Etikettarkiv: Europa

Kisumu CBD

Kenya - HarambeeKisumu CBD en onsdagseftermiddag. Det är en myllrande liten stad med mycket rörelse. Massor av 125:or som susar fram och tillbaka, de flesta är en form av taxi. Du hoppar upp bakpå och åker med. Framför butikerna sitter garuförsäljarna, med förhållandevis vettiga varor jämfört med skräpet på Drottningatan, om de fortfarande finns kvar där? Här kan du p gatan få tag i adaptrar till dina elprylar, högtalarkablar, biblar, skor, livremmar, hänglås, verktyg och all möjligt annat ganska bra att ha saker. Boklådorna här är inte som i Europa. Här går man in i en boklåda och kan endast få studentlitteratur och kartböcker. Skall man hitta skönlitteratur eller annt här så är man hänvisad till de större livsmedelskedjornas bokavdelningar. Så i jakt på en god bok om Kenya och kanske lite historieperspektiv om Kenya så drog vi ner på Tusky’s för att se vad vi kunde hitta. Det var blekt. Bra utbud av hemmafru-porr, bibliska berättelser för barn och lite biografier på det. Det kändes ganska knastertorrt att hitta tre titlar om afrikansk historia gällande Livingstone och Stanley, även om man kanske bör ge sig i kast med dem också en vacker dag. Kammade noll då jag inte ville bjuda på symbolvärdet att att hasa runt på gatorna med en Margaret Thatcher-biografi under armen. Så det fick bli lite mer gatupuls istället.

Kisumu CBD, down down

Steel Cents & 2 Franc

En slant med en transatlantisk historia i två världsdelar och två länder. Under andra världskriget så var naturligtvis umbärandena stora, som i alla krig. I Belgien har ockupationsmakten Tyskland infört skatt för ockupationens omkostnader och människorna i Europa får ransonera på allt då allt material som finns behövs för det fortsatta krigsmaskineriet. På andra sidan Atlanten är det svårt att få metallerna att räcka till till alla som behöver dem, så även inkluderat mynttillverkningen och därför måste man göra förändringar i sina materialval. Koppar behövdes inom krigsindustrin så i USA fattade man beslutet att prägla sina encentsmynt, Lincoln Wheat Pennies i stål istället. Det ockuperade Belgien behövde hjälp utifrån att få ut mynt på marknaden och efter att ha beslutat att inte fortsätta prägla sina Wheat Pennies i stål längre så fanns det ett lager på 25 miljoner myntämnen som kunde användas till att prägla mynt åt belgarna istället. Så man präglade belgiska 2 Franc 1944 mynt på samma mynt ämne som man hade använt till de amerikanska encentarna 1943. För den som vill samla den här serien så finns det tre encentare att hitta. Philadelphia Mint, Denver Mint och San Fransisco Mint var de ställen där man präglade mynten och tillverkarens märke, S för San Fransisco, D för Denver finns präglat under årtalet. Mynt präglade i Philadelphia har ingen märkning. Det var dessutom Philadelpha Mint som präglade de belgiska 2 Franc mynten. De ytterst ovanliga och därmed också otroligt värdefulla mynten i den här serien är det dubbelpräglade D som finns på vissa mynt från Denver Mint. Mynt från San Fransisco Mint som har ett inverterat S samt en Jefferson Nickel femcentare 1943 präglad på detta myntämne av misstag. En Jefferson Nickel har en diameter på 21,21 mm och präglat på myntämnet för Lincoln Wheat Pennies som håller 19 mm så uppstår lite skevheter och jag vet inte hur vanligt myntet kan vara, jag har bara hittat det i en auktionskatalog. Att hitta avvikelserna kräver en plånbok av hästhandlarmått men de tre olika präglingarna av 1943 Lincoln Wheat Pennies och en 1944 2 Franc från Belgien är en trevlig liten serie med modern historia.

