Etikettarkiv: Birgittagården

Lördag i Dalarna

RolleNär vi kom fram till Birgittagården på fredagskvällen så blev vi bjudna på en jätteskål med blåbär som nunnorna hade plockat själva på tomten.
Efter det och bäddning så var vi alla, utom Karin som sovit i bilen, så trötta att vi ville komma i säng så tidigt som möjligt. En stunds stökande senare med lilla Karin så somnade vi alla till sist.

På lördagsförmiddagen så började vi vår färd runt Falun med att låta barnen ta ett dopp i Runn.

Sedan var det dags för det vi kanske borde ha börjat med när vi var i Falun första gången för två år sedan, ett besök i det som är unikt för Falun, koppargruvan.
Det var lärorikt och intressant att besöka gruvan. Mycket både mörkt och fascinerande i gruvan där vi var nere på 67 meters djup som mest.

Sofia var lite rolig, hon skulle naturligtvis hålla mig i handen hela tiden eftersom hon är mörkrädd, men samtidigt så klagade hon ständigt på kylan. Det är 5°C i gruvan så det är svalt (och därmed skönt enligt mina preferenser) och Sofia huttrade, sa att hon frös och hon gnällde om kylan mer eller midre oavbrutet. Dessutom så var hon kissnödig så hon hade bråttom upp.

När hon väl kom upp så hann inte hissen mer än stanna och släppa ut henne och hon han ett och ett halvt steg in i omklädningsrummet så sa hon:
-Det är varmt!
Med en gnällig röst.
Ibland är de roliga de små liven.

I gruvmuseumet gick det faktiskt riktigt bra också. Sedan när vi gick tillbaka till bilen på parkeringsplatsen så började jag åter att tänka på händelserna i i Oslo på fredagen. Vi hade bara hunnit hört lite på radion när vi var på väg till gruvan tidigare på förmiddagen och nu började det så sakteliga gå upp för en att det var en katastrof som rullades upp i ett otäckt uppvaknande…

Karin och gruvan

Vi åt lunch i form av smörgåsar, köttbullar och frukt nere vid sjön Tisken.
Efter lunchstoppet rullade vi vidare och passerade plötsligt Leksand.
Strax norr om Leksand ligger Hjortnäs där en bonde 1924 plöjde in i en vikingagrav (http://fornvannen.se/pdf/1920talet/1924_berattelse_a.pdf).

Efter att ha haft en pedagogisk stund vid minnesstenen över fyndet av graven där barnen fick gissa sädesslag så hamnade vi snart vid Fräsgården.
En gård som funnits sedan 1600-talet och som fram till mitten av 1900-talet drevs aktivt. Tyvärr var gården stäng så vi promenerade omkring och kikade en stund i eget sakta mak.

Grisbiten

Sedan blev jag biten av en gris!
Just det, biten av en gris, i foten…

Vi hamnade på restaurangen på Dössberget. För två år sedan var vi här, nu hamnade vi på Dössberget igen och pasade på att äta en underbar middag uppe på berget. Älgköttbullarna smakade alldeles utmärkt naturligtvis.
Innan vi kom till reataurangen så tog vi en promenad genom parken och tittade på ”niinerna” och grisarna, Grisarna stod och smaskade i sig sitt kvällsmål när vi kom och tittade på dem.
Jag ställde mig så att grisen som stod närmast staketet kom att nå min fot. Så han tog ett par tuggor rakt över skon och jag får kanske vara glad att jag klarade mig med bara grisdräggel över skon, inga övriga skador att rapportera.

Bilder:
20110723 Birgittagården (flickr)
20110723 Falu koppargruva (flickr)
20110723 Gravar, Fräsgård och Dössberg (flickr)

Siljan runt

SofiaDet blev hela Siljan runt i dag.
Att inte ha förbestämt varensa rörelse för dagen har betydligt fler fördelar än att försöka minutplanera dagarna.
Vi vet aldrig när Karin behagar sova middag i bilen eller vad man kan tänkas upptäcka spontant på vägen.
Så jag trivs när man kan bestämma sig vart efter och gå på intuition.

Nackdelen med spontaniteten är att man inte alltid hinner se vad man bespetsat sig på i förväg.
Men det tycker jag är ett litet pris att betala.

