Etikettarkiv: Backyard Computing

Backyard Computing – 2018

* ARMADA 1500c C366 * * COMPAQ *
Celeron 366MHz

中古ノートパソコン販売 ARMADA 1500c C366 COMPAQ

画像をクリックすると大きい画像がご覧になれます
<メーカー> COMPAQ
<型番> ARMADA 1500c C366
<状態>
<発売日> 1999/09
<定価>\200,000
納期:- / 数量:-
-&nbsp(税込/div>
売切れ送料
ランク※ ランク:
Windows 98搭載ノートパソコンです。
メモリを32MB増設し、合計64MBです。PCカードスロットのダミーカードが欠品しております。
中古2
付属品 アダプタ、電源ケーブル、リカバリディスク、取扱説明書の4点です。
OS Windows 98 Office
CPU Celeron 366MHz ディスプレイ 12.1インチ 800×600 (SVGA)
メモリ 64MB カードスロット PCカード*2
ハードディスク 4GB インターフェース / / USB*2
光学ドライブ CD 重量 3.1kg
ネットワーク / – サイズ
参考URL

http://www.mobile-mania.jp/htmls/4948382079466-9.html

Roadtrip – Hässleholm

Brown Sugar

Utan bil sedan September ifjol så nu när det hamnat en Alfa Romeo i min ägo igen så kliade det i kroppen att komma iväg och göra något som jag varit förhindrad att företa mig sedan Toyotan slogs sönder. Nu skulle jag äntligen ta mig ner till Hässleholm igen. LeStrange och jag hade gjort ett litet byte med en baskropp mot gamla laptops. Tanken var att jag skulle få bort mitt kli i fingrarna och få igång en skön lekdator igen. Stora gamla och tunga bärbara datorer som kostar mer att skicka postledes än vad de är värda i ett byte mot en baskropp laddad med mickar men inget mer. Inte värt att skicka så det var bara att försöa vänta ut ett tillfälle när någon skulle ta sig i någon riktning till eller från Hässleholm – Stockholm. Dessutom så hade LeStrange några prylar som skulle plockas upp på Twang i Stockholm på vägen så nu när jag hade en ny italiensk skönhet till förfogande så var det dags att testa den på en ordentlig roadtrip.

Jag slutade mitt arbetspass klockan 11:00 men hade fått information av LeStrange att det inte skulle vara öppen innan klockan 13:00 så jag hängde kvar på jobbet en stund ectra. Det var ju lika bra att försöka få tag på de gitarrer och laptops som skulle ner till LeStranges verkstad nu när jag äntligen skulle komma iväg.
Väl inne på Södermalm hade jag strax lastat bilen och sedan var det bara att rulla iväg mot Skåne. Första tankstoppet i Sillekrog, en klassiker är ju alltid en klassiker. Sedan var det bara att plugga in hörlurarna i öronen och lyssna på podcasts hela vägen söderut.

McDonalds Värnamo

Strax efter att jag hade passerat Jönköping och den outsägliga sträckningen genom Småland hade börjat passera under mina däck så började jag känna att jag inte hade ätit något under dagen. Nu när det var eftermiddag och blodsockret hade lämnat kroppen så började jag nästan bli skakig av hungern. Så jag ville ha en snabb lösning. Genom två regnskurar beslutade jag mig för att stanna vid avfarten till Värnamo och ta en hamburgare på McDonalds.
Det är märkligt att man aldrig lär sig ändå. Man vet ju redan att det kommer att ta längre tid och vara sämre service på McDonalds än gången innan man var där. Det är ju ett sluttande plan och särskilt när jag var så hungrig som jag var. Jag svor över att jag inte valde konkurrenten Burger King som låg mer eller mindre vägg i vägg. Man lurar sig ständigt på att McDonalds förr i tiden hade en policy att servera gästerna snabbt men att det är så länge sedan att det faktiskt inte finns någon anledning att besöka dem längre. Eftersom både Burger King och MAX har mer välsmakande hamburgare så är det ju meningslöst att återvända till Donken. Dessutom undrar man ju hur inkompetenta de kan bli. Lägga upp pommesen på brickan tio tolv minuter innan de serverar den, det är inte de spänstigaste potatisstavarna man får serverat direkt. Riktigt degenererat skräpställe nu för tiden. Omsprungna av samtliga konkurrenter.

