Etikettarkiv: Kisumu

Solen i maj

Det har varit mycket jobb sedan jag kom tillbaka till Svea rike. Trots att jag inte var i arbete under april innan den trettonde så räknar jag med plus 200 timmars arbetstid. Maj kommer inte vara ett vilohem heller. Nu sitter jag dessutom och väntar på att få in det sista av sommarplaneringen så att man inte behöver jaga så aktivt under sommaren. Känns alltid bra med en bra framförhållning så jag kan planera lite längre fram i tid än vad jag brukar ha möjlighet att göra.
Nästa resa till Kenya ligger inte llt för långt frm i tiden och det krävs att jobba på ordentligt för att inte tappa ekonomiska möjligheter att leva gott när jag väl är där. Den här gången skall ju Karin följa med mig också så jag vill ju gärna att hon har en trevlig resa till Afrika med mycket roliga och spännande upplevelser.

I lägenheten har jag fått upp några fler tavlor på väggarna och jag börjar komma till ett läge då jag känner mig färdig. Har alldeles för lite väggyta för att få upp alla bilder jag vill ha uppe dock. Trots det så har jag ingen önskan om att hitta någon jättestor lägenhet att bosätta mig i i framtiden. Två rum skulle faktiskt räcka långt och det får väl vara en målsättning på sikt. Däremot så börjar jag nog att börja söka mig till en större lägenhet i Kisumu och där sulle jag gärna ha fem sex rum eller fler.

Hemma i kulan

Hemma i kulanFortfarande nio veckor efter att lägenheten städades så håller jag på med att flytta in. Nu är det väl de sista saker som skall plockas upp och ställas på plats, inrett och klart. Snart kan jag nog se det här som ett hem att komma hem till i ro. För ett tag framöver. Tavlor skall upp på väggarna och det är ju en del pyssel. Fotografier, konst och brev i en salig blandning som skall upp på väggarna, såväl här i Uppsala som tas med ner till Kisumu.
Det känns skänt att det mesta faller på plats här i Uppsala med samtidigt så känns det vemodigt att flytta ut från Johan efter att ha huserat där i fyra och ett halvt år. Redan nu börjar det dessutom bli dags för att söka en ny bostad till februari 2020. Med lite tur så kanske jag kan komma lite närmare Stockholm, steg för steg. Vi får väl se hur det går framöver. Nu när jag bor i Uppsala är jag dessutom granne med Tomas min gamle chef på SBA en gång i tiden. Jag åkte förbi Tomas härom dagen och det var trevkigt att hänga tillsammans igen.

Solen står högt vid ekvatorn

En stilla lördag i Kisumu. Jag sitter i divanen och tittar på fotboll från Zambia efter att ha sorterat och kopierat foton, planterat om lite växter och rökt en Matilde till morgonkaffet. Efter att lyckats ränna mig ordentligt i nacken i torsdags efter att ha vandrat omkring i flera timmar och tittat på lediga tomter att kunna bygga på i framtiden så tar jag det lite försiktigt idag, only mad dog and Englishmen are out in the midday sun gäller i allra högsta grad fortfarande, kanske inte så mycket här men det är en utomordentlig tumregel för en vit utböling.

Den här resan till Kenya har varit händelserik, Nyombo och en resa in i kulturen hos Hellens folk Luo-stammen. Hellen har dessutom efter aatt tidigare konsekvent ha vägrat att dansa med mig upptäckt något nytt efter tisdagens Nyombo-cermoni, ”Sheriff really know how to dance, he don’t step on womens feet”, ibland går fördommarna åt båda håll, kanske mer alltid än ibland faktiskt. Lägenheten har fått ett par tavlor till på väggen och det är snart en så komplett lägenhet det kan bli. Steg för steg, mos mos, så kompletteras med vad som behövs. Ett hem.