Hade det inte varit för att vi stannar när vi vill så hade vi aldrig sett Sollerön, vi hade inte besökt Leksands Träslöjd eller Torsång Motormuseum,
Vi hade kanske hunnit se en del annat som andra redan har skrivit böcker om och som är väldokumenterat, men på det här sättet blir det våra egna resor.
Vi hamnade i Siljansnäs kyrka och sedan när vi började bli riktigt hungriga efter lunch stannade vi till vid vägen.
Jag svängde in för att det fanns en skylt som skvallrade om något kulturföremål av intresse, men när jag klev ur bilen och läste på informationsskylten om någon gisten kvarn några hundra meter in i skogen svalnade intresset och vi bestämde oss för att äta lunch vid och i bilen.
Vi mumsade smörgåsar för glatta livet och när alla var klara så dök det upp en bil till. En familj klev ur och började genast att promenera ner mot kvarnen, vi som nyss ratat kvarnen som pick-nick-mål passade också på att ta promenaden in i skogen.
Döm om vår förvåning när vi kommer ner till en idylliskt placerad kvarn och ett bord med bänkar perfekt för pick-nick vid en liten söt damm.

Efter lunchstoppet fortsatte vi mot Sollerön.
Där fick vi en rejäl promenad genom det gamla vikingatida gravfältet och ner till det sedan 1700-talet rivna medeltidskapellet.
Karin fick se kor och mua lite, vi andra tittade på stenar i naturen och försökte lista ut vilka som hamnat där av naturens egna krafter och vilka som blivit hanterade av människohand.
Inte helt lätt.

♠ Efter Sollerön blev det en lite längre sträcka för att Karin skulle få chansen att somna i bilen och nästa stopp blev ett dopp för Erika, Carl och Sofia i Opplimen. De hade längtat att få bada där sedan vi var där i fjol och det blev glada dopp och mycket skratt trots den lite bistra vinden.
Det var inte så soligt just när vi var där förra året heller om jag inte minns fel.
Efter dopp i Opplimen blev det vidare färd mot Leksand där vi tog en fika på Café Udden innan vi begav tillbaka mot Falun. Middagen intogs på en inte alltför upphetsande vägkrog vid namn Trollkrogen strax intill Gagnef.
Det mättade oss i alla fall.

Bilder:
20100724 Siljansnäs kyrka
20100724 Viks kvarn
20100724 Sollerön
2010 juli, Dalarna

Familjen i skogen

Hemmåt genom Dalarna, Västmanland och Uppland

KidzenAtt det skulle bli mycket bilåka den här dagen det var vi ju förberädda på men det blev ett par extra svängar även denna dag.
Efter att vi hade lämnat Birgittagården i Hosjö, Falun så var första målet Vika kyrka. Väl vid Vika så var det en begravning på gång så vi fortsatte vidare.
Jag hade läst kartan väldigt slarvigt tydligen för den vägen som jag trodde skulle ta oss längs Runn till Torsång och sedan Borlänge var fel väg, jag dammade ut på 266:an och kom ut vid Hedemora.

Vi var tidigt ute så jag satt fart tillbaka norrut mot Borlänge. Ett snabbt stopp i Gustafs, in på ICA och ut med en kasse Gustafskorv.

Nästa stopp blev Säter, jag svängde av pga. en skylt som jag inte längre minns vad den informerade om och sedan följde jag en annan skylt som det stod ”Konsthjulet” på.
Lyckades aldrig lista ut vad ”Konsthjulet” var för något, för som vanligt i Dalarna så skyltade man på ett sätt som krävde att man hittade utan skyltar.
Flera gånger fick man vända för att skyltarna upphörde utan ledtrådar eller så blev det som i det här fallet, att vi fick se något annat istället.
Vi hamnade i utkanten av Säterdalens nationalpark vid en fors som använts av gruvnäringen.

Sedan blev det Stora Tuna kyrka som kompensation för det uteblivna besöket i Vika kyrka.
Det var lättare sagt än gjort att ta sig till St. Tuna kyrka.
Tur att tornet syns, för skyltning vill inte kommunen ha. Det visade sig att trots påtryckningar från kyrkan så tycker kommunen att det blir för mycket skyltar?
De tycker att det redan är så mycket skyltar i korsningen där man tar av, bl.a till Romme travbana.
Hur de nu tänker då?

älgVi fortsatte sedan upp till Kvarnsvedens norra grifteplats för att besöka graven där min gammelmorfar, gammelmormor och morfar ligger begravd.
Sofia tyckte att det var synd om Ingegerd som måste klara sig utan Gunnar och plockade kottar som hon dekorerade gravstenen med.

Efter ett snabbt lunchstopp på Burger King så lämnade vi Borlänge och Dalarna för att åka hemåt.
Ett stopp för eftermiddagskaffe hos Thomas och Yvonne ett par mil norr om Heby var det sista stoppet vi planerat innan hemkomsten.

