Etikettarkiv: Dunga

En kortare sväng till Kenya

Kenya - HarambeeTillbaka i Kenya sedan ett par dagar. En kortare tripp för att ordna upp lite praktikaliteter kring boendet och annat. Det är kul att vara här igen och det blir mycket av att ta situationer som de dyker upp. Redan när jag kom hit fick jag veta att det förväntades av mig att delta på avslutningscermonin på Daystar Junior Nursery. Det tar alltid några dagar att släppa det nordeuropeiska ordningssinnet och inse att ett utsatt klockslag betyder något annat här än i Sverige. Klockan 11:00 skulle avslutningscermonin börja och jag blev mer och mer stressad över att Hellen tog det så lugnt hemma. Hon försökte dämpa min stress men det hade ingen större inverkan på mig. Väl på plats strax efter 12:30 visade det sig att vi var lite tidiga. Jag hade inte mer än hunnit slå mig ner innan Jane kom och frågade om jag ville hålla tal. Eftersom jag fortfarande inte kände mig vidare acklimatiserad så avböjde jag så vänlgt som jag bara kunde och det verkade som att hon accepterade mitt nej men ack så jag bedrog mig. När cermonin väl var igång så var det ett späckat program. Lokalen som hade hyrts för ändamålet är en av frikyrkolokalerna i byn och såväl pastor som reverent höll tal och glödgade tillrättavisande tal om gudsfruktan och uppmuntrande tal om kvinnans viktiga roll i familjen. Inget som skullle ha passerat utan en mindre skandal i Sverige naturligtvis men på det stora hela upplyftande och positivt. Jane själv höll ett långt tal som först berömde eleverna och deras flit och sedan gled allt mer av talet in på föräldrarnas ansvar och en direkt utskällning för att så få föräldrar hade betalat avgiften för cermonin.
Barnen verkade dock ha en mycket bra dag och de flesta var mycket exalterade och förväntansfulla inför diplomutdelningarna.

När diplomen plockades fram så räckte Jane över dem till mig utan att se åt mitt håll och konstaterade att jag skulle dela ut dem. Hon tänkte inte låta mig slippa undan det och gav mig ingen chans att tacka nej. Det var inget som helst problem då jag gärna ställde upp och delade ut diplomen och när detta var utfört och klart följde ytterligare några tal av kyrkans män innan Jane helt sonika presenterade mig för samtliga i lokalen och berättade att jag nu skulle säga några ord. Hon tänkte absolut inte låta mig slippa undan ett tal. Det var en stor dag för henne och jag tänkte inte göra mer motstånd. Dock pratade jag tydligen i för långa segment så min Luo-tolk klarade inte av att tolka allt jag sa, vilket kanske inte var något problem. Huvudsaken var ändå att han fick med min avslutning där jag berömde Jane för hennes engagemang för skolan och barnen.

Det är inte så många måsten på den här resan men en sak jag verkligen skulle vilja uppleva innan jag åker tillbaka till Sverige igen är att se Gor Mahia FC spela fotboll. Nu är säsongen slut och Gor Mahia vann Kenyan Premier League men 6 november är de och visar upp sig i England och om jag inte minns fel så möter de Everton. Om inte annat borde någon krog visa matchen på storskärm så att jag får lite sköna lokala fotbollsvibbar.

Home in Kenya

St. Peters Nanga Catholic Church

Kenya - HarambeeI söndags var jag på mässan i den lokala katolska kyrkan St. Peters Catholic Church. Morgonens första mässa hålls på det lokala språket Luo så vi gick på andra mässan klockan nio på morgonen istället för att jag skulle få ta del av mässan på engelska. Bilderna tog jag ett par dagar tidigare när vi passerade kyrkan under en eftermiddag när en klass studerade inför första kommunionen där. Mässan var trevlig och följde såklart alla mönster och regler för en mässa men psalmsången som kören bjöd p var verkligen en extra njutbar del. En annan sak som jag gillade var den tydliga sammanlänkningen mellan församlingen och lokalsamhället. En man gick upp och talade om hur alla i grannskapet hade sin del i ansvaret för säkerheten i området. Att alla skulle ta som tumregel att känna sina tio närmaste grannar till namn och yrke och lite annat så att de därmed också kunde bidra till säkerheten om det skulle hända något så de vet vem eller vilka som skall informeras med mea. Dessutom så har de inte riktigt samma nät av gatunamn och gatunummer som vi är vana med så ett sätt att få fram meddelanden till församligsmedlemmar är att skriva till dem och skicka till kyrkan där man läser upp innan mässan avslutas vilka i församlingen som har brev att hämta.

