Etikettarkiv: böcker

Friedrich Dürrenmatt – Med brott benådad

Friedrich Dürrenmatt - Med brott benådadEn bok som legat oläst i hyllan ett bra tag. Friedrich Dürrenmatt var för mig en tidigare okänd bekantskap men plötsligt satt jag med boken i handen. Friedrich Dürrenmatt var var en schweizisk författare, dramaturg och regissör. Efter vad jag läst mig till så går det en svartsyn igenom Dürrenmatts verk som en röd, eller svart, tråd. Viss kan man säga att det finns en svartsyn i Med brott benådad (”Die Panne”) men det finns trots allt något slags spänstig humor i berättandet. Det finns också klara tjechovska drag i berättelsens upplägg och teknik. Det är en juridiskt filosofisk berättelse om handelsresanden Traps öde. Trap tar livet av sig efter att på en herrmiddag ha blivit överbevisad om att han, den oförvitlige lille mannen, i själva verket gjort sig skyldig till mord. Det är en berättelse som tangerar Anton Tjechovs Vadet på många sätt och eftersom jag hade läst novellsamlingen Damen med hunden strax innan jag läste Med brott benådad så blev påminnelsen om detta kanske lite för uppenbar för att jag skulle kunna tänka bort det under läsningen vilket störde läsupplevelsen en aning. På Wikipedia finner jag ett antal pjäser skrivna av Dürrenmatt som spelats på olika svenska teatrar och förvånas över att jag inte har fått in Dürrenmatt på min radar tidigare. Visserligen bara en originalpjäs spelad i Sverige under min levnad i den listan, men ändock.

Willy Vlautin – Sviker dig aldrig

Willy Vlautin - Sviker dig aldrigWilly VlautinsSviker dig aldrig” blev en positiv upplevelse. Jag hade aldrig tidigare hört talas om författaren innan men tack vare de månatliga bokpaketen från Bakhåll förlag så landade den här i mina händer och det är jag tacksam för. Den unge Horace Hopper brottas med sin identitet och sin självbild. Med blandade etniciteter som vit och indian så väljer Horace att kalla sig för Hector och utge sig för att vara mexican när han skall förverkliga sin dröm att bli proffsboxare. Det är ett ledigt berättande och man blir snabbt bekant med de olika personerna i berättelsen som har ett skönt flyt och ett tempo som ger berättelsen sin karaktär och förstäreker miljö. Om jag springer på någon annan av författarens böcker så kommer jag definitivt att läsa det. Så pass bra tyckte jag att det var.
Att ha långt till arbetsplatsen och åka kommunalt har verkligen sparkat igång mitt läsande igen och nu tar jag mig an nästa bok så den lär väl dyka upp här inom kort.

Över floden in bland träden

Ernest Hemingway - Över floden in bland trädenTidigare när jag har försökt läsa Hemingway har det hänt att jag efter ett antal sidor helt enkelt slagit ihop boken på grund av att jag känt mig fullständigt uttråkad. Så skedde till exempel med Och solen har sin gång, kanske för att jag var för ung eller för att jag var intresserad av annan litteratur när jag försökte läsa den, omöjligt att veta. Så när jag to mig an Över floden in bland träden så hade jag bara läst Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Den här gången blev det annorlunda. Huvudpersonen överste Richard Cantwell är som jag en bitter 50-åring. Nu är jag inte liksom Cantwell ärrad av krig och strid, mina erfarenheter avövningar i uniform är ytterst begränsade, men av livet och livets outsinliga förmåga att slå en på käften i tid och otid. Så där är jag, en bitter 50-åring som precis har förlorat det sista fåfänga försöket till manlig odödlighet mitt liv och slår upp sidorna i Över floden in bland träden. Cantwell är inte bara bitter. Inte alls faktiskt, Cantwell är en sentimental romantiker och när han åter anländer till sitt älskade Venedig så är det en mycket fin kärlek till staden som framträder ur berättelsen. Kärleken till staden och dess invånare, en förståelse och känsla av tillhörighet för översten. Snart presenteras vi för kärleksaffären med nittonåriga Andrea. Berättelsen och kärlekshistorien är berättelsen om Hemingway och Adriana Ivancich. Hemingway var i sitt fjärde äktenskap när han träffade Adriana och jag har inga problem att känna sympati för Hemingways känslor för henne. Han var uppenbarligen bitter på sin, kanske sina, fru, fruar, och reviataliseringen och hoppet om ett nytt liv öppnar plötsligt dörren.

