Etikettarkiv: Bjarne

Harens år – Arto Paasilinna

Harens år - Arto PaasilinnaJag fick den här pocketen i min hand av min gamla kamrat och vapendragare Bjarne för en tio elva år sedan då vi hade en återträff efter att inte ha setts på nästan lika många år. Bjarne rekommenderade den varmt och jag har haft den legande i först mitt sängbord och sedan flytten hit i bokhyllan och jag vet inte rikigt varför jag inte har kommit till skott och läst den förrän nu men nu är det gjort. Efter att ha läst Voltaires Candide så gav det ett igenkännande leende när jag plöjde Harens år av Arto Paasilinna (Brombergs förlag) och det är på många sätt många beröringspunkter mellan de två olika böckerna. Historien om Vatanen och den hare som han slår följe med är en charmig sak från första kapitlet till det sista men skall man finna någon kritik så skulle kanske historien vunnit på att stryka två av de fantastiska bihistorierna och ägnat utrymmet åt att måla miljöer och känslor med en mer detaljerad pensel men det är ändock en marginalanteckning för det är en mycket rolig och charmig berättelse. Det avslutande kapitlet är som grädde på moset av historien och det var trevligt att jag äntligen tog tag i att läsa den. Att det faktiskt blev så att jag äntligen läste den beror på att jag blev så inspirerad av Erikas trevliga sätt att anteckna vilka böcker hon läst under året i sin konstnärligt hållna anteckningsbok och hennes Instagram-bild på böckerna hon läst under det gågna året, vilket ledde till min lista över böcker som blivit liggande och som jag siktar på att läsa under året.

One Moment In Time – II

Rolle, maj 1994• I Maj 1994 jobbade jag på Huddinge sjukhus och hade dessutom sedan en månad jobbat på Sabbatsbergs sjukhus. Den här bilden togs antagligen en helg då jag var inne på något av mina sista extrapass på M89, sedan blev det avd.11 på Sabbatsberg för hela slanten fram till april 1996.

Äventyret på Huddinge sjukhus började för min del på Roslagstull sjukhus hösten 1990. Jag hade jobbat ungefär ett och ett halvt år på ett behandlingshem för alkoholister i Håknäs strax utanför Järna när deras dåligt skötta ekonomi ledde till nedskärningar och som sist in så fick man snabbt respass.
Jag ville dock gärna fortsätta inom missbruksvården, jag hade fått lite blodad tand.
På vinst och förlust sökte jag ett jobb på Roslagstull sjukhus där de precis skulle öppna en avdelning för infektionssjuka missbrukare.

Först blev jag placerad på avd.9 (har jag för mig att det var) för att ”lära mig om infektionssjukvård från grunden innan du får komma till avd.11”. På avdelning 9 låg det till största delen äldre kvinnor som var färdigvårdade sedan flera år tillbaka men som kommunen inte ville ha att göra med.
Så vad jag lärde mig om infektionssjukvård på den avdelningen var sådant jag kunde ha lärt mig på vilken avdelning som helst.
I rättvisans namn skall jag väl erkänna att jag lärde mig en hel del om Hepatit och annat och jag hade mycket trevliga arbetskamrater på avdelningen. Bland annat så gick vi på teater upprepade gånger och inte sällan så lagade vi mat tillsammans för att få en trevlig stund tillsammans även på arbetsplatsen.

Väl på avdelning 11 så fick jag ånyo ta upp arbetet med missbrukare. Infektionssjuka missbrukare, vilken innebar att cirka 70% av patientgruppen hade HIV/AIDS-relaterade sjukdomar och jag vågar inte ens gissa hur många procent som hade Hepatit.
Ett kort tag jobbade jag dagtid på avdelningen men ganska snart gick jag över på en natttjänst.
Innan jag började jobba nattetid hann jag dock träffa två personer som skulle visa sig betyda mycket på det personliga planet framöver. Bjarne och Per Han. Bjarne som jag umgicks mycket med de närmaste åren och Per som fortfarande dyker upp i mitt liv med jämna och ojämna mellanrum.

I mars 1992 slogs dörrarna igen på Roslagstull sjukhus efter 100 år.
Man flyttade ut hela infektionskliniken till Huddinge sjukhus. En anledning var att det på norra sidan av Stockholm fanns två infektionskliniker (Roslagstull och Danderyd) och på södra sidan ingen. En annan avdelning var antagligen att Roslagstull sjukhus (tidigare Epedemisjukhuset) hade lokaler som började bli gamla och svårjobbade.
Dock var det två avdelningar som inte fick plats i den nybyggda moderna infektionsbyggnaden. Vi och min gamla avdelning 9.
Hur kunde man missberäkna antalet avdelningar?
Eller handlade det som vanligt om politik?

