Etikettarkiv: Erika

Middagar på stan

Lördagen tillbringades till stor del ute i Nynäshamn hos mor och Gunnar. Jag hade med mig Erika och Karin och uppdraget för dagen var att putsa fönster. På måndagen hanade jag i Norrtälje hos Lars-åke och Christina. Trevligt. Jag skulle inte ha något emot att göra det till en karriär att åka runt och äta middag hos släktingar.

Middagar med familjen

Påskmiddag i Nynäshamn

Igår var det ånyo dags för påskmiddag hos morsan och Gunnar. Tyvärr kände sig inte Axel bra nog för att följa med men tjejerna hängde på och det var trevligt att min bror med familj var med också. Som alltid mycket good mat och massor av godis så man önskar nästan att man hade ätit ut magsäcken lite dagen innan så man hade orkat äta mer. Trevligt som alltid att träffa familjen.

Påskmiddag

Din dag idag Erika

Idag är det din dag Erika. Visserligen firade vi dig i förskott som bilderna nedan visar men det är på sin plats att säga grattis från hela mitt hjärta idag på din riktiga födelsedag. Jag hoppas verkligen att du har en fantastisk dag och att llt är bra med dig. Kram min älskade dotter

Grattis Erika

Smaskens

Gunnar

Berith, Sofia & Erika

Axel, Karin, Sofia & Erika

Axel, Karin, Sofia & Erika

Axel, Karin, Sofia & Erika

Karin & jag

Denna dag för tio år sedan

Februari 2008, för tio år sedan, den sjuttonde var jag och Elsa på konsert på Mosebacke och tittade på Per Han. Replokalen besöktes mellan jobben och barnen var glada. Tio år är ett helt liv i backspegeln men ”The Show Must Go On”. Fler bilder finns på https://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157604118421993.

Elsa på Mosebacke title=

Harens år – Arto Paasilinna

Harens år - Arto PaasilinnaJag fick den här pocketen i min hand av min gamla kamrat och vapendragare Bjarne för en tio elva år sedan då vi hade en återträff efter att inte ha setts på nästan lika många år. Bjarne rekommenderade den varmt och jag har haft den legande i först mitt sängbord och sedan flytten hit i bokhyllan och jag vet inte rikigt varför jag inte har kommit till skott och läst den förrän nu men nu är det gjort. Efter att ha läst Voltaires Candide så gav det ett igenkännande leende när jag plöjde Harens år av Arto Paasilinna (Brombergs förlag) och det är på många sätt många beröringspunkter mellan de två olika böckerna. Historien om Vatanen och den hare som han slår följe med är en charmig sak från första kapitlet till det sista men skall man finna någon kritik så skulle kanske historien vunnit på att stryka två av de fantastiska bihistorierna och ägnat utrymmet åt att måla miljöer och känslor med en mer detaljerad pensel men det är ändock en marginalanteckning för det är en mycket rolig och charmig berättelse. Det avslutande kapitlet är som grädde på moset av historien och det var trevligt att jag äntligen tog tag i att läsa den. Att det faktiskt blev så att jag äntligen läste den beror på att jag blev så inspirerad av Erikas trevliga sätt att anteckna vilka böcker hon läst under året i sin konstnärligt hållna anteckningsbok och hennes Instagram-bild på böckerna hon läst under det gågna året, vilket ledde till min lista över böcker som blivit liggande och som jag siktar på att läsa under året.

Julen kom tidigt i år

Fira jul 21 december går ju också om man vill. Nu blev det visserligen ett sträck i räkningen då ANders med familj inte kunde komma då Anders låg sjuk. Tråkigt då kusinerna skulle ha haft en chans till litet utbyte av varandra. De blir äldre och äldre men de träffas nästan aldrig vilket är väldigt tråkigt. Under det kommande året måste det rimligen vara ett av mina viktigaste mål, att föra kusinerna närmare varandra. Jag åkte ner till Sundbybergs station och mötte upp mina tappra barn där. De skulle få åka kommunaltrafik till farmor och farfar. Backlura i Nynäshamn är ju inte direkt runt knuten från vare sig mn eller barnens hemadresser och det var med en lätt oro över hur framför allt Karin skulle klara resan. Det gick naturligtvis över förväntan och att vi fick låna farmor och farfars Peugeot var naturligtvis en lättnad och levererade ett underbart upplägg till mig och Axel som kunde få ihop ytterligare en anledning att trffas även den 23:e. Eftersom jag passade på att fylla 50 år så blev det dubbelt firande i år. Min present Dödahavsrullarna i svensk översättning från Bibelsällskapets förlag ser jag verkligen fram emot att få sätta tänderna i och som alltid så var det en härlig känsla att få vara med alla barnen tillsammans igen.