Två Steel Cent 1943 och en 2 Franc 1944 på en näve silvermynt

Elfte september 2001

Den här dagen för femton år sedan minns jag fortfarande väl eftersom den påverkade inte bara världsläget i grunden utan mycket påtagligt min vardag och arbetssituation. I september 2001 arbetade jag på OM/Stockholmsbörsen och framåt eftermiddagen så satt jag på min arbetsgrupps kontor och försökte kolla av nyhetern på nätet. Att komma in på någon av de stora tidningarnas hemsidor var i stort sett omöjligt. Aftonbladet var den enda nyhetssajten som klarade trycket lite längre än de övriga. Efter att ha stått och tuggat en lång stund så kommer en arkivbild på en liten Cessna upp och texten låter berätta att det enligt obekräftade rykten har flugit in ett sportplan i World Trade Center.
Nytt försök att komma in på någon av de andra nyhetssajterna utan resultat och jag och min chef bestämmer oss för att ta oss ner till matsalen där vi hade TV-skärmar hängande. Det fanns en viss beredskap för olika krisscenarion i oss redan efter den kommunistiska attacken mot civilsamhället i Göteborg tidigare under året men det som skulle möta oss på TV-skärmarna var vi inte redo för. Vi kommer ner till matsalen och är inte först. Flera personer har sökt sig dit och under hela tiden vi står där så söker sig fler och fler framför skärmarna. Rykten går. Diskussioner om vad som kan ha hänt. De flesta är eniga om att det är en olycka av något slag.
Då kommer den.
Den andra attacken. Det andra planet.

Nu är det längre ingen tvekan. USA är utsatta för en terrorattack. Vi är en möjlig måltavla i Sverige så nu måste vi börja jobba. Inne hos optionsmäklarna råder full aktivitet. Det är högljutt, alla TV-skärmar visar olika nyhetskanaler, Bloomberg och CNN överallt och de flesta mäklare står upp, många med en telefon i varje öra men ingen, ingen, pratar optioner. Rykten börjar florera och galna efterföljare i kölvattnet av händelserna i New York börjar bombhota både det ena och det andra. Mäklare som ropar ut den senast inkomna informationen, var och en måste förhålla sig till vad som är fakta och rykten. Inom några minuter är två börser i Europa bombhotade och rykten om fler saknade flygplan i USA. Ingen vet hur man skall förhålla sig. Alla måste börja koncentrera sig på sina uppgifter och min uppfigt, mitt ansvar, är OM och Stockholmsbörsens reservarbetsplatser.
På den här tiden låg OM/StockholmsbörsenNorrlandsgatan mitt i ett finanstätt område i Stockholms innerstad. Våra reservarbetsplatser var dock belägna i Börshuset i Gamla Stan. Tanken var att om någoting hände eller om vi blev utsatta för någon sorts hot så skulle vi kunna dela upp personal på de olika enheterna och de fick ta sig till Börshuset på olika sätt. Vissa skulle promenera, andra åka buss, tunnelbana, cykla och ta taxi. Allt för att minska risken för att man skulle förlora all personal i ett svep så att säga. Lösningen var dock något av ett feltänk från början eftersom gemene man inte hade någon aning om att Stockholmsbörsen låg på Norrlandsgatan, de flesta associerade alltjämnt Stockholmsbörsen med Börshuset och det var väl också helt rimligt. Det var också det faktum som min chef tog fasta på när han beslutade att jag var den i arbetsgruppen som skulle ansvara för backup-miljön.
-Om någon attackerar oss så är det Börshuset som bombas först! Därför passar det bra att du är på plats där Roland!
Vi älskade inte varandra min chef och jag. Det var aldrig tydligare än nu.

Stockholms börshus

I Börshuset var situationen katastrofal som bäst. De olika arbetsgrupperna bar eget ansvar att beställa uppdateringar av programvaror och eventuella hårdvaruuppdateringar av oss, XAS (eXchange Application Support), och sedan skulle vi tillgodose dessa önskemål. Sanningen var att ingen riktigt brydde sig. Min inventering gav för handen att ingen skulle kunna utföra någon som helst börshandel och vissa, bland annat vår nätverksgrupp, hade inte ens datorer med närverksanslutning.
Jag fortsatte mödosamt min inventering av hård- och mjukvara på samtliga arbetsstationer i Börshuset och när jag klockan tjugotvå på kvällen kallades tillbaka till Norrlandsgatan för en genomgång av läget i den teknisk krisgrupp som nu hade satts samman. Det var inte helt muntert att behöva svara,
-Ingen!”,
på frågan om hur många arbetsstationer som kunde vara igång och redo för tjänst till den kommande morgonen. De näsrmaste tre dygnen tillbringade jag det mesta av min vakna tid i Börshuset. Idag har OM blivit OMX som har blivit Nasdac OMX som har flyttat till Värtahamnen och deras lärdom av händelserna elfte september får mig att tro att deras befintliga arbetsmiljö säkerligen både drifttestas dagligen och är bombsäker.