Strax söder om Avesta tog vi av och åkte småvägarna och precis innan vi lämnade Dalarna så fick vi syn på en älg.

Det var en uttråkad älgko som inte ägnade oss någon uppmärksamhet. Vi fortsatte vidare över Möklinta på vackra vägar och vid halv fyra var vi framme hos Yvonne och Thomas och fick oss en ordentlig fika och barnen fick leka i vatten innan vi satte oss i bilen för sista sträckan hem. Vi tog småvägarna över skogen och åkte över Uppsala hem. Vårt sista äventyr för veckan blev när en bil framför oss tappade sitt vänstra bakhjul. Men det var så många andra som stannade så vi kunde fortsätta hemåt.

Gravsten

Dalahästar och regn

Kurbitskusen En lång dag igen.
Meningen var att vi skulle ta oss till Rättvik först. Nusnäs fanns med som ett kanske om vi kulle orka och barnen inte skulle vara helt slut.
När vi kom till Rättvik hade jag hoppats på en tydlig skyltning till travbanan så att jag hade kunnat njuta av förmiddagen ute på travbanan och kanske fått se en värmniing eller två.
Nu var dock skyltningen obefintlig och min karta inte så detaljerad över Rättvik att det skulle ha hjälpt, dessutom så sov Karin och alla andra satt tysta insjunkna i sina egna drömmar och funderingar så jag fattade ett snabbt beslut att jag kunde ta travbanan på hemvägen.
Jag stod på mot Nusnäs istället.

Redan några minuter efter tio på förmiddagen parkerade vi utanfär Grannas i Nusnäs, sedan blev det dalahästar för hela slanten.
Det skulle ridas, klättrras och poseras på dalahästar så fort det gavs en chans. Utrustade med varsin liten dalahäst lämnade vi Nusnäs och fortsatte in till Mora för lunch.

I Mora började det regna när vi kom fram, det var några rejäla blixtar som klöv himlen och vi slängde på oss våra regnskydd och hamnade nära på omgående på den lokala Sibylla-kiosken.
Vår hunger hindrade oss från större krav än så.

Bilder:
20090716 Bilder från Nusnäs och Mora

Efter blötan i Mora så återvände vi till Rättvik och jag fick mig ett ytterst kort besök på travbanan.
Jag hann i stort sett bara berätta för barnen historien om Ego Boys framgångar och att han ligger begravd i vinnarcirkeln på travbanan då Elsa lät förstå att det var nog.
Hann tyvärr knappt bilda mig en uppfattning om banan och omgivningarna alls, tyvärr.

Bilder:
20090716 Bilder från Rättviks travbana

Efetr en glass på torget så hittade jag två nya äventyr. En tur till Karl-Tövåsen fäbod där Sofia äntligen fick klappa en häst (som hon har längtat efter en häst att rida) och vi fick se lite av livet på en fäbod som varit i drift årligen sedan 1600-talet.
Efter fäboden var det dags för barnen att få lite fart och fläkt.
Vad kan ge mer fart och fläkt till några action-törstande stockholmsungar än lite sommarrodel i en riktig slalombacke?
Inte mycket kan man tycka.
Så rätt jag skulle få.

Först åkte Carl och Erika upp och jag och Sofia kom på en dubbelrodel strax efter. När jag och Sofia liftades upp såg vi Carl och Erika skymta förbi nerför backen.
Carl var eld och lågor men Erika var besviken på den dåliga farten.
Jag förhörde mig om hur hon hade bromsat och släppt på och hon var säker på att det hade gått alldeles mycket långsammare än för Carl. Sofia studtsade upp och ner och ropade ”– En gång till! En gång till!” så det var bara att skicka upp dem en runda till, den här gången skulle Elsa åka med Sofia.

Carl och Erika försvann raskt upp i liften. sedan försvann Elsa och Sofia uppför backen.
Det märkliga var att de kom ner först, Elsa och Sofia. Carl kom visserligen precis bakom dem men han såg aningens förvirrad ut och när han klev upp ur rodeln så såg jag aatt han var alldeles skitig och blöt.
Han hade ramlat ur rodeln i banan, men lyyckats hoppa i och fullföljde i alla fall. Nu var han smutsig blöt och hade ont. Elsa följde med honom till bilen för att han skulle byta om till badbyxor då brallorna var genomblöta och alldeles svarta av blöt jord.
Där stod jag med Karin och började så smått undra var Erika tagit vägen.
Tiden gick och ingen Erika.
Efter en lång stund ser jag en figur, långt, långt uppe i slalombacken, mellan de parallella rodelspåren med en rodel släpandes i handen efter sig.

