Etikettarkiv: Götgatan

Hammarby IF – IK Sirius 3-1

Så var det då äntligen dags för premiärmatch i Allsvenskan och den härliga marschen från Medborgarplatsen till Nya Söderstadion. Janne och jag möttes upp på Götgatan och gick till Oliver Twist där Janne hade bokat bord för uppladdning inför marsch och match. En härlig BBQ-bacon burger och några goda öl att starta eftermiddagen med. Efter lunchen så var det dags för Hammarbyklanen att samlas utanför krogen och starta marschen till marschen ner till Medis.

Hammarbyklanen - För en positiv suporterkultur

Det var trevligt att träffa på min gamle vän Tarzan i folkmassan och tack för den varma kramen min vän! Väl på plats så var det då dags för nitto minuter Allsvensk fotboll mot IK Sirius från Uppsala. Tyvärr så var Bajens två senaste värvningar inte klara för spel på grund av lite administrativa oklarheter så idag fick supportrarna inte se Erkan Zengin vilket jag misstänker att de flesta suktade efter.

Hammarbyklanen - För en positiv suporterkultur

Det var skönt att se att Johan Wiland var tillbaka i målet efter skadan, speciellt eftersom jag hade en känsla av att Wiland skulle vara borta länge än. Det började riktigt bra och Bajen spelade en helt duglig fotboll i första halvlek. Fortfarande är det ett gigantiskt frågetecken varför Jeppe Andersen någonsin värvades, han har ännu inte visat att det var värt besväret. Dessutom blev jag riktigt irriterad på att Simon Sandberg varje gång han var bollförande drog ner tempot. Det gjorde att vi tappade fart framåt vid några tillfällen, dessutom visade han lite för starka tendenser till gåfotboll vilket inte är bra för ett lag som flera säsonger i rad har fastnat i att stå stilla i obefintligt tempo under perioder av matcherna. Så där vill jag se en betydligt bättre inställning framöver. Muamer Tankovic är ibland märkligt fumlig med bollen. Det tänks för mycket och det tas orimliga och obegriplga beslut.
Annars bjöd både Neto Borges och Imad Khalili på positiva överraskningar idag. Bjørn Paulsen fick spela en helt defensiv roll idag men är stadig som få och levererade en habil insats som vanligt. Dessutom med mycket hjärta, det värmer att se. Kennedy Bakircioglu blev till sist inbytt och tillsammans med Neto Borges och kvällens tremålsskytt Jiloan Hamad ett intressant samarbete framåt. Kan bli riktigt bra på vänsterkanten där. Hamad och Borges verkar hitta varandra och förstå varandra riktigt bra.

Två straffmål av Jille var ju avgörande men att behöva vänta till tilläggstid innan det produceras ett spelmål oroar en aning. Hammarby ägde spelet och styrde spelet så det borde kunna ha blivit minst två spelmål och minst ett redan i första halvlek. Nu var det flera spelare som hade för bråttom att avsluta men det kan ju också vara premiärnerver, även om jag anser att fenomenet bara är dålig mental inställning och förberedelse. En spelare i Allsvenskan skall kunna hålla fokus och vara på topp i nitto minuter med rätt mentala inställning och coachning. Jag tror tyvär att lagen inte riktigt använder rätt psykologiska verktyg i arbetet med spelarnas inställning. Det beror nog mycket på 80- och 90-talens försök med psykologisk coachning inom de största lagsporterna vilka troligtvis för det mesta var bortkastade då de inte var rätt utformade. Min gamla chef Conny skulle vara den perfekta mannen för att förmedla den nödvändiga mentala inställningen för en vinnare. Det kommer vi dock tyvärr antagligen aldrig få se.

Nåväl. Seger och tre viktiga poäng direkt i starten av säsongen och dessutom med en tremålsskytt som visade upp ett enormt spelhumör idag. Skönt.

Tarzan i full form - Fotografi: Jan Engvall

Idag för 20 år sedan

1996 hade mitt intresse för cigarrer kommit så långt att jag hade börjat spara gördlarna och dessutom skriva upp märke, modell och inköpsställe. Det här var under den underbara era då man fortfarande kunde hitta restauranger med egna humidorer där man kunde välja ut en trevlig cigarr till kaffet och likören. Det här dagen för tjugo år sedan så låg Cigarrummet på Götgatan på Söder och jag hade varit där och köpt mig en Montecristo No.2. Jag minns fortfarande hur fantastisk jag tyckte att den var. Det var den godaste cigarren jag någonsin hade rökt så långt och den avnjöts hemma på Kungholms Hamnplan 7 i vardagsrummet.
En annan tid en annan era men ett fint minne.

