Etikettarkiv: England

Morris: The Cars and the Company – Jon Pressnell

Morris: The Cars and the Company - Jon PressnellDen här boken köpte jag direkt av författaren, Jon Pressnell, på IMM i Maidston, Kent i England 2014. Efter den dramatiska kraschen på väg hem från IMM i Mugello 2013 i kombination med svårigheten att skeppa över en bil till Brittiska öarna så blev det en flygresa över till England och en hyr-Škoda till Maidenstone för mig och Janne. På IMM så stod författaren själv och sålde några av sina senaste alster och jag slog till på den här genomgången av Morris som bilmärke och de olika bilmodellerna. Som undertecknad uppväxt med ett visst intresse för amerikanska muskelbilar så har jag aldrig fått med mig någon kunskap om de Engelska bilmodellerna och det har ju varit ganska få som min generation har fått se rulla på vägarna. Därför var det väldigt intressant och njutbart att få en chans att se och lära mer om Morris historia. Fantastiska bilar. En Morris Six eller Morris Oxford Traveller skulle ju aldrig vara fel på något som helst sätt. Sida upp och ner i den här volymen är absolut fullspäckade med fakta om bilmodellerna och det här är defenitivt den bästa boken från Haynes Publishing jag någonsin har haft efter som alla andra Haynes-böcker jag någonsin har ägt har varit verkstadshandböcker med usla bilder och bristfällig information, som det ju brukar vara med Haynes-böckerna. Det här är en väldigt matnyttig volym för alla som har minsta lilla intresse i Morris som biltillverkare. Det är trevligt att ta fram den och bläddra ibland och det är kul att ha en signerad kopia.

Eds kyrka

När jag tidigare har passerat Eds kyrka i Uppland så har jag inte riktigt sett något som har lockat mig att stanna till. Nu hade jag en timme att slå ihjäl och kameran låg nyladdad och klar i passargerarsätet i bilen så jag svängde av Mälarvägen mellan Upplands Väsby och Stäketvägen.
Till min glädje så var kyrkan öppen trots att det var en vanlig tisdag och när jag klev in i den öppna kyrkan så insåg jag att jag tidigare hade missat en upplevelse. Fantastiskt dekorerade valv i koret.

År 1487 målades valven av Albertus Pictor men bara något eller några decennier tidigare hade någon annan kyrkomålare dekorerat valven. Detta gjorde att när man har tagit fram de medeltida målningarna så har man fått fram två olika stilar. Dessutom så finns det flera för området, och för Svenska kyrkor, ovanliga helgon avbildade som Kosmas och Damianus .
I kyrkan finns också en så kallad altarpredikstol, dvs predikstolen är placerad ovanför altaret.Altarpredikstolar förekom under 1700-talet och tidigt 1800-tal men fick inte längre uppföras efter 1834.

Upplands runinskrifter 104

Runinskrift U 104 är en runsten som fram till 1600-talets slut satt inmurad i Eds kyrkas kyrkogårdsmur. År 1687 beviljade Karl XI att denna och en annan runsten, skulle skänkas till kungen i England och den hamnade i Oxford där den införlivades med universitetets samlingar. Stenen blev 1848 flyttad till Ashmolean Museum och där står den nu i vestibulen utanför museets bibliotek. En kopia av ”Oxfordstenen” finns att beskåda i bogårdsmurens stiglucka vid Eds kyrka.

Þorstæinn let gæra mærki æftiR Svæin, faður sinn, ok æftiR þori, broður sinn, þæiR vaRu ut til G[r]ikkia, ok æftiR Ingiþoru, moður sina. ØpiR risti.

Torsten lät göra minnesmärket efter Sven, sin fader, och efter Tore, sin broder – de voro ut till Grekland – och efter Ingetora, sin moder. Öpir ristade

flickricon     Bilder på flickr:
     https://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157652535133506/

Altare

IMM 2014 – Maidstone by Air

Det blev av även i år. IMM gick den här gången av stapeln i Maidston i Kent, England och vi planerade i väldigt god tid för det här evenemanget. Eftersom Janne och Olga hade ett litet barn på väg så kunde vi redan på planeringsstatiet ta hänsyn till detta och fick ganska omgående stryka själva bilfärden fram och tillbaka. Efter le debacle ifjol så kändes det helt okej även om resan är en del av målet.
Det fick bli flyg.

Vi bestämde oss även för att hoppa över tältandet när vi hade vänt och vridigt på för och emot och extrakostnader för bagae hos Ryanair. Så hyrbil som grädde på moset. Vi fick det bra.

