Etikettarkiv: Basism

Roadtrip – Hässleholm

Brown Sugar

Utan bil sedan September ifjol så nu när det hamnat en Alfa Romeo i min ägo igen så kliade det i kroppen att komma iväg och göra något som jag varit förhindrad att företa mig sedan Toyotan slogs sönder. Nu skulle jag äntligen ta mig ner till Hässleholm igen. LeStrange och jag hade gjort ett litet byte med en baskropp mot gamla laptops. Tanken var att jag skulle få bort mitt kli i fingrarna och få igång en skön lekdator igen. Stora gamla och tunga bärbara datorer som kostar mer att skicka postledes än vad de är värda i ett byte mot en baskropp laddad med mickar men inget mer. Inte värt att skicka så det var bara att försöa vänta ut ett tillfälle när någon skulle ta sig i någon riktning till eller från Hässleholm – Stockholm. Dessutom så hade LeStrange några prylar som skulle plockas upp på Twang i Stockholm på vägen så nu när jag hade en ny italiensk skönhet till förfogande så var det dags att testa den på en ordentlig roadtrip.

Jag slutade mitt arbetspass klockan 11:00 men hade fått information av LeStrange att det inte skulle vara öppen innan klockan 13:00 så jag hängde kvar på jobbet en stund ectra. Det var ju lika bra att försöka få tag på de gitarrer och laptops som skulle ner till LeStranges verkstad nu när jag äntligen skulle komma iväg.
Väl inne på Södermalm hade jag strax lastat bilen och sedan var det bara att rulla iväg mot Skåne. Första tankstoppet i Sillekrog, en klassiker är ju alltid en klassiker. Sedan var det bara att plugga in hörlurarna i öronen och lyssna på podcasts hela vägen söderut.

McDonalds Värnamo

Strax efter att jag hade passerat Jönköping och den outsägliga sträckningen genom Småland hade börjat passera under mina däck så började jag känna att jag inte hade ätit något under dagen. Nu när det var eftermiddag och blodsockret hade lämnat kroppen så började jag nästan bli skakig av hungern. Så jag ville ha en snabb lösning. Genom två regnskurar beslutade jag mig för att stanna vid avfarten till Värnamo och ta en hamburgare på McDonalds.
Det är märkligt att man aldrig lär sig ändå. Man vet ju redan att det kommer att ta längre tid och vara sämre service på McDonalds än gången innan man var där. Det är ju ett sluttande plan och särskilt när jag var så hungrig som jag var. Jag svor över att jag inte valde konkurrenten Burger King som låg mer eller mindre vägg i vägg. Man lurar sig ständigt på att McDonalds förr i tiden hade en policy att servera gästerna snabbt men att det är så länge sedan att det faktiskt inte finns någon anledning att besöka dem längre. Eftersom både Burger King och MAX har mer välsmakande hamburgare så är det ju meningslöst att återvända till Donken. Dessutom undrar man ju hur inkompetenta de kan bli. Lägga upp pommesen på brickan tio tolv minuter innan de serverar den, det är inte de spänstigaste potatisstavarna man får serverat direkt. Riktigt degenererat skräpställe nu för tiden. Omsprungna av samtliga konkurrenter.

Den legendariska workshopen på Järnvägsgatan i HässleholmVäl framme på Järnvägsgatan i Hässleholm så blev det häng i LeStranges legendariska workshop och det hänger alltid något udda och kul i verkstaden. Nu hängde det en Burns Bison kopia som fångade mitt öga längs väggen. Mycket cool och habegäret slog i taket naturligtvis. Tyvärr var den behäftad med en del halsproblematik annars hade den fått följa med mig hem. Basismen hade fått en nytändning med den grunkan. Det kan jag lova. Vilken bastard! Vilken underbar skapelse!

Efter lite häng i verkstaden och lite kläm-&-känn på mina nya laptops så dök till sist Freddan upp och vi gav oss ut på stan och gungade runt i Brown Sugar, ligans Low Rider med mullrande V8. En Cadillac är alltid en Cadillac och denna -79:a var inget undantag. Vi gungade runt i Hässleholm med slagskeppet ett tag, glidande runt i byn, innan vi åkte tillbaka till verkstaden.
Det blev några timmars surr nere i verkstaden innan vi gav oss. Diskussioner om Skåne vs. Sverige, om politik och frihet och valet i höst. Vi pratade om allt möjligt och strax efter klockan tre på natten så var det dags att bege sig hemåt. Jag hade kunnat tacka ja till LeStranges erbjudande om att sova på soffan men jag ville ut på vägearna och kände mig tillräckligt pigg för att kunna åka hem igen. Det var ärligt talat att bedra sig själv en hel del. Jag var långt ifrån pigg och redan i höjd med Värnamo började jag fundera på att stanna till och sova en stund i bilen. Det blev att stålsätta sig och efter att ha tankat både bilen och mig själv (Unleash The Beast!) i Ödeshög så var det bara att stå på.

