Etikettarkiv: filosofi

You get so alone at times that it just makes sense

Charles Bukowski - You get so alone at times that it just makes senseNär jag upptäckte Chales Bukowski så var det i roman- och novellform, att han skrev poesi trodde jag först bara var en grej som han hade gett sitt alter ego Henry Chinaski och det gick några år innan jag kom i kontakt med Bukowsis poesi. Bukowski har en tematik som går igen i allt han gör. Han är skränig, oborstad, drucken och vill ha sina kvinnor. Allt detta fungerar bra i hans raka snabba stil som inte så lite är inspirerad av Beat-generationen men saknar egentligen den existensialistiska filosofi som Beat-generationen präglades av. Visserligen an man tolka en hel del av Bukowskis skrivande som existensialistiskt men han saknar varje eftertanke, slutsats eller djupare resonerande. Det är inte hans sak att skriva läsaren på näsan men man kan inte säga annat än att han speglar läsaren sin existensiella likgiltighet så skickligt att läsaren definitivt kommer att filosofera i existensiela termer.

Hur är bukowski som poet då?
Det är en kluven känsla jag har för Charles Bukowski som poet. Det finns visst gulkorn att hitta i den här volymen, utgiven på Black Sparrow Press, men det mesta är ganska tråkigt, repetativt och förutsägbart och det ger mig inte tillnärmelsevis lika mycket tillfredställelse som romanerna och novellerna. Jag kan utan vidare tänka mig att jag skulle uppskatta fler av dikterna om jag fick dem serverade en och en i något magasin men samlade i bokform så blir det lite för enahanda. Även om jag gillar att läsa Bukowski i romanform så får jag nog säga att hans poesi inte riktigt räcker ända fram, hans raka dysantropiska skildringar skall ha utrymme att berättas.

oh yes

I’ve been so
down in the mouth
lately
that sometimes when I
bend over to
lace my shoes
there are
three
tongues.

På spaning efter Spinoza – Glädje, sorg och den kännande hjärnan

På spaning efter Spinoza - Glädje, sorg och den kännande hjärnan, António R. DamásioDen här boken köpre jag när den var var direkt ur tryckpressen år 2003 men det smärtar mig att erkänna att den sedan hamnade oläst i bokhyllan till dags dato. Det var först när jag satte lite press på mig själv med min lista över sju skamböcker som jag nu äntligen har läst den här volymen. På spaning efter Spinoza – Glädje, sorg och den kännande hjärnan skriven av António R. Damásio, forskare inom neurologi på Brain and Creativity InstituteUniversity of Southern California och blir en utmärkt ciceron genom mötet mellan Baruch Spinozas 1600-talsfilosofi och modern neurologi och hjärnforskning. Spinozas Etiken bevisad på geometriskt vis som totalförbjöds i hela Europa presenterar hans centrala idé om att materia och ande var en enda substans och detta plockar Damásio upp och visar med de moderna forskningens rön hur detta är ett relevant idégods ännu idag. Damásios resonemang om emotionernas relation till känslor är intressant och facinerande även om neurologivetenskapen kan bli tungrodd mellan varven, några av kapitlerna kräver hög läsarnärvaro, men det är läsvärt och tänkvärt. Boken avslutas med en biografi över Spinoza som sätter Spinoza i sin samtida kontext. Den här delen väcker mitt intresse för den dåtida europeiska situationen och speciellt de religiösa friktionerna och direkta betydelse för den politiska situationen. Jag blir nyfiken på att läsa mer av Damásio och framför allt så vill jag ju läsa Spinozas Etiken bevisad på geometriskt vis och eventuella biografier över denna mycket specielle man.

Livslustens paraplegi

I en vägg av trötthet öppnas en dörr av en kvinna med energi. Den egna har hon rationalliserat bort men det finns en lånad energi som hon kan låna ut mot löfte om ränta på kapitalet. Som ståendes vid stupets kant väntande på en räddande ängel finns ingen tvekan ingen matematik om konsekvens bara en önskan att få komma in på spåret igen, att inte vara en av de urspårade, och få köra slut på ytterligare lånad tid och lånad energi.

Var kan man vila sina ben och få ett glas kallt och en hängmatta att somna i?

Nu är dagarna till förtvivlan lika och vecka staplas på vecka utan att någon egentlig och meningsfull skillnad kan noteras. Det måste finnas ett slut på händelselösheten och det måste finnas olika början och slut på de händelser som formar ens liv. Likriktningen pacifiserar och tråkar ut. Ingenstans finns något livsuppehållande projekt att skåda. Nu måste energin som lånas in gå till andra utgifter än att hålla näsan över ytan. Nu måste Nornornas garn bedömas och mätas. Sommarsolen måste ge vitamin och vinden blåsa bort vinterhalvårets opiumdvala. Ge mig styrka nu.

Ge mig skratt och ork. Ge mig passion och fokus.
Nu!