Cigarrlista

Fotografi med Axel

Captain FantasticDen här tisdagen var en fantastiskt bra dag och upplevelse. Jag hämtade upp Axel i Bromma sedan styrde vi kosan mot stan och tog oss ner till Brunos Bildverkstad och köpte några rullar film, laddade ett par gamla kameror över en kopp kaffe på ”café Kaffekoppen”. Där satt vi på café på Stortorget vid Börshuset där jag en gång i tiden faktiskt har jobbat under tiden som den varma miljön inne på kaféet immade objektiven igen och kondenserade så att det nästan rann om dem.
Sen var det bara att gå på det!

Vi traskade omkring i duggregnet och kylan och gav oss inte innan vi skjutit av en rulle var, vilket tog närmare två timmar. Sedan tillbaka till Brunos Bildverkstad och lämna in filmerna för framkallning och kopiering. Jag ville att Axel skulle få se resultatet så snabbt som möjligt. En timmes framkallning och kopiering, så jag och Axel värme oss med ytterligare en kaffe, nu på ”Café Gråmunken” där vi satt och pratade över en cappuccino och ett wienerbröd.
Med bilderna i hand hukade vi oss för regnet och tog oss till bilen där vi snabbt tittade igenom bilerna. Först våra egna sedan varandras och det som slog mig var att Axel hade ett gott öga för komposition även om det naturligtvis fanns tydliga tecken på att han är ny på bildskapande med kamera. Men minst en av bilderna var så bra att jag vill ha den förstorad och inramad på min vägg. Snyggt jobbat grabben.

Efter vår filmsafari i Gamla Stan så gick vi på bio och såg den underbart underhållande och friskt ovanliga filmen Captain Fantastic på gamla anrika Victoria på Götgatan. En fin filmupplevelse som avslutning på en bra dag. Skönt att umgås med Axel igen. Ser fram emot nästa gång.

Axels fantastiska fotokonst

Tony Jazbinsek

♠ Tony och jag träffades första gången när vi gick i sjätte klass. Tonys ankomst till klassen är en av få händelser som har levt kvar i minnet genom åren
Vi skulle få en ny klasskamrat och vår lärare, Lars Hansson, skulle gå upp till rektorsexpeditionen och träffa denna nya elev och hans far.
Jag och mina bänkgrannar Jerry och Anders kunde naturligtvis inte sitta stilla när vår lärare lämnade klassrummet, vi var alldeles för nyfikna för att kunna låta detta tillfälle för avbrott i skoldagen vara.
Vi sprang upp till rektorsexpeditionen för att se om vi kunde spana in denna nya spännande elev som skulle börja i vår klass.

När vi kom upp till rektorsexpeditionen kunde vi genom glasdörrarna se Tony.
Vi blev mest chockade tror jag.
Tony var då mer än huvudet längre än någon av oss och dessutom var han betydligt mer välväxt än oss.
För oss framstod Tony som betydligt äldre än oss.

Uppspelta till tusen rusade vi illbaka till klassrummet och berättade upphetsat för bänkgrannarna i vår grupp, Lotta och Ninni, att han ”är minst 17 år”
Han är ”hur stor som helst”…och andra överdrifter som vi tyckte var sanningen då.

När vår lärare och tillika klassföreståndare kom tillbaka från rektorsexpeditionen hade vi snackat gruppen samman och vi var helt övertygade om att det skulle vara taktiskt riktigt att få Tony på vår sida direkt. Så vi bönade och bad till vår lärare att vi skulle få Tony i vår grupp, vilket vi var övertygade om skulle stärka vår position i klassen ytterligare.

Om Tony placrades i vår grupp minns jag inte längre.
Men på ett fotografi jag hittade för ett tag sedan som togs på avslutningen av sjätte klass där jag, Jerry och Anders står med armarna om varandra och Lotta och Ninni står strax bredvid. Tony står bredvid oss, en bit ifrån. Men ändå där.

