Etikettarkiv: Gamla stan

Fotografi med Axel

Captain FantasticDen här tisdagen var en fantastiskt bra dag och upplevelse. Jag hämtade upp Axel i Bromma sedan styrde vi kosan mot stan och tog oss ner till Brunos Bildverkstad och köpte några rullar film, laddade ett par gamla kameror över en kopp kaffe på ”café Kaffekoppen”. Där satt vi på café på Stortorget vid Börshuset där jag en gång i tiden faktiskt har jobbat under tiden som den varma miljön inne på kaféet immade objektiven igen och kondenserade så att det nästan rann om dem.
Sen var det bara att gå på det!

Vi traskade omkring i duggregnet och kylan och gav oss inte innan vi skjutit av en rulle var, vilket tog närmare två timmar. Sedan tillbaka till Brunos Bildverkstad och lämna in filmerna för framkallning och kopiering. Jag ville att Axel skulle få se resultatet så snabbt som möjligt. En timmes framkallning och kopiering, så jag och Axel värme oss med ytterligare en kaffe, nu på ”Café Gråmunken” där vi satt och pratade över en cappuccino och ett wienerbröd.
Med bilderna i hand hukade vi oss för regnet och tog oss till bilen där vi snabbt tittade igenom bilerna. Först våra egna sedan varandras och det som slog mig var att Axel hade ett gott öga för komposition även om det naturligtvis fanns tydliga tecken på att han är ny på bildskapande med kamera. Men minst en av bilderna var så bra att jag vill ha den förstorad och inramad på min vägg. Snyggt jobbat grabben.

Efter vår filmsafari i Gamla Stan så gick vi på bio och såg den underbart underhållande och friskt ovanliga filmen Captain Fantastic på gamla anrika Victoria på Götgatan. En fin filmupplevelse som avslutning på en bra dag. Skönt att umgås med Axel igen. Ser fram emot nästa gång.

Axels fantastiska fotokonst

Elfte september 2001

Den här dagen för femton år sedan minns jag fortfarande väl eftersom den påverkade inte bara världsläget i grunden utan mycket påtagligt min vardag och arbetssituation. I september 2001 arbetade jag på OM/Stockholmsbörsen och framåt eftermiddagen så satt jag på min arbetsgrupps kontor och försökte kolla av nyhetern på nätet. Att komma in på någon av de stora tidningarnas hemsidor var i stort sett omöjligt. Aftonbladet var den enda nyhetssajten som klarade trycket lite längre än de övriga. Efter att ha stått och tuggat en lång stund så kommer en arkivbild på en liten Cessna upp och texten låter berätta att det enligt obekräftade rykten har flugit in ett sportplan i World Trade Center.
Nytt försök att komma in på någon av de andra nyhetssajterna utan resultat och jag och min chef bestämmer oss för att ta oss ner till matsalen där vi hade TV-skärmar hängande. Det fanns en viss beredskap för olika krisscenarion i oss redan efter den kommunistiska attacken mot civilsamhället i Göteborg tidigare under året men det som skulle möta oss på TV-skärmarna var vi inte redo för. Vi kommer ner till matsalen och är inte först. Flera personer har sökt sig dit och under hela tiden vi står där så söker sig fler och fler framför skärmarna. Rykten går. Diskussioner om vad som kan ha hänt. De flesta är eniga om att det är en olycka av något slag.
Då kommer den.
Den andra attacken. Det andra planet.

Nu är det längre ingen tvekan. USA är utsatta för en terrorattack. Vi är en möjlig måltavla i Sverige så nu måste vi börja jobba. Inne hos optionsmäklarna råder full aktivitet. Det är högljutt, alla TV-skärmar visar olika nyhetskanaler, Bloomberg och CNN överallt och de flesta mäklare står upp, många med en telefon i varje öra men ingen, ingen, pratar optioner. Rykten börjar florera och galna efterföljare i kölvattnet av händelserna i New York börjar bombhota både det ena och det andra. Mäklare som ropar ut den senast inkomna informationen, var och en måste förhålla sig till vad som är fakta och rykten. Inom några minuter är två börser i Europa bombhotade och rykten om fler saknade flygplan i USA. Ingen vet hur man skall förhålla sig. Alla måste börja koncentrera sig på sina uppgifter och min uppfigt, mitt ansvar, är OM och Stockholmsbörsens reservarbetsplatser.
På den här tiden låg OM/StockholmsbörsenNorrlandsgatan mitt i ett finanstätt område i Stockholms innerstad. Våra reservarbetsplatser var dock belägna i Börshuset i Gamla Stan. Tanken var att om någoting hände eller om vi blev utsatta för någon sorts hot så skulle vi kunna dela upp personal på de olika enheterna och de fick ta sig till Börshuset på olika sätt. Vissa skulle promenera, andra åka buss, tunnelbana, cykla och ta taxi. Allt för att minska risken för att man skulle förlora all personal i ett svep så att säga. Lösningen var dock något av ett feltänk från början eftersom gemene man inte hade någon aning om att Stockholmsbörsen låg på Norrlandsgatan, de flesta associerade alltjämnt Stockholmsbörsen med Börshuset och det var väl också helt rimligt. Det var också det faktum som min chef tog fasta på när han beslutade att jag var den i arbetsgruppen som skulle ansvara för backup-miljön.
-Om någon attackerar oss så är det Börshuset som bombas först! Därför passar det bra att du är på plats där Roland!
Vi älskade inte varandra min chef och jag. Det var aldrig tydligare än nu.

