Etikettarkiv: Hundhamravägen

En flaska Seagram’s V.O.

Min polare Mange och jag var väl kanske i vissa avseenden mer vilda än tama i vår ungdom och det här var en kväll när jag var 16 år (Mange hade hunnit fylla sjutton år) och vi umgicks mycket med ett gäng från Huddinge där alla var ett par år äldre än oss men vi var nog kanske de vildaste figurerna i gänget, kanske just som en kompensation för vår yngre ålder som gjorde att vi ville visa oss på styva linan. Vi hade kommmit över en flaska Veuve Cliqou och en liter Seagram’s V.O. Champagnen hade vi delat redan kvällen när vi kom över den. Whiskyn ville vi spara till ett lämpligt tillfälle, vilket antagligen mest betydde nästa fest med gänget. En kväll när gänget var ute och rullade i trakterna så kom de förbi när jag och Mange satt hemma hos Mange på Hundhamravägen 77. Vi satt i Manges pojkrum när någon fick syn på whisky-flaskan och Peters tjej Jane började tjata om att hon ville smaka. Vi försökte undvika att öppna flaskan men till sist van Jane den diskussionen.
Jane, uttalade sitt namn Gen och var en rödhårig amazon med rapp käft och skinn på näsan. Det var hon som introducerade porrfilmen F i gänget, vilken blev lite av en kultrulle i våra kretsar. Jag gillade henne, hon var en tuff tjej.

mange hämtade två glas och hällde upp ett par skvättar i vardera glas. Det ena glaset gav han till Peter som glatt hade hejat på Jane när hon tjatade för att få Mange att öppna flaskan och bjuda på whiskyn och det andra glaset fick Jane. Jane ratade whiskyn direkt hon hade läppjat på den. Likaså Peter. Det var väl ingen i sällskapet som hade någon vidare erfarenhet av whisky och nu stod vi där med bruten kork och två glas whisky. Det var bara att köra. Mange och jag svepte varsit glas och konstaterade att nu fanns det ju ingen återvändo. Vi hävdade att vi tyckte att det var gott och jag vet inte vad Mange tyckte egentligen men jag tyckte att det var gott. Så vi körde på. Mange hällde upp så skålade vi och svepte och fortsatte så tills hela litern var urrucken. Det tog knappt femton minuter.
BluefishNär vi hade tömt flaskan så fick gänget bråttom att lämna Manges pojkrum. De började skruva oroligt på sig och konstaterade att den bruna drycken snart skulle ge avsedd efekt och att jag och Mange snart skulle vara rejält berusade. När siste man lämnat lägenheten och Mange stängde dörren tappade han balansen och vinglade till och hade störtat med näsan i golvet om han hade tappat taget om dörrhandtaget. Vi bestämde oss för att snabbt ta oss ut för att minska risken för katastrofer inomhus då Manges morsa var hemma också. Efter att fnittrande snörat på oss kängorna så pulsade vi ut i februari-snön. Det är väl lite oklart exakt vad vi gjorde men vi gick hem till en gemensam bekant en bit längre bort i Norsborg. Enligt hans mamma som öppnade dörren hade jag stått nedanför trappsteget vid dörren och hållt upp Mange för att han inte skulle ramla bakåt och puttat honom framåt för att han skulle ringa på dörrklockan. När vi lämnade hade hon gått över och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när vi lämnade stället och gick vidare. Hon lät hälsa genom sin son att det hon hade bevittnat var en Roland som bar Mange i sin famn pulsandes genom den översnöade fotbollsplanen. Nog blev vi fulla alltid. Det blev ännu en kaosartad historia som bättrade på vårt rykte. Det roliga är att den där tomflaskan, den har följt med mig genom alla åren och datumet 3/2-84 är inristat med hjälp av en dartpil i etiketten. Den står här bredvid mig i detta nu och därför fick ni läsa den här historien nu.

Charles Bronfman opens up about Seagram’s demise: ‘It is a disaster’

One Moment In Time – VIII

Blackie LawlessJag minns det fortfarande tydligt. När jag satt hemma på Hundhamravägen 33 i Norsborg och bläddrade i det senaste numret av Kerrang!. Bilden på baksidan av en svettig, blodig Blackie Lawless med bultar och sågklinor och den där inte helt subtila texten ”Death From Above” på basen. Attributen och attityden, jag visste redan när jag såg bilden att jag skulle älska W.A.S.P.
När jag hade lyckats få reda på vilket datum deras debutsingel ”Animal (Fuck Like A Beast)” skulle släppas i Sverige så fanns det ingen tvekan. Jag åkte in till Stockholm och målsättningen var stenklar. Jag skulle komma hem med ett exemplar av plattan. Väl inne i stan blev jag aningens förvirrad av att det inte var en lång kö till butiken, borde inte alla hårdrockare vara ute efter den här 45-varvaren?