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

St. Peters Nanga Catholic Church

Nytt i Dunga

Kenya - HarambeePå väg hem till Jane för en kopp eftermiddagste så fick vi syn på något som drog många människor till platsen av nyfikenhet. Det stod sju lastbilar på platsen och en stor kran lyfta av container efter cointainer in på en inhägnad tomt. Lika nyfiken som ortsborna så ser jag med intresse fram emot vad som hinner hända på platsen under veckan. Kommer att ta en sväng förbi latsen dagligen för att se om det är byggdelar för en ny villa eller om det är något annat spännande på gång.

Gatubild Dunga

Gatubild Dunga

Gatuliv i Dunga

Gatubild Dunga

Pågående projekt i Dunga

Mercedes-lastbilar på småvägar i Dunga

Matlagning i Dunga

Kenya - HarambeeEftersom jag blev bjuden på härligt färsk och friterad nilaborre första dagen dagen så ville jag bjuda igen. Så på min andra dag i Kenya bestämte jag mig för att leka kock. Ninja-matlagning i sin ädlaste form. ta vad du har och gör något gott. En chans att få erbjuda även mina givmilda värdar lite nya exotiska smaker baserat på deras lokala råvaror. Som vanligt när jag lagar mat så blir det impovisation in till sista sekund. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Till den här stuvningen skulle chapati-bröd ha varit perfekt men inte visste väl jag det när jag började med den här maträtten.

Gasspis med en fungerade plattaTidigare under dagen hade jag efter enträget sökande hittat en konservöppnare inne i Kisumu CBD, vilket inte var så självklart som man skulle ha kunnat tro, ””-What can opener? We open with a knife!
Inte med vår nyinköpta kökskniv inte, över min döda kropp. Så det var bara att leta på tills jag hittade en på Choppies (lokal butikskedja). Sedan packade jag ner rödlökar, vitlökar och min burk krossade tomater i en påse och blomkål, broccoli, paprika och morötter i en annan. Sedan rafsade jag ner lite örtkryddor och buljongtärningar och vår nyinförskaffade stekpanna, jag vågade inte riktigt ge mig på att laga mat med Janes utrustning, det kändes fortfarande lite riskabelt. Väl på plats sattes jag på prov direkt.
Det var inte bara känslan av att vara ute på djupt vatten med kulturskillnaderna i matsmaker som satte mig på prov itan när jag ville ha ett extra kärl att koka grönsaker i visade det sig att bara en platta fungerade på spisen. Jag skulle alltså bli tvungen att klara en maträtt som helt och hållet var tillagad i stekpannan. Så då var det bara att börja.
Jag hackade ypp sju stycken rödlökar och en halv vitlök, alltså en fex sex klyftor, finhackat. för att få lite överblick innan jag startade så hackade och rev jag allt först. Morötterna skulle ha rivits men de var så vek storlek på flera av dem att det fick bli en blandning av rivet och hackat. Broccolin och blomkålen delade jag i små vackra buketter och paprikan hackades i lagom tärningar.