Det var en skön helg i ett sommartrevligt Kent och vädret var lysande, som en svensk sommar tillskillnad från Sverige som hade en tropisk sommar.

Nu hoppas vi på en repris nästa år. Då hoppas jag på bildfärd och skönt vårväder eftersom det går av stapeln i Maj redan.

IMM 2014 Maidstone, Kent, England

IMM 2014 Maidstone, Kent, England

IMM 2014 Maidstone, Kent, England

IMM 2014 Maidstone, Kent, England

IMM 2014 Maidstone, Kent, England

IMM 2014 Maidstone, Kent, England

IMM 2014 Maidstone, Kent, England

IMM 2014 Maidstone, Kent, England

Norrbottnisk samvaro

I söndags satte jag mig i bilen för en lång dags färd mot mörker och kyla.
Jag förstod aldrig riktigt varför men det tog mig hela 102 mil att ta mig till Luleå?
Visserligen så snurrade vi omkring lite i Umeå när jag hämtade upp min kollega Robin och sedan när vi for till lagret och lastade på brandsläckare, men 102 mil, det är tio fler än vad det borde vara.

Nåväl, när vi sent om sider kom fram till vandrarhemmet Kronan var det nästan midnatt och årets första vinterhalka fick jag uppleva här i Luleå. Det var riktigt halt på vägarna och både dubbdäck och antisladdsystem fick bekänna färg.
Nu har vi jobbat här ett par dagar och den här dagen avslutades med att vi hela gänget åt middag på restaurang Allstars på stan och tittade på fotbollslandskampen mellan Sverige och England.

Nya äventyr väntar.

Guitarrista

HagströmJag hade bokat upp en träff med killarna från Hässleholm (Pentastar och LeStrange) för att utföra ett litet byte av gitarr/bas-prylar.
Det är ju en ständig jakt på prylar och delar för att kunna bygga och bygga om de instrument och delar av instrument man har liggande.

För att spara in på porto så bestämde vi att ses i samband med Scandinavian Guitar Show som pågår i Fryshuset under helgen. Elsa ville gå på någon mässa i domkyrkan eftersom det var diakonvigning.
Erika och hennes kör skulle sjunga i domkyrkan, Carl och Sofia fick följa med mig till gitarrshowen och Liss-Karin fick följa med mamma till mässan.

Efter att ha trängts omkring med en andra massa gubbar på Scandinavian Guitar Show med en Sofia som var otroligt uttråkad och en Carl som i alla fall påstod att han tyckte att det var kul, så lyckades jag till sist hitta Fredrik (a.k.a Pentastar) och växlade lite basmikrofoner och effekter med varandra.

Sedan bar det iväg till domkyrkanSödermalm där Elsa, Erika och Karin förhoppningsvis befann sig.

Efter att ha hittat en parkeringsplats halvvägs upp på Folkungagatan så tog vi en kort glasspaus innan vi promenerade till domkyrkan för att leta upp resten av familjen.
Vi stod i över en halvtimme i kyrkan innan vi lyckades får kontakt med Elsa, och efter ytterligare en liten stund så hittade vi på Erika ochså och kunde åka hem i samlad trupp.

SofiaEgentligen var min tanke att den här helgen skulle ägnas Volvon som nu har stått still sedan i juni. Jag beställde tidigt i veckan en ny bränslepump till Volvon då jag tror att det är den som felar. Dock har bränslepumpen inte ens lämnat leverantören ännu. Oerhört dåligt i dessa tider när man kan få varor från exempelvis Tyskland och England på ett par dagar!

Nu kommer man att få reservdelarna till en helg man absolut inte har tid att ordna med detta.
Typiskt nu när jag äntligen hade pengar att lägga på det här.

Vore dessutom kul att få igång Volvon igen.

Nu är vi hemma hela gänget igen.
Det är bara Isolde som saknas.
Dags för tvagning av hela ligan.
Sedan tar nog tröttheten ut sin rätt och det lär bli tidigt i säng ikväll.

IMM 2009 – Birmingham

Poodle:: En resa att minnas hela livet.
Så kan man absolut säga om den resa jag precis har genomfört tillsammans med min vän Janne.
Jag kommer inte ihåg exakt när det var som Janne kom med frågan om jag ville följa med honom på en träff med Mini-entusiaster från hela världen i Birmingham med anledning av 50-årsjubileumet av denna bilmodell som tillverkades i 5,5 miljoner exemplar fram till år 2000.

