Etikettarkiv: Göran Brante

Attacken mot Stockholm 2017

För två år sedan så skrev jag några rader om minnet av var jag var och vad jag gjorde natten när Olof Palme skjöts till döds på Sveavägen i Stockholm den där natten för trettiotvå år sedan. Tyvärr så känner jag ett behov att att tänka tillbaka en stund på händelsen på Drottninggatan, en parallellgata till Sveavägen i Stockholm, för ett år sedan när vå åter drabbades av ett terrordåd i Sverige. Vi har haft en lång rad av terroristdåd i Sverige efter andra världskriget, allt från avrättningen av Vladimir Rolović via flygkapningen på Bulltofta till ockupationen av västtyska ambasaden och försöket att kidnappa Anna-Greta Leijon i Operation Leo men det har hänt något sedan dess, någonting har förändrats i samhällets och svenskars syn på terrorism. Europa drabbades av mängder av politiskt motiverade terrordåd under 1960-, 70- och 80-talet och det fanns få om ens några, jag har inte hittat några, diskussioner om hur vi skulle förhålla oss förstående och inte problematisera kring förövaren, gärningsmannen. Förutom de som stod för exakt samma politiska åsikter där man ansåg att man hade rätten att döda andra människor för att få igenom sin idé om det perfekta samhället, alltid med idén om att det bästa för mänskligheten var kommunistisk diktatur. Eller i fallet med Rolović och Bulltofta ex. där resultatet av kommunistisk diktator skapade nationalistiska strider inom Jugoslavien som spreds till andra platser i världen. När man läser magasinsartiklar från tiden för dessa terrordåd i Sverige så är det tydligt att den allmänna hållningen var att detta sätt att med våld och vapen attackera meningsmotståndare såväl som hela samhället för att få sin vilj igenom var fel. Endast några riktigt förvirrade diktaturkramare på yttersta högerkanten tyckte att det var rätt att tvinga sina åsikter på andra med våld och att man kunde ge sig på samhället med våld. Så vad har hänt sedan dess?
Varför är det uppenbarligen så många fler som anser att de som utsätter vårt samhälle för terrordåd skall på olika sätt ursäktas och varför vill de att vi skall ursäkta deras bevekelsegrunder?

En sak som är tydligt är att vi inte längre har ett lika homogent tänkande som under den period då vi utsattes för de politiskt motiverade dåden under 1960- till 1980-talet. I Sverige var den homogena samhällssynen ett tydligt resultat av den politiska propagandan som socialdemokratin hade format samhället efter under en lång period av tid. Att Socialdemokraterna var de som vann kampen om arbetarklassens röster efter kampen mot kommunisterna i arbetarrörelsens tidiga första, andra och kanske även tredje decennium ledde som bekant till att Socialdemokraterna formade vänsterblocket där kommunisterna alltid skulle stödja (S) för att dels blockera möjligheten för en högerblcoksregering men framför allt för att (S) aldrig skulle låta kommunisterna få någon verklig makt i svensk politik.
Detta betydde att en stark statlig propagandamaskin kunde forma ett mycket homogent tänkande och en, för att använda det nuvarande modeordet, värdegrund. Bara de på den absoluta vänsterkanten kunde uttala och känna någon sympati för terrorister i det samhälle va befann oss i då.
Låt mig bara i förbifarten också nämna att det är diverseringen av regerande partier i den svenska riksdagen som ledde till att den statliga propagandan bröts i sin riktining och som möjliggjorde för människor i landet att kunna öppet formulera från den statliga propagandans avvikande tankar och åsikter som har lett fram till dagens styrande politikers desperation att återhomogenisera röstboskapet med hjälp av vad man nu kallar värdegrund. Så den fria tanken och den induveduella friheten kan endast behållas genom att hålla värdegrunden på armlängds avstånd.

