Etikettarkiv: Huddinge sjukhus

Mästarinnan och jag

Under min tillbakablickande kategori ”One moment in time” tänkte jag bjuda på en dartrelaterad historia från 1992. Roslagstull sjukhus hade stängt och hela kliniken flyttade till Huddinge sjukhus och så all personal med den. Efter att ha smygit runt på avdelningen nattetid i ett par år så blev det arbete dagtid på avdelningen när vi kom till Huddinge. Efter ungefär ett halvår där så skickade min arbetsgivare mig och en kollega på kurs. Vi skulle lära oss vad vi utfört i praktiken i flera år, som ett 10 veckor långt avbrott i arbetet.
Det var många olika erfarenheter som samlades i klassen och det var en övervägande del unga människor. Tjugofyra år gammal var jag ändå inte yngst på kursen men övervägande delen av de deltagande var nog mellan tjugo och trettio. Hur som helst så blev vi ett ganska stort gäng som började umgås tillsammans även på kvällarna ch det blev en del roliga utekvällar med det här gänget. En av mina studiekamrater, Annica berättade att hon hade vunnit SM i dart och därmed blivit svensk mästarinna. Det triggade mig genast naturligtvis. Några år tidigare hade jag och en dåvarande kollega alltid med oss dartpilarna på krogen (läs svartklubbarna) och när vi hittade några spelsugna kombatanter så gick vi alltid därifrån med pengar på fickan. Så naturligt föreslog jag att Annica skulle erbjuda mig en match. Hon sa blankt nej. För tillfället valde jag att inte tjata på henne men den kvällen så såg jag till att lägga ner dart-setet i jeansjackan och jag tänkte inte lägga ifrån mig dem igen innan jag fått min match.

De följande veckorna ägnade jag mig åt att fiska ur Annica information om hennes dartspelande bit för bit. Varje gång fick jag ytterligare en liten pusselbit men jag var försiktig med mitt fiskande efter information och snart visste jag att hon hade pilarna med sig i väskan. Vid ett tillfälle kände hon att hon ville briljera lite så hon berättade att hon vid ett tillfälle hade vunnit över Stefan Lord vilket naturligtvis väckte min lust att spela mot henne än mer. Skulle jag vinna mot Annica så skulle jag ju ha vunnit mot den som vunnit mot världsmästaren. Det skulle kännas rätt bra för en enkel barhustler.

Egentligen visste jag inte hur bra eller dålig jag var egentligen. Jag hade ju aldrig provat klubbspel men samtidigt hade jag ju mött någon klubbspelare nu och då ute på mina hemmabanor och aldrig förlorat. Så mitt självförtroende var ganska bra och jag visste att jag behärskade konstarten psykningar till fullo även om det inte skulle fungera lika bra på en kvinna som en man. Man måste ju till syvende och sist uppträda som en gentleman, nu och då.
Veckorna gick och jag började tro att det aldrig skulle bli ett möte framför tavlan mellan mig och Annica. Så, sista veckan på kursen, med bara dagar kvar så hamnade vi ett gäng på Hirschenkeller (som låg lokaliserat på Regeringsgatan på den här tiden) fär att lyfta en bägare eller två. Jag bad en annan i sällskapet fråga Annica om hon hade sina dartpilar med sig och när hon svarade ja så föreslog jag glatt att vi kunde ta en match nu när vi var på ett ställe där det fanns darttavlor. Jag visste att hon skulle försöka komma undan men jag visste också att vårt sällskap inte skulle låta henne komma undan med det.
Så det blev match. Men det blev också ett antiklimax. Jag har varken förr eller senare vunnit så snabbt och så enkelt i dart. Men det var ändå en vinst. Efter den här utmaningen så spelade jag en tid senare mot en annan klubbspelare, i hans hem och på hans träningstavla. Jag vann då också. Nu när jag efter 25 års uppehåll plockade upp pilarna igen inser man hur mycket man har tappat och att man kanske skulle ha gett det en chans när man ändå spelade hyfsat. Hur bra man hade kunnat bli med regelbundet spel och träning får man aldrig veta men jag vårdar minnet av mina gamla segrar ändå.

