Etikettarkiv: Hellen

En kortare sväng till Kenya

Kenya - HarambeeTillbaka i Kenya sedan ett par dagar. En kortare tripp för att ordna upp lite praktikaliteter kring boendet och annat. Det är kul att vara här igen och det blir mycket av att ta situationer som de dyker upp. Redan när jag kom hit fick jag veta att det förväntades av mig att delta på avslutningscermonin på Daystar Junior Nursery. Det tar alltid några dagar att släppa det nordeuropeiska ordningssinnet och inse att ett utsatt klockslag betyder något annat här än i Sverige. Klockan 11:00 skulle avslutningscermonin börja och jag blev mer och mer stressad över att Hellen tog det så lugnt hemma. Hon försökte dämpa min stress men det hade ingen större inverkan på mig. Väl på plats strax efter 12:30 visade det sig att vi var lite tidiga. Jag hade inte mer än hunnit slå mig ner innan Jane kom och frågade om jag ville hålla tal. Eftersom jag fortfarande inte kände mig vidare acklimatiserad så avböjde jag så vänlgt som jag bara kunde och det verkade som att hon accepterade mitt nej men ack så jag bedrog mig. När cermonin väl var igång så var det ett späckat program. Lokalen som hade hyrts för ändamålet är en av frikyrkolokalerna i byn och såväl pastor som reverent höll tal och glödgade tillrättavisande tal om gudsfruktan och uppmuntrande tal om kvinnans viktiga roll i familjen. Inget som skullle ha passerat utan en mindre skandal i Sverige naturligtvis men på det stora hela upplyftande och positivt. Jane själv höll ett långt tal som först berömde eleverna och deras flit och sedan gled allt mer av talet in på föräldrarnas ansvar och en direkt utskällning för att så få föräldrar hade betalat avgiften för cermonin.
Barnen verkade dock ha en mycket bra dag och de flesta var mycket exalterade och förväntansfulla inför diplomutdelningarna.

När diplomen plockades fram så räckte Jane över dem till mig utan att se åt mitt håll och konstaterade att jag skulle dela ut dem. Hon tänkte inte låta mig slippa undan det och gav mig ingen chans att tacka nej. Det var inget som helst problem då jag gärna ställde upp och delade ut diplomen och när detta var utfört och klart följde ytterligare några tal av kyrkans män innan Jane helt sonika presenterade mig för samtliga i lokalen och berättade att jag nu skulle säga några ord. Hon tänkte absolut inte låta mig slippa undan ett tal. Det var en stor dag för henne och jag tänkte inte göra mer motstånd. Dock pratade jag tydligen i för långa segment så min Luo-tolk klarade inte av att tolka allt jag sa, vilket kanske inte var något problem. Huvudsaken var ändå att han fick med min avslutning där jag berömde Jane för hennes engagemang för skolan och barnen.

Det är inte så många måsten på den här resan men en sak jag verkligen skulle vilja uppleva innan jag åker tillbaka till Sverige igen är att se Gor Mahia FC spela fotboll. Nu är säsongen slut och Gor Mahia vann Kenyan Premier League men 6 november är de och visar upp sig i England och om jag inte minns fel så möter de Everton. Om inte annat borde någon krog visa matchen på storskärm så att jag får lite sköna lokala fotbollsvibbar.

Home in Kenya

Min nya arbetskamrat

Casio G-ShockMina senaste år av klockintresse har uteslutande handlat om klockor med olika typer av mekaniska och självuppdragande urverk och klockor med kvartsverk, varken analoga eller digitala har tidigare intresserat mig speciellt mycket (förutom ett ytterst begränsat antal modeller). Efter bland annat en resa till Alicante för ett par år sedan så har jag slitit rejält på min älskade Cuervo y Sobrinos – Prominente så börjar jag inse att jag snart har slagit ihjäl den. Tills jag har råd med en riktigt hård beater som den här I.N.O.X.-dinkan på Klocksnack (galen klocktestartråd) så ville jag hitta något som tål lite stryk och vatten och som klarar att sitta på handleden dag ut och in ett tag och se, plötsligt hade jag skaffat mig en digital kvartsklocka. Vem hade kunnat tro det?