Adriana IvancichVIsst, Hemingway hade sina behov att vara macho och jag vet mer än en person som skulle kalla det hela för gubbsjuka, vad det nu är annat än äldre kvinnors avund. När jag läser Över floden in bland träden så är jag fullständigt avväpnad. Den sentimentale romantikern i mig förstår överste Richard Cantwell fullständigt. Nu noterar jag plötsligt att vi har samma initialer också, irriterande nog. Hela mitt liv har jag med viss avund sätt på män som kunnat resa och tillbringa tid på sköna platser med viss avund och Hemingways Key West, Kuba och Paris är en livslång dröm. Nu när mitt Venedig skulle bli av i form av Yerevan (Երեւան) och planen att kunna ha ett exotiskt andra hem där jag skulle leva med min unga Adriana delar av året och sedan kunna utstå mörkret och kampen i Sverige med vetskapen om att det finns en annan del av livet också. Nu blev det inte så, den fåfänga drömmen dör. Överste Cantwell dör och det som finns kvar är en kärlekshistoria värd att läsa och bära med sig.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från AuschwitzDet blev minst sagt ett ovanligt läsförlopp av den här boken. När jag jobbade mycket i Vallentuna för ett par tre år sedan så hade jag många jourpass vilket innebar att jag sov på plats. Eftersom jag genom hela mitt vuxna liv har haft sömnrubbningar av olika slag så var det inte alltid som min inre klocka synkroniserade med min arbetstid och definitivt inte med de tider då jag förväntades vila och sova. I jourrummet på min arbetsplats i Vallentuna hade vi ett vad som i bästa fall kan beskrivas som ett rudimentärt bibliotek. Det var inte mer än två titlar på den hyllan som överhuvudtaget lockade mitt intresse. Dels ”Örnen, bilan och stärnorna – En bok om Vallentuna”, sammanstäld av redaktör Ebbe Schön, vilken jag använde som lite av handbok för några av mina och de minas utflykter i trakterna runt Vallentuna (se exempel här). Dels var det Göran Rosenbergs mycket omtalade ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Eftersom min närvaro i Vallentuna var regelbunden så tog jag mig för att läsa boken då den verkligen hade väckt min nyfikenhet men samtidigt var detta under en period då jag läste väldigt lite skönlitteratur då jag hade 60-80-timmars veckor och lät mina intressen fotografi och klockor uppta min fritid. Nu hade jag dock chansen att kanske under en tid ta mig genom boken lite pö om pö utan att känna någon press. Det kunde få ta lite tid.
Det tog tid.
Jag avslutade inte boken innan 14 oktober i år. Det tog mig flera år att läsa den. Då jag inte jobbat regelbundet i Vallentuna sedan årsskiftet 2014/15 så bestämde jag mig för att helt sonika plocka med mig boken hem. Nu uppmuntrar jag naturligtvis inte till stöld av böcker men då jag tidigare hade skänkt hyllmetrar med Kalle Anka Pocket och en kasse med barn- och ungdomslitteratur till de som bodde i huset så såg jag det mer som ett byte till deras fördel. Upplevelsemässigt var det nog till min fördel dock.

