Etikettarkiv: böcker

Bengt Liljegren – Winston Churchill Del 1, 1874-1939

Bengt Liljegren - Winston Churchill Del 1, 1874-1939Det är ett par år sedan jag köpte den hör boken men först nu blev det tillfälle att läsa den. Det var när jag hade hobbat ett vikariepass på ett HVB-hem på Lidingö som jag tog en promenad förbi centrum och gjorde ett besök på Akademibokhandeln för att botanisera lite planlöst efter något läsbart.
Efter en stunds spanande hittade jag Bengt Liljegrens Churchill-biografi. Tyvärr hade de bara del ett hemma, jag hade gärna köpt tvåan på en gång men nu efter att äntligen ha läst den första delen så är jag inte säker på att jag kommer att läsa del två. Anledningen är ett par ytterst irriterande detaljer. Dels finns det språkliga inadvertenser som upprepas boken igenom dels så lyser författarens egna politiska ståndpunkter igenom löpande genom berättelsen vilket stör läsandet av, speciellt en biografi, på ett störande sätt. I övrigt finns inget att anmärka. Det är en bra introduktion till Winston Churchill med ett lättläst flyt i berättelsen. Hade det inte varit för de ovan nämnda störningsmomenten så hade jag genast sökt upp del två.
Som exempel på vad det är i författarens egna åsikter som tränger igenom är att det är tydligt att författaren har en klar bild av vilka ekonomiska beslut och vilken ekonomisk politik som är rätt respektive fel. När det gäller sidor hos Churchill som är motstridiga så kan läsaren lätt tappa bort detta då författaren kommenterar de delar som inte är bra åsikter enligt författaren men lämnas utan kommentar när motsatta åsikter hos Churchill kommer fram. Här hade det varit bättre att spara kommentarer till en analys av hur och varför Winston Churchill kunde rymma två så motstridiga förhållningssätt och åsikter. Nu känns det istället som att författaren vill vara säker på att läsaren förstår vilka åsikter som är rätt eller fel. De här sakerna nämndes överhuvudtaget i de recensioner av boken som jag läste när den var aktuell. Recensionerna var allt igenom positiva och kanske bidrar det till att dessa saker stör mig så pass mycket under läsningen. Kan recensenterna verkligen ha missat dessa språkliga fel och författarens ideliga försök att påverka läsarens egen analys. Det återstår att se om jag kommer att läsa del två. Mitt behov av att bli skriven på näsan är nämligen oerhört litet.

Att skapa sitt eget bibliotek

TingelingJag läser en krönika på Timbros tankesmedja Smedjan skriven av Lars Anders Johansson med rubriken Skaffa dig ett bibliotek innan det är försent och tycker att det är en angelägen apropå. Visserligen hade jag kunnat önska mig en någon fylligare text med mer argumentation om vikten av sitt eget bibliotek ur fler perspektiv. Mitt eget bibliotek är för mig ovärdeligt när det kommer till referenser och faktakontroll. Allt efter att tiden går så inser jag att mitt bibliotek inte bara är en stapling av olika litteratur i mina hyllor utan en spegel av mig som person och inte minst en spegel av mitt intellektuella liv och utveckling. En del av titlarna i mitt bibliotek är litteratur som tillkommit på grund av mitt behov att vara påläst och kunnig inom det område jag arbetar för tillfället. Därför har jag ett försvarligt stort utrymme av psykologi-, psykoanalys- och medicinlitteratur blandat med en uppsjö av dator och programmeringsböcker. Det kan vara rena faktaböcker, även sådan som inte ens försöker utge sig för att vara särskilt systematiskt eller vetenskapligt sammanfogad information. De där böckerna som brukar vara i coffee table book-format och alltid säljs ut på olika realisationer. Böcker fyllda med bilder och modellbeteckningar på traktorer, motorcyklar, bilar, armbandsur, mode eller vad den nu kan vara. Tidigare kom jag ibland på mig själv med att se ner på den här typen av böcker men alltid med ett viss habegär inför boken ifråga. Nu lägger jag gladeligen ett par tre hundralappar på ett stort populärverk om vad som helst som skulle kunna intressera mig och inte minst om jag vet att jag kommer att ha glädje av den som referenslitteratur.
Böcker som jag har ägt och sedan lånat ut och aldrig fått tillbaka kan jag aldrig släppa riktigt. Ett exempel är en kort roman i form av boken Vox av Nicholson Baker, kanske inget mästerverk men det var en bok som slog an strängar då, i början på 1990-talet, och det finns passager i boken som jag velat titta igenom och referera till vid ett flertal tillfällen sedan dess och då blir jag alltid lika irriterad över det imaginära hålet i bokhyllan som den titeln utgör. Nu blev jag nyfiken på hur den där referensen om Tingeling i boken egentligen var formulerad.

