Etikettarkiv: Kisumu

Kisumu Impala Sanctuary

Karin kollar giraffVi besökte Kisumu Impala Sanctuary när vi var i Kenya. Hemma i byn säger vi bara The Impala Park och den ligger knappt ett stenkast från vår lägenhet men det har inte varit så högt på listan att besöka parken tidigare, kanske mest för att det alltid finns en massa andra saker som måste göras först, men äntligen blev det självklart eftersom Karin var med. Vår granne Janice tog med sig sina två barn och så hoppade vi in i hennes Nissan och åkte över till djurparken. Vanligtvis brukar det utanför Impala Park vara fullt med parkerade skolbussar utanför parken så det var skönt att vi var tidigt på plats på morgonen så vi inte behövde trängas med alla dessa skolungdomar som brukar besöka parken. Vad jag egentligen hade för egna förväntningar på parken var lite oklart. Visserligen har jag haft parken på min att-göra-lista men i Kenya vet man aldrig riktigt om man kommer att bli besviken eller imponerad med sina svenska utgångsperspektiv på saker. Väl på plats fick jag väl ändå konstatera att det var en djurpark så good som någon djurpark. Sedan kan man ha olika åsikter och tankar om djurparkers vara eller inte vara. Det som överraskade positivt, dock bokstavligen överraskade, var de djur som spatserade omkring fritt i parken. Zebrorna sprang vi på tidigt och de verkade inte sugna på att klappas vilket Karin var mer sugen på. Zebrorna visade dock tecken på att vara på sin vakt och en spark från någon av hästarna i pyjamas var ingenting jag ville riskera att utsätta Karin för. De frigående impalorna var fantastiska. Sakta sakta lyckades jag komma endast cirka fem meter ifrån flocken och först när de började visa tecken på flykt så stannade jag och de accepterade min närvaro på det avståndet.

BluefishInne på området finns också ett mycket intressant hotell med vad det verkar liknande upplägg med det som Kiboko Bay hade med bungalows. De hade också en trevlig restaurang ute på en pir från hotellet och vi passade på att äta lunch där tillsammans. När vi satt där och avnjöt vår lunch så noterade vi något i vattnet och det verkade inte vara en flodhäst. Det var inte en flodhästs rörelsemönster, så vad vi iakttog passera på tiotalet meter var antagligen en krokodil.

När all film kommer tillbaka från framkallning och jag har lyckats skanna filmen så hoppas jag kunna visa lite av parkens prakt.

Kisumu Impala Sanctuary
Klicka på bilden för en större bild (eller här)

Kisumu Impala Sanctuary

Kisumu Impala Sanctuary

Kisumu Impala Sanctuary

Skön hemkomst med Karin

Karin spelar fußballMitt favoritresesällskap, Karin, var förvånansvärt alert när vi kom hem från Kenya. Karin var stoisk i sitt tålamod och hemresen startade med taxi till Kisumu International Airport klockan 11:30  på tisdag förmiddag. Sedan flyg till Nairobi för att genast checka in för flyget till Doha. Alla säkerhetskontroller på vägen och all väntan mellan anslutningsflyg tar på krafterna hos alla men Karin visade tålamod hela vägen. Strax efter midnatt sittandes på flygplatsen i Doha somnade Karin till sist efter att bara ha sovit ett fåtal timmar natten innan. Ändå så orkade hon köa med tålamod för att kliva på planet hem till Arlanda– Karin sov hela sista etappen hem innan vi äntligen kunde kliva av hemma på Salabacksgatan 17 klockan  08:00  onsdag morgon. Vi spelade lite fußball och Karin ville egentligen stanna kvar hemma hos pappa men efter att vi pratat om det så bestämde vi oss för att ta oss hem till Bromma till familj och hund. Efter den här erfarenheten så kan jag verkligen tänka mig att resa mer med Karin. Det har varit roligt och mysigt till tusen. Tack min dotter.

På resa med min dotter

Karin med NellieAtt resa till Kenya tillsammans med Karin var en resa som jag verkligen såg fram emot men samtidigt bävade lite inför, dock blev allting precis tvärtemot vad jag föreställde mig. Det jag såg som eventuella problem och det jag såg som möjligheter blev nödvändigtvis inte det när resan väl var i rörelse. Resandet i sig klarade Karin av med bravur. Hon stålsatte sig och genomförde den på bästa sätt, hon var helt enkelt ett fantastiskt ressällskap.
Det jag trodde skulle öppna för att ge Kain nya perspektiv och kanske öppna upp socialt var däremot helt misslyckade. Karin trivdes som bäst hemma i lägenheten och på vårt compound med hennes get Bob. Bob fick sitt namn innan inköpet av Bob, därför fick vår flickget, dessutom misstänkt gravid, heta Bob trots eventuell könstillhörighet. Fullt namn på geten blev Bob Leifsson enligt Karins önskemål. Bob och fotboll var det enda som kunde få Karin till frivilliga äventyr utanför lägenheten. Det och de sista dagarnas sökande efter Nellie, grannens kattunge som verkade uppskatta Karin lika mycket som Karin uppskattade henne.