Så här långt är jag riktigt nöjd med min Casio G-Shock och vill nästan börja snegla på en till, en med analoga visare. Som man skulle kunna ha ett grovt bund-band till. Jag blev till och med så nöjd att jag köpte en Baby-G (en BG169G-4) till Hellenhennes födelsedag. Det är en bra mycket coolare dinka än exempelvis någon mode- eller ”parfym”-klocka som Michael Kors eller Daniel Wellington.
När Hodinkee skrev om Casio AE1200WH-1A World Timer för ett tag sedan så verkade det också vara lite pluggen ur för digitala klockor i allmänhet och Casio i synnerhet och i mitt Instagram-flöde har plötsligt börjat ploppa upp casios nu och då. Jag har till och med fått positiva kommentarer om klockan av människor, vilket aldrig händer när jag bär andra dinkor. Hur som helst så sköter sig den här klockan alldeles utmärkt. Förutom att den håller tiden så behöver jag inte bekymra mig om vad den får utstå på jobbet eller hur blöt den blir. Den är otroligt lätt att böra trots sin storlek på grund av materialvalet.
Det här är inte en klocka man behöver vara rädd om.

Min fullaste övertygelse var att den enda digitala kvartklocka som skulle kunna få komma runt min handled var den klassiska Citizen Windsurfer (bilder här och här) som ju är den ultimata sommarklockan, men det blev alltså en G-Shock till slut, och jag är fantastiskt nöjd med den som arbetsvän.

Länkar:
Hodinkee – A Week On The Wrist: The Casio G-Shock GMW-B5000 Full Metal
Hodinkee – Hands-On: The ‘Gold’ Casio A500WGA-9DF World Timer
Hodinkee – The Value Proposition: The Casio AE1200WH-1A World Timer, At Less Than One Dollar Per Time Zone
SJX – Introducing the G-Shock Glacier Gold 35th Anniversary
SJX – Interview: Casio’s Chief Engineer on Tech and Tradition in the G-Shock MR-G
Worn & Wound – Field Test: the Casio G-Shock DW-5600E-1V Braves the Elements in Iceland

Snart på verandan med en cigarr

Kenya - HarambeeDet går långsamt framåt med att få iordning lägenheten i Kenya men framåt i alla fall. Det kommer ta ett tag innan jag har möblerat hela lägenheten och vissa saker skulle jag vilja skicka från Sverige men det verkar vara dyrt och osäkert att skicka i paketform. Det skulle vara intressant att veta hur mycket det skulle kosta att skicka en hel container med grejer. Man skulle kunna fylla med det man vill skicka plus saker som är säljbara där nere, som cyklar med mera. Då skulle man kanske kunna få tillbaka åtminstone en del av kostnaden. Trycka in en bil eller två kanske. Nu vill ju regeringen i Kenya begränsa införseln av begagnade bilar till bilar som är maximalt fem år gamla så det skulle kunna vara svårt att få en vinst i det. Hur som helst så får man väl ta det steg för steg. Gör en mental anteckning om att jag måste kolla upp huruvida man kan hitta något rabattprogram på lämpligt flygbolag också, om man skall ha möjligheten att åka fram och tillbaka några gånger om året. Mycket hänger ju på hur arbetstiderna på ett framtida jobb skulle se ut. Jag fick ett tips om ett jobb där de har nattjänster där man jobbar 24 av 35 nätter på ett schema. Inga lediga nattjänster just nu där men får man in en fot som vikarie så skulle man ha möjlighet att jobba på bra betald tid och samtidigt få mycket ledighet. Den ledigheten skulle man sedan kunna kombinera med ett extrajobb när man är här samt ledig tid att resa på. Nåväl det är bara funderingar än så länge och vi får väl se var det landar vad det lider. Soffan till vardagsrummet är snart klar att levereras och idag kom TV-paketet på plats, Hellen skickade en video på den pågående installationen på förmiddagen och det ser bra ut. Steg för steg, mos mos, polle polle.

Nu sitter jag mest och tänker högt för att få igång lite skrivarflöde i fingrarna. Igår klagade jag på skrivkramp men framåt morgontimmarna så kom det ett par sidor i alla fall. Hoppas jag kan komma igång tidigare idag. Behöver få en del skrivet just nu och jag skall försöka maximera den tid jag har tillgodo närmaste veckan. På tisdag slutar jag  21:30  och stannar nog kvar på jobbet för att sova där och då tjänar jag några resetimmar som jag kan använda till att skriva. Har förberett min gamla minilaptop för att kunna använda för skrivandet och om jag kan koppla in ett USB-tangentbord så kan jag skriva på den i normal hastighet.

