Etikettarkiv: Gunnar Thor

Vad man kan hitta i sina gömmor

När jag höll på och rotade runt för att försöka hitta något helt annat så råkade jag på mina gamla dartpilar. Det var väl senast på 1990-talet som jag höll på senast men det är några roliga minnen förknippade med dart iallafall. Det började med lite oorganiserad pilkastning på landet med morfar på 70-talet men när han började jobba med några sköna sällar som ofta var ute på krogen och tog sig en öl och spelade dart så blev det mer på riktigt med riktig darttavla och korrekta mått osv.. När jag senare började sommarjobba på Transportkompaniet så blev det dart på rasterna och sedan dart varje gång man var på landet och hälsade på mormor och morfar. Så snart jag hade börjat tjäna egna pengar på mitt sommarjobb så blev det en självklarhet att skaffa egna pilar också. Jag kommer inte ihåg vad jag skaffade för pilar men jag minns att jag tidigt föredrog lite tyngre pilar så när de flesta jag spelade med använde pilar på mellan 21-24gr så skaffade jag 26gr när jag köpte mina första pilar men gick ner till 23gr när jag köpte Jim Pike Dart-pilar i tungsten. Idag råkade jag plocka fram mina pilar för första gången på många herrans år och jag tog ett par bilder. Det var inte utan att jag blev lite sugen på att spela igen. Man kanske skulle hänga upp en tavla här hemma på gården för lite trevlig och avkopplande kvällsdart i sommar?

En liten lustig detalj som slagit mig på senare år var att det rådde en del begreppsförvirring när jag lärde mig dart i början. När jag började kasta så kallade alla omkring mig de tre delarna av pilen, pil, cane & flight. Idag verkar det som det svenska begreppet stolpe, dartstolpe är allmänt använt. Det roliga är att det inte heter cane på engelska, det heter shaft. Det vore intressant att veta om det hela var ett missförstånd eller en senare tids begreppsförändring?

Dartpilar

Dartpilar

Un moment de Renault

Det var en intressant upplevelse jag hade igår på min färd genom Bålsta. Jag hade varit nere och tankat firmabilen när jag plötsligt fick syn på en Renault 4CV längs gatan. Jag vänte runt och såg då två till på andra sidan gatan, så de var väl på väg till någon träff någonstans. Det är sällan som jag slås av bilar på det här sättet men jag blev alldeles till mig. Det är ju den perfekta veteranbilen. Lika liten som en Mini men med härliga former, självmordsdörrar och gälar över hela bakluckan (oj vad gälar det sattes på bilarna på 1980-talet. Ack, du sköna nostalgi). Mina närkontakter med Renault har annars varit begränsade men jag minns att morfar hade en blå Renault 16 på 1970-talet, det måste ha varit bilden efter den vita Opel Rekord som var mitt första bilminne jag har med morfar. Sedan dröjde det till 1985 när jag gick på Fordonsteknisk linje i gymnasiet då jag skulle fixa ett elfel och byta hjul på min lärares bil. Utan att kolla vad jag höll på med så skickade jag under garagedomkraften under bilen och pumpade upp den bara för att upptäcka att jag hade satt domkraften mot en stag för hjulupphägningen höger bak. Men efter att ha böjd tillbaka staget och bytt hjulen så fick jag faktiskt köra hans gröna Renault 30 en tur. Elfelet höll på att knäcka mig dock.

Så nu är jag kär i tanken på en Renault 4cv som sommarbil.
Antagligen en dum idé.

Sommaren 1977

Sommaren 1977, förtio år sedan i år. Vi firade midsommar som vanligt i Strömshammar och sedan var vi med mormor och morfar i Örebro och tittade på Sim-SM. Jag har ett svagt minne av att vi sitter på läktaren och tittar på simningen men i övrigt minns jag inte så mycket specifika detaljer från just det här året. Bilderna är tagna av mormor och morfar och jag har skannat in dem och lagt upp dem på flickr så följ länken nedan så får du ditt lystmäte i trumpna ungar och grådaskig KODAK-nostalgi.

flickricon     Bilder på flickr:
     https://www.flickr.com/photos/casselbrant/albums/72157631874109693/with/8132192495/

Det är ändå lite kul att se hur otroligt loj och ointresserad jag verkar vara av det mesta. Det är inte utan att jag undrar vad som rörde sig i huvudet på mig själv där för förtio år sedan.