Karin kunde vara väldigt positivt inställd till olika idéer men när vi väl kom ut så ville hon inte delta. Bada hade hon pratat om länge innan vi åkte iväg och Hellen letade reda på ett ställe där vi kunde avnjuta bad i en pool. Vår granne hängde med på idén och på så vis kunde vi ta deras bil, vilket underlättade då vi behövde åka en bra bit igenom Kisumu för att ta oss till stället med poolen. Väl där visade det sig att kassen med badkläder saknade Karins badkläder. Detta var först ett litet mysterium eftersom Hellen hade lagt fram Karins badkläder innan vi åkte iväg och det måste ha varit unga fröken själv som plockat undan dem. Hur som helst så ringde vi hem till hushållerskan och bad henne leta upp Karins badkläder och sedan sände vi ett motorcykelbud för att köra dem till stället där vi befann oss. Hellen kom sedan så långt att han fick med Karin till omklädningsrummet och de bytte om till badkläder men sedan så vägrade Karin att lämna omklädningsrummet, så de bytte om igen för att Karin skulle komma ut igen.
När vi dagen innan var på Kisumu Impala Sanctuary för att titta på vilda kenyanska djur så gick det bra ungefär halva besöket men sedan började Karin att låsa sig. Under måötiden tillsammans med vårat sällskap ville hon inte alls kommunicera med omgivningen. När vi skulle ut och åka båt på Lake Victoria så var Karin väldigt positiv och kunde inte komma iväg snabbt nog och tjatade på oss att vi skulle bli klara och komma iväg. När vi väl kom i båten så vände Karin totalt. Till och med när vi kom nära en mamma flodhäst med hennes kalv så ville hon inte ens titta. Hon satt och stirrade stint ner i durken och vägrade delta i flodhästspanandet.

BluefishHemma var Karin dock på bra humör och verkade må bra. Karin och Hellen kom bra överrens och lyckades kommunicera trots språkskillnaderna och Karin lärde Hellen det svenska ordet ödla vilket de båda sedan använde för att försöka skrämma varandra dag ut och dag in. De till och med dansade tillsammans när jag inte var närvarande, vilket Karin naturligtvis förnekade för mig.

Karin och Asha spelar fotboll

Karin och Bob

Karin och Bob

Flygkamrater över Afrika

Hellen AtienoNu har nog alla bitar fallit på plats mer eller midre och jag är redo att åka. Dessutom vet jag att Hellen är på tårna och också börjar bli färdig. Hon har till och med köpt två uppsättningar afrikanska kläder till Karin. Ikväll när vi kommer fram så kommer jag att sakta börja min återhämtning efter 329 arbetstimmar i maj och jössesmånga timmar även i juni. Så att få möjligheten att umgås med Karin och Helen två veckor i mitt underbara Kenya känns just nu som viktigt och en välsignelse.

På väg hem till Dunga utanför Kisumu, Kenya, tillsammans med Karin. I kväll när vi kommer hem till vår sköna lilla vrå så hoppas jag att Karin kommer att trivas i pappas blivande arbetsrum. I måndags kväll so jobbade Johan och jag natt på jobbet och Johan tittade på mig och frågade:

-Har du jobbat dag idag också?
-Ja och jag fortsätter att jobba dag i morgon också!

-Men du var ledig i helgen?
-Nej, jag jobbade fredag, lördag och söndag.
-Så i morgon åker du hem och vilar och packar inför onsdagen?
-Nej. Jag åker till Uppsala och jobbar natt till nio på onsdag morgon.

-Det kan vara den absolut sämsta reseförberedelse och -planering jag någonsin har hört talas om!

