Etikettarkiv: juridik

Bombmannens testamente – Ebervall & Samuelsson

Bombmannens testamente - Ebervall & SamuelssonNär jag hade kommit ett par kapitel in i boken så var jag på väg att lägga den åt sidan för gott. Jag har ju under lång tid följt fallet Bombmannen och läst några obskyra privatutgivna skrifter samt en del referat om fallet. När advokat- och förfatarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson skriver om fallet blir det populärkultur av fallet på ett sätt som jag inte anser främjar den som söker förstå vare sig Lars Bombmannen Tingström själv eller hans drivkrafter, man får ett filter mellan sig och fallet som inte är alldeles nyttigt. Dock får jag medge att det i den sista halvan av romanen känns som att spekulationerna om personer och skeenden avtar till förmån för sådant som är enklare att berätta då det föreligger torra kalla fakta till grund för vad som skall återges till läsaren.
Har man berikat sig med allt tryckt material som går att finna i fallet så erbjuder den här boken endast ett par detaljer som kan anses nya. Exempelvis så är tågordningen i historien om tipsmaskinerna annorlnda än vad jag har uppfattat den tidigare. Dock vet jag ju inte om detta är på grund av att författarna har ansett sig ha frihet att ändra på skeendet då detta är en roman eller om de faktiskt håller en korrekt kronologi i berättelsen?

Det kan väl finnas anledning att läsa den här boken för både den som har följt fallet liksom för den som inte känt till det och tycker att kriminalromaner ät interessanta och här får ett riktigt, och minst sagt spektakulärt, fall att följa. Det är lättäst och snabbtsmält så för den som vill ha dubbla radavstånd och stora tecken att hålla i händerna i solstolen eller framför höstbrasan så kan det vara en höjdare.

Boris Benulic – Inte mitt krig

Boris Benulic - Inte mitt krigBoris Benulic självbiografi Inte mitt krig är första volymen som kommer från bokförlaget Cultura Ætatis, vilket Boris själv är en av personerna bakom. Det är en personlig självbiografi med distans till det privata. Den som söker hitta snaskiga historier eller familjelivsbeskrivningar kan glömma det direkt, Boris Benulic berättar historien om sig själv utan behov att förstärka det med att lämna ut andra människor nakna som så många andra känner behov av att göra idag, och det gör naturligvis boken och berättelsen samlad och fokuserad. Det här är Boris Benulic berättelse punkt slut. Det är en intressant resa att följa, både den personliga och politiska personan Boris och den pågående parallellhistorien om den högst aktuella rättsprocessen med det kafkaeska händelseförloppet. Boris klarar att på ett bra och dessutom, trots allt, underhållande vis berätta om rättsprocessen som utvecklar sig till att bli ännu en i raden av rättshaveier som numera är comme-il-faut inom det svenska rättsväsendet.
Den politiska vandringen för Boris Benulic verkar ha varit, trots allt, relativt spikrak. Hans marxism grundar sig på Marx skrivna ord och inte det han tror att Marx har skrivit vilket skiljer honom från i stort sett hela den europeiska vänsterrörelsen, då som nu. Eftersom Boris har samma syn på arbete som undertecknad så är det naturligtvis underbart glädjande för mig att se att det forfarande finns fler som inte ser arbetet som en rättighet att få en inkomst utan att överhuvudtaget investera i arbetet själv. Boken är en intressant läsning för den som följer Radio Bubb.la och lyssnar på Boris åsikter och analyser flera gånger i veckan. Boken ger tillsammans med det man får höra av Boris i podden en bred och tydlig bild av personeb Boris Benulic. Dessutom så skall det bli intressant att fortsätta följa Boris fortsatta gärningar med Cultura Ætatis för är det något som självbiografin gör mig övertygad om så är det att Boris är och alltid kommer att vara den borne kulturarbetaren och en av de slaget vi inte har för många av, en bra.

Till min hustru och staten

I veckan hörde jag på radion en diskussion om olika kyrkor samfund och deras rätt att viga människor.
Debatten idag verkar i mycket utgå från att äktenskapet skall vara en statlig registerfråga.
Det viktiga är att registrera äktenskapen, inte att två människor som älskar varandra lovar varandra och Gud sin kärlek och trohet.