Så plötsligt har den homogena känslan av att samhället hotas av terrorister bytts ut mot värdegrundens förvirrade syn på att alla vill allas bästa och misstanke mot att detta är korrekt är i sig ett hot mot samhället. Hotet mot samhälet är inte längre terrordåden i sig utan åsikten att andra kan vilja oss illa är hotet mot samhället. Att terrordåden nu utförs under religiösa förtecken förvirrar också. Nu kan man alltid skydda sig och dämpa sin oror och ångest med att påstå att de religiösa krafter som utför dåden inte representerar den religionen på riktigt utan har missförstått religionen, att de har misstolkat den. Men vänta nu en stund, var inte detta som den yttersta vänstern alltid sa om alla deras politiska terroristrepresentanter också?
Det påstods alltid av diverse kommunister att havererade kommunistiska samhällen alltid var missrepresenterade av människor som misstolkat den riktiga kommunismen. Jag hade ex. en klassföreståndare i högstadiet som sa att Sovjetunionen inte var riktig kommunism utan socialism och därför fel (Varför han då lade ner så otroligt mycket energi på att försvara Sovjetunionens system är fortfarande ett logiskt mysterium). Det är samma fenomen men nu inte begränsat till den yttersta politiska vänstern där man uttalat var emot det demokratiska samhället, nu har människor från alla möjliga olika politiska håll samlats under denna tankefigur. Problemet är dock att man missar så mycket av orsakerna till problemen faktiskt fotfarande är ett sätt att med våld försöka få till ett diktatoriskt system. Religion kan naturligtvis vara lika mycket politik som religion men i ett sekulärt samhälle som vårat måste du vara påläst och intresserad för att kunna se igenom de dimslöjor som olika företrädare för politik och religion med näbbar och klor försöker få oss att tro på.

Så jag satt på en loftgång i Fittja brevid en grill och drack vodka och samtalade med an av Anush vänner när en koll på mobiltelefonen gjorde mig uppmärksam på att något hade hänt. Sociala medier började nu fyllas av bekantas eftersökningar av sina familjemedlemmar och huruvida de var okej. Efter att ha försäkrat mig om min familjs väl och ve så började vi diskutera händelsen i Stockholm, vilken ännu var omgärdad av blandningar av rykten och fakta. Anush och jag ver på besök hos hennes armeniska vänner och som enda svensk i sammanhanget fick jag ta del av deras avstånd och klarhet i relation till händelsen. Att komma från ett kristet land som slagits mot islamistiska krafter sedan islams födelse ger kanske en annan syn på konflikten mellan islam och övriga världen. Hade det varit en tillställning med endast svenskar så är jag säker på att stämningen hade sjunkit rejält men nu var det föga påverkad samling som fortsatte festandet som ingenting hade hänt. Jag fick förklarat för mig av värden att svenskar helt enkelt inte förstår sitt eget bästa och i han och hans armeniska vänners ögon var det fullständigt obegripligt att svenskar vill förstöra sitt samhälle med den inflytt av muslimer som Sverige ägnar sig åt. Han till och med skrattade åt oss och vår dumhet innan ämnet var färdigdiskuterat och festen kunde fortsätta som om inget hade hänt.
Min egen känsla var dock att när vi nu ånyo kommer att överrösas av röster om hur detta var en engångshändelse (i raden av engångshändelser) så kommer vi om vi inte drar i handbromsen snart befinna oss i en verklighet där vi alla känner någon som dött eller skadats i islams namn.

Simrishamn

• Efter att ha sovit som en kung i den mjuka sköna sängen på Borrby-Frö så var det dags för en dag av kyrkohistoria. Med kameran redo och kort avstånd mellan byarna så kändes det som om vi skulle kunna få se massor av kulturhistoria.
Vårt första försök var kyrkan i Östra Hoby. Men när vi svängde in där så stod en likbil utanför kyrkan så vi vände. Vi ville ju inte komma in och störa en begravning.
Vi fortsatte till nästa kyrka som jag hade tittat ut dagen innan. Simris kyrka (klicka här för bildgalleri). Tyvärr visade det sig att kyrkan var stängd. Dock fick vi se de omskrivna (tidigare inmurade i kyrkväggen) runstenarna.

