Etikettarkiv: FIttja

Attacken mot Stockholm 2017

För två år sedan så skrev jag några rader om minnet av var jag var och vad jag gjorde natten när Olof Palme skjöts till döds på Sveavägen i Stockholm den där natten för trettiotvå år sedan. Tyvärr så känner jag ett behov att att tänka tillbaka en stund på händelsen på Drottninggatan, en parallellgata till Sveavägen i Stockholm, för ett år sedan när vå åter drabbades av ett terrordåd i Sverige. Vi har haft en lång rad av terroristdåd i Sverige efter andra världskriget, allt från avrättningen av Vladimir Rolović via flygkapningen på Bulltofta till ockupationen av västtyska ambasaden och försöket att kidnappa Anna-Greta Leijon i Operation Leo men det har hänt något sedan dess, någonting har förändrats i samhällets och svenskars syn på terrorism. Europa drabbades av mängder av politiskt motiverade terrordåd under 1960-, 70- och 80-talet och det fanns få om ens några, jag har inte hittat några, diskussioner om hur vi skulle förhålla oss förstående och inte problematisera kring förövaren, gärningsmannen. Förutom de som stod för exakt samma politiska åsikter där man ansåg att man hade rätten att döda andra människor för att få igenom sin idé om det perfekta samhället, alltid med idén om att det bästa för mänskligheten var kommunistisk diktatur. Eller i fallet med Rolović och Bulltofta ex. där resultatet av kommunistisk diktator skapade nationalistiska strider inom Jugoslavien som spreds till andra platser i världen. När man läser magasinsartiklar från tiden för dessa terrordåd i Sverige så är det tydligt att den allmänna hållningen var att detta sätt att med våld och vapen attackera meningsmotståndare såväl som hela samhället för att få sin vilj igenom var fel. Endast några riktigt förvirrade diktaturkramare på yttersta högerkanten tyckte att det var rätt att tvinga sina åsikter på andra med våld och att man kunde ge sig på samhället med våld. Så vad har hänt sedan dess?
Varför är det uppenbarligen så många fler som anser att de som utsätter vårt samhälle för terrordåd skall på olika sätt ursäktas och varför vill de att vi skall ursäkta deras bevekelsegrunder?

En sak som är tydligt är att vi inte längre har ett lika homogent tänkande som under den period då vi utsattes för de politiskt motiverade dåden under 1960- till 1980-talet. I Sverige var den homogena samhällssynen ett tydligt resultat av den politiska propagandan som socialdemokratin hade format samhället efter under en lång period av tid. Att Socialdemokraterna var de som vann kampen om arbetarklassens röster efter kampen mot kommunisterna i arbetarrörelsens tidiga första, andra och kanske även tredje decennium ledde som bekant till att Socialdemokraterna formade vänsterblocket där kommunisterna alltid skulle stödja (S) för att dels blockera möjligheten för en högerblcoksregering men framför allt för att (S) aldrig skulle låta kommunisterna få någon verklig makt i svensk politik.
Detta betydde att en stark statlig propagandamaskin kunde forma ett mycket homogent tänkande och en, för att använda det nuvarande modeordet, värdegrund. Bara de på den absoluta vänsterkanten kunde uttala och känna någon sympati för terrorister i det samhälle va befann oss i då.
Låt mig bara i förbifarten också nämna att det är diverseringen av regerande partier i den svenska riksdagen som ledde till att den statliga propagandan bröts i sin riktining och som möjliggjorde för människor i landet att kunna öppet formulera från den statliga propagandans avvikande tankar och åsikter som har lett fram till dagens styrande politikers desperation att återhomogenisera röstboskapet med hjälp av vad man nu kallar värdegrund. Så den fria tanken och den induveduella friheten kan endast behållas genom att hålla värdegrunden på armlängds avstånd.

Så plötsligt har den homogena känslan av att samhället hotas av terrorister bytts ut mot värdegrundens förvirrade syn på att alla vill allas bästa och misstanke mot att detta är korrekt är i sig ett hot mot samhället. Hotet mot samhälet är inte längre terrordåden i sig utan åsikten att andra kan vilja oss illa är hotet mot samhället. Att terrordåden nu utförs under religiösa förtecken förvirrar också. Nu kan man alltid skydda sig och dämpa sin oror och ångest med att påstå att de religiösa krafter som utför dåden inte representerar den religionen på riktigt utan har missförstått religionen, att de har misstolkat den. Men vänta nu en stund, var inte detta som den yttersta vänstern alltid sa om alla deras politiska terroristrepresentanter också?
Det påstods alltid av diverse kommunister att havererade kommunistiska samhällen alltid var missrepresenterade av människor som misstolkat den riktiga kommunismen. Jag hade ex. en klassföreståndare i högstadiet som sa att Sovjetunionen inte var riktig kommunism utan socialism och därför fel (Varför han då lade ner så otroligt mycket energi på att försvara Sovjetunionens system är fortfarande ett logiskt mysterium). Det är samma fenomen men nu inte begränsat till den yttersta politiska vänstern där man uttalat var emot det demokratiska samhället, nu har människor från alla möjliga olika politiska håll samlats under denna tankefigur. Problemet är dock att man missar så mycket av orsakerna till problemen faktiskt fotfarande är ett sätt att med våld försöka få till ett diktatoriskt system. Religion kan naturligtvis vara lika mycket politik som religion men i ett sekulärt samhälle som vårat måste du vara påläst och intresserad för att kunna se igenom de dimslöjor som olika företrädare för politik och religion med näbbar och klor försöker få oss att tro på.