Jag och lillebror
Jag och Anders vid Örebro slott.

Chinon Dart 4XP

I mina gömmor med kameror och kamerarelaterat skrot har jag en gammal men mycket välvårdad Chinon Dart 4X P som har tillhört min morfar en gång i tiden. Med tanke på att den här kameran kom ut på marknaden 1967 så är det inte helt otänkbart att det är just den här kameran som undertecknad själv blev filmad med hjälp av i min allra oskyldigaste barndom. Anledningen till att jag plockade upp och tittade närmare på kameran var att jag dels först hörde nyheten att Kodak åter börjar sälja Ektachromefilm, både för stillbild och Super-8, men sedan att jag hittade Kodaksa> podcast Kodakery där det berättas att man från Kodaks sida undersöker vad som krävs för att åter börja tillverka och sälja Kodachrome. Jag drog mig till minnes att det låg en rulle Kodachrom i tillsammans med kameran i kameraväskan. Eftersom de sista som framkallade Kodachrome upphörde med detta för ett par år sedan så blev jag lite nyfiken. Om Kodak kör igång med Kodachrome igen så vill jag se hur en film vars bäst före datum gick ut för 35 år sedan skulle se ut nu. När jag öppnade upp och kikade på kameran igen så var steg ett att se vilket batteri som satt i och om det finns något ersättningsdito. Då fann jag till min stora nyfikenhet att det redan sitter en rulle Agfachrome i kameran. Exponerad och ingen vet vad som finns på filmen. Jag är enormt sugen på att låta framkalla den.

Nu skall batteri införskaffas och ett par rullar färsk film. Till våren känner jag att det måste bli lite Super-8 filmande.

Chinon Dart 4X P - Power Zoom

Chinon Dart 4X P - Power Zoom

Hammarby – Elfsborg 2 – 4 (Katastrofboll – del III)

Match igen. Söndag. Efter derbysegern senast så var förväntningarna på topp samtidigt som oron för att spelarna inte hunnit fokusera på uppgiften som stod framför dem var uppenbar. Efter tjugosex minuter hade Elfsborg hunnit tjonga in tre bollar. Tack för kaffet.
Dessutom så saknar jag fortfarande morfar varje gång jag ser Elfsborg spela fotboll.

Hammarby IF - IF Elfsborg

En Yashica i guld

Eftersom det har blivit mycket inlägg innehållandes mina funderingar och tankar omkring fotografi på senare tid så tänkte jag bjuda på en liten anekdot från början av 1980-talet då jag arbetade med att hålla reda på Yashicas produktlager i Sverige.
Det var på mitt sommarjobb på Transportkompaniet som jag ett par månader fick sköta om alla beställningar ur produktsortimentet och med säker hand sedan registrera dessa förändringar i lagersaldot för hand i ett kartotek i smala plåtlådor.
Det måste ha varit sommaren 1982 eller 1983. Gunnar Thor var min chef och han lät mig pyssla i min egen takt med kameralagret. Det var någon enstaka produkt per dag som skulle plockas fram, packeteras, skickas iväg till någon försäljare och prickas av i rullorna.

Ibland kom det en representant från Yashica och kollade av att allt verkade stämma och tog en kaffe och småpratade en liten stund.
En dag berättade han en helt fantastisk historia om en guldkamera som kom på villovägar.

Det var så här! Det skulle firas något årsjubileum. Hur som helst så skulle sex guldpläterade kamerahus och lika många dito objektiv åka runt på turné i Europa (vilken modell det handlade om har jag ingen aning om men det kan säkerligen någon kalenderbitare informera om). När lasten med kamerorna kom upp till Sverige så var det bara fem kameror och fem objektiv. En uppsättning komplett kamera saknades.

Man polisanmälde saken och lastbilschauffören förhördes naturligtvis. Han hade skrivit på att han hade lastat sex och lossade sedan fem. Ingen svår matematik men han hävdade bestämt att han inte hade en aning om vad den där sjätte kameran hade tagit vägen och saningen att säga så inte hade man några riktiga bevis heller. På den här tiden så lastade och lossade man och skrev på vilket skrynkligt papper som helst som stacks under nosen på en. Lite som idag men utan de digitala hjälpverktygen som finns.