Som jag nyligen skrev här på hemsidan så tror jag inte på idén att ha en svensk litteraturkanon (läs inlägget om det personliga biblioteket och litteraturkanon här) men om jag någonsin skulle ändra åsikt i den frågan så har den här boken sin givna plats i en svensk litteraturkanon. Den har plats i min personliga kanon om inte annat. De långa läsuppehållen har faktiskt inte påverkat läsupplevelsen av boken överhuvudtaget. Den här berättelsen har känts så angelägen och har levt kvar i mitt medvetende så starkt att jag inte har känt mig det minsta vilsen när jag har plockat upp boken efter månader av läsuppehål. Göran Rosenbergs gräver i sin faders historia på ett sätt som facinerar starkt eftersom när man tar ett steg tillbaka från den omedelbara berättelsen inser den smärta och den svärta som måste ha varit en del av processen av att lära känna sidor hos en fader som varit med om det stora utrotandet av människor i Europas moderna historia.
Det finns egentligen inget annat jag kan säga än att det här en bok som jag är väldigt tacksam att jag har läst och det känns som att det var en bra process, att tiden var en del av upplevelsen.

Anton Tjechov – Damen med hunden

Damen med hundenDamen med hunden är ju inte den bästa novellen i den här samlingen men har fått ge namn till samlingen. Det finns noveller i den här upplagan som är riktigt bra, så bra att man bara njuter av läsningen men jag kan inte riktigt förstå varför Damen med hunden anses så stor. Det finns ju tjogtals med andra Tjechov-noveller som smäller högre. Förlaget, Bakåll, säger så här Detta novellmästerverk, en av världens mest kända berättelser, flera gånger filmatiserad, får inleda vår urvalsvolym. Själv njöt jag långt mer av flera av de andra novellerna. Smak och konst, inte helt självklart vad man kommer att gilla och inte. Min personliga favoritnovell av Tjechov, Hämnaren finns inte med i den här volymen men ingen sorg över det. Det finns enormt mycket litteratur mellan pärmarna. För den som har läst mycket så är det med ett leende på läpparna när man läser de bästa inom en genre, för det blir så uppenbart att så mycket av det som har skrivits senare har tagit inspiration av och ibland bara plankats rakt av från de stora. Anton Tjechov har inspirerat många, få, om någon har klarat att förbättra det.

Bengt Liljegren – Winston Churchill Del 1, 1874-1939

Bengt Liljegren - Winston Churchill Del 1, 1874-1939Det är ett par år sedan jag köpte den hör boken men först nu blev det tillfälle att läsa den. Det var när jag hade hobbat ett vikariepass på ett HVB-hem på Lidingö som jag tog en promenad förbi centrum och gjorde ett besök på Akademibokhandeln för att botanisera lite planlöst efter något läsbart.
Efter en stunds spanande hittade jag Bengt Liljegrens Churchill-biografi. Tyvärr hade de bara del ett hemma, jag hade gärna köpt tvåan på en gång men nu efter att äntligen ha läst den första delen så är jag inte säker på att jag kommer att läsa del två. Anledningen är ett par ytterst irriterande detaljer. Dels finns det språkliga inadvertenser som upprepas boken igenom dels så lyser författarens egna politiska ståndpunkter igenom löpande genom berättelsen vilket stör läsandet av, speciellt en biografi, på ett störande sätt. I övrigt finns inget att anmärka. Det är en bra introduktion till Winston Churchill med ett lättläst flyt i berättelsen. Hade det inte varit för de ovan nämnda störningsmomenten så hade jag genast sökt upp del två.
Som exempel på vad det är i författarens egna åsikter som tränger igenom är att det är tydligt att författaren har en klar bild av vilka ekonomiska beslut och vilken ekonomisk politik som är rätt respektive fel. När det gäller sidor hos Churchill som är motstridiga så kan läsaren lätt tappa bort detta då författaren kommenterar de delar som inte är bra åsikter enligt författaren men lämnas utan kommentar när motsatta åsikter hos Churchill kommer fram. Här hade det varit bättre att spara kommentarer till en analys av hur och varför Winston Churchill kunde rymma två så motstridiga förhållningssätt och åsikter. Nu känns det istället som att författaren vill vara säker på att läsaren förstår vilka åsikter som är rätt eller fel. De här sakerna nämndes överhuvudtaget i de recensioner av boken som jag läste när den var aktuell. Recensionerna var allt igenom positiva och kanske bidrar det till att dessa saker stör mig så pass mycket under läsningen. Kan recensenterna verkligen ha missat dessa språkliga fel och författarens ideliga försök att påverka läsarens egen analys. Det återstår att se om jag kommer att läsa del två. Mitt behov av att bli skriven på näsan är nämligen oerhört litet.