Så det personliga biblioteket, eller familjebiblioteket är en viktig del för den som vill ha en möjlighet att känna sig som en hel människa. Allt som oftast så kommer jag hem till människor som inte äger en endaste bok. De kan ha en max två böcker framme synligt för att de ändå är aktiva läsare, men då med vad de själva beskriver som ett osentimentalt förhållningssätt till själva den fysiska boken. Det är ett intellektuellt fattigdomsbevis i mina ögon. Har dessa människor dessutom text på väggarna (Carpe Diem, jag tror jag avlider) så handlar det om något annat. Det är inte det osentimentala (texten på väggen avslöjar dem) det är bekvämligheten och bristen på krav att faktiskt kunna saker som styr dem. Ett bibliotek av någon sort är en förutsättning för ett intellektuellt inre liv. Akademiker eller inte så behöver du den tryckta texten. Som männsika behöver du ta del av andras tankar, fantasier och världsbilder för att utvecklas.

Då kommer vi också till frågan om en litteraturkanon. Den debatt som jag antar väcktes 2006 av folkpartisten Cecilia Wikström en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet (Skapa svensk litteraturkanon 2006-07-22). Tanken var att en gemensam litterär bas, en litteraturkanon, skulle ge oss en gemensam syn på språket och litteraturen. Det fanns i debattartikeln också några grumliga argument om hur detta skulle förhindra utanförskap hos de som flyttar in till Sverige med ett annat språk som sitt förstaspråk. Det här tror jag inte på. Vi har utan officiell litteraturkanon ändå en inofficiell dito och den har växt fram genom stark påverkan av kulturskribenter och kulturarbetare under årens lopp. Så vi behöver inte vara det minsta oroliga för att vi inte utvecklar en litteraturkanon utan att storebror behöver skriva oss på näsan om vad vi ska och inte ska läsa. Tvärtom så är det med bibliotek som med alla samlingar av diverse artefakter betydligt intressantare med något som växer fram ur den enskildes egna personliga önskemål och behov. Det står ändå alltid i en relation till den gemensamma kulturen.

Bluefish Så bygg ditt bibliotek efter dina egna personaliga intressen. Blanda dina intressen och låt dem avspeglas i den litteratur du läser. Som icke-akademisk intellektuell anser jag det vara en självklarhet att mitt bibliotek skall spegla hela min intressesvär. Sakta men säkert har jag därför börjat skriva om de böcker jag läser här på hemsidan. Det tar den tid det tar och just nu så börjar jag fylla på med de böcker som jag läser för tillfället men jag kommer att fylla på och försöka kunna ha mitt bibliotek komplett här på bloggen en vacker dag, men som vanligt har jag ingen brådska. Hemsidan är en spegling av mitt jag. Mångfacetterat och i ständig rörelse och utveckling.