En kortare sväng till Kenya

Kenya - HarambeeTillbaka i Kenya sedan ett par dagar. En kortare tripp för att ordna upp lite praktikaliteter kring boendet och annat. Det är kul att vara här igen och det blir mycket av att ta situationer som de dyker upp. Redan när jag kom hit fick jag veta att det förväntades av mig att delta på avslutningscermonin på Daystar Junior Nursery. Det tar alltid några dagar att släppa det nordeuropeiska ordningssinnet och inse att ett utsatt klockslag betyder något annat här än i Sverige. Klockan 11:00 skulle avslutningscermonin börja och jag blev mer och mer stressad över att Hellen tog det så lugnt hemma. Hon försökte dämpa min stress men det hade ingen större inverkan på mig. Väl på plats strax efter 12:30 visade det sig att vi var lite tidiga. Jag hade inte mer än hunnit slå mig ner innan Jane kom och frågade om jag ville hålla tal. Eftersom jag fortfarande inte kände mig vidare acklimatiserad så avböjde jag så vänlgt som jag bara kunde och det verkade som att hon accepterade mitt nej men ack så jag bedrog mig. När cermonin väl var igång så var det ett späckat program. Lokalen som hade hyrts för ändamålet är en av frikyrkolokalerna i byn och såväl pastor som reverent höll tal och glödgade tillrättavisande tal om gudsfruktan och uppmuntrande tal om kvinnans viktiga roll i familjen. Inget som skullle ha passerat utan en mindre skandal i Sverige naturligtvis men på det stora hela upplyftande och positivt. Jane själv höll ett långt tal som först berömde eleverna och deras flit och sedan gled allt mer av talet in på föräldrarnas ansvar och en direkt utskällning för att så få föräldrar hade betalat avgiften för cermonin.
Barnen verkade dock ha en mycket bra dag och de flesta var mycket exalterade och förväntansfulla inför diplomutdelningarna.

När diplomen plockades fram så räckte Jane över dem till mig utan att se åt mitt håll och konstaterade att jag skulle dela ut dem. Hon tänkte inte låta mig slippa undan det och gav mig ingen chans att tacka nej. Det var inget som helst problem då jag gärna ställde upp och delade ut diplomen och när detta var utfört och klart följde ytterligare några tal av kyrkans män innan Jane helt sonika presenterade mig för samtliga i lokalen och berättade att jag nu skulle säga några ord. Hon tänkte absolut inte låta mig slippa undan ett tal. Det var en stor dag för henne och jag tänkte inte göra mer motstånd. Dock pratade jag tydligen i för långa segment så min Luo-tolk klarade inte av att tolka allt jag sa, vilket kanske inte var något problem. Huvudsaken var ändå att han fick med min avslutning där jag berömde Jane för hennes engagemang för skolan och barnen.

Det är inte så många måsten på den här resan men en sak jag verkligen skulle vilja uppleva innan jag åker tillbaka till Sverige igen är att se Gor Mahia FC spela fotboll. Nu är säsongen slut och Gor Mahia vann Kenyan Premier League men 6 november är de och visar upp sig i England och om jag inte minns fel så möter de Everton. Om inte annat borde någon krog visa matchen på storskärm så att jag får lite sköna lokala fotbollsvibbar.

Home in Kenya

Roadkill

Så hann jag bara skriva om min Kisumu – Nairobi roadtrip så ser jag rubriken ”876 killed on Kenyan roads in three months” på Standard Medias hemsida. Man får ju skatta sig lycklig för att man inte hamnade i den statistiken. Jämfört med de 254 som dog i den svenska trafiken under hela 2017 så är det ändå förvånansvärt få som dör i den kenyanska trafiken. Med den trafikkultur som råder kunde det ha varit värre.