The Kisumu – Nairobi roadtrip

Kenya - HarambeePå min resa i Afrika fick jag improvisera en aning ibland, som när min flygmaskin från Kisumu till Nairobi blev inställd och jag plötsligt behövde skaka fram en alternativ lösning som inte hindrade mig från att hinna med mitt flyg vidare till Casablanca. Jag hittade med Hellens hjälp The Guardian Coach och köpte mig en biljett och plats i en minibuss för transporten mellan Kisumu och Nairobi. Det skulle bli en roadtrip att minnas.
På morgonen den 19 mars så tog vi motorcykel in till The Guardian och jag packade in mig i minibussen och tog farväl för denna gång av Hellen innan bussen började rulla. Det var minst sju timmar av bussresa framför oss så jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på avsnittet av Snedtänkt om och med Horst Schröder och tittade ut och förundrades över tydligheten i hur fattigdomsnivån ökade med avståndet ut ur Kisumus stadskärna och genom förorterna. Snart var vi ute på landsvägen mot Nairobi. En lastbil som hade vält i diket på en plats. Människor som går på vägarna, som sitter med sina enklelt hopkomna försäljningsstånd med olika varor. Främst frukt och grönsaker. På vägarna upp i bergen var avsaknaden av räcken längs vägkanterna inte lika avskräckande som på de smala vindlande bergsvägarna på Madeira men tillräckligt saknade för att höja pulsen en aningens extra. Aldrig tidigare har jag åkt längs en väg där så många lastbilar har stått längs vägarna med rykande motorer, punkterade däck eller andra problem. Galna omkörning med möten i dussintal längs vägen och halvvägs så var det dags för en kortare pause med tankning och bensträckare. Som den enda vita personen som befann mig på bussbolagets anläggning där det fanns enklare servering, toaletter och mekaniker som servade och lagade de ganska slitna gamla Scania-bussarna så tittade många på mig och när en buss kom in och passagerarna myllrade ut ur bussen så var den en man som pekade på mig och ropade högt ”Mzungu” (vit man) så jag antar att de flesta vita turister inte använder busstransporterna i Kenya.

Den sista halvan av resan blev intressant då jag plötsligt fick se lite vilt djurliv längs vägarna. Zebror, gaseller och en ung giraff. Dessutom apor. Vid ett av de tre tillfällen då jag var säker på att vi skulle krocka eller ställa till med något slags trafikolycka av värre snitt så hade vår chaufför svängt ner på vägrenen på en sträcka där det fanns en betonbarriär mellan vägren och körfilerna. Han höll en hastighet strax över de 80 km/h som är max tillåtna hastighet och medans jag mest satt och undrade hur föraren skulle få oss tillbaka upp på körbanan så ser jag att det sitter några apor på vägrenen rakt framför oss en bit längre fram. Jag kikade fram på hastighetsmätare och på föraren och funderade lite på när han skulle börja sakta in. Inget hände och plötsligt började jag bli nervös på riktigt. Där satt det två apor i godan ro i vägrenen och vi närmade oss snabbt och det fanns inga tecken på att vår chaufför tänkte sakta ner. Jag hann fundera på hur mycket de där apkropparna kunde väga och hur stor skada de skulle göra på vår minibuss innan de precis i sista stund hoppade undan från vad jag hade börjat misstänka var en oundviklig kollision.
Färden in i Nairobi var fascinerande. I säkert en timme färdades vi igenom tätort innan vi kom ner till busstationen centralt i Nairobi. Med femton timmar kvar till jag skulle flyga från Nairobi så behövde jag guidning och sällskap i det myllrande Nairobi. Ut på Haile Selassie Avenue och ringa till Lillian. Ett kort meddelande om att jag skulle ta mig upp till Hotel Ambassadeur och vänta in henne där. En timmes studerande av det myllrande gatulivet mellan hotellet och Kenya National Archives där den här sista bilden togs (bilderna tagna med mobiltelefonen) och snart skulle min första resa i Kenya vara slut.

