Etikettarkiv: Indian

Åkersberga American Car Show

I lördags var det Åkersberga American Car Show roddad av Roslagens American Car Club och min granne, Rune som så vänligt lånade ut en av sina pickisar till mig, var där och plockade hem förstapriser precis som i fjol. Jag hade lovat Rune redan förra sommaren att försöka komma förbi och titta när han ställde ut sin Ford. Nu fanns det en lucka i tid och rum som möjligjorde att faktiskt komma på plats och se honom och bilen i all sin prakt. Rune plockade hem pris för bästa bil i 50-talsklassen och för Publikens val. Precis som förra året. Det fanns en hel del sköna bilar och motorcyklar på plats och det växande antalet Indian choppers och customs är verkligen kul att se och bland bilarna var det faktiskt nog en Volvo PV som tände känslorna mest av allt, även om det fanns mängder av sköna bilar på plats.

Runes Ford

Ny Indian-motor i 20-talsstil

Snygg entré

Jo kollar in en skön Rod

Tisdagen 29 maj 2018

Ramon Allones Superiores LCDH EditionIdag hade jag tänkt att jag skulle skriva lite på en text och sedan klyva lite ved åt Johan här hemma på farmen men det blev en lite oväntat utflykt istället. Jag hade lånat Johans Toyota för ett kortare ärende in till Rimbo när jag passerade Runes second-hand lager och såg en oerhört läcker motorcykel som stod lutad mot byggnaden. Den stod där och såg fantastiskt cool ut och utan motor startade den min fantasi och jag såg den för mitt inre stå parkerad i ett framtida vardagsrum, helst på en persisk matta, eller med en speedway-motor som lokalt vrålåk fram och tillbaka till kiosken i Finsta och bestämde mig för att när jag kom tillbaka så skulle jag hoppa ur kärran och ta ett par bilder på den vackra rullande ramen. Väl tillbaka efter uträttat värv så var Rune själv på plats och jag stannade för att prata med honom och plåta hojen. Han hade rullat in hojen i lokalen och nu stod där istället en betydligt modernare knarr i solskenet, en Harley-Davidson förklädd till en Indian. Det visade sig att det var en hoj som Rune skulle sälja, han var mellanhand (en affärsman ut i fingerspetsarna den gode Rune) och nu skulle hojen köras ut till Nifsta Classic Cars i Gottröra. Jag erbjöd mig att köra följebil så att Rune skulle kunna komma tillbaka hem smidigt, så jag hoppade upp i Runes stora Cheva pickis och vi drog iväg.

På plats på i Nifsta väntade vi in ägaren Dick och sedan rullade vi in hojen på plats. Under tiden som de två herrarna gjorde upp affären så passade jag på att kika på alla sköna bilar på plats och drägglade nog lite extra över en Plymouth Business Coupé från 1939 men det fanns andra sköna objekt som Pontiacs, en fet och lyxig Rolls-Roys vid sidan av en massa Cadillacs, en fantastisk GMC Suburban och en handfull FordEn Ford pickis från sent 60- eller tidigt 70-tal föll mig speciellt på läppen. Det blev en mycket lyckad och trevlig liten roadtrip i Roslagen för en motorintresserad.

Väl tillbaka hemma igen så klöv vi ved. Johan hade kabbat upp med motorsågen innan jag var tillbaka och det blev några timmars klyvande innan det var dags att avrunda dagen. Det kändes fantastiskt skönt att avsluta med ett par koppar kaffe och ett par cigarrer. Jag hann röka både en Belinda, den tråkigaste och sämsta kubanska cigarrprodukten någonsin, och en Ramon Allones Superiores LCDH Edition i solnedgången med en kokbok i knät. Bra dag. Bra avslut.

Rune redo för en roadtrip

Harley-Davidson förklädd till Indian

Harley utanför Nifsta Classic Cars

Rune Thorsell utanför Nifsta Classic Cars

MCM i 30 bast

MCMMCM trettio år. Vilken resa.
Jag hade köpt några enstaka nummer av HojMagasinet (hur många nummer gavs ut egentligen?) och när jag sensommaren 1985 hittade MCMPressbyrån (tror det var på Liljeholmens tunnelbanestation på väg hem från jobbet i Södra Hammarbyhamnen) så var det en upplevelse. Det var en tidskrift som gav mig en resa in i en subkultur som jag törstade efter och ville bli en del av. Jag hade klarat av moped och en hemsk Honda XL125 men vad jag verkligen ville ha var en Harley-Davidsson, en Indian eller en BSA, en AJS, en Norton eller åtminstone en Triumph. Drömmar för en sjuttonåring som precis börjat jobba och tjäna sina första pengar. Att spara ihop till en motorcykel kändes avlägset. MCM gjorde inget för att lindra drömmen men den var också en fantastisk spegel av den värld som fanns därute ännu onåbar. Visst hade jag ben i olika läger redan då. Jag älskade japanska hojar också, framförallt Suzuki vars kataloger jag under de första åren på 80-talet hade bläddrat sönder på pojkrummet. Roadracingstjärnorna som körde Yamaha, de otroligt coola Kawasaki-modeller som man stått och dräglat över på H.Flöter på Norra Stationsgatan (SR 650 var ju bland det vackraste man hade sett och var det bara jag här som såg filmen STONE hur många gånger som helst trots att det handlade om Bikers som körde race-hojar?) men Honda var märket jag älskade att hata då jag alltid har gått min egen väg.
Men det var ju en klassisk bikerhoj man drömde om i alla fall, även när polare efter polare köpte japanska racerknarrar och bara tittade på vad det senaste kunde erbjuda.