Där stod jag med Karin i famnen och kunde inte rusa upp för backen och hjälpa henne.
Med tanke på vad som hade hänt Carl så hade jag inte svårt att känna hur jobbit hon hade nu där uppe i backen min kära dotter. Blöt och smutsig, antagligen ont och med en tung rodel i handen som skulle baxas ner mellan banorna. Det gick långsamt långsamt där uppe i backen. Varje meter tycktes som en oändlig sträcka.
Till sist dök Elsa upp igen och jag kunde ge henne Karin och rusa efter min stackars dotter i behov av hjälp däruppe på berget.

Hon hade åkt så fort att hon åkt av banan redan i första eller andra kurvan. Sedan vågade hon inte hålla på och försöka få rodeln på banan igen då det kom nya åkare bakom henne hela tiden.
Med tårar i ögonen slet hon med den tunga rodeln i backen och fadershjärtat kändes tungt och svart, min stackars lilla flicka.
För Carl kom chocken över vad som hade hänt efter ett tag och han mådde jätteedåligt. Men ett bad senare så var det mest de fysiska blesyrerna som var bestående.

Efter rodel-incidenten så skulle vi ta oss hem till Falun för middag.
Denna dag var dock en speciell dag. Jag körde nog vilse och missade avfarter ett halvdussin gånger.

Pappa & KarinPlötsligt inser jag att vi befinner oss på väg 70 mot Leksand och inte väg 80 mot Falun.
När jag stannar och svänger av för att vända så står jag med nosen på bilen mot det vackraste lilla bad man kan tänka sig. Våra rodelhjältar behövde svalkas av så det var inget att diskutera. Här skulle det badas.
Det var så vackert att hela familjen var i vattnet. Till och med lilla Karin, hon med de två simmedaljerna visade upp sina kunskaper i det blåa. Hon som är van vid varma bassängbad roade sig kungligt även på mer fria ytor och med kallare temperaturer.
Det visade sig snart att denna vackra sjö var Opplimen, och den vackra vyn på andra sidan sjön var Sjugare by, med Karlfeldts-gården. Så ett besök där hann vi ocks med.

Bilder:
20090716 Bilder från Opplimen och Sjugare by

Jag valde att inte vända utan fortsätta genom Sjugare och Norra Lindberg. Fram till väg 80 färdades vi i det vackraste av vackra landskap. Det går faaktiskt inte att beskriva, det var så otroligt vackert att det måste upplevas för att kunna förstås.

Det är så vackert att man bara blir glad

Elsa

Nu hade klockan hunnit ticka iväg och vi var väl alla trötta och hungriga och vi ville hem till Falun och middag.
Men när vi hade passerat skylten till Limbo och skämtat om det faktum att vi snart skulle komma fram till Dössberget så tog jag fasta på ordet värdshus när skylten ”Dössbergets Värdshus” tornade upp vid ingången till Bjursås.
Värdshuset var fantastiskt och likaså maten och den spektakulära utsikten som fick oss att minnas tillbaka till bergen i Madeira.
Dessutom hade de en liten museigård från 1700-talet och lite djur, grisar, kaniner och tuppar för barnen.

Mätta och belåtna åkte vi vidare och jag gjorde det igen!
Jag tog fel nere vid bergets fot och plötsligt befann vi oss vid en liten liteen väg som dessutom blev mindre och till slut inte ens asfalterad. Vi befann oss vid sjön Rogsjön och passerade Rog österut. Vackert visserligen men GPS:en förvärrade mest situationen då den lurade upp oss i skogen på återvändsstigar och bensintanken började sina.

Väl hemma på rummet kan jag nu konstatera att mina Erika och Sofia sover tungt och jag antar att Carl och Karin gör detsamma inne hos Elsa.
Nu skall även jag sova…det har varit en lång dag som sagt.
Godnatt.

Mot Yttermalung

Floda kyrkaEfter en tidig och ordentlig frukost hos Birgitta-systrarna så gav vi oss av med Yttermalung som mål. Tanken var att vi skulle söka lite av mina rötter i krokarna kring Säljåker och Eggen i Yttermalung och vilka stopp som behövdes göras på vägen höll vi öppet för beslut ad hoc.
Fösta stopp et tog vi i Floda som bjöd på flera saker som kommer att stanna i minnet och följa med som intressanta detaljer.
Naturligtvis så besökte vi den fina kyrkan men det som var betydligt mer intressant var den fina träbron, gångbron över forsen, den igenvuxna lilla hockeyrinken och barnens lek på lekplatsen med en lekställning som liknade träbron.
Det var verkligen jättefint.