Polisen släppte vår chaufför eftersom han med bestämdhet nekade och de hade inte kunnat hitta kameran på honom eller i lastbilen. Han fick gå men någon hos den tyska polisen tyckte att det hela luktade rutten bratwurst och bestämde sig för att överlista vår nekande vän.
Man satte inte bara in lite extra kontroll på chauffören utan såg till att spana lite närmare på hans flickvän också.
Det var, visade det sig, ett genidrag.
Intet ont anande strosade flickvännen runt på gatorna i Hamburg (eller valfri annan tysk storstad) men sin nya kamera, glatt fotograferandes på gator och torg.
Hon greps av ett par beslutsamma och inte helt roade tyska konstaplar men visade bara på förvåning. Hon förstod minsann ingenting. Vad var det frågan om? Varför trakaserade polisen henne, allt hon gjorde var ju att under sin shoppingrunda på stan passa på att fotografera lite med den fina blänkande kameran som hon hade fått i födelsedagspresent av sin pojkvän!

Det är ju svårt att tro att vår vän trodde att det verkligen var riktigt guld på kamerorna! Han kanske till och med tyckte att det såg så billigt vulgärt ut att det var minimal risk att någon skulle sakna en av de där kamerorna?

Hur som helst så kan det ha varit en av de minst smarta stölder som jag har hört talas om.

Thorska Galleriet

Varför skall man bevara någon annans minnen?
Frågan slog mig när jag satt och sorterade scannade bilder efter min mormor och morfar. Min morfar i sammanhanget var icke min biologiska morfar och därför skulle man i någon mening kunna säga att hans minnens relevans för mig startar när han och min mormor blir en del av varandras liv och slutar när han dör. Därför att detta är den tid då våra liv sammanflätas i vartannat.
Grunden till frågeställningen uppstod då jag insåg att vissa av dessa bilder antagligen är tagna innan morfar och mormor möttes och utan den biologiska kopplingen så får dessa bilder en annan värdering och laddning.

Jag beslutatde mig för att jag faktiskt har ett ansvar för att hålla minnet av Gunnar Thor vid liv just med anledning av att han aldrig fick några barn själv. Han var min huvudsakliga manliga förebild under min uppväxt och om ingen vårdar våra minnen när vi dör vad är vår historia då värd?

Ett antal av bilderna har inget värde som fotografier betraktade mer än som frusna ögonblick. Ögonblick som kanske inte har värde för andra på något som helst sätt.
Dock så upptäckte jag någonting fantastiskt med bilderna när jag började med att scanna diabilderna från sextiotalet. Det var fantastiskt bra kvalitet på både bilderna i sig själv (dvs. emulsionskvalitet etc.) och även i bildkomposition. Det bevisade en filosofisk foto-fråga som ibland dyker upp i diskussioner om en bättre utrustning lockar/lurar den som tar bilden till att göra ett bättre arbete. Tro mig, det gör skillnad.
På bilderna tagen med systemkamera och dyrbar diapositiv film visar på god fotograferingskunskap medans bildkvaliten sjunker även i bildkompositionshänseende när kamerorna byts ut mot billigare och plastigare kompaktditon.

De flesta bilderna kommer jag att lägga upp som de är. Minimalt med bildbehandling kommer att användas, dock kommer jag att välja att lägga upp bilder som kan tyckas hopplöst suddiga eller dammiga eller med konstigt åldrade färger. Det finns ett syfte även där. De bilder som är suddiga och utfrätta eller mörka och konstiga är där därför att de eventuellt kan hjälpa till med identifiering av människor, platser eller tillställningar.
Därför finns det en massa bilder som kan tyckas vara helt onödiga att visa.
Det finns en tanke.

När jag skriver detta finns det massor med bilder kvar att scanna in och lägga upp och arbetet lär ta åtminstone ett par tre år till innan det är färdigt. Dessutom så har mycket av de tidiga bilderna blandats friskt så att mycket sorteringsarbete lär löpande pysslas med och de bildgallerier bilderna inledningsvis publiceras i kommer inte nödvändigtvis vara de samanhang där de här hemma. Jag kommer löpande att tagga bilderna för bättre sökbarhet framöver.

Smakprov:
Thors blandade 60-tal