Det fick bli ett par bensträckare och fler burkar Monster innan jag äntligen kunde rulla in min Alfa Romeo hemma på farmen någon gång efter klockan 10 på förmiddagen.
Nästa gång sover jag kvar på LeStranges soffa i verkstaden för jag var alldeles för trött på vägen hem för att kunna njuta av bilturen och jag sov sedan bort hela lördagen i alla fall. Hade lika gärna kunnat tillbringa en halv lördag i verkstaden och klämt loss på den där Burns-kopian.

Hemma igen. Det innebar cirka 1150 kilometer (715 miles) och till min glädje så har bilen rullat troget och krångelfritt hela vägen. Nice!

Första stoppet, på Twang på Katarina Bangata

Första stoppet, på Twang på Katarina Bangata

På väg

Tankstopp i Sillekrog

Brahehus

Cadillac - Brown Sugar

Cadillac - Brown Sugar

Cadillac - Brown Sugar

Fuel for the Driver

Musik på Dunga Hill Camp

Kenya - HarambeeEfter att ha hängt på Kiboko Bay ett antal gånger den senaste tiden så besökte vi Dunga Hill Camp häromdagen. Detta dels för att se stället men även för att kolla upp deras WiFi för att se om det var bättre än det nätverk vi använde på Kiboko Bay. Efter att ha konstaterat att Dunga Hill Camps WiFi åtmonstone verkade mer stabilt så återvände vi Dunga Hill Camp för att äta och för att för att uppdatera den här bloggen. Det laggade en del men vi njöt av maten och en kall öl samtidigt som ett band började rigga scenen. Plötsligt satt vi och tittade på en soundcheck och insåg att det här kunde bli en trevlig överraskning. Bandet började spela och eftersom det fortfarande var eftermiddag så utgick jag från att bandet skulle spela fler set under kvällen så när jag var klar med uppladdningar och annat så gick vi hem och bytte om för att komma tillbaka och avnjuta lite lokal musik. Vi fick även chansen att lyssna på ett lokalt militärmusiksband vid namn Lake Victoria Band, ett band med barn och ungdomar som lär sig läsa musik lokalt här i Dunga.
Här tar man sig ju fram med att hoppa upp på en motorcykel och tala om var man skall någonstans. Nu har vi ju ett kort promenadavstånd till Dunga Hill Camp från lägenheten men Hellen krävde att vi åkte motorbike till och från Dunga Hill Camp på kvällen. Orsak? Flodhästarna. Hellen har skrattat gott åt mina obekväma känslor inför kackerlackor och andra insekter. Inte miinst häromkvällen när jag gick på toaletten och blev aningen obekväm av ödlan som inte lyckades ta sig ut utan levde ett himla liv uppe på glasrutan ovanför toalettdörren. När jag kom ut från toaletten så påpekade jag att vi hade en ödla på toaletten och Hellen tittade undrande på mig och undrade varför jag delade med mig av den här informationen så jag frågade,
-Is he on our side?
-What do you mean?
-I know he eats cockroaches, so I allready like him. But, should I be worried about him?
Hellen höll på att skratta ihjäl sig. Jättekul hade hon på min bekostnad. Inte alltid lika kul att kunna roa andra! Dock blir Hellen nervös så fort flodhästarna kommer på tal. Hon vill inte under några omständigheter springa på några flodhästar. Det har hänt här att flodhästar som glömt bort sig och blir klar uppe på land smaskandes grös och annat kan bli skrämda av att människor börjar komma igång på morgonen och kommer man mellan flodhästarna och Lake Victoria kan man bli trampad till döds. Risken att dö av en infektion eller annan sjukdom här är antagligen tusentals många gånger störrer men dock existerar faran.

Väl tillbaka på Dunga Hill Camp så lyssnade vi på musik hela kvällen. Bra groove men mycket falskspel mellan varven. Men på det stora hela en trevlig upplevelse. Kul att det var ett lokalt band också och att de bjöd på gästartister från andra länder också.