Numera har man kommit så långt att man till och med från vissa präster och samfund med öppen hand är berädd att lämna ifrån sig vigslorätten till samhället.
Det här är för mig ett mysterium.
En av anledningarna som har nämnts är att vissa samfund och trosinriktningar inte vill viga samkönade par utan då kan man få ha sin trostolkning i fred och överlåta på staten att viga par in i äktenskapet.

radion hör jag även en socialdemokratisk kvinna med upprörd stämma bekymra sig över de fel som har begåtts av en muslimsk iman som förlorat rätten att viga par efter att ha begått felaktigheter i ett par fall.
Varför behöver det bli ett problem?
Staten skall inte vara inbjuden på medborgarnas bröllop.

Men vad är äktenskapet egentligen?
Är det ett registrerat tillstånd som grund för beskattning och bidrag?
Är det överhuvudtaget något annat än en affär mellan de två personer som ingår äktenskapet och deras kyrka/samfund?

Vore det inte betydligt mer intressant för samhället att bedöma människors eventuella skatte- och bidragsstatus på exempelvis boende istället för äkta stånd?
På detta sätt så blir det dessutom inget problem med olika bedömningar över hur folk har valt att leva ihop på ett samhällsekonomiskt plan eller på familjeekonomisk nivå heller.
Man behöver inte skilja på sambos och äkta makar.
Den konstruktionen har ju bara krånglat till det när det gäller gränsande lagstiftning och liknande. Låt folk leva med vem de vill. Har man funderingar på hur barn skall ärva eller skyddas juridiskt så kan man lösa det på mycket enklare sätt.
Lår arvsrätten vara underställd testamentesskrivning.
Människor bestämmer bäst själva.

Desutom så blir det helt ointressant för stat- och samhälle om personer som bor ihop är av samma kön, queera eller helt vanliga (vanliga i betydelsen ”i majoritet”) heterosexuella par.

Men varför?

Jo, äktenskapet är en helt igenom religöst samhällsbyggande företeelse.
Att ha borgliga vigslar och andra senare sekulära påfund är ju bara konstruktioner som tillkommit för att man har använt äktenskapet just som ett underlag för juridik och beskattning.
Jag har alltid haft en freudiansk syn på religionen och dess funktion. Att det finns ett behov av tro är något som har kommit till mig på äldre dagar men min grundsyn kvarstår, religionen är det samanbindande gemensamma klister som behövs för att knyta en grupp människor samman och för att få en respekt och gudsfruktan för gruppens gemensamma regler och lagar.
I detta har äktenskapet och bildandet av en kärnfamilj haft en självklar plats och funktion.

Denna syn låg till grund till att jag en gång i tiden beslutade mig för att aldrig gifta mig i kyrkan. Ett kyrkobröllop skulle bara ha varit höjden av hyckleri. Det får vara hur vackert det vill. Är jag inte troende så får jag också avstå kyrkliga traditioner.

Nu ville det sig ju annorlunda i och med att Elsa är troende.
För henne är aktenskapslöftena givna till Gud och har därför den tyngd som behövs.
För mig är äktenskapslöftena givna från mig till henne av den tyngd som behövs.
Mina eventuella löften till Gud har ju ingen som helst betydelse om jag inte tror.

Så vänd på steken.
Staten skall inte lägga sig i vem som gifter sig eller inte.
Det är ett val mellan två människor och deras samfund, eventuellt också Gud, hur man nu ser påp det.

Låt människor bo och leva med den eller de de själva väljer.
Jag är samma juridiska och beskattningsbara person oavsett sexuell läggning eller med eller utan barn.

Jag skall inte påstå att det här skulle göra sakernas tillstånd friktionsfritt men jag kan inte se varför det här behöver vara ett problem.

Genusmissbruk

I efterspelet av våldtäktsåtalet mot Internationella valutafondens (IMF) förre chef, Dominique Strauss-Kahn skriver genusforskaren Lars Jalmert om detta i ett genusperspektiv i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/maktman-jagar-standig-bekraftelse_6184123.svd).
Det finns naturligtvis poänger i Jalmerts resonemang men de flesta fenomenen som belyses i hans text är inte specifikt genusrelaterade utan går att föra i argumentation allmänmänskligt.

Däremot finns en tendens till misstänkliggörande av motståndarsidan som man oftast ser just i genusdiskussioner.
Lars Jalmert påpekar att Strauss-Kahn inte är fälld utan endast åtalad men känner ändå att han vill meddela att skulden är klar genom att misstänkliggöra en eventuell friande dom: ”Det är naturligtvis omöjligt att uttala sig i dag om hur det kommer att gå, men stor erfarenhet säger att om ord står mot ord och ingen teknisk bevisning finns så kommer han att bli frisläppt.”

