Etikettarkiv: kokain

Tough Guy, A Life on the Edge

Probie, the Heavy Weight ChampionEn sådan här dag när Hammarby fotboll meddelar att man sparkat sin tränare Jakob Michelsen då det föreligger någon typiskt hammarbyansk schism i ledningen och då särskilt mellan tränare och sportchef, så vill man inte bry sig om fotboll. Det finns ju en riktig sport som ligger mig mycket närmare om mitt nordiska iskalla vinterhjärta. Ishockey. Det är en sport för folk som klarar en tackling, alltså inte som i damhockey…
Här kastar vi in organisationens egen överslätande förklaring:

Det är viktigt att veta att det inte råder ett generellt tacklingsförbud inom damhockeyn, utan förbud mot så kallade ”open ice hits” alltså tackling rakt framifrån och tacklingar i ≥ 90° mot motspelare.

Vad Svenska ishockeyförbundet säger är alltså att tacklingar inte är förbjudna utan bara tacklingar som kräver spelskicklighet. Bra jobbat där. Men som sagt, bortom sarkasmen, det finns ju idrottsmän inom sporten även om de inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar eller att de riskerar att glömmas bort alldeles för fort. En av mina hjältar under den period på 1990-talet då jag hade en intensiv NHL-period var Robert ”Bob” Probert. Visst älskar man en bra fighter med klipp i nyporna om man som jag älskar old school hockey men Probie var också en mer än duglig spelare med pucken. Säsongen 1987-88 så spelade han ihop 62 poäng och deltog i All Star-matchen den säsongen. Inget för någon som bara kastar handskarna. Så Probert var en talangfull hockey-spelare i all amoment. Det är ju naturligtvis omöjligt att inte gilla en spelare som kan behärska alla delarna av en transatlantisk hockey-kultur. Dessutom var han den siste spelaren att göra mål i det klassiska Maple Leaf Garden och då är man en hjälte i min värld. Tyvärr så hade Probert en hel del problem vid sidan av rinken och problemen var alkohol och droger. Kokain och alkohol i blodet i diverse situationer och händelser ledde till rahabiliteringar och en massa juridiska problem. Men han kom alltid tillbaka.
En legend på alla vis men efter en karriär i Detroit Red Wings och Chicago Blackhawks (bara det, Original Six-lag båda två) så slutade livet för Bob Probert med en hjärtattack vid 45-års ålder. Man ska låta bli att glömma spelare som Robert ”Bob” Probert. Spelare som på så många plan gav publiken vad de kom för att se. Hylla honom för den spelare han var och minns de hjältar som gjort sporten till vad den är.

Min stund i rockhistorien – II

TreatDet hände sig en blöt afton vintern 1988/89 då jag och min vapendragare Matte Welin var ute på en av våra långa indränkta sessioner som började när dygnet startade. Vi slutade jobbet på Ahlsell VVS i Södra Hammarbyhamnen vid midnatt och brukade sedan programenligt bege oss till M•bar•go på Bergsunds strand (som mot alla odds fortfarande ligger kvar…och bardisken är banne mig densamma fortfarande) där sista beställningen brukade gå i stort sett när vi klev in vid 00:05. Våra beställningar brukade vara en av två möjliga. Antingen så beställde vi tre stora stark var eftersom vi redan planerat att gå vidare, eller så beställde vi varsin stor stark och jag ägnade tiden till stängning klockan ett att tjata, gnata och argumentera för att vi skulle fortsätta vår färd genom natten mot Mattes bättre vetande och erfarenhet.
Oftast fortsatte vi.

Efter M•bar•go var det Kungsträdgården som gällde. Där hade vi möjligheten att välja mellan Café Opera, Victoria och Daily News. Jag tror att vi var på Dailys en enda gång och på Cafét en handfull gånger. Det var Vickan som var vårt ställe i Kungsträdgården på den här tiden.
Vickan hängde man till stängning klockan tre. Eftersom vi oftast kastat i oss våra tre stora stark på M•bar•go så var vi småtankade när Vickan stängde och nu ville man ju inte sluta kvällen, vi hade ju just startat.

Stället vi avslutade våra frostnätter på var Longhorns i Södra Hammarbyhamnen. 50 meter från entrén till Ahlsell VVS, vår arbetsplats, satt vi till arla morgonstund och lite till. ölen flödade ymnigt ur gudarnas horn. Longhorns var en svartklubb.
Vägg i vägg låg Pipeline, en betydligt mer ansedd svartklubb som mellan varven förekom i kvällspressen då man gjorde regelbundna tillslag mot klubben och ibland lyckades få med sig någon packad kändis från stället.

Vägg i vägg låg alltså Longhorn. Inte ens polisen verkade känna till stället med tanke på hur lång tid det tog innan de ”raidade” stället. På den här tiden hade kokainet slagit igenom ordentligt i Stockholms nattliv (något som kvällspressen verkar förvånade över fortfarande idag med jämna mellanrum) och eftersom detta var en svartklubb som ingen trodde att polisen kände till så var det ordentliga mängder av denna drog, plus amfetamin och röka naturligtvis.
Två absurda scener med kokain från Longhorns minns jag fortfarande starkt.
En gång när jag var riktigt sliten och trött och satt vid ett bord med min öl i handen (var det Heineken de sålde?) bredvid två dryga typer som skröt om sina snövita affärer. En av biverkningarna på kola är storhetsvansinne och odödlighet och de här två figurerna hade fått sin beskärda del av megalomani, tro mig.
Det skröts i massor om hur många kilo som flyttats mellan olika spelare och det var ett sandlådeskrytande utan dess like.
Till sist var ena snubben tvungen att visa sin storhet.
Han öppnar sin väska under bordet och slänger upp en påse med det vita pulvret och det är ingen tvekan, detta är en kilopåse!
Han slänger upp stilett och skär ett snitt längs med hela påsryggen och säger något i stil med:
Ta för er!
Jag var vid den här tiden som jag nämnde trött och sliten. Jag var 19 år. Och framför mig låg det vakenmedicin för massor av pengar och jag var inbjuden på festen.