Att skapa sitt eget bibliotek

TingelingJag läser en krönika på Timbros tankesmedja Smedjan skriven av Lars Anders Johansson med rubriken Skaffa dig ett bibliotek innan det är försent och tycker att det är en angelägen apropå. Visserligen hade jag kunnat önska mig en någon fylligare text med mer argumentation om vikten av sitt eget bibliotek ur fler perspektiv. Mitt eget bibliotek är för mig ovärdeligt när det kommer till referenser och faktakontroll. Allt efter att tiden går så inser jag att mitt bibliotek inte bara är en stapling av olika litteratur i mina hyllor utan en spegel av mig som person och inte minst en spegel av mitt intellektuella liv och utveckling. En del av titlarna i mitt bibliotek är litteratur som tillkommit på grund av mitt behov att vara påläst och kunnig inom det område jag arbetar för tillfället. Därför har jag ett försvarligt stort utrymme av psykologi-, psykoanalys- och medicinlitteratur blandat med en uppsjö av dator och programmeringsböcker. Det kan vara rena faktaböcker, även sådan som inte ens försöker utge sig för att vara särskilt systematiskt eller vetenskapligt sammanfogad information. De där böckerna som brukar vara i coffee table book-format och alltid säljs ut på olika realisationer. Böcker fyllda med bilder och modellbeteckningar på traktorer, motorcyklar, bilar, armbandsur, mode eller vad den nu kan vara. Tidigare kom jag ibland på mig själv med att se ner på den här typen av böcker men alltid med ett viss habegär inför boken ifråga. Nu lägger jag gladeligen ett par tre hundralappar på ett stort populärverk om vad som helst som skulle kunna intressera mig och inte minst om jag vet att jag kommer att ha glädje av den som referenslitteratur.
Böcker som jag har ägt och sedan lånat ut och aldrig fått tillbaka kan jag aldrig släppa riktigt. Ett exempel är en kort roman i form av boken Vox av Nicholson Baker, kanske inget mästerverk men det var en bok som slog an strängar då, i början på 1990-talet, och det finns passager i boken som jag velat titta igenom och referera till vid ett flertal tillfällen sedan dess och då blir jag alltid lika irriterad över det imaginära hålet i bokhyllan som den titeln utgör. Nu blev jag nyfiken på hur den där referensen om Tingeling i boken egentligen var formulerad.

Så det personliga biblioteket, eller familjebiblioteket är en viktig del för den som vill ha en möjlighet att känna sig som en hel människa. Allt som oftast så kommer jag hem till människor som inte äger en endaste bok. De kan ha en max två böcker framme synligt för att de ändå är aktiva läsare, men då med vad de själva beskriver som ett osentimentalt förhållningssätt till själva den fysiska boken. Det är ett intellektuellt fattigdomsbevis i mina ögon. Har dessa människor dessutom text på väggarna (Carpe Diem, jag tror jag avlider) så handlar det om något annat. Det är inte det osentimentala (texten på väggen avslöjar dem) det är bekvämligheten och bristen på krav att faktiskt kunna saker som styr dem. Ett bibliotek av någon sort är en förutsättning för ett intellektuellt inre liv. Akademiker eller inte så behöver du den tryckta texten. Som männsika behöver du ta del av andras tankar, fantasier och världsbilder för att utvecklas.

Då kommer vi också till frågan om en litteraturkanon. Den debatt som jag antar väcktes 2006 av folkpartisten Cecilia Wikström en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet (Skapa svensk litteraturkanon 2006-07-22). Tanken var att en gemensam litterär bas, en litteraturkanon, skulle ge oss en gemensam syn på språket och litteraturen. Det fanns i debattartikeln också några grumliga argument om hur detta skulle förhindra utanförskap hos de som flyttar in till Sverige med ett annat språk som sitt förstaspråk. Det här tror jag inte på. Vi har utan officiell litteraturkanon ändå en inofficiell dito och den har växt fram genom stark påverkan av kulturskribenter och kulturarbetare under årens lopp. Så vi behöver inte vara det minsta oroliga för att vi inte utvecklar en litteraturkanon utan att storebror behöver skriva oss på näsan om vad vi ska och inte ska läsa. Tvärtom så är det med bibliotek som med alla samlingar av diverse artefakter betydligt intressantare med något som växer fram ur den enskildes egna personliga önskemål och behov. Det står ändå alltid i en relation till den gemensamma kulturen.