Speedway i Hallstavik

Jag har så i stort sett så länge jag kan minnas varit attraherad av motorsport men jag tror knappt att jag har sett någon motorsport live trots det. Det har nog blivit så att jag har hanterat mer motorcyklar och bilar än vad jag har sett det köras av andra, bättre förare. När jag och Niklas Johansson kom ner på plats i Holzminden så delade vi motor-historier i ett tempo som skulle ha fått den starkaste nerv att dallra. Vi ägde lokalen den kvällen. Det var fantastiska historier som berättades och vi var båda galna, glada och ärliga.

Flattrack/Dirttrack i USA och Speedway, more or less in the rest of the world, har samma ursprung men har tagit sig olika former. Nu kör vi rundbana, och inget annat än rundbana i Europa och Australien. I USA så är Dirt Track the BIG DEAL. Mitt första Speedway-minne är att jag ligger på golvet under vardagsrumsbordet och ser Anders Michaneck bli världsmästare. Det är med stor sannolikhet ett felaktigt minne då han blev världsmästare 1974, om det är sant är det mitt andra minne från Norsborg.

Fullt sprut

Nu hade jag inget annat för mig och jag håller på att trappa ner min arbetsbörda till att jobba heltid. Det kommer attt ta ett tag då jag är van att ligga runt 160-170% arbetstid per månad sedan flera år nu.
Jag kom på mig själv med att reagera enligt det inlärda mönstret sedan länge att om jag nu blir tillsvidareanställd från 1 oktober så kommer jag ha cirka 2 veckor betald semester att ta ut nästa år. Min första tanke var hur jag skulle kunna jobba då och ha dubbel lön. Lite skadad fortfarande. Lite stressad! På väg att lära om.

Nu körde jag norrut till Hallstavik, som jag bara har besökt en gång tidigare, då som säljare och då även på en tävlingsdag. Ljudet från Speedway-banan och resultatet därav, dåligt med folk hemma, gjorde att det blev en lång dag i Hallstavik den gången. Nu kom jag dit mer än en timme tillgodo. Det var verkligen en trevlg upplevelse. Motor-vrål och metanoldoft

En hamburgare i kiosken och ett program för kvällen, sedan var det bara att vänta in start.
Det var bra.
Det var riktigt bra!
Smattrande/vrålande motorer och doften av bränsle och uppsprätt grus i håret. Underbart.

Hur som helst så lyckades Rospiggarna utnyttja sin hemmaplan och slå Indianerna från Kumla. Resolut och aldrig hotat skulle jag vilja påstå.

Startfållan

Rospiggsledning

Sista böj

Antonio Lindbäck

Jason Doyle

1994 Abisko – Narvik

:: Planen var enkel. Vi skulle gå från Abisko till Narvik.
Inga frågetecken. Vi skulle gå över fjället i slutet av sommaren innan snön kom, svårare än så behöver man ju inte göra det för sig.
Mange och jag hade pratat om det länge och jag hade haft en längtan att återvända till Abisko i flera år.

Några krav ställde vi på upplevelsen också, skulle vi nu slita med packning på våra ryggar i en vecka ungefär på fjället så skulle vi i alla fall inte bara äta tråkig frystorkad risotto.
Vår plan var att ta med sådant som vi gillade men ändå inte krävde att vi fick med oss ett helt kök också. Lättlagat men med smak var tanken.
Så i min ryggsäck packades gåsleverpate, pressad skinka och till och med färskpotatis!
Min ryggsäck var naturligtvis rejält mycket tyngre än vad som är brukligt men det skulle ju betala sig i underbara måltider på fjället.

Efter ett knappt dygn (23 timmar tåg) så kom vi fram till ett Abisko som inte alls var sig likt sedan 1987 då jag var här på fjällflygningar under min militärtjänstgöring på AF1.
Nu var det ett helt annat fjällhotell som hade rests upp där jag några år tidigare hade suttit på nätterna i ett dubbelrum och lyssnat på Phil Lynotts ”Solo in Soho” med Johan Kitti.
Nåväl, vi bestämde oss för att äta en lapplänsk meny i restaurangen och sedan vägde vi våra packningar innan vi gjorde oss klara för fjället.

