Etikettarkiv: basist

One Moment In Time – VIII

Blackie LawlessJag minns det fortfarande tydligt. När jag satt hemma på Hundhamravägen 33 i Norsborg och bläddrade i det senaste numret av Kerrang!. Bilden på baksidan av en svettig, blodig Blackie Lawless med bultar och sågklinor och den där inte helt subtila texten ”Death From Above” på basen. Attributen och attityden, jag visste redan när jag såg bilden att jag skulle älska W.A.S.P.
När jag hade lyckats få reda på vilket datum deras debutsingel ”Animal (Fuck Like A Beast)” skulle släppas i Sverige så fanns det ingen tvekan. Jag åkte in till Stockholm och målsättningen var stenklar. Jag skulle komma hem med ett exemplar av plattan. Väl inne i stan blev jag aningens förvirrad av att det inte var en lång kö till butiken, borde inte alla hårdrockare vara ute efter den här 45-varvaren?

Titta på mikrofonstativet. Kätting!
Det var så bra med alla genomtänkta detaljer.
Plattan då? Den var så mycket bättre än jag hade kunnat anat. Ljudet var tungt och otämjt utan att bli för slamrigt. B-sidan ”Show No Mercy” håller jag fortfarande för en av deras bästa tidiga låtar. I dag är W.A.S.P. bättre än någonsin men den där första singeln och det följande debutalbumet var fantastiskt bra. Hur affärsmässigt genomtänkt titeln ”Animal (Fuck Like A Beast)” än var så var W.A.S.P. resultatet av Blackies experimenteranden med band som Sister och Circus Circus, vilka i sin tur var den självklara förlägningen av samarbetet med Arthur Kane i ”Killer Kane Band” efter att de spelat ihop i New York Dolls. W.A.S.P. var egentligen bara det självklara hårdrocksbarnet till New York Dolls. Det visste jag inte då men jag hade det ju redan i mina musikgener.

The Works på Pop House Hotel

Clara Andén Clara Andén, dotter till polisen och basisten Stefan Andén Victor – även känd som PopCop, hade en liten gemytlig och stämningsfull uppvärmning på Pop House Hotel innan The Works med Magnus Bladh på bas jazzade loss.

Lite extra grädde på moset var att basistkollega Benke Backhaus med moatjé dök upp och lyssnade in också. Kul. Märkligt nog så lyckades restaurangen ånyo slafsa bort beställningar och blanda ihop korten på ett fullständigt amatörmässigt och framförallt ointresserat vis.
Fantastiskt odugligt i all sin uselhet.
Tur att Magnus mellansnack får tråkigheter att minska i betydelse. Han är en stjärna.

The Works

Mellansnack

The Works

The Works gästar Lasse i Parken

The Works med min polare Magnus Bladhbas spelade i går på Lasse i Parken. Det blev en skön tillställning med skön musik, en matbit (Bookmakertoasten är riktigt trevlig), ett par glas vitt vin och några nya och gamla bekantskaper. Nisse Palm, skön snubbe och grym basist satt och lyssnade in bandet och jag delade bord men några fantstiskt trevliga nya bekantskaper. Så trevliga att jag fick en intellektuell sparringpartner för kvällen. Mycket inspirerande.

Magnus groovade loss och det svängde majestätiskt. Skönt med lite fusion i parken och det plötsligt inkomna sommarvädret var ett enormt plus i kanten. Efter 34 dagars arbete i rad var det skönt att få växla ner lite. Jag skulle ha jobbat 50 dagar i rad men lite omplanering lämnade den här dagen fri och gårdagen blev en skön entré in i den här lugna sköna tisdagen.

Jazz-bas

Att inte ge upp

För många många år sedan, redan i min ungdom, så bestämde jag mig för att aldrig ta något för givet. Att alltid försöka sätta sig in i vad som skulle kunna hända, att det inte är självklart att du kan gå, se, ta dig fram, styra ditt liv och din vardag, inte ens självklart att du kan tänka fritt.
Det är kanske därför som jag blir så otroligt imponerad av människor som klarar sig trots att de har funktionshinder eller andra situationer som begränsar dem. Helt enkelt för att jag är så otroligt rädd att hamna där själv.

Det är inte bara begränsningen i sig själv som skrämmer mig utan vad som skulle hända med min person, livrädd för bitterheten och hjälplösheten som skulle hot runt hörnet.