Utmaningen bestod i att köra Jannes Mini Clubman 1000 från 1971 hela vägen till Longbridge, Birmingham.
Engelsk ingenjörskonst på 998cc gav mig onekligen lite ångest innan avfärd.
Hur lång tid skulle det ta att komma fram?
Skulle vi överhuvudtaget kunna komma fram?
Det gnagde en känsla av att detta kunde bli en hemsk upplevelse med massor av timmar vid regniga vägrenar med oljiga händer och armar med läckage, trasiga delar och bärgningsbilar.

Redan klocka åtta på morgonen var Janne här och hämtade upp mig. Den mycket optimistiska planen var att vi skulle vara i Quickborn i norra Hamburg till kvällen.
Detta utan färjetrafik, bara bil genom Sverige, hela Danmark och ner till Tyskland.
Med en 25-literstank så hade vi redan bestämt oss innan start för att tanka cirka var tjugonde mil och vid varje tankstopp byta av varandra som förare.
Körschemat fungerade riktigt bra och att köra en så begränsad sträcka gjorde att man inte hann stelna till för mycket eller att tröttna så man tappade fokus på bilkörandet och trafiken.

Två fullvuxna karlar, en lång och en bred…vad i hela friden har ni i den där lilla bilen att göra?

Elsa

Bilen rullade på utmärkt och vi försökte hålla 93 km/h när den rullade.
När vi till kvällen anlände till Quickborn så hade vi lyckats hålla 87,3 km/h i medelhastighet (under tidden bilen var i rörelse) och hade bara varit stillastående 1 timme och 18 minuter, vilket kändes riktigt bra med tanke på hur ofta vi var tvugna att tanka och byta förare. Men jag tror att hemligheten i effektivitet också låg i de täta förarbytena.

Dag två så tog vi oss från Hamburg via Holland och Belgien ner till Frankrike och hamnade som planerat i Calais. På vår resa genom nordvästra Europa hade vi endast sett tre stycken Mini’s. Dessa såg vi i höjd med Braehus där de också svängde av så att vi inte såg dem vidare på vår färd.
Vi lyckades på vägen till Longbridge inte lista ut vilka det var men vi löste senare mysteriet när vi insåg att det var ett gäng finnar som tog vägen via Sverige ner till färjan i Danmark.

över Calais till Dover blev det färja, tunneln hade blivit mycket dyrare och vi var överrens om att detta var en resa på lägsta möjliga budget. I Calais träffade vi ett helt gäng på väg till Longbridge, ett dussintal ungrare, några italienare och slovaker.
Nu började det kännas att det var träff på gång.
Med en rabattkupong på La Parisienne så blev det en riktig middag också. Den enda tillgängliga maten på bensinmackarna genom Europa var samma trista trekantiga sandwichar med smaklöst vitt bröd och lika smaklösa fyllningar.

Vi hade haft en varm resa och ända fram till en bit in i England hade vi upp till dryga 35°C i bilen, i England blev vi dock effektivt nerkylda av ett rejält skyfall som sänkte hastigheten på motorvägen till ner mot 20 km/h som värst. Det var vatten överallt, tyvärr också i bränsle/luft-blandningen genom förgasaren.

Efter mycket om och men hamnade vi då i Longbridge. Själva träffen var placerad i Cofton Park, och det hade hunnit blivit så där härligt brittiskt lerigt.
Vi anmälde oss och fick varsin påse med t-shirts och evenemangsprogram. Ett evenemangsprogram som inte innehöll någon information.
Det skulle visa sig att information och administration inte var britternas bästa sida. Ärligt talat så var hela träffen uselt arrangerad. Besökarna med sina Mini’s var det som var behållningen, britternas arrangemang var i stort sett obefintlig, och det på 50-årsjubileumet. Skandalöst dåligt.

Arrangörerna hade valt att inte nämna var och när olika evenemang gick av stapeln i det program som ingick i avgiften för att deltaga. Detta kunde man läsa i det officiella besöksprogrammet för £5.
Det var dock inte mycket mer information där.
Utställningen för Clubman 40 fanns exempelvis inte omnämnt alls och eftersom Janne skulle ställa ut där så kändes det ju aningen irriterande.

Redan när vi anlände fanns det några hundra bilar på plats och det gick inte att föreställa sig hur mycket bilar det skulle komma in under de följande två dygnen.
Det var en otrolig upplevelse att se så många Mini’s på samma plats, med så mycket underbara och roliga människor.

I jakt på ställen att äta så hamnade vi första kvällen på ett café i Rednal där vi fick en macka som bestod av ett bröd så vitt att det var på gränsen till transparant, bra skinka men en fyllning som det omöjligtvis gick att reda ut vad den bestod av.
Som tur var så hittade vi redan nästa dag ”Old Hare & Hounds” som var utmärkt PUB-mat till bra priser.