Sentimental på sjukhus

Tidigt i torsdags morse åkte jag in till Huddinge sjukhus med en av våra ungdomar på boendet i Upplands Väsby. Då han skulle opereras och jag inte hade möjlighet att vara kvar så passade jag på att ta en promenad upp till min gamla avdelning M89 där jag jobbade mellan 1992 0ch 1994. Jag tänkte bara att jag skulle kasta ett öga genom dörren och få känna några minnen vakna till liv men det blev ett antiklimax. Det mesta innanför den där dörren, vilket antagligan var det enda som var kvar, var ombyggt och det var sig inte alls likt. Nu en dialys-avdelning med sina egna särskilda behov.

Jag måste nog erkänna att jag blev ganska djupt besviken och det kändes så tomt att det inte fanns något nostalgivärde kvar. Samtidigt är det säkerligen en eloge till Huddinge sjukhus. Sjukhus behöver omorganiseras och anpassas efter den verksamhet som drivs av vetenskap och teknik som man faktiskt bedriver. Gamla sentimentala dårar som jag får hålla till godo med sina grumliga minnen helt enkelt.

Huddinge sjukhus

One Moment In Time – II

Rolle, maj 1994• I Maj 1994 jobbade jag på Huddinge sjukhus och hade dessutom sedan en månad jobbat på Sabbatsbergs sjukhus. Den här bilden togs antagligen en helg då jag var inne på något av mina sista extrapass på M89, sedan blev det avd.11 på Sabbatsberg för hela slanten fram till april 1996.

Äventyret på Huddinge sjukhus började för min del på Roslagstull sjukhus hösten 1990. Jag hade jobbat ungefär ett och ett halvt år på ett behandlingshem för alkoholister i Håknäs strax utanför Järna när deras dåligt skötta ekonomi ledde till nedskärningar och som sist in så fick man snabbt respass.
Jag ville dock gärna fortsätta inom missbruksvården, jag hade fått lite blodad tand.
På vinst och förlust sökte jag ett jobb på Roslagstull sjukhus där de precis skulle öppna en avdelning för infektionssjuka missbrukare.

Först blev jag placerad på avd.9 (har jag för mig att det var) för att ”lära mig om infektionssjukvård från grunden innan du får komma till avd.11”. På avdelning 9 låg det till största delen äldre kvinnor som var färdigvårdade sedan flera år tillbaka men som kommunen inte ville ha att göra med.
Så vad jag lärde mig om infektionssjukvård på den avdelningen var sådant jag kunde ha lärt mig på vilken avdelning som helst.
I rättvisans namn skall jag väl erkänna att jag lärde mig en hel del om Hepatit och annat och jag hade mycket trevliga arbetskamrater på avdelningen. Bland annat så gick vi på teater upprepade gånger och inte sällan så lagade vi mat tillsammans för att få en trevlig stund tillsammans även på arbetsplatsen.

Väl på avdelning 11 så fick jag ånyo ta upp arbetet med missbrukare. Infektionssjuka missbrukare, vilken innebar att cirka 70% av patientgruppen hade HIV/AIDS-relaterade sjukdomar och jag vågar inte ens gissa hur många procent som hade Hepatit.
Ett kort tag jobbade jag dagtid på avdelningen men ganska snart gick jag över på en natttjänst.
Innan jag började jobba nattetid hann jag dock träffa två personer som skulle visa sig betyda mycket på det personliga planet framöver. Bjarne och Per Han. Bjarne som jag umgicks mycket med de närmaste åren och Per som fortfarande dyker upp i mitt liv med jämna och ojämna mellanrum.

I mars 1992 slogs dörrarna igen på Roslagstull sjukhus efter 100 år.
Man flyttade ut hela infektionskliniken till Huddinge sjukhus. En anledning var att det på norra sidan av Stockholm fanns två infektionskliniker (Roslagstull och Danderyd) och på södra sidan ingen. En annan avdelning var antagligen att Roslagstull sjukhus (tidigare Epedemisjukhuset) hade lokaler som började bli gamla och svårjobbade.
Dock var det två avdelningar som inte fick plats i den nybyggda moderna infektionsbyggnaden. Vi och min gamla avdelning 9.
Hur kunde man missberäkna antalet avdelningar?
Eller handlade det som vanligt om politik?