Visst blev det en stressig förmiddag igår. Bland annat så behövde jag besöka fyra apotek innan jag fick tag på Karins malariamedel, på grund av att jag missförstod vilket apotek som hade Malarone Junior på hyllan. Dessutom hade jag en otrevlig sladd i en rondell här i Uppsala som höll på att placera mig utanför vägen. Jag höll visserligen an aning mer fart in i rondellen än vad jag borde men mina bakdäck släppte plötsligt helt och hållet. Med en hand på ratten och en hand på växelspaken var bara att acceptera. Det fanns ingen chans att byta grepp, så med vänster hand slängde jag upp bilen i motsatt riktning samtidigt som den nästan hade slagit upp i nittio grader. Sedan snabbt snurra upp i fullt utslag åt andra hållet då däcken inte verkade få något grepp på vägbanan över huvud taget. Det var fem sekunder av bara reaktion och instinkt.
Fuktigt men inte blött på vägen och fortfarande rejält mönster i däcken och inga liknande tendenser i vintras så min första misstanke var fult spel. På morgonen när jag lämnade jobbet så hade min kollega en punkterat däck, så jag stannade och kontrollerade att det inte var något insmetat på däcken eller något liknande. Det fanns ingenting som tydde på det så jag får tills vidare anta att det var kombinationen väta, nylagd vägyta och däcktyp som orsakade sladden.

Väl medveten om att jag skulle ha tillräckligt att uträtta innan resan så att jag skulle hållas på tårna hela dagen men det där var mer äventyr än vad jag hade önskat mig. Förhoppningsvis får jag snart luta mig tillbaka och väga på hälarna snarare än att hålla mig på tårna.
Frågan är hur mycket jag vågar lita på väggreppet ikväll. Ytterligare cirka 140 kilometer kvar innan det blir taxi till Arlanda.

Solen i maj

Det har varit mycket jobb sedan jag kom tillbaka till Svea rike. Trots att jag inte var i arbete under april innan den trettonde så räknar jag med plus 200 timmars arbetstid. Maj kommer inte vara ett vilohem heller. Nu sitter jag dessutom och väntar på att få in det sista av sommarplaneringen så att man inte behöver jaga så aktivt under sommaren. Känns alltid bra med en bra framförhållning så jag kan planera lite längre fram i tid än vad jag brukar ha möjlighet att göra.
Nästa resa till Kenya ligger inte llt för långt frm i tiden och det krävs att jobba på ordentligt för att inte tappa ekonomiska möjligheter att leva gott när jag väl är där. Den här gången skall ju Karin följa med mig också så jag vill ju gärna att hon har en trevlig resa till Afrika med mycket roliga och spännande upplevelser.

I lägenheten har jag fått upp några fler tavlor på väggarna och jag börjar komma till ett läge då jag känner mig färdig. Har alldeles för lite väggyta för att få upp alla bilder jag vill ha uppe dock. Trots det så har jag ingen önskan om att hitta någon jättestor lägenhet att bosätta mig i i framtiden. Två rum skulle faktiskt räcka långt och det får väl vara en målsättning på sikt. Däremot så börjar jag nog att börja söka mig till en större lägenhet i Kisumu och där sulle jag gärna ha fem sex rum eller fler.

Hemma i kulan

Hemma i kulanFortfarande nio veckor efter att lägenheten städades så håller jag på med att flytta in. Nu är det väl de sista saker som skall plockas upp och ställas på plats, inrett och klart. Snart kan jag nog se det här som ett hem att komma hem till i ro. För ett tag framöver. Tavlor skall upp på väggarna och det är ju en del pyssel. Fotografier, konst och brev i en salig blandning som skall upp på väggarna, såväl här i Uppsala som tas med ner till Kisumu.
Det känns skänt att det mesta faller på plats här i Uppsala med samtidigt så känns det vemodigt att flytta ut från Johan efter att ha huserat där i fyra och ett halvt år. Redan nu börjar det dessutom bli dags för att söka en ny bostad till februari 2020. Med lite tur så kanske jag kan komma lite närmare Stockholm, steg för steg. Vi får väl se hur det går framöver. Nu när jag bor i Uppsala är jag dessutom granne med Tomas min gamle chef på SBA en gång i tiden. Jag åkte förbi Tomas härom dagen och det var trevkigt att hänga tillsammans igen.

Solen står högt vid ekvatorn

En stilla lördag i Kisumu. Jag sitter i divanen och tittar på fotboll från Zambia efter att ha sorterat och kopierat foton, planterat om lite växter och rökt en Matilde till morgonkaffet. Efter att lyckats ränna mig ordentligt i nacken i torsdags efter att ha vandrat omkring i flera timmar och tittat på lediga tomter att kunna bygga på i framtiden så tar jag det lite försiktigt idag, only mad dog and Englishmen are out in the midday sun gäller i allra högsta grad fortfarande, kanske inte så mycket här men det är en utomordentlig tumregel för en vit utböling.