Hellen på väg mot Kiboko Bay

Jo, det är mygg överallt

Basism på Dunga Hill Camp

Innan Peter Puders dog

För några år sedan, 2014 närmare bestämt så kontaktade en basist, Patrik Pallin, som jag lärt känna på PrataBas.se mig för att starta ett musikprojekt som skulle byggas runt ett nytt band vid namnet Idiotanstaltem. Tanken var att satsa mer konceptuellt än den traditionella etableringen av band med en skiva. Patrik kontaktade mig då han trodde att jag som Brommas Malcolm McLaren skulle kunna utföra the great rock’n’roll swindle och vi fick ihop en fantastisk sättning. Basen var vänner som knutit band på PrataBas.se och sedan fick vi in två drömvärvningar. Eller vad sägs om den här sättningen:

Malin Warne (Nina letar UFO) – sång
Peter Puders (Commando M Pigg, Thåström) – gitarr
Tore Höghielm – gitarr, sitar, bass VI
Patrik Pallin – bas
Lasse Gidbo – trummor

Ett drömband och inte nog med det. Patrik hade lyssnat på ett par av mina låtar från ”Toys & Oils”-eran när jag och Nicke Junker spelade ihop i en sunkig replokal i Hjorthagen och hittat ett basslinga som han gillade (och kallade grötig och otajt). Jag tror i och för sig mest att han ville föda mitt ego men Lasse Gidbo gjorde sitt bästa för att lägga på digitaltrummor och gitarrer på min basslinga och vi hade Idiotanstaltens första låt på gång.
En dag hörde Patrik av sig och berättade att vi hade tappat Peter Puders till återföreningen av Commando M. Pigg och strax efter det tappade projektet all styrfart på grund av livets vardagliga eländesartade beskaffenhet. Det hade varit roligt att se hur långt vi hade kunnat ta vårt konceptuella projekt men nu fick det aldrig styrfart.

I går nåddes jag av nyheten av att Peter Puders har dött. Vila i frid Peter och det känns bra att ni hann sätta ihop Commando M. Pigg och släppa en skiva innan det var försent.

Denna dag för fem år sedan

Idag för fem år sedan så var det basism i Herrfallet. Jag framkallade precis den här bilden som legat och mognat i något skåp sedan dess. Det finns mer bilder, digitala, som togs den helgen och som ligger på Flickr. Det blev ett inlägg här på bloggen också naturligtvis:

Länk:
http://casselbrant.com/wordpress1/2012/04/30/de-snuska-tolv/

Jag hade precis börjat fotografera analogt igen och det var min första rulle med en Yashica TL ELectro X, som tyvbärr hackade i filmframmatningen. Så det här är i stort sett det totala resultatet av fotograferandet med den kameran.
Kamera: Yashica TL ELectro X
Objektiv: Yashinon 55mm/ƒ1.8
Film: Kodak T-Max 400 ISO

flickricon     Bilder på flickr:
     https://www.flickr.com/photos/casselbrant/sets/72157629569267102/

Tarzan i Herrfallet

Briljanta bravader (idag för tio år sedan)

Idag är det tio år sedan jag och min bror Anders tillsammans med Perre och Nicke klev in i en replokal i Nacka för att spela musik, utan någon riktig plan för hur det skulle gestaltas. Själv hade jag aldrig muciserat tidigare i mitt liv (förutom någon kaotisk ABF-kurs i akustisk gitarr för länge länge sedan). Det här var ett år när Anders flyttade åter till östkusten efter en herrans massa år på västkusten och Perre började jobba som säljare hos mig på Södertörns EnergiCenter, samtidigt som Anders i samband med flytten också började jobba hos Nicke.

Jag har ingen aning hur mycket de andra grabbarna hade snackat innan om detta men jag kommer tydligt ihåg när Perre sa: ”-Nu när Andres jobbar med Nicke borde vi ju dra ihop ett band och börja lira ihop!”
Det var i mina öron en lysande idé men jag förstod inte alls att det i Perres fråga även innehöll en fråga eller ett önskemål om mitt deltagande, så jag svarade honom att det lät fantastiskt att de skulle börja spela tillsammans.
Perre tittade på mig och sa att jag var inbegripen i planen om ett band. Naturligtvis protesterade jag med argumenten att jag både var tondöv och aldrig kunnat bidra med något i musikaliska sammanhang. Det behövdes dock inte många sekunders övertalning från Pers sida för att få min fåfänga och mitt ego till att straxt ha beställt en bas från Thomann. Det gick fort!