Nu har det börjat

Kispigt och bra
Precis när allt var hckat och klart kom Jane tillbaka med köttet från den lokala slaktaren. Ett kilo prima nöt för 500 kenyanska shilling motsvarar knappt förtio svenska kronor. För ett kött uppfött, slaktat och hängt lokalt. Här kom min stora utmaning, när stod jag med en bit kött som inte var putsad senast? I huvudet försökte jag söka i minnet genom varenda kockprogram jag har sett på TV och hade gärna haft morsan vid min sida så hon hade kunnat visa mig hur man gjorde. Det är kunskap jag hade velat ta till mig, nu riskerar den familjekunskapen gå förlorad och här stod jag i Dunga, Kisumu med ett kilo utmärkt nötkött som jag nu inte skulle kunna visa den respekt den förtjänade men å andra sidan så behövde jag ju i det här läget bara skära ner det till grytbitar då en enda panna inte gav mig så många alternativ för de ingredienser jag hade till hands.
Hela tiden när jag slet i köket utan riktig plan om hur jag skulle lösa detta så kom Hellen, Jane och Hellens syster Sandra med sina telefonkameror i högsta hugg ömsom fotograferande ömsom filmandes. Svetten började bryta fram i köksvärmen och jag började undra hur jag ens kunnat få en så galen idé att jag skulle laga mat till dem och det redan efter ett par dagar. Pannan började bli varm och i med olja kött och löken, det fick fräsa på inte allt för hög värme ihop en stund. När jag hade fått lite yta på alla köttbitarna så hällde jag på min enda burk med krossade tomater, lite vatten för att koka köttet sista biten. I med buljongtärningar och de torkade örterna. När det puttrat ihop ett tag och det faktiskt doftade riktigt gott i köket och smakade gott i pannan så slevade jag i några ordentliga slevar av gårdagens ris och paprikan. Smaka av med lite mer örtkryddor och buljongtärningar och till sist när pannan puttrade på som bäst lade jag blomkål, morötter och broccoli på toppen för att få dem så nära ångkokta som möjligt, smakfulla men fortfarande knapriga.

Jane frågade när jag ställde pannan på bordet, ”What do we call this food?” och efter att stirrat en stund på innehållet i pannan så svarade jag ”Dunga stew”. Det blev något slags stuvning, eller röra, men det var gott. All vätska hade ångat bort eller sugits upp av riset och andra ingredienser så det var bara att sleva upp på tallrikarna. Det enda som saknades var som sagt Chapati-brödet som hade gjort det här till en riktigt bra måltid och jag erkänner att jag var lite nervös men när Jane slevade upp en andra portion kunde jag andas ut. Det tog jag som ett godkänt betyg. Att ha lånat hennes kök och lagat mat åt dem om det inte hade fallit henne på läppen, det hade varit en jobbig situation. Nu blev det ganska bra trots allt.

Musik på Dunga Hill Camp

Kenya - HarambeeEfter att ha hängt på Kiboko Bay ett antal gånger den senaste tiden så besökte vi Dunga Hill Camp häromdagen. Detta dels för att se stället men även för att kolla upp deras WiFi för att se om det var bättre än det nätverk vi använde på Kiboko Bay. Efter att ha konstaterat att Dunga Hill Camps WiFi åtmonstone verkade mer stabilt så återvände vi Dunga Hill Camp för att äta och för att för att uppdatera den här bloggen. Det laggade en del men vi njöt av maten och en kall öl samtidigt som ett band började rigga scenen. Plötsligt satt vi och tittade på en soundcheck och insåg att det här kunde bli en trevlig överraskning. Bandet började spela och eftersom det fortfarande var eftermiddag så utgick jag från att bandet skulle spela fler set under kvällen så när jag var klar med uppladdningar och annat så gick vi hem och bytte om för att komma tillbaka och avnjuta lite lokal musik. Vi fick även chansen att lyssna på ett lokalt militärmusiksband vid namn Lake Victoria Band, ett band med barn och ungdomar som lär sig läsa musik lokalt här i Dunga.
Här tar man sig ju fram med att hoppa upp på en motorcykel och tala om var man skall någonstans. Nu har vi ju ett kort promenadavstånd till Dunga Hill Camp från lägenheten men Hellen krävde att vi åkte motorbike till och från Dunga Hill Camp på kvällen. Orsak? Flodhästarna. Hellen har skrattat gott åt mina obekväma känslor inför kackerlackor och andra insekter. Inte miinst häromkvällen när jag gick på toaletten och blev aningen obekväm av ödlan som inte lyckades ta sig ut utan levde ett himla liv uppe på glasrutan ovanför toalettdörren. När jag kom ut från toaletten så påpekade jag att vi hade en ödla på toaletten och Hellen tittade undrande på mig och undrade varför jag delade med mig av den här informationen så jag frågade,
-Is he on our side?
-What do you mean?
-I know he eats cockroaches, so I allready like him. But, should I be worried about him?
Hellen höll på att skratta ihjäl sig. Jättekul hade hon på min bekostnad. Inte alltid lika kul att kunna roa andra! Dock blir Hellen nervös så fort flodhästarna kommer på tal. Hon vill inte under några omständigheter springa på några flodhästar. Det har hänt här att flodhästar som glömt bort sig och blir klar uppe på land smaskandes grös och annat kan bli skrämda av att människor börjar komma igång på morgonen och kommer man mellan flodhästarna och Lake Victoria kan man bli trampad till döds. Risken att dö av en infektion eller annan sjukdom här är antagligen tusentals många gånger störrer men dock existerar faran.