Min ryggsäck vägde 23 kg och Manges packning vägde in på 17 kg.
Det var ju betydligt mer än vad folk rekommenderade. De vi träffade som hade mångårig erfarenhet av fjällvandring påstod att 13 kg ungefär var lagom för dagsturer. Vi räknade med att vara ute på fjället i ungefär en vecka.

Äventyraren

Hård öppning

:: Vi startade med en rejäl stigning, runt 700 meter på 1000 meter. Vi tog vägen mer eller mindre rakt under skidliften.
Den kraftiga stigningen krävde precis alla krafter jag kunde uppbringa och mjölksyran i benen pumpades ut och stumnade lårmusklerna så att det kändes som om man stod still och blodsmaken i munnen kom ganska omgående. Men upp kom vi.
Vi stod och hämtade oss en stund innan vi skulle fortsätta och duggregnet hade börjat så smått.
När jag skall ta min regn-/vindjacka så upptäcker jag att jag har tappat den på väg upp för branten.
Någonstans i backen ligger den.

Jag hade rullat ihop jackan och lagt den mellan liggunderlag och sovsäck på toppen av min packning. Men jag hade inte fäst den på något sätt.
Mange undrade om vi skulle gå tillbaka och försöka hitta den.
Aldrig tyckte jag då. Jag kunde absolut inte tänka mig att göra om stigningen igen.

Min nu försvunna jacka vad det enda plagget som jag hade med som inte var ett bomullsplagg, för det skulle ju inte komma någon snö eller något regn. Det var ju för tidigt på året för det enligt Mange som gick för ”norrlandsexpert”.

När vi kom upp mellan Njulla och Slåttatjåkka var det en behaglig vandring ner till den kåta där vi skulle göra första övernattningen.
Vi ville ha en relativt kort första sträcka och vi tänkte att vi kunde ”fuska” lite och sova i en kåta i stället för att slå upp tältet, även om det var att nagga på utmaningen och äventyret en smula.

Gåsleverpaté blev en trevlig avrundning av vår första dag på fjället.

Abisko första dagen

En lugnare start

:: Efter en skön uppfriskande god natts sömn så vaknade vi till en frisk dag med regnet hängande i luften men svalt och lagom tempererat för fjällvandring.
Redan efter ett par kilometer kom vi fram till en porlande fjällbäck som vi skulle korsa. Det var ett antal meter och latmasken i mig sa att det antagligen inte var värt besväret att ta av sig skor och strumpor och rulla upp byxbenen.
Så jag klev på i skorna, eftersom jag hade impregnerat dem innan avfärd tänkte jag att de inte skulle hinna börja läcka in vatten innan jag var över på andra sidan bäcken.
Så fel man kan ha!

Resten av dagsetappen fick genomlevas med genomblöta skor.
Att jag kunde byta strumpor senare vid ett stopp i Kåppatjåkka gjorde faktiskt liten skillnad när väl skorna hade blivit genomblöta.

Efter några timmars duggregnande så hade vi kommit upp på försvarliga höjder.

Sista bilderna vi kunde ta på etapp två var precis innan vi gick över på snöklädda berg.
Snart började snökaoset och vilket kaos det var!

Det friskar på

:: Det piskade snö i våra ansikten och plötsligt var sikten bara ett par tre meter.
När allt blir vitt omkring en så blir det inte helt enkelt att orientera sig och när vindstyrkan hela tiden tilltog så att vi för att kunna gå var tvugna att låta skärmarna på kepsarna ta vinden och hela tiden titta rakt ner i backen så var kompassen räddningen.

Det blåste för mycket för att ta upp kartan och mängden snö hade snabbt gjort kartan oläsbar så jag fick lita på att jag kunde läsa kompass tillräckligt för att ta mig fram åt rätt håll.
Vårat mål för dagen var att ta oss fram till Låktatjåkka Stugan, slå upp tältet i närheten och sedan göra kväll men nu var jag inte alls säker på att vi skulle hitta till stugan.
Vädret gjorde det svårt att kommunicera och Mange och jag tog bara korta samtal när det så krävdes för att komma vidare och att stanna och starta upp ett stormkök kom inte på fråga, så Mange såg till att med jämna mellanrum portionera ut bitar av en chokladkaka för att se till att vi fick i oss socker att förbränna.

