Etikettarkiv: Hellen

Kisumu Impala Sanctuary

Karin kollar giraffVi besökte Kisumu Impala Sanctuary när vi var i Kenya. Hemma i byn säger vi bara The Impala Park och den ligger knappt ett stenkast från vår lägenhet men det har inte varit så högt på listan att besöka parken tidigare, kanske mest för att det alltid finns en massa andra saker som måste göras först, men äntligen blev det självklart eftersom Karin var med. Vår granne Janice tog med sig sina två barn och så hoppade vi in i hennes Nissan och åkte över till djurparken. Vanligtvis brukar det utanför Impala Park vara fullt med parkerade skolbussar utanför parken så det var skönt att vi var tidigt på plats på morgonen så vi inte behövde trängas med alla dessa skolungdomar som brukar besöka parken. Vad jag egentligen hade för egna förväntningar på parken var lite oklart. Visserligen har jag haft parken på min att-göra-lista men i Kenya vet man aldrig riktigt om man kommer att bli besviken eller imponerad med sina svenska utgångsperspektiv på saker. Väl på plats fick jag väl ändå konstatera att det var en djurpark så good som någon djurpark. Sedan kan man ha olika åsikter och tankar om djurparkers vara eller inte vara. Det som överraskade positivt, dock bokstavligen överraskade, var de djur som spatserade omkring fritt i parken. Zebrorna sprang vi på tidigt och de verkade inte sugna på att klappas vilket Karin var mer sugen på. Zebrorna visade dock tecken på att vara på sin vakt och en spark från någon av hästarna i pyjamas var ingenting jag ville riskera att utsätta Karin för. De frigående impalorna var fantastiska. Sakta sakta lyckades jag komma endast cirka fem meter ifrån flocken och först när de började visa tecken på flykt så stannade jag och de accepterade min närvaro på det avståndet.

BluefishInne på området finns också ett mycket intressant hotell med vad det verkar liknande upplägg med det som Kiboko Bay hade med bungalows. De hade också en trevlig restaurang ute på en pir från hotellet och vi passade på att äta lunch där tillsammans. När vi satt där och avnjöt vår lunch så noterade vi något i vattnet och det verkade inte vara en flodhäst. Det var inte en flodhästs rörelsemönster, så vad vi iakttog passera på tiotalet meter var antagligen en krokodil.

När all film kommer tillbaka från framkallning och jag har lyckats skanna filmen så hoppas jag kunna visa lite av parkens prakt.

Kisumu Impala Sanctuary
Klicka på bilden för en större bild (eller här)

Kisumu Impala Sanctuary

Kisumu Impala Sanctuary

Kisumu Impala Sanctuary

På resa med min dotter

Karin med NellieAtt resa till Kenya tillsammans med Karin var en resa som jag verkligen såg fram emot men samtidigt bävade lite inför, dock blev allting precis tvärtemot vad jag föreställde mig. Det jag såg som eventuella problem och det jag såg som möjligheter blev nödvändigtvis inte det när resan väl var i rörelse. Resandet i sig klarade Karin av med bravur. Hon stålsatte sig och genomförde den på bästa sätt, hon var helt enkelt ett fantastiskt ressällskap.
Det jag trodde skulle öppna för att ge Kain nya perspektiv och kanske öppna upp socialt var däremot helt misslyckade. Karin trivdes som bäst hemma i lägenheten och på vårt compound med hennes get Bob. Bob fick sitt namn innan inköpet av Bob, därför fick vår flickget, dessutom misstänkt gravid, heta Bob trots eventuell könstillhörighet. Fullt namn på geten blev Bob Leifsson enligt Karins önskemål. Bob och fotboll var det enda som kunde få Karin till frivilliga äventyr utanför lägenheten. Det och de sista dagarnas sökande efter Nellie, grannens kattunge som verkade uppskatta Karin lika mycket som Karin uppskattade henne.