Så jag satt på en loftgång i Fittja brevid en grill och drack vodka och samtalade med an av Anush vänner när en koll på mobiltelefonen gjorde mig uppmärksam på att något hade hänt. Sociala medier började nu fyllas av bekantas eftersökningar av sina familjemedlemmar och huruvida de var okej. Efter att ha försäkrat mig om min familjs väl och ve så började vi diskutera händelsen i Stockholm, vilken ännu var omgärdad av blandningar av rykten och fakta. Anush och jag ver på besök hos hennes armeniska vänner och som enda svensk i sammanhanget fick jag ta del av deras avstånd och klarhet i relation till händelsen. Att komma från ett kristet land som slagits mot islamistiska krafter sedan islams födelse ger kanske en annan syn på konflikten mellan islam och övriga världen. Hade det varit en tillställning med endast svenskar så är jag säker på att stämningen hade sjunkit rejält men nu var det föga påverkad samling som fortsatte festandet som ingenting hade hänt. Jag fick förklarat för mig av värden att svenskar helt enkelt inte förstår sitt eget bästa och i han och hans armeniska vänners ögon var det fullständigt obegripligt att svenskar vill förstöra sitt samhälle med den inflytt av muslimer som Sverige ägnar sig åt. Han till och med skrattade åt oss och vår dumhet innan ämnet var färdigdiskuterat och festen kunde fortsätta som om inget hade hänt.
Min egen känsla var dock att när vi nu ånyo kommer att överrösas av röster om hur detta var en engångshändelse (i raden av engångshändelser) så kommer vi om vi inte drar i handbromsen snart befinna oss i en verklighet där vi alla känner någon som dött eller skadats i islams namn.

Försenad är jag på väg igen

Man sitter där i sin lätt rostiga gamla Toyota med hål i avgasröret på E18 på väg norrut och till jobbet i Bålsta. Sen med över en och en halv timme och mins en halvtimme kvar att köra. Då dyker de upp. De ansluter från påfarten från Bergshamra, de har väl kommit med båten till Kappelskär, och de ser ut att ha det bättre än jag. De ser ut att njuta av sommaren och att vara på väg. Min trötthet och frustration över att vara sen till jobbet och alltid i brist av tid till vad det än må vara som borde göras gör mig vansinnigt avundsjuk. Sitta där och vråla i en öppen jänkare, bara några mil kvar till en bil-träff och den kalla ölen.

Arbetspassen den senaste veckan flyter ihop med varandra och jag har svårt att skilja dag från dag. I förmiddags på väg he, från Bålsta funderade jag på att återupprätta den gamla management- & framgångsbokmarknaden med att skriva en ok med titeln Arbetet – Din livsstil med underrubriken Så blir även du en framgångsrik arbetsnarkoman. Nu när jag firat ett år som vanlig heltidsknegare känns det ju lite som en paradox att jag är upptagnare än någonsin men jag har svårt att faktiskt hinna få något gjort.
Jag skulle ta mig tusan ta och skriva den där självhjälpshandboken ändå! Jag menar, min syn på arbete, moral och flit skiljer sig ju från hela min samtid så man skulle ju antagligen kunna generera någon lättkränkt litteraturkritiker ett ulcus perforare. Det vore ett kul projekt. Arbetsfilosofi. Nåväl, de lediga timmar jag har haft den senaste veckan har jag ägnat åt att tvätt upp tvätthögen och att hjälpa Anush med flytten till södra sidan av stan. Packa upp kläder och skor. Nu är jag hemma en stund, och hänger ånyo tvätt eftersom min tvätthög växer fortare än jag hinner tänka.

Åter till den där bilen, den där cabrioleten med finsk flagga i aktern och glada människor i durken. Just nu skulle jag vilja ha den där känslan igen. Känslan av att vara på väg. Den där känslan av att vara on the road och känslan av frihet.

Sko

Finska raggare

Helg igen – körsång på schemat

Canon EFI veckan fick jag ett samtal från Jens ”LeStrange” Persson i Hässleholm angående en vän till honom i Halmstad som behövde lite handräckning. Det visade vara en kille, Niklas, som jag tydligen träffade i England 2009 när jag och Janne körde hundkoja till Longbridge utanför Birmingham. Det var på IMM (International Mini Meeting).

Nu behövde han hjälp att plocka upp ett par kameror i Fittja och naturligtvis så erbjöd jag mig att hjälpa till.
Eftersom det var Jens som ringde så var det naturligtvis inga problem. Jens har jag lärt känna genom PrataBas.se och där har det ju utvecklats en kultur av att hjälpa varandra med transporter och upphämtning och avlämning så när man träffar folk som behöver hjälp utanför den kretsen så blir folk alltid förvånade över välviljan som erbjuds.

Det var kul att plocka upp grejerna och kamerorna verkade vara i bra skick, byggda som stridsvagnar, Gamla Canon AE och EF verkar vara rejäla grejer minst sagt och det hade ju varit jättekul om man hade haft tillgång till ett gammalt Canon-objektiv så man hade kunnat skjuta en rulle på kul.

Domkyrkan

I dag sjöng Erika och Sofia med kören i S:t Eriks katolska domkyrka.
Jag följde med Elsa och Karin till kyrkan för att höra dem och sedan avrundades det hela med dans och sång för alla ungarna i kören. Både Erika och Sofia såg till att roa sig med sina vänner. Sofia såg verkligen till att få den uppmärksamhet hon ville ha.

Efter hemkomst från kyrkan så stack Sofia iväg till sin kompis Emma och hon tog med sig Karin dit också. Då passade jag och Elsa på att ta en promenad runt Eneby. Det var skönt och det var precis lagom kallt så att det bet lite lagom i kinderna.

Vinterpromenad

Vinterpromenad