Väl tillbaka på Dunga Hill Camp så lyssnade vi på musik hela kvällen. Bra groove men mycket falskspel mellan varven. Men på det stora hela en trevlig upplevelse. Kul att det var ett lokalt band också och att de bjöd på gästartister från andra länder också.

Hellen på väg mot Kiboko Bay

Jo, det är mygg överallt

Basism på Dunga Hill Camp

Läraren Roland Casselbrant

Kenya - HarambeeSå har jag för första gången agerat småskolelärare. Jane som leder småskolan lät mig komma och hålla en liten lektion med de äldsta barnen i klassen i torsdags. Klassen ä uppdelad på tre grupper och de mest avancerade, det vill säga sexåringarna skulle jag få rätta engelsk rättstavning åt och sedan höll vi en matematiksession med lite enkel addition. Det var roligt att få prova på och barnen var mycket glada åt min små klisterlappar i form av stjärnor som jag klistrade in i deras böcker efter rättning. Efter lektionen satt jag och väntade in Agnes och Hellen då jag och Hellen skulle vidare till Dunga Hill Camp. Jag satt i en trästol utanför klassrummet och kände smärta i ryggeen. Det är sällan jag har ryggsmärtor så jag satt och filosoferade lite om det kunde bero på mina boots som jag aldrig brukar bära så ofta som jag hade haft dem nu. När Hellen kom tillbaka så tog vi en promenad ner till Dunga Hill Camp. Dunga Hill Camp och Kikoko Bay är de två turistställena här i byn. Det är inte mer än kortt promenadavstånd till någont av dem men de har lite olika profil. Båda serverar mat och dryck men Kikoko Bay har bungalows som man kan hyra, alltså en hotellverksamhet, medans Dunga Hill Camp verkar vara mer en utkikspunkt och servering. Hur som helst så är dessa ställen min livlina ut i världen. De har WiFi och ger mig en möjlighet att uppdatera hemsidan från och till. Eftersom jag inte visste om jag skulle ha nåågon tillgång till WiFi så hade jag förberett ett antal inlägg som redan ligger i databasen med spridda datum undeer mars för att det skulle hända något på hemsidan även om jag inte skulle kunna uppdatera från min resa.

Nu har jag hållt mig stilla med ryggsmärtor ett par dagar och dessutom en rejäl förkylning som bromsar nerr takten en aning. Det går att leva på en ganska stram budget och igår köpte vi Sukumawiki, som grönkåk, och tillagade med lite olja, lök och vitlök som vi åt med stapelvaran nummer ett här, Umgali. Umgali är en hård gröt gjord på majsmjöl och är i stort sett smaklös i sig själv men går därför också att kombinera med allt. Det har varit roligt och lärorikt att testa den lokala maten här. Allt från friterad spigg till nilaborre och det lokala köttet, både i form av nöt och kyckling. Kycklingen är inte lika lättflörtad mat som i Sverige. Den lokala fågeln har nästan vilt i smaken och kräver sin koktid. en det är bra mat och inget insprutat vatten för att få upp storleken.
När förkylningen har gett med sig mer så hoppas jag på lite fler utflykter i närområdet. Nu tror jag att febern gav upp i natt och nu är det bara den envisa snuvan som skall bort så jag slipper snörvla konstant. Ryggsmärtan får vi se vad den vill men den är envis så hr efter två dygn.

Agnes och Hellen småpratar under tiden jag förbereder lektion

Hellen på Dunga Hill Camp

Sitter här och funderar

Kenya - HarambeeNär jag kommer upp nyvaken på morgonen och återigen finner en halv kackerlacka i slasksilen så är det inte utan att jag undrar var i hela friden händer med den andra halvan? Jag anser mig inte vara överdrivet känslig men kackerlackor i storlek från manstumme och uppåt är hanterbart i enstaka exenplar men det här med halva kackerlackor retar mig. Kan det vara något annat som äter kackerlackorna och låter skäld och ben ligga kvar som en ointresserad gäst på ett kräftkalas? Vad är det då som äter kackerlackorna
Vi har inga fåglar som tar sig in. Kan det vara ödlorna? Eller kanske någon annan insekt? Något äckligt som jag har missat? Nä, jag hoppas på ödlorna för att slippa tänka på saken längre (får det lite senare bekräftat när jag inte kan hålla mig från att fråga, heja ödlaorna, säger jag).