Sigrev lät resa denna sten efter Forkunn .. Åsulfs fader, Knuts dräng. Gud hjälpe hans ande.

Runsten utanför Simris kyrka

• Nästa kyrka på resan blev Östra Nöbbelöv kyrka (klicka här för bildgalleri). Även här var det stängt och tillbommat. Efter våra många resor runt om på Gotland där vi aldrig stött på en stängd kyrka så kändes det lite snopet minst sagt att vi nu inte kunde komma in och se hur dessa gamla vackra historiearv såg ut på insidan.
Så vi beslutade oss för att göra ett uppehåll med kyrkorna och istället bege oss till Glimmingehus där första stenan lades 2 maj 1499. En befästning med ett försvarstänkande från första till sista stenen. En mycket påläst och entusiasmerande guide gav oss en god inblick i hur livet på Glimmingehus kunde ha tett sig.
Bilderna från Glimmingehus hittar du på http://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157606008465945/.

Sofia hade på Glimmingehus börjat uppvisa ett visst ointresse och en viss otålighet. Så nu fick det bli en tur till mat och dryck.

Björnger lät resa denna sten efter sin broder Ravn, sven hos Gunnulv i Svitjod.

Runsten utanför Simris kyrka

• Vi tog oss till Simrishamn (tid. Cimbrishamn) och där sprang vi relativt omgående på restaurang Cimbris och slog oss ner.
Min New York Steak var väl helt ok, men tyvärr så var det fortfarande ”franska köket-syndromet” som gällde här. D.v.s att köttet naturligtvis var perfekt stekt efter mina önskemål, men serverades med så lite tillbehör att mätt bara är något man får tänka sig lite så där i fantasin.

Simrishamn visade sig vara en otroligt vacker stad och vi var tvugna att ta oss en rejäl stadsvandring.
Min gamla klassföreståndare i högstadiet, Göran Brante, bor i Simrishamn och jag lekte med tanken för ett tag att jag skulle slå honom en signal för att se om han var hemma och om han ville träffas på en kopp kaffe. Men jag slog bort den tanken. Jag skulle själv bara bli stressad av att någon stod i stan efter en lång resa och villa träffas. Jag tänkte att det var bättre att ge honom några dagars respit. Jag åker kanske ner fler gånger.
Hur som helst, nu när jag kollade lite kartor och så så visar det sig att vi parkerade bilen bara metrar från hans bostad.
Märkligt.

Efter en rejäl promenad och en glass i hamnen så gav vi oss av mot nästa mål…en kyrka.
Bilderna från Simrishamn hittar du här:
http://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157606008532011/

Elsa hade läst om Borrie kyrka i någon bok (Det medeltida Skåne – en arkeologisk guidebok, Peter Carelli, ISBN 978-91-85377-91-6) och vi hade bestämt oss för att försöka få se kyrkan. Dock så var vi väl en aning missmodiga efter alla låsta kyrkor så det var väl inte med bästa humör vi gav oss av mot Borrie.

Väl framme vid Borrie kyrka så visade det sig vara en liten, vacker medeltidskyrka från mitten på 1100-talet.
Dessutom var den öppen.
Väl inne i kyrkan så blev jag nästan stum av den känsla som byggnaden förmedlade. Det var som att flyttas tillbaka till 1100-talet. Elsa verkade också tagen av stunden, säkerligen något religöst som rörde henne.

I den lilla kyrkogården utanför kyrkan finns en liten flickgrav. Lilla Maria, dotter till Karna och Hans Göransson, född 3 maj 1888 och avliden 23 mars 1891. Det är sådant som får en att stanna upp en stund och känna att man har varit lyckligt lottad och förskonad. Vila i frid Maria.