Stockholms börshus

I Börshuset var situationen katastrofal som bäst. De olika arbetsgrupperna bar eget ansvar att beställa uppdateringar av programvaror och eventuella hårdvaruuppdateringar av oss, XAS (eXchange Application Support), och sedan skulle vi tillgodose dessa önskemål. Sanningen var att ingen riktigt brydde sig. Min inventering gav för handen att ingen skulle kunna utföra någon som helst börshandel och vissa, bland annat vår nätverksgrupp, hade inte ens datorer med närverksanslutning.
Jag fortsatte mödosamt min inventering av hård- och mjukvara på samtliga arbetsstationer i Börshuset och när jag klockan tjugotvå på kvällen kallades tillbaka till Norrlandsgatan för en genomgång av läget i den teknisk krisgrupp som nu hade satts samman. Det var inte helt muntert att behöva svara,
-Ingen!”,
på frågan om hur många arbetsstationer som kunde vara igång och redo för tjänst till den kommande morgonen. De näsrmaste tre dygnen tillbringade jag det mesta av min vakna tid i Börshuset. Idag har OM blivit OMX som har blivit Nasdac OMX som har flyttat till Värtahamnen och deras lärdom av händelserna elfte september får mig att tro att deras befintliga arbetsmiljö säkerligen både drifttestas dagligen och är bombsäker.

Per Han på Stampen

Gitarr och stärk När Per Han hade release-spelning för sitt senaste album Mellan dig och mig så jobbade jag och kunde inte komma loss. Det sved lite att inte få höra de nya låtarna live och när jag sedan fick Magnus att lyssna på Pers musik så kände även han ett sug efter att få höra Per live. Efter en längre väntan och inga signaler från Per att något var på gång så flaggade Per plötsligt på för ett gig 18 februari på Stampen av alla ställen. Stampen hade jag nog inte satt min fot på sedan 1991. Det var ju ett tag sedan minst sagt. På den tiden så hängde jag och Mange mest hela tiden och plötsligt hade någon kusin till honom flyttat till storstaden och fått jobb som servitris på Stampen. Så med en möjlighet att slippa betala inträde så hängde vi under en period relativt frekvent på Stampen och lyssnade på mediokra jazz-band, bl.a. så hade vi det ytterst tveksamma nöjet att lyssna på John Pohlman och hans band men det var så dålig fantasi bland de där banden som spelade i källarvåningen att efter en veckas häng på Stampen så kunde man ropa Ace in the hole unisont med bandet när de presenterade låt nummer fyra på deras spellista!

Nu skulle vi alltså få nöjet att se och höra Per Han med band live med de nya låtarna. Det var kul att få med Magnus och Titti också. Det visade sig att Titti musicerat ihop med Pers trombonist, det är en liten värld. Vi var tidiga på plats och satt och ljög ikapp som bäst när soundcheck påbörjades. Instrument för instrument gicks igenom. Medhörningar kontrollerades och justerades, men jag blev mer och mer förbryllad över att ljudteknikern inte verkade vilja göra något åt sångljudet. Per hördes knappt och jag satt två meter från scenkanten!

Till sist när det verkade närma sig avrundning på soundcheck så kände jag att jag bara var tvungen att gå fram och påpeka för ljudteknikern att sången inte hördes ut. Jag vet att det är ungefär det värsta en ljudtekniker kan tänka sig att någon lam stackare har åsikter om hans jobb men det här var katastrof-läge!

När jag påpekade problemet vände sig ljudteknikern om och snäste irriterat, som väntat iofs., ”-Sångljudet tar vi sen!”. Visst men nu hade jag i alla fall gjort honom uppmärksam på problemet. Även om han inte vill lyssna på den lame stackarens råd så borde han ju ta det med sig i det fortsatta ljudrattandet.

Per Han med band

EFter soundcheck så var den en cirka förtiofem minuter till bandet skulle sparka igång så jag, Magnus och Titti begav oss iväg för en fika och matbit. Väl tillbaka på plats så hade bandet precis börjat spela. Nu hamnade vi längre bak i lokalen men det var fortfarande samma problem. Pers sång hördes inte. Knappt alls. Med tanke på att hans musik bygger mycket på Pers sång och texter så sved det i kroppen. Fullspäckat med folk som är där för att se honom och så kan han inte göra sin musik rättvisa. Han hörde antagligen utmärkt själv i medhörningen men ut i lokalen…inte mycket.
De första två låtarna stod ljudteknikern och hängde över mixerbordet men varje gång han gick ut i lokalen så var det inder ett solo, en instrumental bit. Han verkade nöjd med sitt verk. Lagom lågåannad och en underläpp hängande som på en död mört så hörde han inte att sången, det viktigaste av allt, totalt dränktes av instrumenten som låg minst 20 dB över sången. Efter två låtar försvann han? Oerhört irriterande och plågsamt. Man ville ju att Per skulle få ett kanongig.