Vi ses igen

♦Det hann gå några år efter det att vi slutade nionde klass och det var dags för en återträff med klassen efter fem år. Det måste alltså ha varit runt 1988 som vi skulle träffas i vår gamla klass på en restaurang i Gamla Stan när Tony hörde av sig igen.
Tony hörde av sig och ville att vi skulle räffas innan vi träffade resten av våra gamla klasskamrater.
Det var starten på nästa fas i vår vänskap.

Tony och jag höll en sporadisk kontakt där vi träffades ungefär vart tredje år och nästan alltid på Tonys initiativ.
Jag levde inte familjeliv under de här åren och det var mycket som hände i livet så vi hade alrig någon tätare kontakt utan det blev som sagt ungefär vart tredje år och försökte rekapitulera våra liv under en kort träff.
Åren gick.

Vuxna män gör saker tillsammans

♣ Någon gång under början av 2003 hörde Tony av sig igen.
Han tyckte att det var dags att träffas igen, det hade hunnit gå rätt lång sedan senaste tillfllet.
Vi träffades på fiket i hörnet Götgatan Folkungagatan och satt och pratade om ganska allvarliga saker och det blev en känsla av att vi borde träffas igen, ganska snart.

Sedan dess har vi haft en regelbunden kontakt och en god vänskap.
Tony är en sån där kamrat som man vet alltid ställer upp om man behöver hjälp.
En viktig och ovanlig kamratskap med andra ord. En sån vänskap man ser till att vårda när man väl funnit den.

Class of ’83

:: I maj i år så hade klass 9B från Kärsbyskolan i Norsborg 1983 en återföreningsträff.
Jag har alltid haft en splittrad känsla inför tanken på att träffa mina gamla klasskamrater igen.
För femton år sedan gjordes den första träffen, fem år efter att vi slutade högstadiet, och det var inte mer än cirka hälften som slöt upp.
Då var det väldigt tydligt, i alla fall bland killarna, att det mesta handlade om att tävla.
Det var inte många killar som hade kommit och bland de som kom så snackades det bara en massa skit om de som inte var där.
I alla fall gjorde jag själv det.
Och jag var inte ensam.

Erfarenheten från den första träffen och mina samlade erfarenheter från min uppväxt i Norsborg har gjort att jag alltid har känt en viss olust inför att jag skulle kunna springa in i någon gammal klasskamrat på stan.
Att mitt minne för personer dessutom är hopplöst kort och litet har gjort att jag alltid har fasat inför plötsliga möten med människor.
De gånger jag sprungit på folk på stan så har det blivit ångestladdade skeenden när jag för brinnande livet har försökt placera den helt främmande figuren framför mig som uppenbarligen har någon slags relation till mig eftersom han/hon kallar mig vid namn och pratar på som om jag borde förstå vad det hela rör sig om.

Samtidigt har min nyfikenhet gjort att jag med jämna mellanrum har sökt efter mina gamla klasskamrater, gamla arbetskamrater med mera på Internet.
Ett problem då har ånyo minnet varit.
Jag minns ju inte vad alla människor heter så mina sökningar brukar vara av blandad framgång.
Att mina gamla bekantskaper inte har samma datorintresse som undertecknad leder ofelbart till att få av dem finns representerade på Internet.

Mange sa redan för över tio år sedan att han aldrig skulle gå på en återföreningsträff från skolan om han blev bjuden.
Om jag inte minns fel så fick han också en inbjudan som han aldrig besvarade.
Manges skäl till att inte träffa sina forna klasskamrater igen var enkla.
”-Jag har ingenting gemensamt med de där människorna!”
De som stannade kvar i Botkyrka är ju förlorare och därför finns det ingen anledning att ha något med dem att göra.
Enkelt resonemang.
De kan bara utgöra en påminnelse om en gången tid som man har ägnat resten av sitt liv åt att komma bort ifrån.

Ett resonemang som är klart småaktigt, kanske även bittert men absolut nedlåtande.
Men jag känner igen det hos mig själv.

Det är lika mycket de av mina egna handlingar som jag skulle vilja ha ogjorda som andras handlingar som gör att jag känner så här naturligtvis.

I mitt fall segrade nyfikenheten och jag bestämde mig för att närvara på återföreningen.