Kulturkrockar och olikheter som skapar andra behov av problemlösningar än de jag är van vid. Jag får tänka ut andra sätt att lösa problemen än hur jag hade gjort hemma i Sverige. Jag får förhålla mig till saker på ett annat sätt än hur jag gör i Sverige. Det är så och skall vara så naturligtvis. Vissa saker vill jag dock lösa som jag löser dem hemma. Det är bättre att öppna en konservburk med en burköppnare än med en kniv, det håller jag hårdnackat fast vid och ger mig inte innan jag efter sökande i flera butiker äntligen hittar en konservöppnare. ”-Vi använder kniv här!” är inte ett tillfedställande svar helt enkelt. Att öppna konservöppnare med kniv förstör knivarna och varför skulle jag acceptera en undermålig lösning om jag inte behöver?
Det är små vardagliga saker som det. Men det som stör mest är ointresset över allt skräp som ligger överallt. Man kan skylla hur mycket som helst på dålig utbildning på grund av otillräckliga resurser för skolor men det är skolor överallt och de startar i treårsåldern. De bryr sig helt enkelt inte. Det ligger drivor med plast och annat längs med varenda byväg, i varenda villatomt. Sophämptningen, som jag dessutom betalar för, till lägenheten består i att tömma våra sopkärl i en hög en bit bort på tomten. Sedan kommer en mystisk lady nu och då och soporna försvinner, och jag äär inte säker på om jag vill veta vart de tar vägen. Inte alla sopor dock. PET-flaskor och annat som blåser bort från högen får ligga där de landar. Utanför entrén till lägenheterna ovanför min så ligger det glassplitter från någon tidigare krossad ruta. Det får ligga, trots att flera av de fyra familjer som bor ovanför oss i huset har små barn, så får det ligga. Inget gemensamhetstänk över huvud taget. Det är ett mysterium. Dessutom är jag själv så fast i den svenska ängsligheten att jag inte tar tag i det. Som Mzungu (vit man) så blir jag beemött och behandlad annorlunda, precis som en färgad, eller vem som helst med en annan etnicitet, blir i Sverige. Här är de flesta lokalbor jag träffar på vad som i svensk media skulle benämnas som dödshatarnazister, då de inte bara har en mängd förutfattade meningar om andra etniciteter utan även om andra stammar. Här får jag höra att kineser får sin namn genom att deras mamma släppen en silverring på en bricka och det ljud som uppstår blir deras namn. ”-That’s why they are all calld Tjingeling!”.
Det är också här jag får lära mig att kvinnor från Kikuyu-stammen har stora bröst men platta rumpor och smala ben, vilket är anledning nog för att jag bör hålla mig ifrån dem enligt uppgiftslämnarna. Om inte det faktumet i sig skulle få mig att förstå hur dåliga dessa kvinnor är så får jag också tilläggsinformationen att de ibland mördar sina män genom att knivhugga dem till döds med upprepade knivhugg i bröstet, det är bara så de är Kikuyu-kvinnorna.

Antagligen kommer jag inte kunna låta bli att plocka upp alla glasskärvorna som ligger utanför entrén. Hur konstig den handlingen skulle ses som av mina grannar. Någonstans måste man börja.