När Per gick av för paus efter första set så gick jag fram och meddelade läget. Jag vet inte om de fick något korrigerat för jag klarade inte att vara kvar och se den där odugliga ljudteknikern förstöra mer av spelningen.

Magnus & Titti

Tony Jazbinsek

♠ Tony och jag träffades första gången när vi gick i sjätte klass. Tonys ankomst till klassen är en av få händelser som har levt kvar i minnet genom åren
Vi skulle få en ny klasskamrat och vår lärare, Lars Hansson, skulle gå upp till rektorsexpeditionen och träffa denna nya elev och hans far.
Jag och mina bänkgrannar Jerry och Anders kunde naturligtvis inte sitta stilla när vår lärare lämnade klassrummet, vi var alldeles för nyfikna för att kunna låta detta tillfälle för avbrott i skoldagen vara.
Vi sprang upp till rektorsexpeditionen för att se om vi kunde spana in denna nya spännande elev som skulle börja i vår klass.

När vi kom upp till rektorsexpeditionen kunde vi genom glasdörrarna se Tony.
Vi blev mest chockade tror jag.
Tony var då mer än huvudet längre än någon av oss och dessutom var han betydligt mer välväxt än oss.
För oss framstod Tony som betydligt äldre än oss.

Uppspelta till tusen rusade vi illbaka till klassrummet och berättade upphetsat för bänkgrannarna i vår grupp, Lotta och Ninni, att han ”är minst 17 år”
Han är ”hur stor som helst”…och andra överdrifter som vi tyckte var sanningen då.

När vår lärare och tillika klassföreståndare kom tillbaka från rektorsexpeditionen hade vi snackat gruppen samman och vi var helt övertygade om att det skulle vara taktiskt riktigt att få Tony på vår sida direkt. Så vi bönade och bad till vår lärare att vi skulle få Tony i vår grupp, vilket vi var övertygade om skulle stärka vår position i klassen ytterligare.

Om Tony placrades i vår grupp minns jag inte längre.
Men på ett fotografi jag hittade för ett tag sedan som togs på avslutningen av sjätte klass där jag, Jerry och Anders står med armarna om varandra och Lotta och Ninni står strax bredvid. Tony står bredvid oss, en bit ifrån. Men ändå där.

Vi ses igen

♦Det hann gå några år efter det att vi slutade nionde klass och det var dags för en återträff med klassen efter fem år. Det måste alltså ha varit runt 1988 som vi skulle träffas i vår gamla klass på en restaurang i Gamla Stan när Tony hörde av sig igen.
Tony hörde av sig och ville att vi skulle räffas innan vi träffade resten av våra gamla klasskamrater.
Det var starten på nästa fas i vår vänskap.

Tony och jag höll en sporadisk kontakt där vi träffades ungefär vart tredje år och nästan alltid på Tonys initiativ.
Jag levde inte familjeliv under de här åren och det var mycket som hände i livet så vi hade alrig någon tätare kontakt utan det blev som sagt ungefär vart tredje år och försökte rekapitulera våra liv under en kort träff.
Åren gick.

Vuxna män gör saker tillsammans

♣ Någon gång under början av 2003 hörde Tony av sig igen.
Han tyckte att det var dags att träffas igen, det hade hunnit gå rätt lång sedan senaste tillfllet.
Vi träffades på fiket i hörnet Götgatan Folkungagatan och satt och pratade om ganska allvarliga saker och det blev en känsla av att vi borde träffas igen, ganska snart.

Sedan dess har vi haft en regelbunden kontakt och en god vänskap.
Tony är en sån där kamrat som man vet alltid ställer upp om man behöver hjälp.
En viktig och ovanlig kamratskap med andra ord. En sån vänskap man ser till att vårda när man väl funnit den.

Konstnär

Björn SikehagVi tog oss in till Lilla Nygatan 13 på Gudruns Krog där min vän och basistkollega Björn Sikehag hade vernissage.
Björns tavlor var mycket trevliga att se och det märks att Björn kommer från formgivning och arkitektur och inte i första hand konstnärsområdet.
Det var ett hentverk av yppersta klass som Björn ställde ut, bladguld och ett putsande utan dess like gav tavlor som visade klass.

Björns lek med former och ikoner gav en samling tavlor som form- och färgmässigt växte för varje minut på plats.
Det fanns mycket tolkningar att göra och det fanns kollegiala blinkningar till arkutektoniska bekantskaper i vissa av verken.
Mycket intressant och jag hoppas att vi får möjlighet att se mer av Björns konst framöver.

Sofia och konsten