The Guardian Coach - Kisumu

The Guardian Coach - Pause längs vägen

Nairobi by Hotel Ambassadeur and Kenya National Archives

St. Peters Nanga Catholic Church

Kenya - HarambeeI söndags var jag på mässan i den lokala katolska kyrkan St. Peters Catholic Church. Morgonens första mässa hålls på det lokala språket Luo så vi gick på andra mässan klockan nio på morgonen istället för att jag skulle få ta del av mässan på engelska. Bilderna tog jag ett par dagar tidigare när vi passerade kyrkan under en eftermiddag när en klass studerade inför första kommunionen där. Mässan var trevlig och följde såklart alla mönster och regler för en mässa men psalmsången som kören bjöd p var verkligen en extra njutbar del. En annan sak som jag gillade var den tydliga sammanlänkningen mellan församlingen och lokalsamhället. En man gick upp och talade om hur alla i grannskapet hade sin del i ansvaret för säkerheten i området. Att alla skulle ta som tumregel att känna sina tio närmaste grannar till namn och yrke och lite annat så att de därmed också kunde bidra till säkerheten om det skulle hända något så de vet vem eller vilka som skall informeras med mea. Dessutom så har de inte riktigt samma nät av gatunamn och gatunummer som vi är vana med så ett sätt att få fram meddelanden till församligsmedlemmar är att skriva till dem och skicka till kyrkan där man läser upp innan mässan avslutas vilka i församlingen som har brev att hämta.

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

Matlagning i Dunga

Kenya - HarambeeEftersom jag blev bjuden på härligt färsk och friterad nilaborre första dagen dagen så ville jag bjuda igen. Så på min andra dag i Kenya bestämte jag mig för att leka kock. Ninja-matlagning i sin ädlaste form. ta vad du har och gör något gott. En chans att få erbjuda även mina givmilda värdar lite nya exotiska smaker baserat på deras lokala råvaror. Som vanligt när jag lagar mat så blir det impovisation in till sista sekund. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Till den här stuvningen skulle chapati-bröd ha varit perfekt men inte visste väl jag det när jag började med den här maträtten.

Gasspis med en fungerade plattaTidigare under dagen hade jag efter enträget sökande hittat en konservöppnare inne i Kisumu CBD, vilket inte var så självklart som man skulle ha kunnat tro, ””-What can opener? We open with a knife!
Inte med vår nyinköpta kökskniv inte, över min döda kropp. Så det var bara att leta på tills jag hittade en på Choppies (lokal butikskedja). Sedan packade jag ner rödlökar, vitlökar och min burk krossade tomater i en påse och blomkål, broccoli, paprika och morötter i en annan. Sedan rafsade jag ner lite örtkryddor och buljongtärningar och vår nyinförskaffade stekpanna, jag vågade inte riktigt ge mig på att laga mat med Janes utrustning, det kändes fortfarande lite riskabelt. Väl på plats sattes jag på prov direkt.
Det var inte bara känslan av att vara ute på djupt vatten med kulturskillnaderna i matsmaker som satte mig på prov itan när jag ville ha ett extra kärl att koka grönsaker i visade det sig att bara en platta fungerade på spisen. Jag skulle alltså bli tvungen att klara en maträtt som helt och hållet var tillagad i stekpannan. Så då var det bara att börja.
Jag hackade ypp sju stycken rödlökar och en halv vitlök, alltså en fex sex klyftor, finhackat. för att få lite överblick innan jag startade så hackade och rev jag allt först. Morötterna skulle ha rivits men de var så vek storlek på flera av dem att det fick bli en blandning av rivet och hackat. Broccolin och blomkålen delade jag i små vackra buketter och paprikan hackades i lagom tärningar.

