Etikettarkiv: Erika

Julen kom tidigt i år

Fira jul 21 december går ju också om man vill. Nu blev det visserligen ett sträck i räkningen då ANders med familj inte kunde komma då Anders låg sjuk. Tråkigt då kusinerna skulle ha haft en chans till litet utbyte av varandra. De blir äldre och äldre men de träffas nästan aldrig vilket är väldigt tråkigt. Under det kommande året måste det rimligen vara ett av mina viktigaste mål, att föra kusinerna närmare varandra. Jag åkte ner till Sundbybergs station och mötte upp mina tappra barn där. De skulle få åka kommunaltrafik till farmor och farfar. Backlura i Nynäshamn är ju inte direkt runt knuten från vare sig mn eller barnens hemadresser och det var med en lätt oro över hur framför allt Karin skulle klara resan. Det gick naturligtvis över förväntan och att vi fick låna farmor och farfars Peugeot var naturligtvis en lättnad och levererade ett underbart upplägg till mig och Axel som kunde få ihop ytterligare en anledning att trffas även den 23:e. Eftersom jag passade på att fylla 50 år så blev det dubbelt firande i år. Min present Dödahavsrullarna i svensk översättning från Bibelsällskapets förlag ser jag verkligen fram emot att få sätta tänderna i och som alltid så var det en härlig känsla att få vara med alla barnen tillsammans igen.

Med Sofia på pendeltåget

Erika & Axel

Karin

Julmiddag i Nynäshamn

Julmiddag i Nynäshamn

A Halloween tale

Under a pink and orange sky, in twinkling twilight light, a long, empty road, the sounds of occasional cars or trucks passing by temporarily drowning out silent whispers of wind blowing in forest leaves and the singing of birds that have yet to find their way home for the night. A single street light flickers ever so often over a bus stop, barely visible under the long, dark shadows creeping out from the forest. With cold air dancing over exposed skin and unfamiliar sounds echoing between tall fir trees and birches desperately holding on to the last golden leaves, the forest tries as gently as ever to stir up uncomfortable fear in a woman, sitting cross legged, waiting for a bus that will never come to pick her up. But while the forest tries, it can never reach her for she’s lost in another world with her nose hanging over a book. Unaware of her surroundings, she finds herself in a place much closer to her than lonely bus stops and flickering street lights, but at the same time further from where she will ever be. She does not hear the owl’s loud cries, doesn’t smell the fir needles or the cold air around her. A fox crosses the road, stops, looks up at her and stares. Orange fur blows in the harsh wind, nose twitches, it stares at the woman which it wouldn’t have noticed if she hadn’t turned a page, just as the fox was crossing the street. For a moment, time stops. And then, as the woman turns yet another page, the fox runs away, disappears between overgrown briars and grey boles. Soon, the woman will unknowingly follow the fox into the forest, but not yet. No, at the moment she’s narrowing her eyes as the orange sky turns purple and the street light is no longer enough to make out the words on the page before her, but she tries, barely noticing how it hurts her eyes. She cannot stop reading because her heart is there, in a light morning, walking through glittering snow, over high mountains. It is curious, how she does not even notice her legs moving, her body being called in by the forest or how thorns scratch her naked legs as she disappears into the dark night. Even when she can no longer see the book, or even her hands before her, she keeps walking – walking almost running – without a care in the world as wild night animals screams after her and branches tear her clothes. Freezing air crawls under her skin, gets to her bones till it’s no longer the forest that emits the cold, but her. The scratches and scrapes on her skin starts bleeding and from them grows small, thorny twigs. Around her, in the shadows, the animalistic screams becomes singing and soon, where the woman once stood now stands a tree. It is a small tree, green spring leaves and petite pink bubs in the early winter. Below it lies a book, soon to be destroyed by weather, bugs and curious mice. The forest lets out a sigh, tired from chasing its food, and so it falls asleep. Far from there, a bus passes an empty bus stop with a single flickering light, but it never stops to pick up a passenger.

Födelsedag

Med hela barnaskaran hos farmor och farfar för att äntligen fira Sofia som ju fyllde år redan i oktober men först nu kunde vi knyta ihop säcken och fira henne. Jag hade med lite fotarbete lyckats få låna en bil av en kollega. Olof bor i Vällingby och det passade alldeles utmärkt då jag kunde hämta upp bilen och hämta barnen direkt. Det fyller mig alltid med en värme i hjärtat att se barnen tillsammans. Deras fantastiska sällskap är verkligen en gåva.

Grattis Sofia min underbara dotter.