En far och dotter från Skottland och ett äldre par från Liverpool blev våra vänner under helgen. Den svenska campen bidrog med flera för mig nya trevliga bekantskaper och det rådde en allmänt positiv och hjälpsam stämning.
Även om det var massor att se, mängder med människor att prata med så blev tre nätter i tält alldeles lagom och vi bestämde oss för att lämna Birmingham en dag tidigare än planerat.
Janne hade fått hjälp med att fylla på det läckande hydralastic-systemet så det var bara att tuffa på hemåt.

Hemresan gick i samma tempo som tidigare. Bilen tuffade också på i ett utmärkt tempo, till och med med en bakramsurrad på takräcket.

4827 kilometer blev det innan vi kom hem.
En resa att minnas.

Bilder:
Bilder från resan till IMM 2009

Ny teknik är bra att ha tillhands ibland

Mitsubishi L200 ChampHäromveckan när Elsa och Sofia var i England så ramlade min planering samman redan på tisdag morgon n&aumlr Carl plötsligt började kräkas ner baksätet i bilen.
Jag ringde genast upp min mor som bor i Solna där barnen också går i skolan och frågade henne om hon kunde ta hand om en sjukling.
Efter att ha placerat Isolde och Erika i skolan och Carl hos farmor så var jag äntligen på väg till jobbet.

Efter att ha slitit mig från mina arbetsuppgifter, vilket inte är någon barnlek för undertecknad, stressad som en iller for jag mot Solna för att plocka upp mina små.
Först till skolan för att hämta upp Isolde och Erika och sedan snabbt iväg till Centralvägen för att plocka upp den nu plötsligt helt befriade från symptom Carl.
När jag kommer farande in på Centralvägen observerar jag att det finns en stor fin lucka för minst två och en halv bil.
En SAAB närmar sig luckan men jag oroar mig inte eftersom det fanns gott om utrymme för två bilar som sagt.

När jag svängt runt och kommit fram till vad som tidigare var ett veritabelt hav av parkeringsutrymme och upptäcker att människan i SAAB:en nu bestämt sig för att dra i handbromsen mitt i det utrymmet som fram till detta ögonblick hade varit gigantiskt vilket naturligtvis gjorde att utrymmet nu inte räckte till för min något längre än normalbilen LS200.
Mannen med SAAB:en slängde en nonchaland blick mot undertecknad och gick sedan bara därifrån, och förbi parkeringsautomaten.
Mitt annars långa tålamod har i trafiksamanhang bytts ut mot ett kort och mer lättirriterat dito så vid det här laget är jag riktigt ilsk.
Jag funderar nu alvarligt på att släppa ut luften ur den arrogante idiotens däck eller kanske till och med skära upp ett däck med kniv…

Med tanke på barnen så biter jag dock ihop och parkerar min egen bil på en plats där det kostar mig en tusenlapp om lapplisorna dyker upp, eftersom annat nu inte bjudes.
Vi åker hissen upp och hämtar Carl och i hissen ner igen så känner jag att jag måste göra något för att låt människan ifråga få veta att han var en usel individ utan värde för den övriga mänskligheten.
Nu hade jag en ide om att sätta en kort kommentar på vindrutan.

Till sist beslutar jag mig för att skriva ett par väl valda rader på ett visitkort – för feg är jag banne mig inte.
Men först så tänkte jag att jag skulle kolla upp bilen via bilregistret.
Så jag knackade iväg registreringsnumret till bilregistret på 71456.

Svaret plingade till efter en två tre sekunder redan:

TUL679, PB, SAAB 9-5 KOMBI EB59E, GRå, RIKSPOLISSTYRELSEN RIKSKRIMINALEN, STOCKHOLM

Jag beslutade min omgående för att ligga lågt tillsvidare och att någon annan skulle få bli målet för min ilska.

De osannolika systrarna Mitford – Cecilia Hagen

De osannolika systrarna Mitford - Cecilia Hagen

Systrarna Mitford fascinerar, visst.
Och jag köpte boken för att jag kände en nyfikenhet på denna märkliga, mycket engelska familj.

Tyvärr så känns inte boken så intressant som den skulle kunna vara då författarinnan envisas med att skriva om sina egna bravader i den engelska aristokratins spår, fullkomligt ointressant, och har till och med en bild på sig själv på väg till party i det engelska kungahuset.

Till på köpet så är Hagens fascination över systrarna helt osminkad och blommar ut fullständigt.
Jag måste säga att jag hade hoppats på en sakligare redogörelse…

   …men jag har bara börjat, det är mycket kvar ännu