Bluefish Så bygg ditt bibliotek efter dina egna personaliga intressen. Blanda dina intressen och låt dem avspeglas i den litteratur du läser. Som icke-akademisk intellektuell anser jag det vara en självklarhet att mitt bibliotek skall spegla hela min intressesvär. Sakta men säkert har jag därför börjat skriva om de böcker jag läser här på hemsidan. Det tar den tid det tar och just nu så börjar jag fylla på med de böcker som jag läser för tillfället men jag kommer att fylla på och försöka kunna ha mitt bibliotek komplett här på bloggen en vacker dag, men som vanligt har jag ingen brådska. Hemsidan är en spegling av mitt jag. Mångfacetterat och i ständig rörelse och utveckling.

Flannery O’Connor x 2

Flannery O'ConnorFlannery O’Connors författarskap upptäckte jag i vintras då jag läste Ta himmelriket med våld och fastnade för hur fantastiskt Flannery O’Connor lyckas få sitt persongalleri att smälta samman med miljön i den amerikanska södern. Det katolska perspektivetger ytterligare en dimension, trots att jag inte är så skolad i den katolska världen så tycker jag ändå att de rudimintära kunskaper jag har i ämnet räcker till för att jag skall förstå och uppsktta den vinkeln i böckerna. Den vinkeln är också otroligt viktig för det den själva essence som ger motivbilden. Det är närmast omöjligt att förstå karraktärerna i persongalleriet om man inte har författarens katolska perspektiv med sig in i berättandet.
Nu är jag otroligt nyfiken att läsa de två novellsamlingarna som är det som återstår av Flannery O’Connors författarskap. Att läsa henne i novellform tror jag kan vara en riktigt trevlig läsupplevelse. Flannery O’Connor dog redan vid 39 års ålder och de två romanerna Blodviss och Ta himelriket med våld och novellsamlingarna En bra karl är svårt att finna och Allt som stiger måste stråla samman är den totala produktionen. Dessutom kommer dagboksanteckningarna The Prayers Journal. Att sätta tänderna i att plöja igenom hennes fullständiga produktion känns lite som en litterär pilgrimsfärd och det skall bli mycket intressant att fullfölja det projektet. Det är kul att upptäcka att mina två stora författarupptäckter i år har varit två kvinnliga författare. Ester Blenda Nordström och Flannery O’Connor har varit två absoluta pärlor att lära känna och i båda fallen så är suget att läsa de kompletta produktionerna stort.

Det karga amerikanska södern där människor lever mellan det goda och det onda och kan falla åt vilket håll som helst helt utan förutsägbarhet är den miljö som Flannery O’Connor målar med sina tunna men svarta och ändock komiska penslar. Inte sedan mina Samuel Beckett-dagar har jag läst någon som kan rita litterära bilder med så svart komedi som Flannery O’Connor gör. Hennes genre har kallats grotesque och noir och jag tänker inte protestera men tycker också att man kalla hennes verk för religiös litteratur.

Länkar:
Bakhåll förlag
Blodviss
Ta himelriket med våld
En bra karl är svårt att finna
Allt som stiger måste stråla samman
The Prayers Journal(New York Times)
Flannery O’Connor läser ”A Good Man is Hard to Find”
Some Aspects of the Grotesque in Southern Literature
ISBN 978-91-7742-475-8