Bara att sitta där bakom ratten i en stor Volvo med alla mina barn samlade runt mig kände jag mig mer hel än på mycket mycket länge. De här stunderna vill jag ha så mycket mer av.

Med rutorna nere i Bålsta

En roadtrip av det brutalare slaget var inplanerat för gårdagen. När min Toyota kokade för ett tag sedan och jag lämnade in den på verkstad för att de skulle byta vattenpump men återkom med ett paket av åtgärder för 12.000 kronor så bestämde jag mig för att hämta hem den och ställa den hemma på gården tills vidare och se om jag kan fixa den själv (djävulen på min axel skrattar sig vindögd vid tanken) del för del. Att köra en bil som kokar från Bålsta till österledinge är ju ingen drömutmaning direkt. Särskilt inte när verkstaden lagt till en trasig kylare till tistan precis efter havererad vattenpump. Nu undrar jag ju om de har gjort en korrekt analys av läget då jag har svårt att tro på att två problem uppstår samtidigt. Visst ett stopp i kylaren skulle ju kanske kunna leda till en död vattenpump. Men jag är skeptisk.
Med en plan i huvudet så klev jag upp 08:10 på morgonen och jag och Anush kom iväg 08:40 med riktning Liljeholmen. Anush till skolan och jag till tunnelbanan. Så 09:23 stod jag på perrongen och befann mig med packning på väg mot en beräknat lång dag i min skadeskjutna Toyota. Min plan var att köra trettio minuter sedan stå och låta bilen svalna ordentligt. Cirka två timmar tills motorn var kall räknade jag med. Om jag höll plan skulle jag kunna vara tillbaka till östra Ledinge vid 21:30. Jag hade med mig en ordentlig packning i form av en god bok och en låda med ett halvdussin anständiga cigarrer för de där timmarna som skulle tillbringas vid vägkanten väntades på att motorn skulle svalna plus mina biker-brillor från Velodrom för min körning som skulle ske med nedvevade fönster och full värme och fläktstyrka för att evakuera ut värme från motorrummet ut via kupén.

Klockan 09:48 kommer jag ner på den nya pendeltågsstationen Stockholm City. Det är inte utan att man kan komptemplera en del över hur mycket stockholm hunner ändras under ens snart femtio-åriga levnad, elle bara från 2001 då jag, Elsa och barnen lämnade innerstaden och Kungsholmen för Bromma och villalivet. Sexton år under vilka Stockholm snabbt förändras, förtätas och förloras/förstoras. Stockholm City, stationen med plexiglasväggar för att självmordshopparna skall välja en annan lösning, eller bara en annan station.

Stockholm City

Stockholm City

Väl framme i Bålsta så visste jag att jag hade en rejäl promenad fram till industriområdet där bilen stod så det var bara att ta några djupa andetag och kliva av pendeltåget vid Bålsta station klockan 10:35. Jag konstaterade att stationsklockan gick en timme fel men ryckte på axlarna och utgick från att Bålsta kanske ligger i en annan tidszon. De uppträder ju lite så där ute i skogen.

Bålsta station

Det var en promenad där jag gick igenom hela vägen hem i huvudet. VIlka eventuellt lämpliga avfarter jag kunde åka av och vänta på. Jag kom fram till att kyrkorna längs vägen på första halvan av sträckan skulle kunna vara lämpliga stopp. Håtuna kyrka skulle kuna bli fösta stoppet om bilen började koka tidigt men frågan var om jag skulle klara mig fram genom och förbi Eriksunds säteri till nästa stopp som skulle bli Haga kyrka och sedan direkt efter det Vassunda kyrka innan jag skulle vara framme vid Knivsta och en tredjedel av sträckan var avklarad.

Vy från Bålsta

Från Knivsta fram till Gottröra finns det tillräckligt med bred väg och avtagsvägar för att jag skulle kunna köra av där det passade. Så den sträckan gjorde mig inte det minsta nervös. Men den sista sträckningen från Gottröra via Rimbo till hem?
Där skulle det vara smalt och en massa privata tomter längs med vägen. Så planen var att dela upp den sträckan i två kortare, med kanske bara en timmes kylningsvila innan sista sträckan från Rimbo och hem.

Med bilnycklarna i handen

Vid starten i Bålsta

Så klockan 11:04 stod jag med nycklarna i handen och gjorde mig redo för en lång dag och kväll i bilen. Av med jackan, på med solbrillorna och tända upp en cigarr innan jag vred om tändningen och det bar iväg. Det blåste friskt i kupén med alla fyra sidorutor nedvevade och det blåste snart riktigt varmt om benen och fötterna av full fläkt och full värme.
Redan halvvägs till Håtuna kyrka var jag säker på att det skulle bli det första stoppet men när jag närmade mig hade temperaturökningen avtagit och låg på sina normala 90°C vilket gjorde att jag bestämde mig för att stå på.