Karin kunde vara väldigt positivt inställd till olika idéer men när vi väl kom ut så ville hon inte delta. Bada hade hon pratat om länge innan vi åkte iväg och Hellen letade reda på ett ställe där vi kunde avnjuta bad i en pool. Vår granne hängde med på idén och på så vis kunde vi ta deras bil, vilket underlättade då vi behövde åka en bra bit igenom Kisumu för att ta oss till stället med poolen. Väl där visade det sig att kassen med badkläder saknade Karins badkläder. Detta var först ett litet mysterium eftersom Hellen hade lagt fram Karins badkläder innan vi åkte iväg och det måste ha varit unga fröken själv som plockat undan dem. Hur som helst så ringde vi hem till hushållerskan och bad henne leta upp Karins badkläder och sedan sände vi ett motorcykelbud för att köra dem till stället där vi befann oss. Hellen kom sedan så långt att han fick med Karin till omklädningsrummet och de bytte om till badkläder men sedan så vägrade Karin att lämna omklädningsrummet, så de bytte om igen för att Karin skulle komma ut igen.
När vi dagen innan var på Kisumu Impala Sanctuary för att titta på vilda kenyanska djur så gick det bra ungefär halva besöket men sedan började Karin att låsa sig. Under måötiden tillsammans med vårat sällskap ville hon inte alls kommunicera med omgivningen. När vi skulle ut och åka båt på Lake Victoria så var Karin väldigt positiv och kunde inte komma iväg snabbt nog och tjatade på oss att vi skulle bli klara och komma iväg. När vi väl kom i båten så vände Karin totalt. Till och med när vi kom nära en mamma flodhäst med hennes kalv så ville hon inte ens titta. Hon satt och stirrade stint ner i durken och vägrade delta i flodhästspanandet.

BluefishHemma var Karin dock på bra humör och verkade må bra. Karin och Hellen kom bra överrens och lyckades kommunicera trots språkskillnaderna och Karin lärde Hellen det svenska ordet ödla vilket de båda sedan använde för att försöka skrämma varandra dag ut och dag in. De till och med dansade tillsammans när jag inte var närvarande, vilket Karin naturligtvis förnekade för mig.

Karin och Asha spelar fotboll

Karin och Bob

Karin och Bob

Flygkamrater över Afrika

Hellen AtienoNu har nog alla bitar fallit på plats mer eller midre och jag är redo att åka. Dessutom vet jag att Hellen är på tårna och också börjar bli färdig. Hon har till och med köpt två uppsättningar afrikanska kläder till Karin. Ikväll när vi kommer fram så kommer jag att sakta börja min återhämtning efter 329 arbetstimmar i maj och jössesmånga timmar även i juni. Så att få möjligheten att umgås med Karin och Helen två veckor i mitt underbara Kenya känns just nu som viktigt och en välsignelse.

På väg hem till Dunga utanför Kisumu, Kenya, tillsammans med Karin. I kväll när vi kommer hem till vår sköna lilla vrå så hoppas jag att Karin kommer att trivas i pappas blivande arbetsrum. I måndags kväll so jobbade Johan och jag natt på jobbet och Johan tittade på mig och frågade:

-Har du jobbat dag idag också?
-Ja och jag fortsätter att jobba dag i morgon också!

-Men du var ledig i helgen?
-Nej, jag jobbade fredag, lördag och söndag.
-Så i morgon åker du hem och vilar och packar inför onsdagen?
-Nej. Jag åker till Uppsala och jobbar natt till nio på onsdag morgon.

-Det kan vara den absolut sämsta reseförberedelse och -planering jag någonsin har hört talas om!

Visst blev det en stressig förmiddag igår. Bland annat så behövde jag besöka fyra apotek innan jag fick tag på Karins malariamedel, på grund av att jag missförstod vilket apotek som hade Malarone Junior på hyllan. Dessutom hade jag en otrevlig sladd i en rondell här i Uppsala som höll på att placera mig utanför vägen. Jag höll visserligen an aning mer fart in i rondellen än vad jag borde men mina bakdäck släppte plötsligt helt och hållet. Med en hand på ratten och en hand på växelspaken var bara att acceptera. Det fanns ingen chans att byta grepp, så med vänster hand slängde jag upp bilen i motsatt riktning samtidigt som den nästan hade slagit upp i nittio grader. Sedan snabbt snurra upp i fullt utslag åt andra hållet då däcken inte verkade få något grepp på vägbanan över huvud taget. Det var fem sekunder av bara reaktion och instinkt.
Fuktigt men inte blött på vägen och fortfarande rejält mönster i däcken och inga liknande tendenser i vintras så min första misstanke var fult spel. På morgonen när jag lämnade jobbet så hade min kollega en punkterat däck, så jag stannade och kontrollerade att det inte var något insmetat på däcken eller något liknande. Det fanns ingenting som tydde på det så jag får tills vidare anta att det var kombinationen väta, nylagd vägyta och däcktyp som orsakade sladden.