Flannery O’Connor x 2

Flannery O'ConnorFlannery O’Connors författarskap upptäckte jag i vintras då jag läste Ta himmelriket med våld och fastnade för hur fantastiskt Flannery O’Connor lyckas få sitt persongalleri att smälta samman med miljön i den amerikanska södern. Det katolska perspektivetger ytterligare en dimension, trots att jag inte är så skolad i den katolska världen så tycker jag ändå att de rudimintära kunskaper jag har i ämnet räcker till för att jag skall förstå och uppsktta den vinkeln i böckerna. Den vinkeln är också otroligt viktig för det den själva essence som ger motivbilden. Det är närmast omöjligt att förstå karraktärerna i persongalleriet om man inte har författarens katolska perspektiv med sig in i berättandet.
Nu är jag otroligt nyfiken att läsa de två novellsamlingarna som är det som återstår av Flannery O’Connors författarskap. Att läsa henne i novellform tror jag kan vara en riktigt trevlig läsupplevelse. Flannery O’Connor dog redan vid 39 års ålder och de två romanerna Blodviss och Ta himelriket med våld och novellsamlingarna En bra karl är svårt att finna och Allt som stiger måste stråla samman är den totala produktionen. Dessutom kommer dagboksanteckningarna The Prayers Journal. Att sätta tänderna i att plöja igenom hennes fullständiga produktion känns lite som en litterär pilgrimsfärd och det skall bli mycket intressant att fullfölja det projektet. Det är kul att upptäcka att mina två stora författarupptäckter i år har varit två kvinnliga författare. Ester Blenda Nordström och Flannery O’Connor har varit två absoluta pärlor att lära känna och i båda fallen så är suget att läsa de kompletta produktionerna stort.

Det karga amerikanska södern där människor lever mellan det goda och det onda och kan falla åt vilket håll som helst helt utan förutsägbarhet är den miljö som Flannery O’Connor målar med sina tunna men svarta och ändock komiska penslar. Inte sedan mina Samuel Beckett-dagar har jag läst någon som kan rita litterära bilder med så svart komedi som Flannery O’Connor gör. Hennes genre har kallats grotesque och noir och jag tänker inte protestera men tycker också att man kalla hennes verk för religiös litteratur.

Länkar:
Bakhåll förlag
Blodviss
Ta himelriket med våld
En bra karl är svårt att finna
Allt som stiger måste stråla samman
The Prayers Journal(New York Times)
Flannery O’Connor läser ”A Good Man is Hard to Find”
Some Aspects of the Grotesque in Southern Literature
ISBN 978-91-7742-475-8

Tom Wolfe – En riktig man

Tom Wolfe - En riktig manTome Wolfe är utan tvekan en av de bästa berättarna i modern tid. Hans tidiga verk med ögat på samtiden och skildringar av beatniks och den framväxande hippierörelsen hamnade på min radar under mina ungdomsår då beatniklitteraturen slukades med stort intresse. Att Tom Wolfe var aktuell med Fåfängans fyrverkeri under den här perioden gjorde att jag upptäckte hans enorma förmåga att berätta en historia. Drivet i hans romaner är mycket njutbart och bär historierna framåt. Omsorgen om detaljer som hos en grävande journalist gör miljöerna autentiska och persongalleriet brukar vara ytterst trovärdigt även om Wolfe använder sig av klichéer. Detta bidrar snarast till att kunna hålla historien i ständig rörelse framåt. Det är ingen risk att man behöver fundera över vem som var vem då det är mycket kött på benen i persongallerierna.
Jag hade haft den här boken stående i bokhyllan i ganska många år innan jag läste den. Sommaren 2015 var det dock dags att ta tag i läsningen ordentligt efter många års alltmer stokastiska läsande. När sedan min kollega Jens berättade att han ville börja läsa bra litteratur så lånade jag ut boken till honom. Med tanke på bokens miljöer, amerikanska samtidskulturen, amerikansk fotboll, allt ämnen som Jens hade upplevt på nära håll och deltagit i. Jag frågade honom några gånger om han hade läst boken men han hann aldrig börja läsa den innan han tog sitt liv. Den där gången jag var hemma hos Jens så stod boken i hans hylla, jag undrar var den är nu?
Hur som helst så hoppas jag att någon läser den, det är den värd.