The Kisumu – Nairobi roadtrip

Kenya - HarambeePå min resa i Afrika fick jag improvisera en aning ibland, som när min flygmaskin från Kisumu till Nairobi blev inställd och jag plötsligt behövde skaka fram en alternativ lösning som inte hindrade mig från att hinna med mitt flyg vidare till Casablanca. Jag hittade med Hellens hjälp The Guardian Coach och köpte mig en biljett och plats i en minibuss för transporten mellan Kisumu och Nairobi. Det skulle bli en roadtrip att minnas.
På morgonen den 19 mars så tog vi motorcykel in till The Guardian och jag packade in mig i minibussen och tog farväl för denna gång av Hellen innan bussen började rulla. Det var minst sju timmar av bussresa framför oss så jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på avsnittet av Snedtänkt om och med Horst Schröder och tittade ut och förundrades över tydligheten i hur fattigdomsnivån ökade med avståndet ut ur Kisumus stadskärna och genom förorterna. Snart var vi ute på landsvägen mot Nairobi. En lastbil som hade vält i diket på en plats. Människor som går på vägarna, som sitter med sina enklelt hopkomna försäljningsstånd med olika varor. Främst frukt och grönsaker. På vägarna upp i bergen var avsaknaden av räcken längs vägkanterna inte lika avskräckande som på de smala vindlande bergsvägarna på Madeira men tillräckligt saknade för att höja pulsen en aningens extra. Aldrig tidigare har jag åkt längs en väg där så många lastbilar har stått längs vägarna med rykande motorer, punkterade däck eller andra problem. Galna omkörning med möten i dussintal längs vägen och halvvägs så var det dags för en kortare pause med tankning och bensträckare. Som den enda vita personen som befann mig på bussbolagets anläggning där det fanns enklare servering, toaletter och mekaniker som servade och lagade de ganska slitna gamla Scania-bussarna så tittade många på mig och när en buss kom in och passagerarna myllrade ut ur bussen så var den en man som pekade på mig och ropade högt ”Mzungu” (vit man) så jag antar att de flesta vita turister inte använder busstransporterna i Kenya.

Den sista halvan av resan blev intressant då jag plötsligt fick se lite vilt djurliv längs vägarna. Zebror, gaseller och en ung giraff. Dessutom apor. Vid ett av de tre tillfällen då jag var säker på att vi skulle krocka eller ställa till med något slags trafikolycka av värre snitt så hade vår chaufför svängt ner på vägrenen på en sträcka där det fanns en betonbarriär mellan vägren och körfilerna. Han höll en hastighet strax över de 80 km/h som är max tillåtna hastighet och medans jag mest satt och undrade hur föraren skulle få oss tillbaka upp på körbanan så ser jag att det sitter några apor på vägrenen rakt framför oss en bit längre fram. Jag kikade fram på hastighetsmätare och på föraren och funderade lite på när han skulle börja sakta in. Inget hände och plötsligt började jag bli nervös på riktigt. Där satt det två apor i godan ro i vägrenen och vi närmade oss snabbt och det fanns inga tecken på att vår chaufför tänkte sakta ner. Jag hann fundera på hur mycket de där apkropparna kunde väga och hur stor skada de skulle göra på vår minibuss innan de precis i sista stund hoppade undan från vad jag hade börjat misstänka var en oundviklig kollision.
Färden in i Nairobi var fascinerande. I säkert en timme färdades vi igenom tätort innan vi kom ner till busstationen centralt i Nairobi. Med femton timmar kvar till jag skulle flyga från Nairobi så behövde jag guidning och sällskap i det myllrande Nairobi. Ut på Haile Selassie Avenue och ringa till Lillian. Ett kort meddelande om att jag skulle ta mig upp till Hotel Ambassadeur och vänta in henne där. En timmes studerande av det myllrande gatulivet mellan hotellet och Kenya National Archives där den här sista bilden togs (bilderna tagna med mobiltelefonen) och snart skulle min första resa i Kenya vara slut.