Om jag inte minns fel så var det sommaren 1993 som halva infektionskliniken blev uppsagd (tre, fyra dagar efter att vår klinikchef informerat oss om att uppsägningar skulle drabba max ett par tre tjänster och att kliniken ordnat så att dessa personer skulle kunna vara kvar på andra positioner. Fan, det snacket köpte man ju och kände sig säker…lurad igen) och vi var väl de flesta som accepterade att vara kvar på vikariat och ”vid behovs”-anställningar för att få in våra inkkomster.

Bjarne och jag började snart på varsin metadonmottagning (Bjarne jobbade kvar på sin metadonmottagning medans jag bara blev kvar ett halvår) men jag fortsatte att jobba extra på adelningen (M89) tills jag hade rotat mig något på avd.11 på Sabbatsberg.

Bilden togs av Åsa Liljekvist, en av mina arbetskollegor.

One Moment In Time – Part I

På bilden till höger ser ni ingen annan än undertecknad poserandes inför ett av otaliga krogbesök i Sundbyberg 1993. Den som står bakom kameran och förevigar ögonblicket är min vän Bjarne Ekholm.
Rolle poserar 1993På den här tiden var vi mer eller mindre oskiljaktliga. Vi umgicks mer eller mindre dag och natt, närhelst vi kunde.
Bjarne var den som lärde mig allt som jag behövde om fotografering, så att jag kunde komma igång med mitt intresse.
När den här bilden togs var vi med största säkerhet på väg till Esplanaden 18, där vårt stamlokus på den här tiden. Jag kommer inte längre ihåg vad restaurangen hette men i dag heter den Boulevard, vilket den mycket väl kan ha gjort även 1993. Vad jag minns däremot var att turken som hade restaurangen gillade Bjarne och han hade aldrig några problem att kunna få loss en flaska vin om han hade slut på förråden hemma.
Mig såg han dock alltid på med skepsis. Jag vet inte varför men eftersom jag med jämna mellanrum var ordentligt snaggad så kan han ha trott att jag var skinnskalle. Vem vet.

Bilden är som sagt tagen uppe i Bjarnes lilla lägenhet på Vegagatan i Sundbyberg. Där satt vi ofta och lyssnade på musik, tittade på dokumentärer om andra världskriget och inte minst drack öl och vin.
Första gången vi träffades var på Roslagstull sjukhus där vi båda jobbade. Jag jobbade natt och Bjarne jobbade dag på avdelning 9 som då var en nystartad (1989) låst avdelning för infektionssjuka missbrukare. Detta innebar på den tiden att 70% av våra patienter hade HIV och nästan samtliga Hepatit B eller C och allsköns problem relaterade till dessa sjukdomar och/eller deras leverne.

Min och Bjarnes vänskap grundlades när jag kom till jobbet med ett eget akut medicinskt dilemma. Jag hade som vanligt torkat mina öron med bomullstops efter duschen och den här dagen lyckades bomullstoppen lossna från topsen och blev kvar i mitt öra. Detta var inte bara otroligt irriterande för mig och mitt öra utan även, i mitt tycke, ganska pinsamt.
När jag väl kom till jobbet på kvällen fann jag till min glädje att Bjarne jobbade kvällspasset. Vi hade då bara samtalat några gånger i rökrummet, den självklara samlingsplatsen för både patienter och personal på den här tiden. Dock kände jag redan ett visst förtroende för Bjarne så jag berättade för honom om mitt tops-dilemma. Naturligtvis så tvekade han aldrig. Att få gå in i mitt öra med pincett var ett alltför attraktivt erbjudande, så han hjälpte mig med att få ut den kliande bomullsbiten och se…vänskap var född.

Bjarne, 2008-03-13 Läste en gång till det du skrivit på din hemsida där jag omnämns…Något som jag alltid tyckte var kul med restaurang Boulevard, som du nämner, var ju att alla fyra turkar som jobbade där hette Mehmet…vad är oddsen för det tro… Borde nämnas, men å andra sidan inte viktigt. Det var tider det också. Skulle inte vilja ha det livet nu, men är glad att det var så då…