Nu har det börjat

Kispigt och bra
Precis när allt var hckat och klart kom Jane tillbaka med köttet från den lokala slaktaren. Ett kilo prima nöt för 500 kenyanska shilling motsvarar knappt förtio svenska kronor. För ett kött uppfött, slaktat och hängt lokalt. Här kom min stora utmaning, när stod jag med en bit kött som inte var putsad senast? I huvudet försökte jag söka i minnet genom varenda kockprogram jag har sett på TV och hade gärna haft morsan vid min sida så hon hade kunnat visa mig hur man gjorde. Det är kunskap jag hade velat ta till mig, nu riskerar den familjekunskapen gå förlorad och här stod jag i Dunga, Kisumu med ett kilo utmärkt nötkött som jag nu inte skulle kunna visa den respekt den förtjänade men å andra sidan så behövde jag ju i det här läget bara skära ner det till grytbitar då en enda panna inte gav mig så många alternativ för de ingredienser jag hade till hands.
Hela tiden när jag slet i köket utan riktig plan om hur jag skulle lösa detta så kom Hellen, Jane och Hellens syster Sandra med sina telefonkameror i högsta hugg ömsom fotograferande ömsom filmandes. Svetten började bryta fram i köksvärmen och jag började undra hur jag ens kunnat få en så galen idé att jag skulle laga mat till dem och det redan efter ett par dagar. Pannan började bli varm och i med olja kött och löken, det fick fräsa på inte allt för hög värme ihop en stund. När jag hade fått lite yta på alla köttbitarna så hällde jag på min enda burk med krossade tomater, lite vatten för att koka köttet sista biten. I med buljongtärningar och de torkade örterna. När det puttrat ihop ett tag och det faktiskt doftade riktigt gott i köket och smakade gott i pannan så slevade jag i några ordentliga slevar av gårdagens ris och paprikan. Smaka av med lite mer örtkryddor och buljongtärningar och till sist när pannan puttrade på som bäst lade jag blomkål, morötter och broccoli på toppen för att få dem så nära ångkokta som möjligt, smakfulla men fortfarande knapriga.

Jane frågade när jag ställde pannan på bordet, ”What do we call this food?” och efter att stirrat en stund på innehållet i pannan så svarade jag ”Dunga stew”. Det blev något slags stuvning, eller röra, men det var gott. All vätska hade ångat bort eller sugits upp av riset och andra ingredienser så det var bara att sleva upp på tallrikarna. Det enda som saknades var som sagt Chapati-brödet som hade gjort det här till en riktigt bra måltid och jag erkänner att jag var lite nervös men när Jane slevade upp en andra portion kunde jag andas ut. Det tog jag som ett godkänt betyg. Att ha lånat hennes kök och lagat mat åt dem om det inte hade fallit henne på läppen, det hade varit en jobbig situation. Nu blev det ganska bra trots allt.

Musik på Dunga Hill Camp

Kenya - HarambeeEfter att ha hängt på Kiboko Bay ett antal gånger den senaste tiden så besökte vi Dunga Hill Camp häromdagen. Detta dels för att se stället men även för att kolla upp deras WiFi för att se om det var bättre än det nätverk vi använde på Kiboko Bay. Efter att ha konstaterat att Dunga Hill Camps WiFi åtmonstone verkade mer stabilt så återvände vi Dunga Hill Camp för att äta och för att för att uppdatera den här bloggen. Det laggade en del men vi njöt av maten och en kall öl samtidigt som ett band började rigga scenen. Plötsligt satt vi och tittade på en soundcheck och insåg att det här kunde bli en trevlig överraskning. Bandet började spela och eftersom det fortfarande var eftermiddag så utgick jag från att bandet skulle spela fler set under kvällen så när jag var klar med uppladdningar och annat så gick vi hem och bytte om för att komma tillbaka och avnjuta lite lokal musik. Vi fick även chansen att lyssna på ett lokalt militärmusiksband vid namn Lake Victoria Band, ett band med barn och ungdomar som lär sig läsa musik lokalt här i Dunga.
Här tar man sig ju fram med att hoppa upp på en motorcykel och tala om var man skall någonstans. Nu har vi ju ett kort promenadavstånd till Dunga Hill Camp från lägenheten men Hellen krävde att vi åkte motorbike till och från Dunga Hill Camp på kvällen. Orsak? Flodhästarna. Hellen har skrattat gott åt mina obekväma känslor inför kackerlackor och andra insekter. Inte miinst häromkvällen när jag gick på toaletten och blev aningen obekväm av ödlan som inte lyckades ta sig ut utan levde ett himla liv uppe på glasrutan ovanför toalettdörren. När jag kom ut från toaletten så påpekade jag att vi hade en ödla på toaletten och Hellen tittade undrande på mig och undrade varför jag delade med mig av den här informationen så jag frågade,
-Is he on our side?
-What do you mean?
-I know he eats cockroaches, so I allready like him. But, should I be worried about him?
Hellen höll på att skratta ihjäl sig. Jättekul hade hon på min bekostnad. Inte alltid lika kul att kunna roa andra! Dock blir Hellen nervös så fort flodhästarna kommer på tal. Hon vill inte under några omständigheter springa på några flodhästar. Det har hänt här att flodhästar som glömt bort sig och blir klar uppe på land smaskandes grös och annat kan bli skrämda av att människor börjar komma igång på morgonen och kommer man mellan flodhästarna och Lake Victoria kan man bli trampad till döds. Risken att dö av en infektion eller annan sjukdom här är antagligen tusentals många gånger störrer men dock existerar faran.