Om jag inte minns fel så var det sommaren 1993 som halva infektionskliniken blev uppsagd (tre, fyra dagar efter att vår klinikchef informerat oss om att uppsägningar skulle drabba max ett par tre tjänster och att kliniken ordnat så att dessa personer skulle kunna vara kvar på andra positioner. Fan, det snacket köpte man ju och kände sig säker…lurad igen) och vi var väl de flesta som accepterade att vara kvar på vikariat och ”vid behovs”-anställningar för att få in våra inkkomster.

Bjarne och jag började snart på varsin metadonmottagning (Bjarne jobbade kvar på sin metadonmottagning medans jag bara blev kvar ett halvår) men jag fortsatte att jobba extra på adelningen (M89) tills jag hade rotat mig något på avd.11 på Sabbatsberg.

Bilden togs av Åsa Liljekvist, en av mina arbetskollegor.

Fredagslugn

I går tog jag och Perre en pause i värmepumpsvardagen. Vi passade på att besöka Kulturhuset för att se utställningen med Sally Mann’s fotografier.
Det var enormt att se hennes bilder på riktigt. Tidigare hade jag bara sett hennes bilder avbildade i olika foto-tidskrifter.

Shiva At Whistle Creek, 1992Första gången jag såg Sally Manns bilder var i tidningen FOTO 1993. Jag fastnade direkt för hennes sätt att förmedla en romantisk natur och känsla av mänsklig litenhet och skönhet i bilderna.
1993 jobbade jag på Huddinge sjukhus och när jag en eftermiddag satte mig på pendeltåget för färd hemmåt slog jag upp mitt exemplar av FOTO och framför mig sitter en av sjukhusets militanta feminister, hon startar genast med att kommentera omslaget på tidningen, ett av Sally Manns fotografier på sin dotter.
”-Vad tycker du om den där bilden?”
”-Den är vacker…”

”-Det är ju barnpornografi”
”-Det ligger väl mer i betraktarens öga i så fall!”
Hon tillhörde en grupp på kliniken som ansåg att alla kvinnor var offer…så tröttsamma figurer…

• Lördagen i Katrineholm var väldigt trevlig. Trots ett ganska ordentligt manfall så fick vi till en skön dag och kväll, det är en bra kärna i gänget och därför så kommer vi nog att kunna dra det här ett tag till. Svante sa att han redan hade idéer för nästa gång bollen ligger på hans planhalva. Nästa gång är det min tur igen.
Då skall det bli riktigt bra…

I’ve been so
down in the mouth
lately
that sometimes when I
bend over to
lace my shoes
there are
three
tongues.

Charles Bukowski

Skola. vård och omsorg

När jag 1992 arbetade på Huddinge sjukhus så försvann i ett slag i stort sett hälften av alla privata behandlingshem för missbrukare.
Sedan dess har jag tappat räkningen på alla så kallade reformer som drabbat vården i allmänhet och psykvården i synnerhet.

Att behöva höre socialminister Lars Engqvist sitta och säga, ”-Jag skall tillsätta en…
Det är skandal!
Det är sällan man ser någon så desperat klamra sig fast vid sin fasta månadslön.
De flesta andra ger upp när stoltheten och integriteten blivit allt för nedsmutsade.

Att dessutom människor som bedöms ha både missbruksproblem och psykiatriska problem fortfarande kan hamna mellan stolar är ett bevis för den totala avsaknaden av kompetens inom styrningen av vården.
Missbruk är en psykiatrisk diagnos.
Om detta behöver inget tilläggas.
Punkt.

Kan den svenska valmanskåren sluta gå igång som kåta hundar varje gång de hör lockorden skola, vård och omsorg.
Den underkänner sig själv gång på gång.
Finns det tre andra områden, finns det ETT område som beskärs med större noggrannhet?

And, as every administrator with even the SLIGHTEST clue knows, the LAST thing you give your users is a choice.

Bastard Operator From Hell – The Register