The Guardian Coach - Kisumu

The Guardian Coach - Pause längs vägen

Nairobi by Hotel Ambassadeur and Kenya National Archives

Time Keeper – Mitch Albom

Time Keeper - Mitch AlbomDen här boken köpte jag på Tuskys i Kisumu för att ha något att läsa på resan från Kenya till Gambia. Jag köpte ett par böcker för att ha med på resan men när jag sedan packade min väska så fick jag bara plats med en bok, den tunnaste av de två, som jag sedan glömde i tråget vid säkerhetskontrollen redan på Arlanda flygplats så där stod jag plötsligt utan att ha med mig någon läsning alls. Så jag behövde verkligen hitta något att läsa och efter noggrannt botaniserande så fick det bli Time Keeper av Mitch Albom utgiven på Hyperion förlag. En bok om tid passar ju en klockintresserad som handen i handsken och jag uppskattade verkligen den här berättelsen.
Boken handlar om mannen som uppfann tiden, eller rättare sagt som började mäta och dela upp tiden och hur Gud straffar honom då konsekvensen är att människorna inte längre klarar att uppskatta det liv Gud har gett dem utan ber om mer eller mindre tid oavbrutet. Det är naturligtvis en betraktelse som är på kornet. Som svensk, klockbärande och närmast anal när det kommer till att hålla tider och att andra skall hålla tider så har detta också varit en av mina kulturella svårigheter i mötet med en kontinent där det mesta går efter African Maybe Time. Vi får parallellt följa två personer som ber om mer tid eller mindre tid, försöker stoppa tidens gång och är som vi alla är mycket upptagna av tidens gång. Berättelsen hade ett intressant upplägg och jag blev så pass berörd av den här historien att jag blev förvånad och det var med saknad jag slog igen pärmarna på den här lilla berättelsen om ett stort ämne.

St. Peters Nanga Catholic Church

Kenya - HarambeeI söndags var jag på mässan i den lokala katolska kyrkan St. Peters Catholic Church. Morgonens första mässa hålls på det lokala språket Luo så vi gick på andra mässan klockan nio på morgonen istället för att jag skulle få ta del av mässan på engelska. Bilderna tog jag ett par dagar tidigare när vi passerade kyrkan under en eftermiddag när en klass studerade inför första kommunionen där. Mässan var trevlig och följde såklart alla mönster och regler för en mässa men psalmsången som kören bjöd p var verkligen en extra njutbar del. En annan sak som jag gillade var den tydliga sammanlänkningen mellan församlingen och lokalsamhället. En man gick upp och talade om hur alla i grannskapet hade sin del i ansvaret för säkerheten i området. Att alla skulle ta som tumregel att känna sina tio närmaste grannar till namn och yrke och lite annat så att de därmed också kunde bidra till säkerheten om det skulle hända något så de vet vem eller vilka som skall informeras med mea. Dessutom så har de inte riktigt samma nät av gatunamn och gatunummer som vi är vana med så ett sätt att få fram meddelanden till församligsmedlemmar är att skriva till dem och skicka till kyrkan där man läser upp innan mässan avslutas vilka i församlingen som har brev att hämta.

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

Nytt i Dunga

Kenya - HarambeePå väg hem till Jane för en kopp eftermiddagste så fick vi syn på något som drog många människor till platsen av nyfikenhet. Det stod sju lastbilar på platsen och en stor kran lyfta av container efter cointainer in på en inhägnad tomt. Lika nyfiken som ortsborna så ser jag med intresse fram emot vad som hinner hända på platsen under veckan. Kommer att ta en sväng förbi latsen dagligen för att se om det är byggdelar för en ny villa eller om det är något annat spännande på gång.

Gatubild Dunga

Gatubild Dunga

Gatuliv i Dunga

Gatubild Dunga

Pågående projekt i Dunga

Mercedes-lastbilar på småvägar i Dunga

Matlagning i Dunga

Kenya - HarambeeEftersom jag blev bjuden på härligt färsk och friterad nilaborre första dagen dagen så ville jag bjuda igen. Så på min andra dag i Kenya bestämte jag mig för att leka kock. Ninja-matlagning i sin ädlaste form. ta vad du har och gör något gott. En chans att få erbjuda även mina givmilda värdar lite nya exotiska smaker baserat på deras lokala råvaror. Som vanligt när jag lagar mat så blir det impovisation in till sista sekund. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Till den här stuvningen skulle chapati-bröd ha varit perfekt men inte visste väl jag det när jag började med den här maträtten.