Bilder från Borrie kyrka hittar du här:
http://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157606008645629/

• Andra kyrkor som vi hann besöka denna dag och där vi inte kom in var:
Hannas kyrka
Hedeskoga kyrka
Stiby kyrka
och tro det eller ej, Bromma kyrka (strax söder om Borrie).

Class of ’83

:: I maj i år så hade klass 9B från Kärsbyskolan i Norsborg 1983 en återföreningsträff.
Jag har alltid haft en splittrad känsla inför tanken på att träffa mina gamla klasskamrater igen.
För femton år sedan gjordes den första träffen, fem år efter att vi slutade högstadiet, och det var inte mer än cirka hälften som slöt upp.
Då var det väldigt tydligt, i alla fall bland killarna, att det mesta handlade om att tävla.
Det var inte många killar som hade kommit och bland de som kom så snackades det bara en massa skit om de som inte var där.
I alla fall gjorde jag själv det.
Och jag var inte ensam.

Erfarenheten från den första träffen och mina samlade erfarenheter från min uppväxt i Norsborg har gjort att jag alltid har känt en viss olust inför att jag skulle kunna springa in i någon gammal klasskamrat på stan.
Att mitt minne för personer dessutom är hopplöst kort och litet har gjort att jag alltid har fasat inför plötsliga möten med människor.
De gånger jag sprungit på folk på stan så har det blivit ångestladdade skeenden när jag för brinnande livet har försökt placera den helt främmande figuren framför mig som uppenbarligen har någon slags relation till mig eftersom han/hon kallar mig vid namn och pratar på som om jag borde förstå vad det hela rör sig om.

Samtidigt har min nyfikenhet gjort att jag med jämna mellanrum har sökt efter mina gamla klasskamrater, gamla arbetskamrater med mera på Internet.
Ett problem då har ånyo minnet varit.
Jag minns ju inte vad alla människor heter så mina sökningar brukar vara av blandad framgång.
Att mina gamla bekantskaper inte har samma datorintresse som undertecknad leder ofelbart till att få av dem finns representerade på Internet.

Mange sa redan för över tio år sedan att han aldrig skulle gå på en återföreningsträff från skolan om han blev bjuden.
Om jag inte minns fel så fick han också en inbjudan som han aldrig besvarade.
Manges skäl till att inte träffa sina forna klasskamrater igen var enkla.
”-Jag har ingenting gemensamt med de där människorna!”
De som stannade kvar i Botkyrka är ju förlorare och därför finns det ingen anledning att ha något med dem att göra.
Enkelt resonemang.
De kan bara utgöra en påminnelse om en gången tid som man har ägnat resten av sitt liv åt att komma bort ifrån.

Ett resonemang som är klart småaktigt, kanske även bittert men absolut nedlåtande.
Men jag känner igen det hos mig själv.

Det är lika mycket de av mina egna handlingar som jag skulle vilja ha ogjorda som andras handlingar som gör att jag känner så här naturligtvis.

I mitt fall segrade nyfikenheten och jag bestämde mig för att närvara på återföreningen.

Det som oroade mig mest, personligen, var att hamna i den rollen som jag spelade då, 1980 till 1983.
Jag ville under inga som helst omständigheter bli ”klassens clown” igen.
Då, när vi började sjuan, fanns det en anledning att bli klassens clown, det var en strategi. En strategi för överlevnad, för att kunna sluta vara den mobbade.
Jag har inget emot att använda humorn som social smörjolja, det har jag gjort med viss framgång i hela mitt vuxna liv, i olika sociala sammanhang.

Ganska snart insåg jag att jag hade ett behov att bevisa något.
En vilja att visa upp något som kunde rendera ett erkännande av mig som person.

Samma sak som händer gång på gång på gång i mitt liv med andra ord.
Vid det här laget borde jag ha insett det prepubertala i det här beteendet och ha blivit vuxen.
För jag har inget att bevisa.
Den jag är är den jag är. Det räcker.