På grund av dessa fasor så blir jag så himla imponerad av människor som har en så självklar inre motor att de går vidare i livet utan bitterhet och dessutom med en självklarhet som är avundsvärd. Under tiden jag kämpar med mig själv så fortsätter Mats Laveborn att vara en stark personlighet med projekt jobb och framgång.
I intervjun i P4 Kalmar är han bara sitt självklara jag. det där som skrämmer mig så mycket är hans vardag, hans liv, utan bitterhet men med stor självklarhet.
Mats har jag träffat genom basspelandet och han inspirerar genom att vara sig själv.

Länkar:
Mats bröt ryggen på åtta ställen
Mats har suttit i rullstol i nästan 40 år
En andra skada gjorde honom ännu mer funktionsnedsatt
Mats presenterar basar på träff i Växjö

Ett nattinlägg

IOGT i VästermoI den gågna helgen hade vi en otroligt trevlig basist-träff hos Björn Sikehag i Västermo.
Lokalen var den gamla IOGT-lokalen och i skenet av levande ljus åt vi underbar mat och samtalade om allt mellan himmel och jord.

Med ett lämpligt antal basar och lämpligt antal deltagare så blev detta en av de mysigaste basträffar som jag haft nöjet att besöka.
Basisten Tuomo Haapala hade en underbart trevlig genomgång av basister genom åren som påverkat honom…från rock till jazz till klassiskt och runt igen.
En kanonföreläsning som kommer att leva kvar länge.

Jag tror dock att mitt och Björns jammande i lördagsgryningen knappast kommer att nämnas i historieböckerna.
Rundgång var en beskrivning av händelsen.

Nu blev resan till Västermo något mer äventyrlig än vad som hade behövts i och med att jag hade lånat Jannes Mini.
Jag plockade upp min medpassagerare Jonatan inne i stan klockan ett och vi gav oss av på väg mot Västermo.
Vägen jag valde var raka spåret mot Södertälje och E20 mot Kungsör.
Strax innan Kungsör så ville jag prova och se hur pigg bilen var. Janne och jag hade ju fått upp den andra kojan i 140 km/h och det lockade att se om 120 var möjligt.

Det var det.

Priset var att gasen hängde sig med plattan i mattan.

Efter en stund så släppte gasvajern och vi stod på en enfilig väg med vajerräcke och dike på varsin sida av bilen.
Jag kunde inte lägga mig och skruva från förarsidan eftersom trafiken dundrade förbi i full fart på den sidan.
Det blev till att ligga och skruva från passagerarsidan.
Utan att se vad jag gjorde så lyckades jag få vajern på plats i spåret i gaspedalen.
Snart var vi iväg igen och det rullade på som det skulle, även om hastighetsmätaren dog istället.

Gene Simmons bas styrde mitt hjärtas slag

Tuomo Haapala

Roland och Roland

Roland AlexanderssonDet är märkligt det där med olika tekniker att spela elbas.
Själv föredrar jag att spela med fingeranslag, jag skulle vilja kunna hantera plektrum också men har svårt att hitta dynamik med plektrum.

Så fingerspel och plektrum är ju vanligast inom rockmusik och slap är vanligast inom funk och fusion bl.a. och en företeelse som flera med mig noterat är ”musikaffärsslappandet”!

Dvs. att en basist som provspelar en bas eller förstärkare i en musikaffär eller anhopning av likasinade spelar med slap!
Oavsett vilken teknik de använder i vanliga fall.

Anledningen till att jag för detta på tal var en händelse under söndagen.

Jag var ute vid min vän Roland Alexanderssons fritidshus för att felsöka hans luft-/luftvärmepump.
Eftersom han mer eller mindre på skoj förra gången när jag var där nämnde att jag kunde ta med en bas och förstärkare så tänkte jag ta honom på orden.

Under tiden som jag kastade mig in och ut ur huset med verktyg och for upp och ner för stegar så kunde Roland provspela en Warwick Streamer STD, en Pedulla Series II och en Ibanez Iceman.
Och visst, se där om inte den gamle hårdrocksbasisten satt och slappade med en teknik som om han inte hade gjort annat!

Det var honom dock gott unt, då han baxade runt betongplintar av det tyngre och större slaget.
Skulle vara skoj att spela lite tillsammans också!

Kyrkor och naturhistoria

En hektisk vecka får man säga. På onsdagen började jag gå dubbelt på mitt nya jobb som min vän Simon Andersson ordnat. På torsdagen fick jag och Simon jobba ihop och senare på kvällen checkade jag in på Uppsala vandrarhem där jag skulle övernatta och sedan bar det av mot samling med mina nya kollegor för gemensam middag och genomgång av nya produkter och annat.
Fredagsförmiddagen ägnades åt brandskyddsbildning på Viktoria i Uppsala.

