Etikettarkiv: Jens Alnervik

Tom Wolfe – En riktig man

Tom Wolfe - En riktig manTome Wolfe är utan tvekan en av de bästa berättarna i modern tid. Hans tidiga verk med ögat på samtiden och skildringar av beatniks och den framväxande hippierörelsen hamnade på min radar under mina ungdomsår då beatniklitteraturen slukades med stort intresse. Att Tom Wolfe var aktuell med Fåfängans fyrverkeri under den här perioden gjorde att jag upptäckte hans enorma förmåga att berätta en historia. Drivet i hans romaner är mycket njutbart och bär historierna framåt. Omsorgen om detaljer som hos en grävande journalist gör miljöerna autentiska och persongalleriet brukar vara ytterst trovärdigt även om Wolfe använder sig av klichéer. Detta bidrar snarast till att kunna hålla historien i ständig rörelse framåt. Det är ingen risk att man behöver fundera över vem som var vem då det är mycket kött på benen i persongallerierna.
Jag hade haft den här boken stående i bokhyllan i ganska många år innan jag läste den. Sommaren 2015 var det dock dags att ta tag i läsningen ordentligt efter många års alltmer stokastiska läsande. När sedan min kollega Jens berättade att han ville börja läsa bra litteratur så lånade jag ut boken till honom. Med tanke på bokens miljöer, amerikanska samtidskulturen, amerikansk fotboll, allt ämnen som Jens hade upplevt på nära håll och deltagit i. Jag frågade honom några gånger om han hade läst boken men han hann aldrig börja läsa den innan han tog sitt liv. Den där gången jag var hemma hos Jens så stod boken i hans hylla, jag undrar var den är nu?
Hur som helst så hoppas jag att någon läser den, det är den värd.

Jag har uppmärksammat att Tom Wolf har utkommit med ytterligare två titlar sedan den här tegelstenen gavs ut så det kanske är dags att beställa hem dem, de verkar inte finnas i svensk översättning. Ännu i alla fall. Blaskan The Guardian sågade Wolfes berättarstil fullständigt som skrikig och högljud, Själv tycker jag som sagt att den är driven och njutbar.

The novel is more than 700 pages long, though you guess about 100 of those are taken up with punctuation. To his familiar bulimia of exclamation marks, Wolfe gorges here unexpectedly on colons, often throwing in a couple of dozen at a time, just because he can. Even for seasoned Wolfe-readers it takes a little while to reacclimatise to the exclamatory style – like being woken up at three in the morning in a strange hotel room by a blaring shock-jock talk show….
Intimacy has never been his strong suit. He is, still, at his best in the thick of a crowd, a master of group dynamics, at once in breathless close-up and sudden wide-angle. You don’t necessarily go to his writing any more for fresh truth about American life but you can still marvel – and laugh – at many of these scenes, full of expertly realised grotesques, and the sheer chest-thumping compulsion of language that tries to do them justice.

Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll – Olof Lundh

Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll - Olof LundhDet här är en bok som jag fick av min chef Yadira Nisch i Upplands Väsby när jag jobbade mitt sista pass på plats där i början på sommaren. Det är i sig en intressant detalj, att för Yadira är mitt fotbollsintresse så starkt att det är en del av min identidet utåt. Jag som bara bryr mig om Bajen (och i viss mån St. Pauli). Visserligen har det ju gett sköna kollegiala trätostunder men framför allt Jens och Lazze, men det har ju mest varit en rolig grej. Hur som helst. Vad Olof Lundh pratar om när han han pratar om fotboll är mycket Svenska Fotbollförbundet och deras affärer. Jag blir inte så himla entusiastisk trots Olof Lundhs fina arbete och mod att ta bladet från munnen om den allmänna korruptionen och den halvgråa verksamhet som svensk fotbolls affärer består av. Mest blir jag beklämd av att se att hur man utser personer till ledande befattningar i en av svenskt samhälles största verksamheter fortfarande är svågerpolitik utan ens förmåga till intellektuell analys och när i hela världen skall någon någonsin göra en konsekvensanalys av något överhuvudtaget?