Med Sofia på pendeltåget

Erika & Axel

Karin

Julmiddag i Nynäshamn

Julmiddag i Nynäshamn

A Halloween tale

Under a pink and orange sky, in twinkling twilight light, a long, empty road, the sounds of occasional cars or trucks passing by temporarily drowning out silent whispers of wind blowing in forest leaves and the singing of birds that have yet to find their way home for the night. A single street light flickers ever so often over a bus stop, barely visible under the long, dark shadows creeping out from the forest. With cold air dancing over exposed skin and unfamiliar sounds echoing between tall fir trees and birches desperately holding on to the last golden leaves, the forest tries as gently as ever to stir up uncomfortable fear in a woman, sitting cross legged, waiting for a bus that will never come to pick her up. But while the forest tries, it can never reach her for she’s lost in another world with her nose hanging over a book. Unaware of her surroundings, she finds herself in a place much closer to her than lonely bus stops and flickering street lights, but at the same time further from where she will ever be. She does not hear the owl’s loud cries, doesn’t smell the fir needles or the cold air around her. A fox crosses the road, stops, looks up at her and stares. Orange fur blows in the harsh wind, nose twitches, it stares at the woman which it wouldn’t have noticed if she hadn’t turned a page, just as the fox was crossing the street. For a moment, time stops. And then, as the woman turns yet another page, the fox runs away, disappears between overgrown briars and grey boles. Soon, the woman will unknowingly follow the fox into the forest, but not yet. No, at the moment she’s narrowing her eyes as the orange sky turns purple and the street light is no longer enough to make out the words on the page before her, but she tries, barely noticing how it hurts her eyes. She cannot stop reading because her heart is there, in a light morning, walking through glittering snow, over high mountains. It is curious, how she does not even notice her legs moving, her body being called in by the forest or how thorns scratch her naked legs as she disappears into the dark night. Even when she can no longer see the book, or even her hands before her, she keeps walking – walking almost running – without a care in the world as wild night animals screams after her and branches tear her clothes. Freezing air crawls under her skin, gets to her bones till it’s no longer the forest that emits the cold, but her. The scratches and scrapes on her skin starts bleeding and from them grows small, thorny twigs. Around her, in the shadows, the animalistic screams becomes singing and soon, where the woman once stood now stands a tree. It is a small tree, green spring leaves and petite pink bubs in the early winter. Below it lies a book, soon to be destroyed by weather, bugs and curious mice. The forest lets out a sigh, tired from chasing its food, and so it falls asleep. Far from there, a bus passes an empty bus stop with a single flickering light, but it never stops to pick up a passenger.

Födelsedag

Med hela barnaskaran hos farmor och farfar för att äntligen fira Sofia som ju fyllde år redan i oktober men först nu kunde vi knyta ihop säcken och fira henne. Jag hade med lite fotarbete lyckats få låna en bil av en kollega. Olof bor i Vällingby och det passade alldeles utmärkt då jag kunde hämta upp bilen och hämta barnen direkt. Det fyller mig alltid med en värme i hjärtat att se barnen tillsammans. Deras fantastiska sällskap är verkligen en gåva.

Grattis Sofia min underbara dotter.

Bara att sitta där bakom ratten i en stor Volvo med alla mina barn samlade runt mig kände jag mig mer hel än på mycket mycket länge. De här stunderna vill jag ha så mycket mer av.

Med rutorna nere i Bålsta

En roadtrip av det brutalare slaget var inplanerat för gårdagen. När min Toyota kokade för ett tag sedan och jag lämnade in den på verkstad för att de skulle byta vattenpump men återkom med ett paket av åtgärder för 12.000 kronor så bestämde jag mig för att hämta hem den och ställa den hemma på gården tills vidare och se om jag kan fixa den själv (djävulen på min axel skrattar sig vindögd vid tanken) del för del. Att köra en bil som kokar från Bålsta till österledinge är ju ingen drömutmaning direkt. Särskilt inte när verkstaden lagt till en trasig kylare till tistan precis efter havererad vattenpump. Nu undrar jag ju om de har gjort en korrekt analys av läget då jag har svårt att tro på att två problem uppstår samtidigt. Visst ett stopp i kylaren skulle ju kanske kunna leda till en död vattenpump. Men jag är skeptisk.
Med en plan i huvudet så klev jag upp 08:10 på morgonen och jag och Anush kom iväg 08:40 med riktning Liljeholmen. Anush till skolan och jag till tunnelbanan. Så 09:23 stod jag på perrongen och befann mig med packning på väg mot en beräknat lång dag i min skadeskjutna Toyota. Min plan var att köra trettio minuter sedan stå och låta bilen svalna ordentligt. Cirka två timmar tills motorn var kall räknade jag med. Om jag höll plan skulle jag kunna vara tillbaka till östra Ledinge vid 21:30. Jag hade med mig en ordentlig packning i form av en god bok och en låda med ett halvdussin anständiga cigarrer för de där timmarna som skulle tillbringas vid vägkanten väntades på att motorn skulle svalna plus mina biker-brillor från Velodrom för min körning som skulle ske med nedvevade fönster och full värme och fläktstyrka för att evakuera ut värme från motorrummet ut via kupén.