Så blev det då dags för att träffa mina gamla klasskamrater.
Utan tvekan var det så att jag var nervös för när jag stod vid busshållplatsen så upptäckte jag att jag inte hade en aning om var vi skulle sammanstråla.
Visst kom jag ihåg att det var på Götgatan men vad restaurangen hette eller vilket gatunummer det handlade om var fullständigt blankt i huvudet.
Ett snabbt telefonsamtal hem löste det problemet, men det visade vilken anspänning som ändå fanns just då.

Väl framme på plats så var den första jag såg MV, jag kände inte igen honom, men intrycket av honom tillsammans med de övriga som hade kommit, som jag upptäckte hundradelen av en sekund senare gjorde att bitarna föll på plats.
Min nervositet var kvar och jag gjorde ett misstag omedelbart.
Jag hälsade på killarna först och sedan tjejerna.
Förbannande mig själv tackade jag i tysthet MV som pratade på så att jag inte behövde uppehålla mig vid hälsandet längre utan kunde gå vidare.
Undrar om någon märkte något?

Vi gick ner en trappa till den del av lokalen där vi skulle äta senare och hängde i baren.
Där dök de då upp en efter en efter en, mina gamla klasskamrater.
Naturligtvis inte mangrant men en försvarlig andel hade ansett det värt att komma. Att andelen tjejer var betydligt större än andelen killar var väl inte förvånande men det kändes ändå som ett bevis på att vissa personer inte hade förändrats ett dugg.

Andra hade förändrats.
Förändrats så till den milda grad att man inte kunde låta bli att bli imponerad.
Det var en skön känsla och vägde upp de negativa känslor jag hade känt innan vi träffades.
A var en person som jag inte hade hört någonting om sedan slutet på 80-talet, och det jag hade hört gjorde att man inte kunde hysa några större förhoppningar.
Ibland är det häftigt att bli motbevisad.

Min nervositet och anspänning satt i ganska länge under kvällen. Det var först efter att vi bytte krog som jag kände mig avspänd och mig själv.
Under samtalen med mina forna klasskamrater så kände jag mig forcerad och hade uppenbara problem att bara ställa frågor och lyssna.
Tiden är knapp och man hinner inte tillgodogöra sig de andras liv i den utsträckning ens nyfikenhet vill.
TJ dök upp senare under kvällen.
TJ är den ende från klassen som jag har träffat med viss regelbundenhet under åren efter skolan. Ungefär vart femte år har vi träffats men tyvärr har jag alltid varit för törstig för att kunna hålla någon längre kontakt under de åren av mitt liv.
Det kan beskrivas bra med det faktum att jag och TJ har jobbat på samma ställe under ett par år men att jag bara har ett enda minne ifrån det.

Det var för första gången riktigt riktigt kul att träffa TJ igen.
Han verkade en aning reserverad både i förhållande till träffen som till mig men han ringde ett par dagar senare så den här gången känner jag att det finns incitament att försöka fortsätta hålla kontakten.

Det blev under kvällen tydligt för mig att det bara vissa av mina gamla klasskamrater fortfarande berör mig till den grad att jag bryr mig om vad som har hänt dem och hur de lever sina liv.
Det kanske var därför som det bara var en enda person som gjorde mig besviken under kvällen.
Kanske föll hon bara in i den roll som hon spelade då, den fälla jag själv hade varit rädd att fastna i?
Kanske hade hon verkligen inte förändrats under alla dessa år?

Jag glömmer aldrig hennes spelat besvikna utrop när slutbetygen delades ut den där dagen för 20 år sedan när högstadiet obönhörligen var slut:
”-Va, jag fick bara 4,5 i medel”.
Jag minns fortfarande AE´s upprördhet och min egen känsla av att hon gnuggade in våra egna misslyckanden i våra ansikten.