Väl medveten om att jag skulle ha tillräckligt att uträtta innan resan så att jag skulle hållas på tårna hela dagen men det där var mer äventyr än vad jag hade önskat mig. Förhoppningsvis får jag snart luta mig tillbaka och väga på hälarna snarare än att hålla mig på tårna.
Frågan är hur mycket jag vågar lita på väggreppet ikväll. Ytterligare cirka 140 kilometer kvar innan det blir taxi till Arlanda.

Solen står högt vid ekvatorn

En stilla lördag i Kisumu. Jag sitter i divanen och tittar på fotboll från Zambia efter att ha sorterat och kopierat foton, planterat om lite växter och rökt en Matilde till morgonkaffet. Efter att lyckats ränna mig ordentligt i nacken i torsdags efter att ha vandrat omkring i flera timmar och tittat på lediga tomter att kunna bygga på i framtiden så tar jag det lite försiktigt idag, only mad dog and Englishmen are out in the midday sun gäller i allra högsta grad fortfarande, kanske inte så mycket här men det är en utomordentlig tumregel för en vit utböling.

Den här resan till Kenya har varit händelserik, Nyombo och en resa in i kulturen hos Hellens folk Luo-stammen. Hellen har dessutom efter aatt tidigare konsekvent ha vägrat att dansa med mig upptäckt något nytt efter tisdagens Nyombo-cermoni, ”Sheriff really know how to dance, he don’t step on womens feet”, ibland går fördommarna åt båda håll, kanske mer alltid än ibland faktiskt. Lägenheten har fått ett par tavlor till på väggen och det är snart en så komplett lägenhet det kan bli. Steg för steg, mos mos, så kompletteras med vad som behövs. Ett hem.

En kortare sväng till Kenya

Kenya - HarambeeTillbaka i Kenya sedan ett par dagar. En kortare tripp för att ordna upp lite praktikaliteter kring boendet och annat. Det är kul att vara här igen och det blir mycket av att ta situationer som de dyker upp. Redan när jag kom hit fick jag veta att det förväntades av mig att delta på avslutningscermonin på Daystar Junior Nursery. Det tar alltid några dagar att släppa det nordeuropeiska ordningssinnet och inse att ett utsatt klockslag betyder något annat här än i Sverige. Klockan 11:00 skulle avslutningscermonin börja och jag blev mer och mer stressad över att Hellen tog det så lugnt hemma. Hon försökte dämpa min stress men det hade ingen större inverkan på mig. Väl på plats strax efter 12:30 visade det sig att vi var lite tidiga. Jag hade inte mer än hunnit slå mig ner innan Jane kom och frågade om jag ville hålla tal. Eftersom jag fortfarande inte kände mig vidare acklimatiserad så avböjde jag så vänlgt som jag bara kunde och det verkade som att hon accepterade mitt nej men ack så jag bedrog mig. När cermonin väl var igång så var det ett späckat program. Lokalen som hade hyrts för ändamålet är en av frikyrkolokalerna i byn och såväl pastor som reverent höll tal och glödgade tillrättavisande tal om gudsfruktan och uppmuntrande tal om kvinnans viktiga roll i familjen. Inget som skullle ha passerat utan en mindre skandal i Sverige naturligtvis men på det stora hela upplyftande och positivt. Jane själv höll ett långt tal som först berömde eleverna och deras flit och sedan gled allt mer av talet in på föräldrarnas ansvar och en direkt utskällning för att så få föräldrar hade betalat avgiften för cermonin.
Barnen verkade dock ha en mycket bra dag och de flesta var mycket exalterade och förväntansfulla inför diplomutdelningarna.