Det var en märklig känsla att sitta där och vänta på att snabbt få svänga av men inte en antydan till överhettning.
Räckte det med att bli av med värmen genom kupén? Jag stängde av fläkt och värme när det vr två kilometer kvar hem men det fick inte nålen att röra sig. Var det en för kort sista sträcka utan fläkten på? Kanske. Nu står jag här med en bil som inte kokade och måste provåka den lite mer innan jag vet vad tusan som händer med den men en sak vet jag i alla fall. Det var skönt att kliva ur bilen redan 12:37 hemma på gården även om den brutala förartillvaron mellan kall blåst och varm blåst gav min roslande hals en rejäl försämring. Jag har börjat titta på gamla bilderCharles Lindbergh och funderar i riktning mot läderjacka med pälskrage, vadderad pilotmössa med öronlappar och skinnhandskar med styv krage. Det kändes som en rejäl genomkörare för kroppen minst sagt.

Jag lär väl få tillfälle att återkomma i ärendet.

Mune, le gardien de la lune

Milo - MånvaktarenIdag var det biodags med gänget. Erika var redan uppbokad med farmor och farfar så det fick bli utan henne den här gången, jag tror dock att hon hade gilat den här filmen. Det var en fantastiskt trevlig film med en rolig blandning av animerat och sedan tecknat i drömscenerna. Att man dessutom använde många figurer som var uppenbart inspirerade från datorspel som Rayman med flera var en snygg blinkning åt inspirationskällorna. Filmens miljö var verkligen drömska på samma sätt som i Rayman Revolution exempelvis. Det är kul att bli överraskad när man ser animerad film att det inte följer de vanliga recepten från amerikanska animerade filmer, den här filmen kommer från Frankrike och det var en mycket vacker liten saga med en rolig historia berättad på ett bra sätt. För en gång skull var reklamtexten för filmen på SFs hemsida på pricken:
När en faun som heter Milo blir utsedd till Månvaktare är det många som blir förvånade, inte minst han själv. Milo är mörkrädd och kan inte se skillnad på stjärnorna och är inte alls förberedd på det ansvar som uppdraget innebär. När solen plötsligt blir stulen och det är Milos fel blir det kaos och obalans mellan natt och dag. Milo bestämmer sig för att han måste ta tillbaka solen och ställa allt till rätta och ger sig ut på en äventyrlig resa tillsammans med några vänner. Milo Månvaktare är en vacker och förförisk berättelse om en annan värld. Filmen trollbinder med sin prisbelönta musik och stilfulla animationer och berättar samtidigt en fin historia om hur det är att få ett stort ansvar när man inte känner sig redo. Filmen har prisats på flera filmfestivaler och bland annat utsetts till Bästa film på Tokyo Anime Awards.

EFter filmen skjutsade vi hem Axel innan vi åkte tillbaka farmen för att grilla tillsammans med Johan och Lena. När vi kom fram fick vi en liten överraskning då två av Johan och Lenas döttrar med barn hade bestämt sig för att vara med på grillkalaset. Mycket trevligt och det blev mycket gott att njuta av. ROligt att grilla och med tanke på hur lite jag har grillat de senaste åren så är två gånger den här veckan en positiv förändring.

Axel, Sofia och Karin på bio

På match med Erika

Bjørn Paulsen har just dammat in 2-1Måndagens bästa två händelser var att Bajen spöade Elfsborg för första gången på tio år och att jag fick träffa Erika. Annars var det en ganska tuff dag. Efter söndagens tripp till Kolmården så var jag relativt sliten redan på måndagsmorgonen på jobbet. När sedan min avlösning som skulle ha kommit klockan nio inte dök upp och dröjde till efter elva med att ringa tillbaka bara för att tala om att han inte hade för avsikt att arbeta så började det kännas stressigt redan då. Jag hade sagt till Erika att jag skulle hämta henne vid halv fyra och nu ställdes saker på ända då min nästa kollega skulle komma först vid tolv-rycket. När klockan var 12:30, en och en halv timme senare än schemalagd arbetstid så kom jag iväg från jobbet men då hade vi snabbt fått planera om dagen och jag var plötsligt inte ledig för dagen längre utan jag var tvungen att komma tillbaka till jobbet efter matchen. Så det skulle bli en tredje natt i rad på jobbet. Så har man ju inte haft det sedan krisåret 2016. På det igen bara. Nåja, några övertidstimmar tackar jag ju ändå aldrig nej till. Men det innebar att jag fick köra hem och packa om väskan och sedan slänga mig iväg till Bromma och hämta upp Erika. Vi hann i alla fall i god tid till arenan innan match och även om det inte riktigt blev tid för att gå och äta en bit på något bättre ställe så blev vårt offer att äta något på Donken.