Boken är en habil genomgång av svensk fotboll och spelet bakom kulisserna och det är på ett sätt tragisk att se hur fotbollen även i Sverige drivs i samma svågerkapitalistiska anda som internationell fotboll genom organisationer som FIFA och UEFA. Trots mitt svala intresse för fotbollens infrastruktur så är det en mycket välskriven och bra genomgång. Är man intresserad av svensk fotboll är det definitivt en måste-bok i biblioteket så absolut en bok som var värd att läsa.

En plats i solen

Riktig sommarvärme. Min gamla arbetsplats. Jag började här som vikarie under hösten 2012 under tiden som jag fortfarande jobbade på SBA som säljare. I Upplands Väsby blev jag kvar till början av 2014 då jag stack iväg till Vallentuna. Men redan i början av 2015 var jag tillbaka. Det känns som att året i Vallentuna var mycket längre så här i backspegeln, men det var den inte. Det hann bara vara ett skifte av halva personalgruppen och dessutom så hade jag ju redan under sommaren 2013 börjat tagit extrapass i Vallentuna. 2014 var jag där närmast heltid.
I Väsby var jag som sagt tillbaka i början på 2015 igen och i mitten av året var jag etablerad som vikarie i huset igen. Det har varit en underlig period och så fylld av dubbla känslor. Jag har fått jobba med bra personal, framför allt vikarier faktiskt, och jag har träffat en kvinna som betyder mycket för mig privat och jag har stött på ett massivt motstånd mot att utföra arbetet enligt den pedagogik som företaget har ålagt oss att använda. Kampen mot att få kollegor att utvecklas till en effektiv och kompetent arbetsgrupp gick om intet.

När Jens valde att lämna oss så var det väl sista dödsrycket för mig på enheten. Kampen slutade med en förflyttning till Bålsta och jag ser knappast någon ljusning för ”Åttan” inom någon snar framtid.
Trots min hat-kärlek till ”Åttan” så finns det ju händelser som går att binda till precis allt som du ser på bilden nedan. Grillen, de målade möblerna, brandtrappan, Anush…ja, till och med de vita bildäcken, jag kan nog koppla allt till olika händelser och historier. Men nu har jag gjort mitt på det här boendet och sedan sex veckor tillbaka så är jag ännu längre norr om Stockholm.

Anush på Vårljus i Upplands Väsby
Klicka på bilden för en förstoring.

Jens Alnervik (1984-2017)

Jens Alnervik, Kicker i San José State SpartansDöden hälsar på igen. Ännu en kollega som faller. Jens Alnervik som började på Vårljus i Upplands Väsby någonstans strax före nyår 2012 och vi jobbade ihop fram till slutet av 2013 då jag mer och mer hamnade i boendet i Vallentuna. När jag kom åter till Väsby i början av 2015 så var sig det mesta likt. Jens släppte aldrig in någon kollega så nära att vi någonsin pratade om hur han mådde och kände själv. Med en stark integritet så höll Jens allt prat om sig själv på en armlängds avstånd och när jag i januari i år för första gången var hemma hos Jens så var det ingenting som skvallrade om att han snart skulle vara sjukskriven och sex veckor senare död.

Den där natten jag sov på Jens soffa så hade vi tittat på NFL-fotboll, ätit Jens hamburgare och druckit några bira. När Jens sedan blev sjukskriven och veckorna gick så började han bli rejält saknad. Nu var vi flera som såg fram emot att han snart skulle vara tillbaka på jobbet.
Istället får vi ett dödsbud.
Jag kommer aldrig att acceptera. Det finns något inom mig som kan förstå, men att acceptera att Jens valde den lösning på sina problem som han valde? Nej. Saknaden efter honom är stor. Våra politiska, samhälls- och religionsdiskussioner har upphört och det känns ofantligt tomt att inse det.

Jens Alnervik, Kicker i San José State Spartans