Jag har uppmärksammat att Tom Wolf har utkommit med ytterligare två titlar sedan den här tegelstenen gavs ut så det kanske är dags att beställa hem dem, de verkar inte finnas i svensk översättning. Ännu i alla fall. Blaskan The Guardian sågade Wolfes berättarstil fullständigt som skrikig och högljud, Själv tycker jag som sagt att den är driven och njutbar.

The novel is more than 700 pages long, though you guess about 100 of those are taken up with punctuation. To his familiar bulimia of exclamation marks, Wolfe gorges here unexpectedly on colons, often throwing in a couple of dozen at a time, just because he can. Even for seasoned Wolfe-readers it takes a little while to reacclimatise to the exclamatory style – like being woken up at three in the morning in a strange hotel room by a blaring shock-jock talk show….
Intimacy has never been his strong suit. He is, still, at his best in the thick of a crowd, a master of group dynamics, at once in breathless close-up and sudden wide-angle. You don’t necessarily go to his writing any more for fresh truth about American life but you can still marvel – and laugh – at many of these scenes, full of expertly realised grotesques, and the sheer chest-thumping compulsion of language that tries to do them justice.

När flitens lampa brinner

Som jag berättade häromdagen så har jag börjat skriva lite mer organiserat. En gång i tidernas begynnelse eller runt 1990-91 så gjorde jag ett försök att skriva ihop något men hade alldeles för höga ambitioner och ingen ordentlig riktning med mitt skrivande. Det mesta som jag skrev finns faktiskt kvar i en pärm här hemma. Nu har jag kommit till en period i livet då jag har möjlighet att hålla ett annat fokus. Nu har jag roligare idéer och en mer kreativ verktygslåda. Jag har inget behov av att skriva den stora litterära romanen och egentligen har jag aldrig riktigt haft det heller. Min målsättning är snarare att skriva saker som kan bli viktiga för människor på andra sätt. Helst skall det finnas en provokativ krydda i det jag skriver, kanske något som får en läsare att tänka till om något den inte visste tidigare. Frågan är om jag klarar att fokusera på alla projekten. Jag har nu tre böcker att skriva och de är tre olika genrer, vilket i sig känns bra. Om det nu inte blir några böcker så hoppas jag ändå att det kan mynna ut i kanske några artiklar som jag kan avyttra någonstans eller kanske till och med förvandla den här gamla hemsidan till en skattlåda med historier och läsning. Men just nu siktar jag på att faktiskt ha två böcker skrivna tills nästa år. Mitt Magnum Opus får vänta till året efter för jag behöver lite mer research-arbete för att kunna ro det projektet iland.

Nu tillbaka till arbetsbordet.

13 000 tecken

Som en av sommarens sommarpratare i P1 så sa Fredrik Backman att en bok är 520 000 tecken lång och att en A4-sida grovt räknat är cirka två boksidor. Hur det än är med det så skrev jag i natt ytterligare 13 000 tecken på nästa års kommande storsäljare och även om det inte flyter på som en vårbäck är jag ändå redo att hävda att jag känner mig både nöjd med min insats och förväntansfull på det framtida resultatet.