När diplomen plockades fram så räckte Jane över dem till mig utan att se åt mitt håll och konstaterade att jag skulle dela ut dem. Hon tänkte inte låta mig slippa undan det och gav mig ingen chans att tacka nej. Det var inget som helst problem då jag gärna ställde upp och delade ut diplomen och när detta var utfört och klart följde ytterligare några tal av kyrkans män innan Jane helt sonika presenterade mig för samtliga i lokalen och berättade att jag nu skulle säga några ord. Hon tänkte absolut inte låta mig slippa undan ett tal. Det var en stor dag för henne och jag tänkte inte göra mer motstånd. Dock pratade jag tydligen i för långa segment så min Luo-tolk klarade inte av att tolka allt jag sa, vilket kanske inte var något problem. Huvudsaken var ändå att han fick med min avslutning där jag berömde Jane för hennes engagemang för skolan och barnen.

Det är inte så många måsten på den här resan men en sak jag verkligen skulle vilja uppleva innan jag åker tillbaka till Sverige igen är att se Gor Mahia FC spela fotboll. Nu är säsongen slut och Gor Mahia vann Kenyan Premier League men 6 november är de och visar upp sig i England och om jag inte minns fel så möter de Everton. Om inte annat borde någon krog visa matchen på storskärm så att jag får lite sköna lokala fotbollsvibbar.

Home in Kenya

Min nya arbetskamrat

Casio G-ShockMina senaste år av klockintresse har uteslutande handlat om klockor med olika typer av mekaniska och självuppdragande urverk och klockor med kvartsverk, varken analoga eller digitala har tidigare intresserat mig speciellt mycket (förutom ett ytterst begränsat antal modeller). Efter bland annat en resa till Alicante för ett par år sedan så har jag slitit rejält på min älskade Cuervo y Sobrinos – Prominente så börjar jag inse att jag snart har slagit ihjäl den. Tills jag har råd med en riktigt hård beater som den här I.N.O.X.-dinkan på Klocksnack (galen klocktestartråd) så ville jag hitta något som tål lite stryk och vatten och som klarar att sitta på handleden dag ut och in ett tag och se, plötsligt hade jag skaffat mig en digital kvartsklocka. Vem hade kunnat tro det?

Så här långt är jag riktigt nöjd med min Casio G-Shock och vill nästan börja snegla på en till, en med analoga visare. Som man skulle kunna ha ett grovt bund-band till. Jag blev till och med så nöjd att jag köpte en Baby-G (en BG169G-4) till Hellenhennes födelsedag. Det är en bra mycket coolare dinka än exempelvis någon mode- eller ”parfym”-klocka som Michael Kors eller Daniel Wellington.
När Hodinkee skrev om Casio AE1200WH-1A World Timer för ett tag sedan så verkade det också vara lite pluggen ur för digitala klockor i allmänhet och Casio i synnerhet och i mitt Instagram-flöde har plötsligt börjat ploppa upp casios nu och då. Jag har till och med fått positiva kommentarer om klockan av människor, vilket aldrig händer när jag bär andra dinkor. Hur som helst så sköter sig den här klockan alldeles utmärkt. Förutom att den håller tiden så behöver jag inte bekymra mig om vad den får utstå på jobbet eller hur blöt den blir. Den är otroligt lätt att böra trots sin storlek på grund av materialvalet.
Det här är inte en klocka man behöver vara rädd om.

Min fullaste övertygelse var att den enda digitala kvartklocka som skulle kunna få komma runt min handled var den klassiska Citizen Windsurfer (bilder här och här) som ju är den ultimata sommarklockan, men det blev alltså en G-Shock till slut, och jag är fantastiskt nöjd med den som arbetsvän.