Sedan blev det Sportster så då bled det lite smak på hojsvängen. Det blev en sväng Mälaren Runt 1990 också. Då inte på min Sportster utan en nyare USA-import som en polare inte vågade köra själv (något om frånvaron av MC-kort). När vi kom till Enköping och Strul MCC så fick han dessutom inte vara kvar för flickvännen utan lämnade mig på plats (då gick det bra att köra själv utan körkort plötsligt) och som tur var så fick jag skjuts av en annan polare hem. Det var både första och sista gången jag siter bakpå en stelbenschopper med en sissybar som slutar mellan skulderbladen

Såhär trettio år senare håller jag fortfarande MCM som kanske den absolut bästa hoj-blaska som någonsin funnits. Det är en annan tidning idag än den var när den tog sina lite trevande första steg och det fanns ett par år där i mitten på nittiotalet som jag svek den. Det är en fantastisk tidning och jag tror att den är så bra just för att den inte har varit samma tidning under resans gång. Den har lyckats vara relevant för hoj-scenen hela tiden. Förändrats med den och varit en del av den.

Jag kommer att fortsätta att läsa den här tidningen vare sig jag är en del av kulturen eller inte. Nästa trettio år också.

Victory Motorcycles

Victory motorSedan 1990-talet har den svenska biker-scenen förändrats väldigt mycket. I början tyckte jag att det var enbart till det negativa men på senare år har det kommit mer och mer positiva bitar ur detta. I det absoluta slutet av 1980-talet och början av 1990-talet så blev Harley-Davidson en börsmoppe med samma status på östermalms gator som en Porsche och kulturen med weekend bikers från USA började sakta etablera sig även i Sverige, vilket jag då tyckte var oerhört töntigt. Antingen är man biker eller inte, punkt slut!

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet så skenade det här iväg fullständigt, och plötsligt stod gamla farbröder och tankade sina japanska H-D-kopior iklädda fransjackor på bensinmackarna runt i landet. De var plötsligt överallt, de här gamla stötarna som såg så obekväma ut i sina läderbrallor att det var svårt att avgöra om de hade vuxenblöja på sig eller inte.
Väldigt mycket motordriven rullator blev det plötsligt av hela hojsvängen…
…och så ser det ut i dag.
Svindyra Harley-Davidsons och gigantiska japanska kopior som farbröderna på grund av ålder och tilltagande synnedsättningar inte kan se skillnad på med en utrustningsnivå som gör att de kan ersätta både husvagnar och bussemestrar.
Nej, det är inte riktigt vad jag tycker att motorcykelåkande handlar om.

Den nya världen

Vegas 8-BallDe senaste åren har dock några riktigt positiva saker hänt inom hojsvängen runt om i världen.
Framför allt så blandas de olika stilarna och grupperna. Café-racers, glidare, trackers och alla möjliga stilar tillåter sig att inspireras av varandra och man kan åka tillsamman. I Sverige är antagligen MCMs Mälaren Runt det största beviset på detta i dag.
1990 när jag själv senast deltog i Mälaren Runt så fanns det ganska väl uppdelat vad som va ”OK” att köra och inte.
Kanske lite ansträngt men då tyckte man att det var så det skulle vara, H-D och Triumph, helst långgaffelbyggen så var det OK, allt annat var utanför.

Jag tycker att det är oerhört positivt att det blivit bredare i dag.

Det kanske roligaste av allt är att det börjar dyka upp lite alternativ.
1998 kom Victory Motorcycles första modell V92C med den då största motorn på en produktionscykel, 1.510 kubik.

Victory bygger i dag betydligt ballare hojar än Harley-Davidson.
I äkta amerikansk stil så går det naturligtvis att få sin Victory Touring-maskin med väskor och kåpor som en riktig fulldresser.
Men Victorys Cruisers är sköna nakna hojar för gatan, numera med 1.740 kubik. Naturligtvis med V-motorer.
En V-twin är nästan ett måste på en amerikansk hoj och vill man ta andelar av Harley-Davison så måste man slå dem på deras egen planhalva, naturligtvis.

Hammer S

Framtiden

Polaris Industries som äger Victory Motorcycles har i år också förvärvat Indian Motorcycles, vilket kan visa sig bli riktigt bra.
Tidigare har Indian Motorcycles ägts av riskkapitalister och kanske är det därför som dagens Indian motorcyklar är fula som stryk?
Att låta riskkapitalister äga och styra motorcykeltillverkning är antagligen lika dödande för kreativiteten som att låta Victor Müller driva ett personbilsföretag, men det är kanske elakt sagt, han blev ju ändå utsedd till årets entreprenör (Victor Müller har blivit utsedd till årets entreprenör av branschtidningen Automotive News Europe).
Galen är vår värld.

Jag tror att Polaris kan göra den amerikanska motorcykelscenen till en modern variant av 1920-talet, då det fanns en uppsjö amerikanska superhojar att välja på.
Låt oss hoppas.

När jag härom dagen på någon motorblogg hittade en film där Roland Sands har ett ”Victory 200 Project” med målet att få en Victory att passeras 200 Mph och bestämde mig för att skriva ett par rader om Victory här på hemsidan.
Kolla in rullen nedan…inspirerande…