Det som oroade mig mest, personligen, var att hamna i den rollen som jag spelade då, 1980 till 1983.
Jag ville under inga som helst omständigheter bli ”klassens clown” igen.
Då, när vi började sjuan, fanns det en anledning att bli klassens clown, det var en strategi. En strategi för överlevnad, för att kunna sluta vara den mobbade.
Jag har inget emot att använda humorn som social smörjolja, det har jag gjort med viss framgång i hela mitt vuxna liv, i olika sociala sammanhang.

Ganska snart insåg jag att jag hade ett behov att bevisa något.
En vilja att visa upp något som kunde rendera ett erkännande av mig som person.

Samma sak som händer gång på gång på gång i mitt liv med andra ord.
Vid det här laget borde jag ha insett det prepubertala i det här beteendet och ha blivit vuxen.
För jag har inget att bevisa.
Den jag är är den jag är. Det räcker.

Så blev det då dags för att träffa mina gamla klasskamrater.
Utan tvekan var det så att jag var nervös för när jag stod vid busshållplatsen så upptäckte jag att jag inte hade en aning om var vi skulle sammanstråla.
Visst kom jag ihåg att det var på Götgatan men vad restaurangen hette eller vilket gatunummer det handlade om var fullständigt blankt i huvudet.
Ett snabbt telefonsamtal hem löste det problemet, men det visade vilken anspänning som ändå fanns just då.

Väl framme på plats så var den första jag såg MV, jag kände inte igen honom, men intrycket av honom tillsammans med de övriga som hade kommit, som jag upptäckte hundradelen av en sekund senare gjorde att bitarna föll på plats.
Min nervositet var kvar och jag gjorde ett misstag omedelbart.
Jag hälsade på killarna först och sedan tjejerna.
Förbannande mig själv tackade jag i tysthet MV som pratade på så att jag inte behövde uppehålla mig vid hälsandet längre utan kunde gå vidare.
Undrar om någon märkte något?

Vi gick ner en trappa till den del av lokalen där vi skulle äta senare och hängde i baren.
Där dök de då upp en efter en efter en, mina gamla klasskamrater.
Naturligtvis inte mangrant men en försvarlig andel hade ansett det värt att komma. Att andelen tjejer var betydligt större än andelen killar var väl inte förvånande men det kändes ändå som ett bevis på att vissa personer inte hade förändrats ett dugg.

Andra hade förändrats.
Förändrats så till den milda grad att man inte kunde låta bli att bli imponerad.
Det var en skön känsla och vägde upp de negativa känslor jag hade känt innan vi träffades.
A var en person som jag inte hade hört någonting om sedan slutet på 80-talet, och det jag hade hört gjorde att man inte kunde hysa några större förhoppningar.
Ibland är det häftigt att bli motbevisad.

Min nervositet och anspänning satt i ganska länge under kvällen. Det var först efter att vi bytte krog som jag kände mig avspänd och mig själv.
Under samtalen med mina forna klasskamrater så kände jag mig forcerad och hade uppenbara problem att bara ställa frågor och lyssna.
Tiden är knapp och man hinner inte tillgodogöra sig de andras liv i den utsträckning ens nyfikenhet vill.
TJ dök upp senare under kvällen.
TJ är den ende från klassen som jag har träffat med viss regelbundenhet under åren efter skolan. Ungefär vart femte år har vi träffats men tyvärr har jag alltid varit för törstig för att kunna hålla någon längre kontakt under de åren av mitt liv.
Det kan beskrivas bra med det faktum att jag och TJ har jobbat på samma ställe under ett par år men att jag bara har ett enda minne ifrån det.

Det var för första gången riktigt riktigt kul att träffa TJ igen.
Han verkade en aning reserverad både i förhållande till träffen som till mig men han ringde ett par dagar senare så den här gången känner jag att det finns incitament att försöka fortsätta hålla kontakten.

Det blev under kvällen tydligt för mig att det bara vissa av mina gamla klasskamrater fortfarande berör mig till den grad att jag bryr mig om vad som har hänt dem och hur de lever sina liv.
Det kanske var därför som det bara var en enda person som gjorde mig besviken under kvällen.
Kanske föll hon bara in i den roll som hon spelade då, den fälla jag själv hade varit rädd att fastna i?
Kanske hade hon verkligen inte förändrats under alla dessa år?

Jag glömmer aldrig hennes spelat besvikna utrop när slutbetygen delades ut den där dagen för 20 år sedan när högstadiet obönhörligen var slut:
”-Va, jag fick bara 4,5 i medel”.
Jag minns fortfarande AE´s upprördhet och min egen känsla av att hon gnuggade in våra egna misslyckanden i våra ansikten.