Väl i replokalen så hittade Nicke en låt som han tyckte var lämpligt material för mig att börja med som tondöv och nykläckt basist. Sextondelar. Man tackar.
Efter första repet var jag helt slut i höger underarm; mjölksyran fyllde varenda muskelfiber.
Efter detta första tillfälle så fortsatte våra musiksessioner varje onsdagskväll. Väldigt sart så började vi skapa egna låtar och alla bidrog på olika vi i skapandeprocessen och det var en mycket rolig och positiv period i mitt liv.

The Great Scandinavian Guitar Show

Efter jobbet idag styrde jag kosan mot Fryshuset för årets variant av Scandinavian Guitar Show. Min basistkollega Benke Backhaus skulle också dit så vi synkade ankomsten och lullade runt och kikade på gitarrer och ett fåtal basar och samtalade trevligt och dessutom oerhört initierat i ämnet. Tack vare mässpriser så kunde jag slå till på ett paket nya strängar till min Ibanez och lite patch-kablar till effektboxarna.
En avrundning med kaffe och en chokladmunk så var vi klara för den här gången. Ett trevligt avbrott i min jobbhelg även om antalet basar var begränsat, men sällskapet och en stunds socialt umgänge på musikmässa fungerar ju alltid.

Bas

Rapport från dagen

Ljudbord redan? Det är ju bara oktober

I måndags var jag ute på ett litet speciellt uppdrag. Min vän Tarzan har kämpat i motvind för att bygga en hemmastudio samtidigt som han kämpar på med att vara en bra farsa och en omhändertagande pojkvän och försöker få ihop alla livets trådar. För ett tag sedan så tuttade någon på deras bostad och under tiden som Tarzan sliter med att lösa detta så samlade The Nasty Twelve (föreningen för vuxenmobbing och basism) in lite pengar för att köpa ett mixerbord till vår kära kamrat. Efter att Magnus hade lyckats hitta ett Mackie-bord så skulle vi ha överlämnat bordet till Tarzan förra veckan men det strulade till sig med jobbrelaterade spörsmål för Magnus så vi sköt det till måndagen istället. Nu ville det sig inte bättre än att Tarzan slutade tidigt på dagen och bara satt nere i replokalen och väntade på oss och jag slutade ett par timmar tidigare än Magnus så jag åkte ut till Arninge och hämtade upp bordet för leverans.
Det verkade som vår vän blev glad över bordet.
TNT” gjorde det igen. Hjälpte en vän som behövde det. Känns bra.

Mackie

Tarzan

One Moment In Time – VIII

Blackie LawlessJag minns det fortfarande tydligt. När jag satt hemma på Hundhamravägen 33 i Norsborg och bläddrade i det senaste numret av Kerrang!. Bilden på baksidan av en svettig, blodig Blackie Lawless med bultar och sågklinor och den där inte helt subtila texten ”Death From Above” på basen. Attributen och attityden, jag visste redan när jag såg bilden att jag skulle älska W.A.S.P.
När jag hade lyckats få reda på vilket datum deras debutsingel ”Animal (Fuck Like A Beast)” skulle släppas i Sverige så fanns det ingen tvekan. Jag åkte in till Stockholm och målsättningen var stenklar. Jag skulle komma hem med ett exemplar av plattan. Väl inne i stan blev jag aningens förvirrad av att det inte var en lång kö till butiken, borde inte alla hårdrockare vara ute efter den här 45-varvaren?

Titta på mikrofonstativet. Kätting!
Det var så bra med alla genomtänkta detaljer.
Plattan då? Den var så mycket bättre än jag hade kunnat anat. Ljudet var tungt och otämjt utan att bli för slamrigt. B-sidan ”Show No Mercy” håller jag fortfarande för en av deras bästa tidiga låtar. I dag är W.A.S.P. bättre än någonsin men den där första singeln och det följande debutalbumet var fantastiskt bra. Hur affärsmässigt genomtänkt titeln ”Animal (Fuck Like A Beast)” än var så var W.A.S.P. resultatet av Blackies experimenteranden med band som Sister och Circus Circus, vilka i sin tur var den självklara förlägningen av samarbetet med Arthur Kane i ”Killer Kane Band” efter att de spelat ihop i New York Dolls. W.A.S.P. var egentligen bara det självklara hårdrocksbarnet till New York Dolls. Det visste jag inte då men jag hade det ju redan i mina musikgener.