Länkar:
Hodinkee – A Week On The Wrist: The Casio G-Shock GMW-B5000 Full Metal
Hodinkee – Hands-On: The ’Gold’ Casio A500WGA-9DF World Timer
Hodinkee – The Value Proposition: The Casio AE1200WH-1A World Timer, At Less Than One Dollar Per Time Zone
SJX – Introducing the G-Shock Glacier Gold 35th Anniversary
SJX – Interview: Casio’s Chief Engineer on Tech and Tradition in the G-Shock MR-G
Worn & Wound – Field Test: the Casio G-Shock DW-5600E-1V Braves the Elements in Iceland

Snart på verandan med en cigarr

Kenya - HarambeeDet går långsamt framåt med att få iordning lägenheten i Kenya men framåt i alla fall. Det kommer ta ett tag innan jag har möblerat hela lägenheten och vissa saker skulle jag vilja skicka från Sverige men det verkar vara dyrt och osäkert att skicka i paketform. Det skulle vara intressant att veta hur mycket det skulle kosta att skicka en hel container med grejer. Man skulle kunna fylla med det man vill skicka plus saker som är säljbara där nere, som cyklar med mera. Då skulle man kanske kunna få tillbaka åtminstone en del av kostnaden. Trycka in en bil eller två kanske. Nu vill ju regeringen i Kenya begränsa införseln av begagnade bilar till bilar som är maximalt fem år gamla så det skulle kunna vara svårt att få en vinst i det. Hur som helst så får man väl ta det steg för steg. Gör en mental anteckning om att jag måste kolla upp huruvida man kan hitta något rabattprogram på lämpligt flygbolag också, om man skall ha möjligheten att åka fram och tillbaka några gånger om året. Mycket hänger ju på hur arbetstiderna på ett framtida jobb skulle se ut. Jag fick ett tips om ett jobb där de har nattjänster där man jobbar 24 av 35 nätter på ett schema. Inga lediga nattjänster just nu där men får man in en fot som vikarie så skulle man ha möjlighet att jobba på bra betald tid och samtidigt få mycket ledighet. Den ledigheten skulle man sedan kunna kombinera med ett extrajobb när man är här samt ledig tid att resa på. Nåväl det är bara funderingar än så länge och vi får väl se var det landar vad det lider. Soffan till vardagsrummet är snart klar att levereras och idag kom TV-paketet på plats, Hellen skickade en video på den pågående installationen på förmiddagen och det ser bra ut. Steg för steg, mos mos, polle polle.

Nu sitter jag mest och tänker högt för att få igång lite skrivarflöde i fingrarna. Igår klagade jag på skrivkramp men framåt morgontimmarna så kom det ett par sidor i alla fall. Hoppas jag kan komma igång tidigare idag. Behöver få en del skrivet just nu och jag skall försöka maximera den tid jag har tillgodo närmaste veckan. På tisdag slutar jag  21:30  och stannar nog kvar på jobbet för att sova där och då tjänar jag några resetimmar som jag kan använda till att skriva. Har förberett min gamla minilaptop för att kunna använda för skrivandet och om jag kan koppla in ett USB-tangentbord så kan jag skriva på den i normal hastighet.

The Kisumu – Nairobi roadtrip

Kenya - HarambeePå min resa i Afrika fick jag improvisera en aning ibland, som när min flygmaskin från Kisumu till Nairobi blev inställd och jag plötsligt behövde skaka fram en alternativ lösning som inte hindrade mig från att hinna med mitt flyg vidare till Casablanca. Jag hittade med Hellens hjälp The Guardian Coach och köpte mig en biljett och plats i en minibuss för transporten mellan Kisumu och Nairobi. Det skulle bli en roadtrip att minnas.
På morgonen den 19 mars så tog vi motorcykel in till The Guardian och jag packade in mig i minibussen och tog farväl för denna gång av Hellen innan bussen började rulla. Det var minst sju timmar av bussresa framför oss så jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på avsnittet av Snedtänkt om och med Horst Schröder och tittade ut och förundrades över tydligheten i hur fattigdomsnivån ökade med avståndet ut ur Kisumus stadskärna och genom förorterna. Snart var vi ute på landsvägen mot Nairobi. En lastbil som hade vält i diket på en plats. Människor som går på vägarna, som sitter med sina enklelt hopkomna försäljningsstånd med olika varor. Främst frukt och grönsaker. På vägarna upp i bergen var avsaknaden av räcken längs vägkanterna inte lika avskräckande som på de smala vindlande bergsvägarna på Madeira men tillräckligt saknade för att höja pulsen en aningens extra. Aldrig tidigare har jag åkt längs en väg där så många lastbilar har stått längs vägarna med rykande motorer, punkterade däck eller andra problem. Galna omkörning med möten i dussintal längs vägen och halvvägs så var det dags för en kortare pause med tankning och bensträckare. Som den enda vita personen som befann mig på bussbolagets anläggning där det fanns enklare servering, toaletter och mekaniker som servade och lagade de ganska slitna gamla Scania-bussarna så tittade många på mig och när en buss kom in och passagerarna myllrade ut ur bussen så var den en man som pekade på mig och ropade högt ”Mzungu” (vit man) så jag antar att de flesta vita turister inte använder busstransporterna i Kenya.