Med rutorna nere i Bålsta

En roadtrip av det brutalare slaget var inplanerat för gårdagen. När min Toyota kokade för ett tag sedan och jag lämnade in den på verkstad för att de skulle byta vattenpump men återkom med ett paket av åtgärder för 12.000 kronor så bestämde jag mig för att hämta hem den och ställa den hemma på gården tills vidare och se om jag kan fixa den själv (djävulen på min axel skrattar sig vindögd vid tanken) del för del. Att köra en bil som kokar från Bålsta till österledinge är ju ingen drömutmaning direkt. Särskilt inte när verkstaden lagt till en trasig kylare till tistan precis efter havererad vattenpump. Nu undrar jag ju om de har gjort en korrekt analys av läget då jag har svårt att tro på att två problem uppstår samtidigt. Visst ett stopp i kylaren skulle ju kanske kunna leda till en död vattenpump. Men jag är skeptisk.
Med en plan i huvudet så klev jag upp 08:10 på morgonen och jag och Anush kom iväg 08:40 med riktning Liljeholmen. Anush till skolan och jag till tunnelbanan. Så 09:23 stod jag på perrongen och befann mig med packning på väg mot en beräknat lång dag i min skadeskjutna Toyota. Min plan var att köra trettio minuter sedan stå och låta bilen svalna ordentligt. Cirka två timmar tills motorn var kall räknade jag med. Om jag höll plan skulle jag kunna vara tillbaka till östra Ledinge vid 21:30. Jag hade med mig en ordentlig packning i form av en god bok och en låda med ett halvdussin anständiga cigarrer för de där timmarna som skulle tillbringas vid vägkanten väntades på att motorn skulle svalna plus mina biker-brillor från Velodrom för min körning som skulle ske med nedvevade fönster och full värme och fläktstyrka för att evakuera ut värme från motorrummet ut via kupén.

Klockan 09:48 kommer jag ner på den nya pendeltågsstationen Stockholm City. Det är inte utan att man kan komptemplera en del över hur mycket stockholm hunner ändras under ens snart femtio-åriga levnad, elle bara från 2001 då jag, Elsa och barnen lämnade innerstaden och Kungsholmen för Bromma och villalivet. Sexton år under vilka Stockholm snabbt förändras, förtätas och förloras/förstoras. Stockholm City, stationen med plexiglasväggar för att självmordshopparna skall välja en annan lösning, eller bara en annan station.

Stockholm City

Stockholm City

Väl framme i Bålsta så visste jag att jag hade en rejäl promenad fram till industriområdet där bilen stod så det var bara att ta några djupa andetag och kliva av pendeltåget vid Bålsta station klockan 10:35. Jag konstaterade att stationsklockan gick en timme fel men ryckte på axlarna och utgick från att Bålsta kanske ligger i en annan tidszon. De uppträder ju lite så där ute i skogen.

Bålsta station

Det var en promenad där jag gick igenom hela vägen hem i huvudet. VIlka eventuellt lämpliga avfarter jag kunde åka av och vänta på. Jag kom fram till att kyrkorna längs vägen på första halvan av sträckan skulle kunna vara lämpliga stopp. Håtuna kyrka skulle kuna bli fösta stoppet om bilen började koka tidigt men frågan var om jag skulle klara mig fram genom och förbi Eriksunds säteri till nästa stopp som skulle bli Haga kyrka och sedan direkt efter det Vassunda kyrka innan jag skulle vara framme vid Knivsta och en tredjedel av sträckan var avklarad.

Vy från Bålsta

Från Knivsta fram till Gottröra finns det tillräckligt med bred väg och avtagsvägar för att jag skulle kunna köra av där det passade. Så den sträckan gjorde mig inte det minsta nervös. Men den sista sträckningen från Gottröra via Rimbo till hem?
Där skulle det vara smalt och en massa privata tomter längs med vägen. Så planen var att dela upp den sträckan i två kortare, med kanske bara en timmes kylningsvila innan sista sträckan från Rimbo och hem.