Efter en intensiv introduktion på Svensk Brandskydds Assistans så kom jag hem på fredag eftermiddag inbokad att gå på konsert med George Duke med mina vänner från PrataBas.se, Mattias och Jens m.fl.
Det var en trevlig tillställning på som gick av stapeln på jazzklubben Fasching och sättningen var som följer:
George Dukeklaviatur & synt.
Ronald Brunertrummor
Jef Lee Johnsongitarr
Michael Mansonbas
Shannon Pearsonsång

Det var ett funky, svängigt gig och låten ”Sudan” från kommande plattan lät riktigt bra.
Skönt gig som sagt och en trevlig middag på Belgobaren med grabbarna innan det funkades loss!

Efter att ha återbördats till familjelivet igen så försökte vi få till en gemensam liten dag med utflykt och pick-nick.
Jag har varit sugen länge på att besöka Norrsunda kyrka eftersom jag passerade kyrkan ett antal gånger per dag under min tid som taxichaufför.

Vi gav oss av hela ligan (utom Isolde) och tyvärr så var det inte möjligt att komma in i kyrkan, så vi åkte vidare till min backup-plan, nämligen Skånela kyrka.
Tyvärr så var det stängt även där.
Dessutom så blåste det så hårt och kallt att vi gav upp att kunna fika utomhus.
Vi passerade Nordians hög utan att ens kliva ur bilen.
Det var kallt och barnen började bli otåliga så det var tur att de fick se båda rådjur, hare och tranor på åkrarna i Skånela på väg tillbaka.

Vi tog oss vidare till Naturhistoriska riksmuseet och tittade på lite gamla klassiska skelett och annat.
Det finns gått om bilder från dagens äventyr om du följer bildlänkarna nedan.

Bilder:
20100410 Norrsunda kyrka
20100410 Skånela kyrka
20100410 Naturhistoriska Riksmuseet

Originaltalibanernas fiende nummer ett

Baby BlueFick en förfrågan på PrataBas häromkvällen angående kustomizering av bas.
Jag har ju byggt om och moddat ett antal basar på eget bevåg. Den senaste var ”Baby Blue”, här till höger, som sedan såldes vidare till en annan basist.
Men nu fick jag alltså en förfrågan om att bygga om en bas på uppdrag av en basist.
Det var lite kul och vi skall gå igenom lite idéer och han skall mejla lite bilder så får vi se om det är något som jag kan göra.

Nu är jag ju känd som original-talibanernas fiende nummer ett och den eventuella kunden betonade att han var intresserad för att jag verkade händig och hade galna idéer (ett rätt av två är en start), men att han inte ville att jag skulle använda de vildaste idéerna på hans bas.
Skall bli kul att se om vi kan spåna fram något lagom tokigt!

Baby Blue

Baby BlueNär jag äntligen blev klar med ”Baby Blue” (bilden till höger) så blir jag tvungen att sälja henne.
Jag är grymt nöjd med den både spelmässigt och med ljudet.
Det kan inte hjälpas, man kan inte ha allt tyvärr.
Det är en tröst att jag får 30% mer än vad jag gav för henne dock.
Visserligen har jag lagt ner en del jobb, men det får ju anses vara mer av en hobby (personlighetsstörning, enligt vissa).

Min BBQV-tillverkade Iceman är snart klar i alla fall, då har jag en av de häftigaste basarna som finns, och det mesta jobbet är gjort av mig själv.
Det är bara kroppen som är tillverkad av Per ”BBQ” Sporrong.
Resten har jag micklat med själv. Det har tagit sedan november 2008, men snart kan den tas i bruk.
Det skall bli riktigt riktigt roligt.

Washburn XS-5

Banana RockFör ett tag sedan vann jag en femsträngad bas på ett av våra lotterier på PrataBas. Jag har tidigare mest kännt det som om jag fastnar med fingraran i en femsträngad bas, men med den här som hade lite tätare strängmellanrum så gick det bra.
Trivs verkligen mer och mer med den här basen.
Funderar på hur det skulle vara att köra med sex strängar men istället för en hög C-strång som på vanliga sexsträngade basar så stämmer man den med standard gitarrstämnming.
Om man hittar ett stall med kanske 12-13 mm string spacing så skulle man ju kanske få plats med strängarna på en normal hals för femsträngade.
Skulle vara kul att försöka bygga själv.

Washburn XS-5