När hon nu kom till bordet med orden:
”-Det var en kille som sa att jag hade söt rumpa!”,
så var det ett eko från det tidiga 80-talet som slog emot mig.
Att det berörde mig så starkt berodde nog på två saker.
För det första att hon fortfarande hade detta enorma behov av bekräftelse. Samma behov som jag själv alltid haft. Hon hotade uppenbarligen mitt behov av bekräftelse eftersom hon hade de förutsättningar jag själv kunnat använda som försvar på mitt behov, bra betyg och en bra yrkeskarriär.
Hon var alldeles för nära mina egna ofullkomligheter helt enkelt, och då blev de ofullkomligheterna mycket svåra att stå ut med.
För det andra tyckte jag alltid mycket om henne under högstadiet.
Trots de egenskaper som person som kunde reta en till vansinne så var hon i grund och botten alltid en person som jag tyckte om.

Nu slutade det hela med att hon sa att hon tyckte att jag var elak.
Visst det kändes en aning men jag kan inte längre sträva efter att vara alla till lags. Dessutom var jag inte elak, bara väldigt ärlig och rak.
Kanske är samma sak?

En annan som jag tyckte mycket om under tiden då det begav sig var NH.
Jag hade haft lite mejlkontakt med henne veckorna innan träffen och redan då kände jag att det fortfarande fanns känslor kvar som legat och slumrat i tjugo långa år.
Plötsligt under kvällen när jag satt och pratade med TS så fattade plötsligt NH mina händer.
Det kändes helt självklart.
Jag blev inte ens förvånad.
Men vad i hela världen var det som hände?

Var det tjugo år gammal ”Puppy Love” som plötsligt fått glöd igen?
Var det något nytt?
Var det en 20 år gammal känsla som nu hade bekräftats?
Jag vet inte och kommer kanske aldrig att få veta vad det var, men en sak som fastat hos mig var det svar jag fick av NH när jag i ett mejl till henne berättade om min rädsla att ånyo hamna i den roll jag hade i skolan.
Hennes svar var att hon inte förstod varför jag var rädd för det. Hon tyckte att jag hade varit den trevligaste killen i klassen.
Varför fick jag inte veta det då
😉

Hur var det att träffa vår klassföreståndare GB igen då?
Det faktum att han skulle komma var antagligen den enskilda faktor, tillsammans med NH, som betydde mest i mitt beslut att komma på träffen.
Väl på plats så kändes det som om det var så många som hade större känslomässiga behov av att träffa honom än vad jag själv hade. Dessutom fanns det inte rum för något egentligt samtal, bara snabba repliker så jag höll mig med flit utanför det turbulenta centrum GB utgjorde under kvällen.
Men jag hoppas på att det någon gång skall finnas chans att träffa honom igen.
Jag är uppriktigt nyfiken på vad han gör idag och även på hur han ser på den tid som en gång var 1980-1983.

Sammanfattning

Jag skulle absolut inte vilja ha det ogjort. Det var rätt kul att träffa de som kom på träffen och det var synd att de som inte kom inte kom. Speciellt MH hade jag velat träffa igen, men nu blev det inte så.

De senaste åren har jag fått en släng av sentimentalitet. Jag har haft ett behov av att ”kartlägga” den Roland som fanns en gång i tiden.
Sedan jag gift mig och blivit far så har jag förändrats så mycket att jag inte längre riktigt vet vem jag var tidigare.
Framför allt är det så mycket som har hänt i mitt liv som för min egen del skulle behövas en gång för alla avskrivas och läggas till handlingarna. För den riktning jag har haft har väl inte varit den rätta alla gånger, minst sagt.

Den här träffen kom i en period av mitt liv när jag har börjat blicka tillbaka på den tiden och till och med börjat lyssna på den musiken jag lyssnade på då.
Hela 1980-talet har varit betydelsefullt för vem jag är idag och detta var ett sätt att få några svar på vem jag är.

Har jag fått några svar då?
Jag vet inte.
Jag är inte längre säker på att det finns den typen av svar att få.
Man är en produkt av så oerhört många sammanflätade och komplexa händelser och situationer att man kanske får acceptera att man är den man är.
Och jag är Roland Casselbrant.
Det är rätt OK.