När mörkret föll och mina bomullskläder hade blivit helt genomblöta var det svårt att fokusera på uppgiften, men vi bet ihop och under tystnad gick vi meter efter meter i snöstormen.
Plötsligt stod den där framför oss, Låktatjåkka Stugan!
Lättnaden var enorm när jag insåg att min kompass hade klarat biffen åt oss.

Utmattningen

:: Snabbt fick jag dock nya saker att oroa mig för. Mange var inte resonabel, han klarade inte att svara på enkla frågor.
Istället för att stå kvar ute i kaoset av vind och snö så tog vi oss in i Låktatjåkka Stugan och fortsatte att prata där. Men Mange tog sig inte riktigt, han satte sig apatiskt ner på en bänk och när jag frågade om vi skulle gå ut och slå upp tältet eller se om vi kunde boka ett rum svarade han tomt stirrande framför sig:
-Jag vet inte!
Med tanke på att det i stort sett inte gick att föreställa sig hur en tältresning ens skulle kunna vara möjlig i det här vädret och Mange behövde komma in i matchen igen löste jag det så gott jag kunde.
Jag tog plånboken av Mange och betalade med hans kort ett rum åt oss båda.
Hade han varit sig själv hade han protesterat vilt över att jag betalade med hans kort, så nu fick jag bevis för att det inte bara var skådespel.
Han var inte i något vidare skick!

Efter ett par timmar eller tre i bastun så var Mange sig lik igen.
I bastun kom vi efter en stund i slang med några erfarna fjällvandrare och de skakade mest på huvudet åt våra strapatser och nybörjarmisstag.
Mest verkade vikten på våra packningar bekymra dem.
Det var direkt märkligt att komma på tanken att bära så mycket tydligen.
Att alla rackade ner på våra galenskaper och kanske framför allt att alla sade att det inte gick att vandra från Abisko till Narvik över fjällen så kom Mange igång. Han ville visa dem att det gick och när det för femtioelfte gången började tala om för oss hur dumma vi var som bar så mycket packning så log han snett och sa:
-Ät er frystorkade tråkiga risotto ni. Vi tänker på er när vi mumsar i oss nästa burk gåsleverpaté!

Abisko andra dagen

Vitt men torrt

:: På förmiddagen för tredje etappen så hade det värsta piskandet av vinden lagt sig men som man kan se på bilden nedan så var det knappast mer sikt än tiotalet meter.
Mina fortfarande fuktiga vandrarkängor byttes mot gymnastikskorna och nu hade vi en taktik klar för dagens etapp.

Redo för nya tagTaktiken var enkel.
Full fart nedåt!
På de höjderna vi nu befann oss var det för mycket snö och vind för att vi skulle kunna tillryggalägga några längre sträckor. Nere på under 800 möh så var det visserligen lite duggregn men i jämförelse var det ett mindre problem. Så att ta oss ner från fjället och följa vägen några mil var tanken. Allt för att få en vettig sträcka bakom oss för nästa dag.
Detta var tredje dagen och vi skulle ju ta oss till Narvik på en vecka, nu ville vi inte tappa mer fart.

Det gick undan utför.
Vi mer eller mindre halvsprang tills vi kom fram till Låktatjåkka stationshus.
Nu var vi nere vid järnvägen, inte långt ifrån bilvägen.

Ett snabbt byte till torra kläder igen så fortsatte vi ner till vägen och gick plötsligt på asfalt.
På ett par dygn nu så hade vi inte sett mycket annat än fjäll och att vandra på en plan fin väg har för min del alltid varit mentalt jobbigare än terräng.
Jag tror att det beror på att man ser så långt. I terrängen är det mycket svårare att bedömma hur många meter man tar sig och därför känns det lättare att bara gå på.

Ett snabbt stopp för att fylla på depåerna igen vid Vassijaure station. Vi sprang på en lokförare som hade paus och som vänligt nog lät oss använda köket. Vi behövde inte plocka upp våra stormkök denna måltid heller.

Den enda svenska soldat som dog av fiendeeld under andra världskrigen skjöts av ett tyskt jaktplan. Det var vid Vassijaure station, det visste jag dock ingenting om nu när vi satt och mumsade på pressad skinka och färskpotatis.
Dock fick vi veta en del om Vassijaure naturvetenskapliga station och studenterna där.