Gasspis med en fungerade plattaTidigare under dagen hade jag efter enträget sökande hittat en konservöppnare inne i Kisumu CBD, vilket inte var så självklart som man skulle ha kunnat tro, ””-What can opener? We open with a knife!
Inte med vår nyinköpta kökskniv inte, över min döda kropp. Så det var bara att leta på tills jag hittade en på Choppies (lokal butikskedja). Sedan packade jag ner rödlökar, vitlökar och min burk krossade tomater i en påse och blomkål, broccoli, paprika och morötter i en annan. Sedan rafsade jag ner lite örtkryddor och buljongtärningar och vår nyinförskaffade stekpanna, jag vågade inte riktigt ge mig på att laga mat med Janes utrustning, det kändes fortfarande lite riskabelt. Väl på plats sattes jag på prov direkt.
Det var inte bara känslan av att vara ute på djupt vatten med kulturskillnaderna i matsmaker som satte mig på prov itan när jag ville ha ett extra kärl att koka grönsaker i visade det sig att bara en platta fungerade på spisen. Jag skulle alltså bli tvungen att klara en maträtt som helt och hållet var tillagad i stekpannan. Så då var det bara att börja.
Jag hackade ypp sju stycken rödlökar och en halv vitlök, alltså en fex sex klyftor, finhackat. för att få lite överblick innan jag startade så hackade och rev jag allt först. Morötterna skulle ha rivits men de var så vek storlek på flera av dem att det fick bli en blandning av rivet och hackat. Broccolin och blomkålen delade jag i små vackra buketter och paprikan hackades i lagom tärningar.

Nu har det börjat

Kispigt och bra
Precis när allt var hckat och klart kom Jane tillbaka med köttet från den lokala slaktaren. Ett kilo prima nöt för 500 kenyanska shilling motsvarar knappt förtio svenska kronor. För ett kött uppfött, slaktat och hängt lokalt. Här kom min stora utmaning, när stod jag med en bit kött som inte var putsad senast? I huvudet försökte jag söka i minnet genom varenda kockprogram jag har sett på TV och hade gärna haft morsan vid min sida så hon hade kunnat visa mig hur man gjorde. Det är kunskap jag hade velat ta till mig, nu riskerar den familjekunskapen gå förlorad och här stod jag i Dunga, Kisumu med ett kilo utmärkt nötkött som jag nu inte skulle kunna visa den respekt den förtjänade men å andra sidan så behövde jag ju i det här läget bara skära ner det till grytbitar då en enda panna inte gav mig så många alternativ för de ingredienser jag hade till hands.
Hela tiden när jag slet i köket utan riktig plan om hur jag skulle lösa detta så kom Hellen, Jane och Hellens syster Sandra med sina telefonkameror i högsta hugg ömsom fotograferande ömsom filmandes. Svetten började bryta fram i köksvärmen och jag började undra hur jag ens kunnat få en så galen idé att jag skulle laga mat till dem och det redan efter ett par dagar. Pannan började bli varm och i med olja kött och löken, det fick fräsa på inte allt för hög värme ihop en stund. När jag hade fått lite yta på alla köttbitarna så hällde jag på min enda burk med krossade tomater, lite vatten för att koka köttet sista biten. I med buljongtärningar och de torkade örterna. När det puttrat ihop ett tag och det faktiskt doftade riktigt gott i köket och smakade gott i pannan så slevade jag i några ordentliga slevar av gårdagens ris och paprikan. Smaka av med lite mer örtkryddor och buljongtärningar och till sist när pannan puttrade på som bäst lade jag blomkål, morötter och broccoli på toppen för att få dem så nära ångkokta som möjligt, smakfulla men fortfarande knapriga.

Jane frågade när jag ställde pannan på bordet, ”What do we call this food?” och efter att stirrat en stund på innehållet i pannan så svarade jag ”Dunga stew”. Det blev något slags stuvning, eller röra, men det var gott. All vätska hade ångat bort eller sugits upp av riset och andra ingredienser så det var bara att sleva upp på tallrikarna. Det enda som saknades var som sagt Chapati-brödet som hade gjort det här till en riktigt bra måltid och jag erkänner att jag var lite nervös men när Jane slevade upp en andra portion kunde jag andas ut. Det tog jag som ett godkänt betyg. Att ha lånat hennes kök och lagat mat åt dem om det inte hade fallit henne på läppen, det hade varit en jobbig situation. Nu blev det ganska bra trots allt.