Den här resan till Kenya har varit händelserik, Nyombo och en resa in i kulturen hos Hellens folk Luo-stammen. Hellen har dessutom efter aatt tidigare konsekvent ha vägrat att dansa med mig upptäckt något nytt efter tisdagens Nyombo-cermoni, ”Sheriff really know how to dance, he don’t step on womens feet”, ibland går fördommarna åt båda håll, kanske mer alltid än ibland faktiskt. Lägenheten har fått ett par tavlor till på väggen och det är snart en så komplett lägenhet det kan bli. Steg för steg, mos mos, så kompletteras med vad som behövs. Ett hem.

En kortare sväng till Kenya

Kenya - HarambeeTillbaka i Kenya sedan ett par dagar. En kortare tripp för att ordna upp lite praktikaliteter kring boendet och annat. Det är kul att vara här igen och det blir mycket av att ta situationer som de dyker upp. Redan när jag kom hit fick jag veta att det förväntades av mig att delta på avslutningscermonin på Daystar Junior Nursery. Det tar alltid några dagar att släppa det nordeuropeiska ordningssinnet och inse att ett utsatt klockslag betyder något annat här än i Sverige. Klockan 11:00 skulle avslutningscermonin börja och jag blev mer och mer stressad över att Hellen tog det så lugnt hemma. Hon försökte dämpa min stress men det hade ingen större inverkan på mig. Väl på plats strax efter 12:30 visade det sig att vi var lite tidiga. Jag hade inte mer än hunnit slå mig ner innan Jane kom och frågade om jag ville hålla tal. Eftersom jag fortfarande inte kände mig vidare acklimatiserad så avböjde jag så vänlgt som jag bara kunde och det verkade som att hon accepterade mitt nej men ack så jag bedrog mig. När cermonin väl var igång så var det ett späckat program. Lokalen som hade hyrts för ändamålet är en av frikyrkolokalerna i byn och såväl pastor som reverent höll tal och glödgade tillrättavisande tal om gudsfruktan och uppmuntrande tal om kvinnans viktiga roll i familjen. Inget som skullle ha passerat utan en mindre skandal i Sverige naturligtvis men på det stora hela upplyftande och positivt. Jane själv höll ett långt tal som först berömde eleverna och deras flit och sedan gled allt mer av talet in på föräldrarnas ansvar och en direkt utskällning för att så få föräldrar hade betalat avgiften för cermonin.
Barnen verkade dock ha en mycket bra dag och de flesta var mycket exalterade och förväntansfulla inför diplomutdelningarna.

När diplomen plockades fram så räckte Jane över dem till mig utan att se åt mitt håll och konstaterade att jag skulle dela ut dem. Hon tänkte inte låta mig slippa undan det och gav mig ingen chans att tacka nej. Det var inget som helst problem då jag gärna ställde upp och delade ut diplomen och när detta var utfört och klart följde ytterligare några tal av kyrkans män innan Jane helt sonika presenterade mig för samtliga i lokalen och berättade att jag nu skulle säga några ord. Hon tänkte absolut inte låta mig slippa undan ett tal. Det var en stor dag för henne och jag tänkte inte göra mer motstånd. Dock pratade jag tydligen i för långa segment så min Luo-tolk klarade inte av att tolka allt jag sa, vilket kanske inte var något problem. Huvudsaken var ändå att han fick med min avslutning där jag berömde Jane för hennes engagemang för skolan och barnen.

Det är inte så många måsten på den här resan men en sak jag verkligen skulle vilja uppleva innan jag åker tillbaka till Sverige igen är att se Gor Mahia FC spela fotboll. Nu är säsongen slut och Gor Mahia vann Kenyan Premier League men 6 november är de och visar upp sig i England och om jag inte minns fel så möter de Everton. Om inte annat borde någon krog visa matchen på storskärm så att jag får lite sköna lokala fotbollsvibbar.

Home in Kenya

Roadkill

Så hann jag bara skriva om min Kisumu – Nairobi roadtrip så ser jag rubriken ”876 killed on Kenyan roads in three months” på Standard Medias hemsida. Man får ju skatta sig lycklig för att man inte hamnade i den statistiken. Jämfört med de 254 som dog i den svenska trafiken under hela 2017 så är det ändå förvånansvärt få som dör i den kenyanska trafiken. Med den trafikkultur som råder kunde det ha varit värre.