Väl tillbaka på Dunga Hill Camp så lyssnade vi på musik hela kvällen. Bra groove men mycket falskspel mellan varven. Men på det stora hela en trevlig upplevelse. Kul att det var ett lokalt band också och att de bjöd på gästartister från andra länder också.

Hellen på väg mot Kiboko Bay

Jo, det är mygg överallt

Basism på Dunga Hill Camp

Läraren Roland Casselbrant

Kenya - HarambeeSå har jag för första gången agerat småskolelärare. Jane som leder småskolan lät mig komma och hålla en liten lektion med de äldsta barnen i klassen i torsdags. Klassen ä uppdelad på tre grupper och de mest avancerade, det vill säga sexåringarna skulle jag få rätta engelsk rättstavning åt och sedan höll vi en matematiksession med lite enkel addition. Det var roligt att få prova på och barnen var mycket glada åt min små klisterlappar i form av stjärnor som jag klistrade in i deras böcker efter rättning. Efter lektionen satt jag och väntade in Agnes och Hellen då jag och Hellen skulle vidare till Dunga Hill Camp. Jag satt i en trästol utanför klassrummet och kände smärta i ryggeen. Det är sällan jag har ryggsmärtor så jag satt och filosoferade lite om det kunde bero på mina boots som jag aldrig brukar bära så ofta som jag hade haft dem nu. När Hellen kom tillbaka så tog vi en promenad ner till Dunga Hill Camp. Dunga Hill Camp och Kikoko Bay är de två turistställena här i byn. Det är inte mer än kortt promenadavstånd till någont av dem men de har lite olika profil. Båda serverar mat och dryck men Kikoko Bay har bungalows som man kan hyra, alltså en hotellverksamhet, medans Dunga Hill Camp verkar vara mer en utkikspunkt och servering. Hur som helst så är dessa ställen min livlina ut i världen. De har WiFi och ger mig en möjlighet att uppdatera hemsidan från och till. Eftersom jag inte visste om jag skulle ha nåågon tillgång till WiFi så hade jag förberett ett antal inlägg som redan ligger i databasen med spridda datum undeer mars för att det skulle hända något på hemsidan även om jag inte skulle kunna uppdatera från min resa.

Nu har jag hållt mig stilla med ryggsmärtor ett par dagar och dessutom en rejäl förkylning som bromsar nerr takten en aning. Det går att leva på en ganska stram budget och igår köpte vi Sukumawiki, som grönkåk, och tillagade med lite olja, lök och vitlök som vi åt med stapelvaran nummer ett här, Umgali. Umgali är en hård gröt gjord på majsmjöl och är i stort sett smaklös i sig själv men går därför också att kombinera med allt. Det har varit roligt och lärorikt att testa den lokala maten här. Allt från friterad spigg till nilaborre och det lokala köttet, både i form av nöt och kyckling. Kycklingen är inte lika lättflörtad mat som i Sverige. Den lokala fågeln har nästan vilt i smaken och kräver sin koktid. en det är bra mat och inget insprutat vatten för att få upp storleken.
När förkylningen har gett med sig mer så hoppas jag på lite fler utflykter i närområdet. Nu tror jag att febern gav upp i natt och nu är det bara den envisa snuvan som skall bort så jag slipper snörvla konstant. Ryggsmärtan får vi se vad den vill men den är envis så hr efter två dygn.

Agnes och Hellen småpratar under tiden jag förbereder lektion

Hellen på Dunga Hill Camp

Kiboko Bay 12:38

Kenya - HarambeeHellen tittade med skeptisk blick på mig och ifrågasatte varför jag ville fotografera henne just där. Det var ju bara grunden och en husvägg kvar. Jag bad henne att ge mig sin handväska, och när jag hade fått den så ställde jag den mot väggen tittade på henne och frågade ”-Förstår du nu då?
Det gjorde hon inte, hon skakade bara lite på huvudet och lät mig hållas. Sedan försökte jag regisera henne för att hitta lite snygga poséer men det som till sist blev den bästa bilden var den här när hon slappnade av och inte behövde hålla någon posé. Jag är mycket nöjd med bilden.

Hellen Atieno Wasuna