Klockan 09:48 kommer jag ner på den nya pendeltågsstationen Stockholm City. Det är inte utan att man kan komptemplera en del över hur mycket stockholm hunner ändras under ens snart femtio-åriga levnad, elle bara från 2001 då jag, Elsa och barnen lämnade innerstaden och Kungsholmen för Bromma och villalivet. Sexton år under vilka Stockholm snabbt förändras, förtätas och förloras/förstoras. Stockholm City, stationen med plexiglasväggar för att självmordshopparna skall välja en annan lösning, eller bara en annan station.

Stockholm City

Stockholm City

Väl framme i Bålsta så visste jag att jag hade en rejäl promenad fram till industriområdet där bilen stod så det var bara att ta några djupa andetag och kliva av pendeltåget vid Bålsta station klockan 10:35. Jag konstaterade att stationsklockan gick en timme fel men ryckte på axlarna och utgick från att Bålsta kanske ligger i en annan tidszon. De uppträder ju lite så där ute i skogen.

Bålsta station

Det var en promenad där jag gick igenom hela vägen hem i huvudet. VIlka eventuellt lämpliga avfarter jag kunde åka av och vänta på. Jag kom fram till att kyrkorna längs vägen på första halvan av sträckan skulle kunna vara lämpliga stopp. Håtuna kyrka skulle kuna bli fösta stoppet om bilen började koka tidigt men frågan var om jag skulle klara mig fram genom och förbi Eriksunds säteri till nästa stopp som skulle bli Haga kyrka och sedan direkt efter det Vassunda kyrka innan jag skulle vara framme vid Knivsta och en tredjedel av sträckan var avklarad.

Vy från Bålsta

Från Knivsta fram till Gottröra finns det tillräckligt med bred väg och avtagsvägar för att jag skulle kunna köra av där det passade. Så den sträckan gjorde mig inte det minsta nervös. Men den sista sträckningen från Gottröra via Rimbo till hem?
Där skulle det vara smalt och en massa privata tomter längs med vägen. Så planen var att dela upp den sträckan i två kortare, med kanske bara en timmes kylningsvila innan sista sträckan från Rimbo och hem.

Med bilnycklarna i handen

Vid starten i Bålsta

Så klockan 11:04 stod jag med nycklarna i handen och gjorde mig redo för en lång dag och kväll i bilen. Av med jackan, på med solbrillorna och tända upp en cigarr innan jag vred om tändningen och det bar iväg. Det blåste friskt i kupén med alla fyra sidorutor nedvevade och det blåste snart riktigt varmt om benen och fötterna av full fläkt och full värme.
Redan halvvägs till Håtuna kyrka var jag säker på att det skulle bli det första stoppet men när jag närmade mig hade temperaturökningen avtagit och låg på sina normala 90°C vilket gjorde att jag bestämde mig för att stå på.

Det var en märklig känsla att sitta där och vänta på att snabbt få svänga av men inte en antydan till överhettning.
Räckte det med att bli av med värmen genom kupén? Jag stängde av fläkt och värme när det vr två kilometer kvar hem men det fick inte nålen att röra sig. Var det en för kort sista sträcka utan fläkten på? Kanske. Nu står jag här med en bil som inte kokade och måste provåka den lite mer innan jag vet vad tusan som händer med den men en sak vet jag i alla fall. Det var skönt att kliva ur bilen redan 12:37 hemma på gården även om den brutala förartillvaron mellan kall blåst och varm blåst gav min roslande hals en rejäl försämring. Jag har börjat titta på gamla bilderCharles Lindbergh och funderar i riktning mot läderjacka med pälskrage, vadderad pilotmössa med öronlappar och skinnhandskar med styv krage. Det kändes som en rejäl genomkörare för kroppen minst sagt.

Jag lär väl få tillfälle att återkomma i ärendet.