryavägen 20 så var det ett fullfjädrat thailänskt nyårsfirande på gång. Thai Songkran Festival med Jo och det var tråkigt att det här krockade med redan uppgjorda planer. Jag hade gärna varit med längre och gärna lärt mg mer om de olika traditionerna och njutit av färg, prakt, glädje och kulturell stolthet.

Joanne Nakkhruea firar Songkran

Thai Songkran Festival - ประเพณีไทยสงกรานต์

Thai Songkran Festival - ประเพณีไทยสงกรานต์

Thai Songkran Festival - ประเพณีไทยสงกรานต์

Thai Songkran Festival - ประเพณีไทยสงกรานต์

The Zanzibar Wife – Deborah Rodriguez

The Zanzibar Wife - Deborah RodriguezEnligt Penguin Books beskrivning; The Zanzibar Wife is a bewitching novel of clashing cultures and conflicting beliefs, of secrets and revelations, of mystery and magic, men krockande kulturer och religioner berörs på det där antiintellektuella och puttinuttiga sättet som förhåller sig helt oförstående till att det finns element och ingredienser som gör att samexistens kan vara omöjligt. Deborah Rodriguez skriver en trevlig bagatell, en historia som till en början faktisk är riktigt lovande men som i den sista tredjedelen sakta dör ut i ofarligt bokcirkelmys och Deborah Rodriguez genombrottsroman med titeln The Little Coffee Shop of Kabul skvallrar om att hon är en romantiserande orientalist (Sphere books).
Det här var en av de två böcker som jag köpte för att ha reselitteratur när jag skulle resa ner till Afrika i mars i år men som blev lämnad hemma på grund av att jag inte fick plats med den i packningen (istället blev det The Time Keeper av Mich Albom som blev min reselitteratur) men nnu när jag kom hem från min resa fick det bli resesällskap på pendeltåget istället. Som sagt så började romanen ganska lovande och persongalleriet är bra tecknat även om samtliga skildrade huvudpersoner är trevliga hyvens människor, det hade kunnat behövts lite mer spänningar och djupare porträttering för att kunna bygga upp och få riktig nerv konflikterna mellan magi, ateism och religion på slutet. Nu blev det mest en parantes i hyllan med pocketböcker i mitt bibliotek.