Titta på mikrofonstativet. Kätting!
Det var så bra med alla genomtänkta detaljer.
Plattan då? Den var så mycket bättre än jag hade kunnat anat. Ljudet var tungt och otämjt utan att bli för slamrigt. B-sidan ”Show No Mercy” håller jag fortfarande för en av deras bästa tidiga låtar. I dag är W.A.S.P. bättre än någonsin men den där första singeln och det följande debutalbumet var fantastiskt bra. Hur affärsmässigt genomtänkt titeln ”Animal (Fuck Like A Beast)” än var så var W.A.S.P. resultatet av Blackies experimenteranden med band som Sister och Circus Circus, vilka i sin tur var den självklara förlägningen av samarbetet med Arthur Kane i ”Killer Kane Band” efter att de spelat ihop i New York Dolls. W.A.S.P. var egentligen bara det självklara hårdrocksbarnet till New York Dolls. Det visste jag inte då men jag hade det ju redan i mina musikgener.

A walk down memory lane

:: Mitt i sportlovet var det idag meningen att Carl skulle tillbringa dagen på fritids. Väl där så uppdagades att de skulle iväg för att simma och eftersom Carl inte hade några simkläder med sig, eftersom han inte hade hängt med i informationsutbytet, så kom han hemsläntrandes igen.

Jag bestämde mig för att ta mig några timmar med min son eftersom Erika och Sofia var på bio och såg Mumin med mormor och morfar.
Carl och jag umgås ytterst sällan på tu man hand och jag skulle önska att jag kunde få honom att visa lite förtroende och våga berätta lite mer om vad som händer i hans liv, i skolan och med polarna.

CarlFörst fick Carl följa med mig till Polisen i Solna eftersom jag behövde ett nytt pass.
Det var snabbt avklarat och Carl var i stort sett knäpptyst hela tiden. Jag hade bränt en skiva med musik som vi båda gillade och gjorde vad jag kunde för att få igång ett samtal…men Carl svarade som bäst med korta ljud.

Efter passpolisen så tog jag med mig Carl till Vällingby Centrum och ett fik. En Coca-Cola och en dammsugare senare hade inte konversationen kommit det minsta längre.
Hur göra för att komma närmare sin son?

Efter fikat så fick jag ta till det tunga artilleriet. Min egen barndom!
Jag styrde kosan mot Norsborg.

Vi parkerade på den parkering där jag slitit ut ett antal gympadojor och tog oss en tur in på Hundhamravägen.
Jag visade Carl var vi satt i sandlådan och kastade stenkula på små ”krigargubbar”, var Anders, min lillebror hoppade ner från ett trätak och skrapade sönder halva ansiktet.
Carl var vi spelade landhockey, bordshockey eller annan hockey överhuvudtaget.
Vi promenerade runt i skogsdungen där jag vi lekte indiander (jag var alltid Cochise) och där vi åkte pulka och skidor på vintern.

CarlSedan fick min son gå samma väg till skolan som jag gjorde i sex års tid.
Vi kollade in var jag åkte skridskor och fotboll…var jag slogs med Jörgen Selin så han blödde ner hela min täckjacka…var jag spräckte benet i underarmen på Jörgen Selin, eller där vi körde varandra i kundvagnar och jag tappade kundvagnen med Jörgen Selin så han slog huvudet i isen och fick hjärnskakning!

Efter ett tag började Carl slappna av och plötsligt så var han så intresserad att han ställde en massa frågor och vi tog en promenad till den lilla livsmedelsaffären som i folkmun gick under namnet ”Nära”.
Stället dit man helst cyklade eftersom de hade en liten altanliknande utbyggnad under tak där man kunde ställa cykeln, och där var golvet lagt i släta hala stenar så man kunde lägga upp sin Cresent eller senare Rex i sladd…
Efter att ha köpt varsin liten godisbit så gick vi igenom området tillbaka mot skogsdungen som var leknavet en gång i tiden.
Nu växer det björksly på ställen där vi gick och åkte snow-racer så att det aldrig växte något. Inte ett fotspår som tyder på att någon leker i dungen längre.
Ingen spolar längre fotbollsplanen till en isbana, där alla var hockeyspelare 1978…men idag var Carl på besök på Hundhamravägen 33…och han älskade det.

Det var en bra dag för far och son
Spännande händelser för länge länge sedan kom till liv igen och äntligen börjar Carl förstå att pappa också har varit en liten kille en gång i tiden.