Med bilnycklarna i handen

Vid starten i Bålsta

Så klockan 11:04 stod jag med nycklarna i handen och gjorde mig redo för en lång dag och kväll i bilen. Av med jackan, på med solbrillorna och tända upp en cigarr innan jag vred om tändningen och det bar iväg. Det blåste friskt i kupén med alla fyra sidorutor nedvevade och det blåste snart riktigt varmt om benen och fötterna av full fläkt och full värme.
Redan halvvägs till Håtuna kyrka var jag säker på att det skulle bli det första stoppet men när jag närmade mig hade temperaturökningen avtagit och låg på sina normala 90°C vilket gjorde att jag bestämde mig för att stå på.

Det var en märklig känsla att sitta där och vänta på att snabbt få svänga av men inte en antydan till överhettning.
Räckte det med att bli av med värmen genom kupén? Jag stängde av fläkt och värme när det vr två kilometer kvar hem men det fick inte nålen att röra sig. Var det en för kort sista sträcka utan fläkten på? Kanske. Nu står jag här med en bil som inte kokade och måste provåka den lite mer innan jag vet vad tusan som händer med den men en sak vet jag i alla fall. Det var skönt att kliva ur bilen redan 12:37 hemma på gården även om den brutala förartillvaron mellan kall blåst och varm blåst gav min roslande hals en rejäl försämring. Jag har börjat titta på gamla bilderCharles Lindbergh och funderar i riktning mot läderjacka med pälskrage, vadderad pilotmössa med öronlappar och skinnhandskar med styv krage. Det kändes som en rejäl genomkörare för kroppen minst sagt.

Jag lär väl få tillfälle att återkomma i ärendet.

August Strindberg – Ett halvt ark papper

August Strindberg - Ett halvt ark papperDet spelar ingen roll om Strindberg skriver poesi, romaner eller noveller, han gör det med en glöd och styrka som få andra klarar. Jag har läst ett antal olika romaner av Strindberg och han brevkorrespondens med Harriet Bosse men jag har faktiskt inte ägnat hans noveller någon uppmärksamhet tidigare. Den här samlingen gav definitivt mersmak. Från den inledande och titelgivande Ett halvt ark papper som är kort men med en otroligt bra berättaridé som först lämnar en med känslan av att man hade velat läsa mer men sedan mognar novellen i själen och man inser att den är precis så lång som den behöver vara. Ett livsöde på ett halvt ark gulnat papper. Scener från Helvetet är för mången separerad förälder ack så aktuell ännu idag. Vad gör vi varandra? Den sentimentalitet som jag lider av alldeles för ofta fick sitt lystmäte i I vindskontoret och de lite mer berättande novellerna som Måste och Skräddarns skulle ha dans är strindbergska författarpärlor.

Min bokgud och mästare har alltså ånyo bjudigt mig på fantastiska läsupplevelser. Mina största novellupplevelser har jag fått av Anton Tjechov men jag inser att det finns flera beröringspunkter mellan dessa två litterära giganter. I vissa av novellerna i den strindbergska samlingen så hör jag den tjechovska tonen klinga men det är ändå så olika. Efter att ha lagt ifrån mig boken så är det ändå Skräddarns skulle ha dans som är den novell som värmer mig mest i minnet. Person- och miljöskildringen i den novellen når absolut toppen. Fantastisk berättelse.

Vasadöttrarna – Karin Tegenborg Falkdalen

Vasadöttrarna - Karin Tegenborg FalkdalenKatarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet. Så hette Gustav Vasas fem döttrar. De har länge levt i skuggan av sina bröder men har spännande livsöden som är väl värda att berättas. Idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen skildrar livet som prinsessa på 1500-talet på ett utmärkt sätt- Det är en mycket noggrann och intressant genomgång av inte bara livet som prinsessa utan också en inblick i familjens olika förbund och slitningar likaväl som den fortsatta diskussionen om katolicism kontra protestantism som inte var avgjord med pappa Vasas beslut.
Min oförmåga att komma ihåg namn och årtal på det sätt jag skull önska gör att jag alltid har svårt att återge en sådan här bok ett tag efter att jag har läst den och nu är det ändå ett år sedan jag läste den och redan är det allt för grynigt i huvudkontoret för att jag skall kunna göra några längre redogörelser. Dock använder jag mitt bibliotek just som referensbibliotek och möjligheten att slå i en sådan här publikation även långt efter att man hållit årtal, platser och personnamn färskt i minne så fungerar det alltid att gå tillbaka, läsa om och leta detaljdata när man så behagar. Framför allt så tycker jag att en sådan här bok ger en fantastisk möjlighet att få ta ett steg in i en annan tid, sätta historien i ett bättre ljus så att man verkligen får en bättre förståelse och helhetsbild av de olika historiska personerna och händelserna. Ett bättre perspektiv helt enkelt.