Den sista halvan av resan blev intressant då jag plötsligt fick se lite vilt djurliv längs vägarna. Zebror, gaseller och en ung giraff. Dessutom apor. Vid ett av de tre tillfällen då jag var säker på att vi skulle krocka eller ställa till med något slags trafikolycka av värre snitt så hade vår chaufför svängt ner på vägrenen på en sträcka där det fanns en betonbarriär mellan vägren och körfilerna. Han höll en hastighet strax över de 80 km/h som är max tillåtna hastighet och medans jag mest satt och undrade hur föraren skulle få oss tillbaka upp på körbanan så ser jag att det sitter några apor på vägrenen rakt framför oss en bit längre fram. Jag kikade fram på hastighetsmätare och på föraren och funderade lite på när han skulle börja sakta in. Inget hände och plötsligt började jag bli nervös på riktigt. Där satt det två apor i godan ro i vägrenen och vi närmade oss snabbt och det fanns inga tecken på att vår chaufför tänkte sakta ner. Jag hann fundera på hur mycket de där apkropparna kunde väga och hur stor skada de skulle göra på vår minibuss innan de precis i sista stund hoppade undan från vad jag hade börjat misstänka var en oundviklig kollision.
Färden in i Nairobi var fascinerande. I säkert en timme färdades vi igenom tätort innan vi kom ner till busstationen centralt i Nairobi. Med femton timmar kvar till jag skulle flyga från Nairobi så behövde jag guidning och sällskap i det myllrande Nairobi. Ut på Haile Selassie Avenue och ringa till Lillian. Ett kort meddelande om att jag skulle ta mig upp till Hotel Ambassadeur och vänta in henne där. En timmes studerande av det myllrande gatulivet mellan hotellet och Kenya National Archives där den här sista bilden togs (bilderna tagna med mobiltelefonen) och snart skulle min första resa i Kenya vara slut.

The Guardian Coach - Kisumu

The Guardian Coach - Pause längs vägen

Nairobi by Hotel Ambassadeur and Kenya National Archives

St. Peters Nanga Catholic Church

Kenya - HarambeeI söndags var jag på mässan i den lokala katolska kyrkan St. Peters Catholic Church. Morgonens första mässa hålls på det lokala språket Luo så vi gick på andra mässan klockan nio på morgonen istället för att jag skulle få ta del av mässan på engelska. Bilderna tog jag ett par dagar tidigare när vi passerade kyrkan under en eftermiddag när en klass studerade inför första kommunionen där. Mässan var trevlig och följde såklart alla mönster och regler för en mässa men psalmsången som kören bjöd p var verkligen en extra njutbar del. En annan sak som jag gillade var den tydliga sammanlänkningen mellan församlingen och lokalsamhället. En man gick upp och talade om hur alla i grannskapet hade sin del i ansvaret för säkerheten i området. Att alla skulle ta som tumregel att känna sina tio närmaste grannar till namn och yrke och lite annat så att de därmed också kunde bidra till säkerheten om det skulle hända något så de vet vem eller vilka som skall informeras med mea. Dessutom så har de inte riktigt samma nät av gatunamn och gatunummer som vi är vana med så ett sätt att få fram meddelanden till församligsmedlemmar är att skriva till dem och skicka till kyrkan där man läser upp innan mässan avslutas vilka i församlingen som har brev att hämta.

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church