Tom Wolfe – En riktig man

Tom Wolfe - En riktig manTome Wolfe är utan tvekan en av de bästa berättarna i modern tid. Hans tidiga verk med ögat på samtiden och skildringar av beatniks och den framväxande hippierörelsen hamnade på min radar under mina ungdomsår då beatniklitteraturen slukades med stort intresse. Att Tom Wolfe var aktuell med Fåfängans fyrverkeri under den här perioden gjorde att jag upptäckte hans enorma förmåga att berätta en historia. Drivet i hans romaner är mycket njutbart och bär historierna framåt. Omsorgen om detaljer som hos en grävande journalist gör miljöerna autentiska och persongalleriet brukar vara ytterst trovärdigt även om Wolfe använder sig av klichéer. Detta bidrar snarast till att kunna hålla historien i ständig rörelse framåt. Det är ingen risk att man behöver fundera över vem som var vem då det är mycket kött på benen i persongallerierna.
Jag hade haft den här boken stående i bokhyllan i ganska många år innan jag läste den. Sommaren 2015 var det dock dags att ta tag i läsningen ordentligt efter många års alltmer stokastiska läsande. När sedan min kollega Jens berättade att han ville börja läsa bra litteratur så lånade jag ut boken till honom. Med tanke på bokens miljöer, amerikanska samtidskulturen, amerikansk fotboll, allt ämnen som Jens hade upplevt på nära håll och deltagit i. Jag frågade honom några gånger om han hade läst boken men han hann aldrig börja läsa den innan han tog sitt liv. Den där gången jag var hemma hos Jens så stod boken i hans hylla, jag undrar var den är nu?
Hur som helst så hoppas jag att någon läser den, det är den värd.

Jag har uppmärksammat att Tom Wolf har utkommit med ytterligare två titlar sedan den här tegelstenen gavs ut så det kanske är dags att beställa hem dem, de verkar inte finnas i svensk översättning. Ännu i alla fall. Blaskan The Guardian sågade Wolfes berättarstil fullständigt som skrikig och högljud, Själv tycker jag som sagt att den är driven och njutbar.

The novel is more than 700 pages long, though you guess about 100 of those are taken up with punctuation. To his familiar bulimia of exclamation marks, Wolfe gorges here unexpectedly on colons, often throwing in a couple of dozen at a time, just because he can. Even for seasoned Wolfe-readers it takes a little while to reacclimatise to the exclamatory style – like being woken up at three in the morning in a strange hotel room by a blaring shock-jock talk show….
Intimacy has never been his strong suit. He is, still, at his best in the thick of a crowd, a master of group dynamics, at once in breathless close-up and sudden wide-angle. You don’t necessarily go to his writing any more for fresh truth about American life but you can still marvel – and laugh – at many of these scenes, full of expertly realised grotesques, and the sheer chest-thumping compulsion of language that tries to do them justice.

När flitens lampa brinner

Som jag berättade häromdagen så har jag börjat skriva lite mer organiserat. En gång i tidernas begynnelse eller runt 1990-91 så gjorde jag ett försök att skriva ihop något men hade alldeles för höga ambitioner och ingen ordentlig riktning med mitt skrivande. Det mesta som jag skrev finns faktiskt kvar i en pärm här hemma. Nu har jag kommit till en period i livet då jag har möjlighet att hålla ett annat fokus. Nu har jag roligare idéer och en mer kreativ verktygslåda. Jag har inget behov av att skriva den stora litterära romanen och egentligen har jag aldrig riktigt haft det heller. Min målsättning är snarare att skriva saker som kan bli viktiga för människor på andra sätt. Helst skall det finnas en provokativ krydda i det jag skriver, kanske något som får en läsare att tänka till om något den inte visste tidigare. Frågan är om jag klarar att fokusera på alla projekten. Jag har nu tre böcker att skriva och de är tre olika genrer, vilket i sig känns bra. Om det nu inte blir några böcker så hoppas jag ändå att det kan mynna ut i kanske några artiklar som jag kan avyttra någonstans eller kanske till och med förvandla den här gamla hemsidan till en skattlåda med historier och läsning. Men just nu siktar jag på att faktiskt ha två böcker skrivna tills nästa år. Mitt Magnum Opus får vänta till året efter för jag behöver lite mer research-arbete för att kunna ro det projektet iland.

Nu tillbaka till arbetsbordet.