Det är ju så vid alla rättegångar att om det saknas bevisning och ord står emot ord så bör det leda till en friande dom enligt devisen ”hellre fria än fälla”.
Det handlar ju ändå om rättssäkerhet.

Nästa punkt som Lars Jalmert tar upp är intressant. Nämligen fenomenet med tillskyndande försvarare som med helt ovidkommande argument vill meddela omvärlden om den misstänkte personens fina sidor vilka på något mystiskt sätt skulle påvisa att personen i fråga skulle vara oskyldig.
Jalmert skriver: ”Detta är dock ett mönster som vi sett otaliga gånger när män begått sexuella övergrepp, nämligen att andra (män) ställer upp och vitsordar vilken förträfflig människa han ändå är i alla andra sammanhang. Ett sentida exempel är när Michael Moore och flera andra ställer upp och försvarar Julian Assange från anklagelser om sexövergrepp. Försvarar honom utifrån en uppfattning om vad han åstadkommit i övrigt. Detta är en mycket vanlig mekanism, att inte kunna se att en person kan vara både en duktig yrkesperson och en förövare.”

Detta är en mycket riktig iakttagelse men ånyo så gör Jalmert misstaget att utgå från att detta skulle vara en genusfråga. Detta fenomen dyker upp i alla sorters rättsfall och oavsett om den anklagade är man eller kvinna. Dock kan man ur ett genusperspektiv se detta mycket tydligt.
Det finns ju ett annat pågående rättsfall som också belyser detta, nämligen barnporrmålet (http://www.dn.se/nyheter/sverige/kvinnor-i-unikt-barnporratal) där 23 kvinnor är åtalade för barnpornografibrott. Där har diskussionen i alla medier utgått ifrån att det måste ha varit en man som varit pådrivande. Kvinnorna är i det fallet precis som i Lars Jalmerts exempel med Moore och Assange ovan naturligtvis offer även när de begår brott.

Grunden för deras försvar kommer naturligtvis att vara att de är offer, och jag utgår från att de antagligen ganska få av kvinnnorna som kommer att fällas kommer att få jämförelsevis mycket mildare domar än män som fällts för liknande brott.

Så ja, visst finns det ett genusperspektiv men fenomenet är allmänmänskligt. Jag hörde för ett litet tag sedan en kvinna i en diskussion angående eventuell förekomst av pedofiler i skolmiljön att det var ingen fara för hon hade inte sett någon som ”betedde sig märkligt”. Detta är det egentliga grundproblemet, att hur ofta och mycket man än påpekar för folk att det inte syns utanpå en människa om den är en brottsling eller inte så vägrar människor att lära den läxan.
Samma kvinna som gjorde uttalandet om att hon inte sett någon som ”betedde sig märkligt” skulle säkerligen inte påstå att man kan se på människor vilken sexuell läggning de har om hon fick svara på en rak fråga, ändå tror hon alltså det och jag hävdar att detta är ett allmänt problem.

För Lars Jalmert ”och för många andra, som arbetat med sådana här frågor om mansmönster länge, är det ändå intressant att allt fler fall av övergrepp som begås av män med makt, mycket makt, uppmärksammas liksom att vi kan se tydliga mönster i övergreppen” så är detta alltså en genusfråga enbart. Naturligtvis finns genusperspektivet men det är att förminska problematiken med maktmissbruk att låtsas att det är enbart män med makt som missbrukar den. Jag är helt övertygad om att just manligt maktmissbruk ser väldigt annorlunda ut än kvinnligt maktmissbruk. Men maktmissbruk i sig är inget problem som handlar om att män har makt.Kvinnors maktmissbruk är väl lika viktigt att belysa eller är det så åter igen att det bara är fysiskt missbruk som är missbruk?

”Vi vet inte i dag hur kvinnor skulle agera i en motsvarande situation.”
Det är en ren lögn naturligtvis. Det är möjligt att Lars Jalmert egna erfarenheter av kvinnlig makt är obefintliga men alla andra som har yrkeserfarenhet av såväl kvinnor och män som chefer vet att även kvinnor kan missbruka sin makt. Sedan kan de ofta inte göra sin fysik till verktyg för detta så de får ta till andra maktmedel.
Att fler kvinnor anmäler män är positivt, men att påstå att kvinnor inte missbrukar makt och att samtidigt inte kunna koppla till bland annat just oviljan att anmäla är inte det ett eko från den egna argumentationen?
I alla maktsituationer finns det av ren överlevnadsinstinkt en ovilja att anmäla.