Att ta oss ner till vägen skulle göra oss snabbare men det visade sig också att det slet betydligt på kroppen. Vi gick i ett ganska raskt tempo eftersom vår ganska lösa men ändå dagstursplanering visade att vi hade tappat mark under dag två. Snöstormen, som enligt Mange inte kunde komma så här års, hade dragit ner rejält på vårt tempo under etapp två och nu ville vi komma ikapp lite grand.

Det blev dock till priset av Manges fot.
Han började halta och haltandet tilltog och till sist hade han ganska ordentliga smärtor i hälsenan.
När han knappt kunde stödja på foten längre hade vi dock börjat närma oss Hotell Riksgränsen så nu blev planen att ta in på hotellet för natten och sedan se hur foten såg ut nästa morgon. Som det nu var gick det helt enkelt inte att fortsätta till fots.

Varmt och tryggt igen

:: Att ta in på hotellet var dock inte helt självklart.
Hotellet var stängt för säsongen och personalen skulle själva lämna hotellet nästa dag. Efter lite dribblande och diskuterande fram och åter så fick vi ett rum med egen kokvrå, eftersom köket var stängt, till halva normala priset.
Nöjda så tog vi oss ner till rummet och kastade av oss packningarna.
Det fanns en badavdelning på hotellet med bassäng och sköna rottingmöbler. Vi badade en stund i det varma härliga vattnet innan vi klädde oss i varma rena kläder och chansade på ett restaurangbesök i alla fall.
Kökspersonalen kunde bara konfirmera att de höll på att städa undan så lagad mat gick under några som helst omständigheter inte att ordna, kocken hade redan lämnat fjällvärlden.
Till sist fick vi dem att ordna fram varsin rejäl räksmörgås och varsin iskall lättöl.
Jag kan utan att ljuga fortfarande hävda att det är den godaste öl jag någonsin druckit!

Svarta Bjørn & Borg Mesch

:: I hotellet hängde i korridorerna fotografier på rallarna som byggde järnvägen mellan Kiruna och Narvik någon gång kring förra sekelskiftet.
Umbäranden och offer som gjorde att de senaste dygnens strapatser kom i ett annat sken och ödmjukheten inför uppgiften blev mer klar.
Jag hade sett en del tidigare men nu så slogs man av rakheten och skönheten i Borg Mesch fotografier.
Man kan i hans bilder nästan känna människorna som porträtteras och det kanske inte är konstigt med tanke på att han tog en oerhört massa porträtt under sina år som fotograf.

En person som har följt mig sedan denna kväll är Svarta Bjørn som dog efter ett slagsmål med en annan rallarkokerska, endast 23 år gammal. Vilken hjältinna.
Med full respekt från de manliga rallarna i en värld med stenhårda villkor blev hon mytomspunnen.

Abisko tredje dagen

Att anlända med tåg

:: Mange tyckte inte att han vågade chansa med sin hälsena så vi tog tåget från Riksgränsen till Narvik.
En spektakulärt vacker tågresa över Rombaksbotn och även om det kändes som ett misslyckande att ge upp så var det ju på grund av en skada och inte av lathet. Så det var ingen förnedring att ge upp, det kunde ju ha hänt vem som helst.
Men det hade varit kul att få bevisa att det visst hade gått att ta sig hela vägen över fjällen.

VandrarhemmetVäl framme i Narvik tog vi oss till vandrarhemmet Nordkalotten.
Det här var på den tiden då vi efter den ekonomiska krisen 1991 för första gången i modern tid hade blivit frånåkta av den norska kronan, vilken alla normän mer än gärna påminde om.
När vi kom fram till vandrar hemmet och frågade vad rummen kostade och killen i receptionen hörde att vi var svenskar så svarade han:
-75 norska kronor och 2000 svenska per person och natt!
Jättekul…

När vi hade gjort oss hemmastadda i ett fyrbäddsrum och duschat och bytt om så gick vi ut på stan. Efter att för första gången på flera dygn nu vara ute och gå utan packning på ryggen gjorde att man kände sig fjäderlätt, trots att låren var tunga som trästammar.
Plötsligt började vi springa, snabbare och snabbare ner för Havnegata och till sist höll vi maximalt tempo och det var först när vägen började flacka ut som vi gav oss.
Det var skönt att få lätta på lite explosivitet efter all uthållighetskämpande på fjället.

Vad som förundrar mig än idag är dock hur Mange som ju inte vågade belasta sin fot mer plötsligt kunde ladda ur totalt och med full kraft springa utan några som helst tecken på smärta?