Jag har ännu idag inte tagit narkotika och kommer antagligen aldrig att göra så, men den där gången var det nära, frestelsen var stor.

Det andra minnet är från det tillfälle då Longhorns då äntligen hittades av polisen.
När de stormade in och alla, jag säger alla, reagerade blixtsnabbt när killen i dörren ropade att polisen kommer.
Det var ett snöfall inomhus.
Ett snöfall av små grampåsar med kola som singlade genom luften och som täckte stora delar av golvet.

Det hände att Matte och hans band Blueheads spelade på Longhorns. Matte spelade bas och vad jag minns, vilket inte är mycket, så spelade de bara covers.
Vid några tillfällen dök ett par av killarna från Treat upp på Longhorns och tydligen kände Matte gänget.
Treat var på den här tiden det stora bandet efter Europe och jag vet inte om det bara var som jag upplevde det men jag tyckte att de var skitdryga.
Det var Robban Ernlund och en kille till, kan ha varit gitarristen Anders Wikström men jag är inte säker, som dök upp och naturligtvis genast fick en hög med ryggdunkare runt sig.
Jag var ju en hårding från Norsborg och tyckte redan på den här tiden att Treat var ett uselt band så jag förstod aldrig varför det alltid svärmade en klunga runt dessa, i mina ögon wannabies?!

Vid ett tillfälle så dök Treat-killarna upp när Blueheads skulle lira. Det var naturligtvis en spontan kul grej, men jag tyckte då att det bara var fånigt poserande när Robban Ernlund gjorde Blueheads sällskap på scen och tog över sången.
Jag diggade på framför scenen trots vad jag tyckte, det störande momentet på sång, det var ju ändå Rock’n’Roll.
Plötsligt ramlar eller puttas jag framåt och för att hålla balansen och inte ramla så tar jag ett halvsteg framåt och sätter ner foten…och får olyckligtvis foten över Robbans mikrofonsladd.

Robban tystnade…ofrivilligt men det var verkligen inte min mening.

Jag förstod senare på Matte och på blickarna från Treat-killarna att jag ansågs vara något som katten hade släpat in.
Men vadå, jag var 19 år ung och hade fått ytterligare ett: moment in Rock’n’Roll!
😉

Narkotikaklassning åt folket

En ny klassificering av narkotika skall hjälpa domstolarna att gradera straffskalorna vid narkotikabrott, kunde vi läsa i gårdagens SvD (http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11327092.asp).
Syftet är att få snabbare utredningar och mer enhetliga bedömningar i domstolarna.
Jag tycker att det är ett mycket gott initiativ, men av någon anledning har man tagit fram en mycket mäsrklig klassificering.

Låt oss titta på listan, F1 är lägst och F6 är högst, farligast eller hur man nu vill beskriva det:

Amfetamin F4
Bensodiazepiner F2
Cannabis F3
Ecstasy F5
GHB F5
Heroin F6
Kokablad F1
Ketamin F5
Kokain F6
LSD F5
Rohypnol F4

Om den här listan kan man säga mycket. Min första reflektion är att det är en mycket märklig indelning. Det verkar som om man har gjort indelningen efter vanebildningseffekt på äldre typer av narkotika och moderna narkotika har per automatik fått hög klassning.
Vore det inte bättre att dela in narkotika efter hur det påverkar användaren?
Narkotika som påverkar centrala nervsystemet och som är överrepresenterat i statistiken över grovt våld borde klassas som farligast!
Det skulle innebära Amfetamin, Cannabis, Ecstasy, LSD mfl i klass 6.
Det skulle också innebära att Heroin klassades ner och det vore ju så politiskt inkorrekt så det skulle aldrig gå, det förstår jag mycket väl.

Det absolut märkligaste med listan är att man klassar bensodiazepiner lågt i skalan men att man har brytit ut EN bensodiazepin och klassat den betydligt högre?
Dessutom så är den utvalda bensodiazepinen bara klassad högt under ETT enda varunamn, Rohypnol.
Rohypnol är varunamnet på en bensodiazepin som har det generiska namnet Flunitrazepam.
Om jag förstår listan rätt så kommer den som skall dömmas för ett brott där Flunitrazepam är inblandat få olika straff beroende på vilken tillverkare av preparatet det handlar om?!
Om jag har Flunitrazepam i fickan under varunamnet Rohypnol så kommer jag att dömmas hårdare än om jag har preparatet under namnet Flunitrazepam!
Otroligt märkligt.

Att Rohypnol har hamnat separat på listan är säkert beroende på att det i viss utsträckning har används för att dämpa känslor inför brott hos en del busar. Men den verkan kn man som sagt få från andra bensodiazepiner.

Initiativet i sig med klassificeringen är bra, men att en sådan här sak skall klantas bort pga ogenomtänkt grundbedömning och genom direkta felaktigheter gör att det blir skräp i alla fall.

Förresten. Har Khat slutat existera nu helt plötsligt?