När hon nu kom till bordet med orden:
”-Det var en kille som sa att jag hade söt rumpa!”,
så var det ett eko från det tidiga 80-talet som slog emot mig.
Att det berörde mig så starkt berodde nog på två saker.
För det första att hon fortfarande hade detta enorma behov av bekräftelse. Samma behov som jag själv alltid haft. Hon hotade uppenbarligen mitt behov av bekräftelse eftersom hon hade de förutsättningar jag själv kunnat använda som försvar på mitt behov, bra betyg och en bra yrkeskarriär.
Hon var alldeles för nära mina egna ofullkomligheter helt enkelt, och då blev de ofullkomligheterna mycket svåra att stå ut med.
För det andra tyckte jag alltid mycket om henne under högstadiet.
Trots de egenskaper som person som kunde reta en till vansinne så var hon i grund och botten alltid en person som jag tyckte om.

Nu slutade det hela med att hon sa att hon tyckte att jag var elak.
Visst det kändes en aning men jag kan inte längre sträva efter att vara alla till lags. Dessutom var jag inte elak, bara väldigt ärlig och rak.
Kanske är samma sak?

En annan som jag tyckte mycket om under tiden då det begav sig var NH.
Jag hade haft lite mejlkontakt med henne veckorna innan träffen och redan då kände jag att det fortfarande fanns känslor kvar som legat och slumrat i tjugo långa år.
Plötsligt under kvällen när jag satt och pratade med TS så fattade plötsligt NH mina händer.
Det kändes helt självklart.
Jag blev inte ens förvånad.
Men vad i hela världen var det som hände?

Var det tjugo år gammal ”Puppy Love” som plötsligt fått glöd igen?
Var det något nytt?
Var det en 20 år gammal känsla som nu hade bekräftats?
Jag vet inte och kommer kanske aldrig att få veta vad det var, men en sak som fastat hos mig var det svar jag fick av NH när jag i ett mejl till henne berättade om min rädsla att ånyo hamna i den roll jag hade i skolan.
Hennes svar var att hon inte förstod varför jag var rädd för det. Hon tyckte att jag hade varit den trevligaste killen i klassen.
Varför fick jag inte veta det då
😉

Hur var det att träffa vår klassföreståndare GB igen då?
Det faktum att han skulle komma var antagligen den enskilda faktor, tillsammans med NH, som betydde mest i mitt beslut att komma på träffen.
Väl på plats så kändes det som om det var så många som hade större känslomässiga behov av att träffa honom än vad jag själv hade. Dessutom fanns det inte rum för något egentligt samtal, bara snabba repliker så jag höll mig med flit utanför det turbulenta centrum GB utgjorde under kvällen.
Men jag hoppas på att det någon gång skall finnas chans att träffa honom igen.
Jag är uppriktigt nyfiken på vad han gör idag och även på hur han ser på den tid som en gång var 1980-1983.

Sammanfattning

Jag skulle absolut inte vilja ha det ogjort. Det var rätt kul att träffa de som kom på träffen och det var synd att de som inte kom inte kom. Speciellt MH hade jag velat träffa igen, men nu blev det inte så.

De senaste åren har jag fått en släng av sentimentalitet. Jag har haft ett behov av att ”kartlägga” den Roland som fanns en gång i tiden.
Sedan jag gift mig och blivit far så har jag förändrats så mycket att jag inte längre riktigt vet vem jag var tidigare.
Framför allt är det så mycket som har hänt i mitt liv som för min egen del skulle behövas en gång för alla avskrivas och läggas till handlingarna. För den riktning jag har haft har väl inte varit den rätta alla gånger, minst sagt.

Den här träffen kom i en period av mitt liv när jag har börjat blicka tillbaka på den tiden och till och med börjat lyssna på den musiken jag lyssnade på då.
Hela 1980-talet har varit betydelsefullt för vem jag är idag och detta var ett sätt att få några svar på vem jag är.

Har jag fått några svar då?
Jag vet inte.
Jag är inte längre säker på att det finns den typen av svar att få.
Man är en produkt av så oerhört många sammanflätade och komplexa händelser och situationer att man kanske får acceptera att man är den man är.
Och jag är Roland Casselbrant.
Det är rätt OK.