Kanske var det den mentala biten som inte riktigt nådde ända fram?
Jag har aldrig hållit det emot honom, men jag gnällde på andra etappen över mjölksyran i låren ett tag men jag gav aldrig upp.
Jag var beredd att fortsätta under alla omständigheter.
Nu hade Mange vacklat dels uppe på Låktatjåkka och sedan vid Riksgränsen.
Nåja nu var vi i Narvik och hade några dagar att slå ihjäl.

Narvik

Kvinnoskap:: En promenad upp på stan var inte direkt uppmuntrande.
Det kändes slitet och fattigt.
Grått väder och fuktig luft hjälpte väl inte till att sälja staden till oss men vi promenerade runt och försökte få någon känsla för staden och hitta några punkter som vi kunde göra till våra under de närmaste dagarna.
Man vill ju alltid ha några speciella ställen, fik och kanske något annat som man kan återvända till när man känner att man bara vill ta det lungt någon timme eller två.

Vi verkade inte hitta något sådant.
Dessutom hade vi en väldigt begränsad budget för vi hade ju köpt oss sovplatser och övernattningar när vi skulle ha tältat och vi hade köpt oss mat när vi skulle ha eldat på stormköken.
Latheten hade kostat mer än vad vi hade räknat med.

Längs med Kongensgate hittade vi ett antal statyer och när vi fick syn på den som ni ser på bilden här med kvinnor i blåsväder så stannade Mange upp tittade på statyn skakade långsamt på huvudet…

Typiskt kvinnor, ständigt i blåsväder och drar alltid åt olika håll

Magnus Lindbergh, konstkritiker & fjällkonnässör

efter några timmar på stadens gator så vandrade vi sakta tillbaka mot vandrarhemmet lätt missmodiga att Narvik var så grått fult och tråkigt att vi kände oss lite besvikna. Men på vägen tillbaka hittade vi plötsligt Svenska kyrkan. Den internationella sjömanskyrkan i Narvik blev lite av vårt hem dessa dagar.

Det svenska par som var stationerade att driva kyrkan tog hand om oss som vore vi deras söner.
De såg till att vi fick kaffe och lite macka ibland och de var som gästvänliga att Mange och jag sista dagen innan avfärd faktiskt gjode dem sällskap in i själva kyrkan för en liten snabbt improviserad gudstjänst och de bad för oss och vår hemfärd.

Att vi skulle ha gått med på något liknande skulle jag innan vi åkte ha hållit för fullständigt otänkbart.
Men omständigheterna ger nya förutsättningar, och nu satt vi där i kyrkbänken med knäppta händer.

Kulturkrock

:: Till vårt fyrbäddsrum på vandrarhemmet kom en dag två engelska pajsare.
De hade cyklat från den nordligaste spetsen av Norge och efter två veckor på cyklarna hade de nu äntligen nått Narvik och skulle tillbringa ett par dagar här innan vidare färd söderut.

Varken Mange eller jag hade känt något större bekymmer över att dela rum med två till. Att dela på fyra när man är två plus två brukar alltid kunna löpa på smärtfritt och vi hade dessutom alltid en plan för hur vi skulle vara herrar på täppan oavsett vad det än var för typer.
På den här tiden var man ju mer eller mindre orädd.

Så fort de två engländarna dök upp så kände vi att de luktade illa, riktigt illa, så vi tog för givet att de inte hade tvättat sig speciellt ihärdigt under resans gång.
Jag må ha fördommar mot engelsmän i allmänhet men att de tvättar sig regelbundet verkar ju svårt att tro med anledning av att de aldrig borstar tänderna (kom inte och säg att de bara har otur med de där gluggarna i käften) och de här två stank som en gammal sopbil.

Vi hälsade dem välkomna och visade dem var allting fanns…

And down the hallway there is showers if you feel like taking a shower after your long journey!

De tackade för informationen men verkade inte fatta hinten, så vi hjälpte dem förstå att en dusch minsann vore på sin plats.
Vi fick dem att gå och dusch men stanken i rummet var på gränsen till outhärdlig och både Mange och jag lekte med tanken på att de kunde gömma ett barnlik i någon av ryggsäckarna!
Visserligen var deras strumpor avskyvärt skitiga och deras skor var vi bestämda över att de fick ha stående i korridoren.