Boken bygger till stor del på korrespondens mellan bröder, systrar och andra. Det gör att innehållet tillåter att man kommer dessa historisk personer ganska nära. En bok jag rekommenderar alla med historieintresse att lägga vantarna på. Bilder på slott, gårdar och kyrkor som finns med i boken ger också en trevlig översikt över de olika områden där bokens personer har levt och mer eller mindre effektivt har härskat. Bilderna bidrar också med att göda ens egen nyfikenhet och nästa gång jag ger mig av söderut i Europa så är det just en sådan här bok som jag kommer att stämma av med för att se om jag passerar tillräckligt nära någon av de historiska platserna för ett närmare besök.

My Lunches with Orson Wells

My Lunches with OrsonIbland hittar man den där boken som man genast känner att man vill och måste läsa. En person och ett ämne som berör mig, om än både perifert och personligt. Det är svårt att förklara men den filmistiska Orson Well är inget jag verkligen känner och kan som vilken filmkännare som helst skulle kunna. De där filmkännarna skulle slå mig på fingarna om varje detalj eller fakta som finns. Jag kan inte min Wells helt enkelt.
Så varför detta intresse för herr Wells överhuvudtaget?
Ja, det är inte helt klart för mig heller. Jag har suttit i min ungdom och slötittat på Den tredje mannen och önskar se den igen vid tillfälle. Allt den gav mig då var en känsla av att jag borde ha ägnat den min fulla uppmärksamhet.För mig har Orson Wellls blivit en person som med sin integritet har väckt mitt intresse. Jag inser att jag borde dyka ner i hans konstnärsskap med full fokus och koncentration. För han har uppenbarligen något att berätta. Han är tillräckligt karismatisk för att man genast man kommer i kontakt med honom förstår att det finns en brunn att gräva ur. Oavsett om man älskar konstnärskap eller individer så vet man omgående med Orson att här finns det människa. En människa med en historia, ett nu och med ett helvetes brinnande hjärta. Det är inte ofta. Så när jag trillade över den här bken så var den ett musklick ifrån att bli min. Mitt bibliotek kändes naket utan den här titeln. Vad som än fanns mellan pärmarna.

Så med boken i handen, vad säger man då?
Den är helt trollbindande. Orson levererar i samtalen med Henry Jaglom och det enda som man funderar över är hur mycket Peter Biskind har redigerat i materialet? Man skulle ju på ett sätt ha det helt oredigerat samtidigt som texten fktiskt lämnar en med känslan av att det är fantastiskt bra redigerat. Så önskan om ordeigerat material är bara en önskan om att göra redigeringen själv med största sannolikhet. Det här är definitivt en fantastisk bok. Orson vet naturligtvis om att han bandas. Det gör materialet till vad det är men det gör också Orson till en fantastisk artist.

Det här är en typ av bok som jag är särskilt svag för. Det är en intervjubok som bygger på många intervjuer utförda mellan två likvärdiga personer under en längre tid. Det journalistiska värdet av det är enormt. Dels är det en huvudperson med karisma och dokumenterad produktion. Allt presenteras i en liten trevlig bok som jag uppskattade enormt all läsa och jag upptäckte massor om Orson Wells som inte finns att finna på någon annan plats.