Den senaste hemmamatchen, åttonde juli, mot Örebo SK så hade Janne skakat fram ett par extraplåtar till matchen så jag plockade med två unga hammarbyare som bara varit i landet i drygt två år. De har sprungit på fotboll tidigare några gånger och båda har utrustats med snygga hammarbyhalsdukar och numera så kan de nästan ta sig igenom Just idag är jag stark utan för mycket besvär. Det är så tacksamt att göra något med de här killarna så när chansen kom att skaka fram biljetter även till den här matchen så tänkte jag ta med mina egna och bjuda killarna igen. Till sist var det bara Erika i klanen som kunde och ville följa med. Så jag ringde upp killrna och såg till att de fick ta med ett par polar. Mycket lyckat och utan Janne så hade det inte varit möjligt att göra gänget glada.

Janne och jag med Mubarak och Eyob

Sedan 3-1 vinsten mot ÖSK den åttonde så har Bajen hunnit med att torska borta mot Elfsborg med 0-3 så nu när tabellen vände och efter en turbulent transfer-period så startade Bajen utan Joseph Aidoo som när matchen startade var nere i Belgien och skrev på för KRC Genk. Nu startade ett lag som inte spelat så mycket ihop men som har en skärpa som jag inte har sett tidigare. Tränare Michelsen har definitivt satt en prägel på den här säsongens Hammarby. Och 2-1 i vinst tackar vi Bjørn Paulsen för. Grymma baljor som fulländade kvällen.
Kul att gå på match med ungdomarna. Nu hoppas jag kunna hitta på fler grejer med Erika och de andra i klanen Casselbrant under resten av sommaren. Så snart som möjligt helst.

Erika

Den här dagen för tio år sedan

Fullt hus i Sjöfallet i juli 2007. Barnen har med sig vänner och jag och Elsa hade sällskap av Annelie. Vi fyllde helt enkelt varsin Chrysler Voyager

flickricon     Bilder på flickr:
     https://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157601660141087/

Det är med stor värme som jag minns våra besök i Sjöfallet och speciellt alla dessa gånger då vi hade mycket släkt, vänner och barn omkring oss. Det var fantastiska trevliga tillfällen i livet.

Elsa och Annelie förbereder lite glass och melon
Elsa och Annelie förbereder lite glass och melon till efterrätt.

Vallentuna kyrka

Vallentuna kyrkaVallentuna kyrka har jag besökt ett antal gånger de senaste åren men aldrig haft turen att kyrkan varit öppen när jag har varit på plats. Kyrkan får väl anses vara en av de historiska hörnstenarna i byggden tillsammans med Lindholmens gård, Arkilds tingstad och Jarlabankes bro i första hand. För några år sedan läste jag boken Vallentuna Anno Domini 1198 om Vallantunakalendariet vilken brukar kallas Sveriges äldsta bok, som är det äldsta bevarade kyrkokalendariet i Sverige och som ger ytterligare dimension åt känslan av historiens vingslag i vallentunabyggd. Tyvärr så hade jag inte plockat med mig någon kamera så det blev bara ett par suddiga bilder med mobiltelefonen.

I m&arinG;ndags så hade Erika och jag hade precis kommit från Täby Kyrkby där vi hade varit inne i min dopkyrka och tittat. Där blev det heller inga bilder tagna tyvärr men jag är glad att det blev ett besök i Vallentuna kyrka hur som helst. Det är ju onekligen lite trist att kyrkorna här på byggden är låsta mest hela tiden. Jag kan förstå behovet men vi som vill in och ta del av det vi betalar för skall bevaras drabbas ju til syvende og sidst.

Runstenen (runinskript U 212) är fortfarande en favorit. Jarlabanke drogs inte med någon onödig ödmjukhet såvitt man kan bedömma:
Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han ännu levde. Han ägde ensam hela Täby. Gud hjälpe hans själ.
Baksidan av stenen fortsätter:
Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han levde, och han gjorde denna tingsplats, och ensam ägde han hela detta hundare.

Vallentuna kyrka

Vallentuna kyrka

Vallentuna kyrka