Men det spelade ingen roll vad vi gjorde…det stank något fruktansvärt och mina ögon började nästan tåras. Vi började få lite panik inför natten som komma skulle, för i den här stanken kunde vi inte sova, så enkelt var det.
Vi hade rumsfönstret på vid gavel och satte oss och började konversera våra engelska vänner.

Nu kom en historia om deras färd och en detalj intresserade mig speciellt.
Den ena killen berättade om den trevlige fiskaren som vid deras start för två veckor sedan hade gett dem en stor torsk. En torsk som de nu skulle ta med sig hem till England.

Jag stirrade på dem och tänkte att, nä så korkade kan inte ens engelsmän vara, men jag frågade för att få det förtydligat:
Hade de fisken kvar?

Glatt reser sig den ene kille upp och öppnar garderobsskåpet och tar ut sin ryggsäck, stanken slår emot oss och ur botten på ryggsäcken lyfter han upp en platspåse.
Det droppar gul vätska om påsen och nu är stanken så illa att det inte går att vara kvar i rummet.
Med tröjan dragen över näsan och med tårar i ögonen förklarade vi snabbt att de fick gräva ner den på baksidan av vandrarhemmet. Den var inte tjänlig som föda ens åt en engelsman så den här firren fick de göra sig av med innan den tog död på någon.

Den natten sovs med öppet fönster men ganska snart efter att torsken och hans påse försvann blev det uthördligt.

Kulturkrock nummer två

:: På kvällen satt vi i samlingsrummet och tittade på lite TV eftersom vi hade ganska många timmar att slå ihjäl mellan det att sjömanskyrkan stängde och vi ville sova för natten.
Plötsligt vid 23-tiden brakar det in ett par nya gäster, nyss anlända med tåget från Stockholm.
Den ena damen, en amerikanska med indiskt påbrå började förklara att hon vid ankomsten till Stockholm hade fått höra talas om midnattssolens land, och n u var hon här så var är midnattssolen?

Killen i receptionen var en luttrad figur som förutom jobbet på vandrarhemmet också knäckte som guide på turbåtarna som gick ut i Ofjorden.
Han försökte lugnt förklara att vädret inte riktigt tillät några midnattssolsupplevelser och kanske inte årstiden alls faktiskt.

Vår amerikanska vän ville inte riktigt lyssna på det örat utan krävde att man plockade fram den här midnattssolen som hon hade blivit lovad i Stockholm.

Eftr lite turbulens lugnade hon ner sig, om än fruktansvärt besviken. Det visade sig att hon hade kommit till USA från Indien 26 år tidigare och nu när hon beslutat sig för att flytta tillbaka till Indien med massor av dollars på fickan så hade hon bokat in en Europa-tripp på vägen hem.
Det var naturligtvis en sådan där genomamerikansk grej där man skall se hela Europa på 30 dagar.
Ny dag ny stad, nytt land.

De som tar de resorna verkar inte riktigt begripa att Europa inte är ett homogent land utan en bubblande gryta av länder och kulturer, hur de skall kunna få ut något av dessa typer av resor är mig ett mysterium.

Vår vän i receptionen berättade att han fick vara med om liknande upplevelser som den här ganska ofta.
När han guidade på båtarna kunde folk ibland bli högljudda och ofokuserade och för att de skall börja lyssna på sin guide igen så hade han ett kassakåpssäkert knep.
Han brukade säga åt dem att om de tittade riktigt noga och var riktigt vaksamma så kunde de med lite tur få se både den vanliga solen och midnattssolen samtidigt!

Dock fungerar det bara på tyskar och amerikaner!”, sade vår vän med ett snett leende innan han drog igen luckan och stängde för natten.
Vår amerikanska vän hade lämnat oss tidigt på morgonen nästa dag.
Hon hade tagit första tåg ner till Stockholm för att fortsätta sin tur genom Europa.
Hoppas hon kom fram till Indien till sist!

Bilder:
1994 Abisko – Narvik (extern länk till flickr)

:: Med lite tur får jag chansen att uppleva Abisko och kanske Narvik igen, men med familjen och med lite mindre ambition och äventyrlighet.
Innan vi lämnade Narvik hann staden och Ofotfjorden visa sina fantastiskt vackra sidor också.
En solnedgång över Ofotfjorden kan få dig oförmögen att lämna spektaklet innan det är färdigt!

Farväl Narvik