Coca-Cola

Home at Dunga

Kenya - HarambeeDet finns så mycket som skiljer kulturer åt, och lika mycket som förenar. En sak som förbryllar en nitisk ordningsam svensk är avsaknaden av riktiga adresser i vår mening. Jag har fortfarande inte listat ut var jag bor någonstan utefter en adress. När man hoppar på en av motorcyklarna från stan för att komma hem så är informationen, The Big White House in Dunga felsäkr information har det visat sig. Trots att det finns ett nästan lika stort vitt hus cirka 100 meter från vårat hus så vet alla direkt vilket hus som menas. Vilket är oerhört fascinerande.
Nu har jag ätit nyfångad Nile Persh friterad i panna ett par timmar efter fångst. Jag har lagat mat i ett vanligt hem här i Dunga, vilket var en utmaning då gasspisen bara hade en fungerande platta. Alla verkade dock uppskatta min matlagning och vi kom överrens att kalla min måltid för ”Dunga stew. Jag hade med mig alla ingredienser utom nötköttet som skulle fixas lokalt. Jag fick i handen ett nyslaktat stycke nötkreatur på ett kilo för motsvarande 40 kronor. Det var så färskt att det nästan hade puls fortfarande. Fantastisk mat. Färskt och fräscht är ledorden här och att mumsa i sig ett glas mangojuice från mango du köpt på marknaden på morgonen är fantastiskt.

Jag har hunnit med lite annan lokal anknytning också. Häromdagen var jag på besök i den lokala småskolan, där i ett plåtskjul satt 25 till 30 ungar i tre- fyra-års åldern. De flesta i skoluniform, de som inte har råd i civila kläder. De satt och åt då jag kom inklampande mitt under lunchen. De satt spänt och nyfikt och tittade på främlingen tills fröken gav dem klartecken att hälsa och då blev de fantastiskt uppspelta och vinkade och hälsade i en skön kakofoni.
Känner mig glad och ärad att ha fått se så mycket av det lokala livet här redan.

Tyvärr visade det sig att kameran jag köpte begagnat förra veckan inte fungerar som den skall och därför kommer det att vara begränsat med bilder från resan är jag ledsen att konstatera. Det kommer att bli några bilder från mobiltelefonen men det känns tråkigt att inte kunna få chansen att ta några riktigt bra bilder på flodhästarna och krokodilerna här vid sjön. Men upplevelserna jag har fått och kommer att få uppleve lär jag bära med mig för livet. Vilken resa det är.

Kisumu in my heart

Kisumu in my heart

Kisumu in my heart

Kisumu in my heart

Tintin i Kongo, eller Roland i Kenya?

Kenya - HarambeeSå mitt fösta dygn i Kenya är avklarat och det är fullt av olika intryck. Det blev andra gången jag anlände till Kisumu. Fösta inflygningen fick avbrytas ovanför Kisumu på grund av riktigt kraftigt regn och planet vände tillbaka till Nairobi. Vi fick vänta ett par timmar där innan nästa försök och en riktig ankomst till Kisumu.
På plats väntade Hellen och Rose på att plocka upp mig. Hellen hade frågat sin vän Rose om hjälp att skjutsa oss från flygplatsen hem. Det var en märklig billfärd hem. Inte så mycket för att det är vänstertrafik i Kenya utan mer för att Rose körde som en mycket gammal person. Hon höll en hastighet som pendlade mellan 31-39Km/h ibland använde hon vindrutetorkarna och ibland inte, vilket gav en väldigt blandad uppfattning om livet utanför bilen. Nåväl. Hem kom vi till sist.

Det var en lite märklig känsla att komma hem till sin egen lägenhet för första gången. Mitt eget ställe på en annan kontinent. Hellen hade gjort iordning så mycket hon haade kunnat och det saknas egentligen inget för att kunna använda mitt hem. Lite praktiska tillbehör till köket men kylskåp, spis, gasflaska och sovplats med myggtält var redan på plats.

Istället för kostsamma taxiresor så använder vi motorcyklar för att ta oss runt. Man stoppar en hoj och talar om var man ska och från Dunga (mitt ställe) till Kisumu city kostar det 50 bob (bob=slang för kenyanska shillings) enkel resa. Vilket är i stort sett ingenting i svenska örtugg och Riksdaler, närmare bestämt 4,08 SEK i just detta nu. Drygt fyra kronor för att få åka på en blandning av galna steniga landsortsvägar till ett myllrande Kisumu där trafikmiljön är minst sagt rörig, även en fransman skulle bli nervös här. Fyrtkts 125:or överallt, nästan alltid utan hjälm förstås. Stan är ett skönt tempo med människor och färger. Resan till och från stan är full av nötkreatur, får och löst folk överallt. Skönt avspänd inställning till alla, hakuna matata, polle polle, mos mos….

Kisumu in my heart

Kisumu in my heart

Kisumu in my heart