Bilder:
20090715 Bilder från Floda

Nästa stopp var väldigt oplanerat och oväntat.
Jag såg en skylt som omtalade en travbana mitt i skogen mellan Snöbyn och Dala-Järna.
Genast styrde jag av vägen och nosade upp denna travbana som såg ut att vara någonstans mellan övergiven och en anonym träningsanläggning. Det visade sig att travbanan hade ett namn, nämligen Kvarnåker travbana, och mitt öga lurade mig inte heller, en riktig 1000-meters oval var det också.

Som alla som känner mitt travintresse förstår så blev jag lite lätt euforisk av att hitta denna dolda skogshippodrom så pass att jag redan då vi lämnade platsen kände att jag måste tillbaka på hemvägen för att klättra upp i måldomartornet, för en vybild.

Bilder:
20090715 Bilder från Kvarnåkers travbana

Barn i VansbroNästa stopp blev i Vansbro på värdshuset Flottaren där dagens lunch raskt klarades av och barnen fick posera för bilder sittandes på stor dalahäst.

På plats i Yttermalung kändes det som om tiden hade stått stilla. Mycket gamla byggnader på gårdarna gjorde att steget till mina förfäder inte kändes långt borta.
Jag hade först bara tänkt åka runt och insupa miljö för att återvända hem och leta vidare och kanske försöka få fram gamla kartor över området för att komma vidare i spåren innan ett andra besök.
Då hände något som fick det att kännas som om det var dags att ta sig i kragen och fråga vidare redan nu.

Förra veckan gjorde vi en utflykt ut till Björnlunda kyrka, Sörmland.
Där restes 2006 en minnessten över Dölhed Anna Larsdotter som 16 år gammal 1856 slogs ihjäl i Björnlunda.
Nu svänger jag upp från grusvägen från Säljåker och i ögonvrån ser jag namnet på busstolpen vi vägkanten – Dölhed.
Det är för mycket pusselbitar…är även Dölhed Anna en avlägsen släkting?
Är det en slump?
Vad är det?

Redan några hundra meter bort såg jag två lokalbor stå och samspråka så jag stannade och sa som det var. Att jag letade efter släkt.

Den ena gentlemanen visade sig vara dn som satt på information. Inte i första hand, men i andra hand. Jag fick följa med honom hem, hälsa på frun i huset och berätta om mitt ärende även för henne. Telefonnummer till två av traktens släktforskare och ortsforskare fick jag med mig. Det ena numret till den som såg till att stenen över Dölhed Anna restes, Lennart Dölhed.

I morgon får vi se om jag kommer vidare i mina efterforskningar.

På vägen tillbaka stannade vi och barnen badade i Busjön vid Ticknäsbadet, sedan åkte vi ånyo till Vansbro, denna gång för ett trevligt besök på konditori.
Ett besök där Karin försökte trycka hela ansiktet i en kanelbulle…med ganska lyckat resultat.
Och visst, det blev ett andra besök på Kvarnåker travbana. Jag tror att jag utan att tveka kan påstå att banrekordet över 1000 meter för tvåbenta tolvåringar innehas av ingen mindre än min dotter.

Kvällen avslutades som igår med att barnen tog ett dopp i sjön Runn nedanför klostret.

Bilder:
20090715 Bilder från Vansbro och sjön Runn i Falun

Micke O - Facebook

Borlänge

BarnRedan vid nio på morgonen lyckades vi lämna Sjöfallet för färd mot Falun. Resan gick alldeles lysande. Karin ov nästan hela vägen, och vi hittade nästan fram till klostret på en gång, vi snurrade bara lite innan jag hittade Birgittasysstrarna på GPS:en.
Elsa hade bokat in lunch hos systrarna också så vi hann lagom in till våra rum och packa upp innan det var dags att äta.

Första turiststoppet för dagen blev Ornäs och Ornässtugan. En liten trevlig guidad tur och Elsa fick chans att briljera med sina kunskaper om den svenska regentlängden.
Sedan var det dags för en tur i Borlänge.
Pga en passivt aggresiv fru så fick jag tyvärr inte chans att ta en ordentlig tur i centrala Borlänge, jag får väl passa på när jag har chansen att åka på egen hand vid tillfälle.
Barnen fick dock chansen att leka av sig ordentligt på en lekplats Bergslagsbyn, Borlänge nära Gudfastegatan där barnens farmor har bott en gång i tiden.

Bilder:
20090714 Ornässtugan
20090714 Barnen leker av sig