Den legendariska workshopen på Järnvägsgatan i HässleholmVäl framme på Järnvägsgatan i Hässleholm så blev det häng i LeStranges legendariska workshop och det hänger alltid något udda och kul i verkstaden. Nu hängde det en Burns Bison kopia som fångade mitt öga längs väggen. Mycket cool och habegäret slog i taket naturligtvis. Tyvärr var den behäftad med en del halsproblematik annars hade den fått följa med mig hem. Basismen hade fått en nytändning med den grunkan. Det kan jag lova. Vilken bastard! Vilken underbar skapelse!

Efter lite häng i verkstaden och lite kläm-&-känn på mina nya laptops så dök till sist Freddan upp och vi gav oss ut på stan och gungade runt i Brown Sugar, ligans Low Rider med mullrande V8. En Cadillac är alltid en Cadillac och denna -79:a var inget undantag. Vi gungade runt i Hässleholm med slagskeppet ett tag, glidande runt i byn, innan vi åkte tillbaka till verkstaden.
Det blev några timmars surr nere i verkstaden innan vi gav oss. Diskussioner om Skåne vs. Sverige, om politik och frihet och valet i höst. Vi pratade om allt möjligt och strax efter klockan tre på natten så var det dags att bege sig hemåt. Jag hade kunnat tacka ja till LeStranges erbjudande om att sova på soffan men jag ville ut på vägearna och kände mig tillräckligt pigg för att kunna åka hem igen. Det var ärligt talat att bedra sig själv en hel del. Jag var långt ifrån pigg och redan i höjd med Värnamo började jag fundera på att stanna till och sova en stund i bilen. Det blev att stålsätta sig och efter att ha tankat både bilen och mig själv (Unleash The Beast!) i Ödeshög så var det bara att stå på.

Det fick bli ett par bensträckare och fler burkar Monster innan jag äntligen kunde rulla in min Alfa Romeo hemma på farmen någon gång efter klockan 10 på förmiddagen.
Nästa gång sover jag kvar på LeStranges soffa i verkstaden för jag var alldeles för trött på vägen hem för att kunna njuta av bilturen och jag sov sedan bort hela lördagen i alla fall. Hade lika gärna kunnat tillbringa en halv lördag i verkstaden och klämt loss på den där Burns-kopian.

Hemma igen. Det innebar cirka 1150 kilometer (715 miles) och till min glädje så har bilen rullat troget och krångelfritt hela vägen. Nice!

Första stoppet, på Twang på Katarina Bangata

Första stoppet, på Twang på Katarina Bangata

På väg

Tankstopp i Sillekrog

Brahehus

Cadillac - Brown Sugar

Cadillac - Brown Sugar

Cadillac - Brown Sugar

Fuel for the Driver

Det måste rimligen kunna bli roligt igen?!

Just nu saknar jag en habil laptop att släpa runt på och kunna vara lite kreativ med. Just nu saknar jag känslan jag hade när jag pillade med gamla datorer och skrev inlägg som Backyard Computing och läste Mae Ling Maks krönika i Maximum Linux (oktober 1999) eller som när man satt med sin IBM ThinkPad 600:a med ett nyinstallerat OS/2 i knät uppe i Sjöfallet och bara njöt av att hacka några rader REXX eller knacka HTML(r) eller något annat kontemlativt tangentbordsknackande. Just nu saknar jag att luta mig tillbaka och knacka tangenter bara för att knacka tangenter. Låta inspirationen koma av sig själv och flöda ut genom fingrarna när den väl kommer. Sitta där med begränsningar som föder möjligheter. Just nu saknar jag att vara hungrig på kunskap och att vara den som ser vilka sköna möjligheter det finns om man bara är öppen för intrycken, sådär öppen för intrycken att man bara följer med känslan tills man kommer på sig själv med att sitta och skriva artiklarna om det där som händer och som kommer att hända.
Jag saknar det och just nu vill jag känna den där känslan igen.

Jag vill hitta en laptop man kan installera OS/2 på (eller åtminstone ArcaOS 5.0) eller en gammal MacIntosh PowerBook och skriva flat file-databaser och kalkylark med fiffiga lösningar. Tänk att åter sitta med en lagom gatstökig laptop och knacka färgkodad HTML(r) som en pirat igen. Bara i en sådan datormiljö kan man bli tillräckligt kreativ för att skriva bra texter och känna det gränslösa flödet. Det konforma datoranvändandet tog bort det roliga och kreativa och låste in oss i en handfull trista förutsägbara sociala medier. Ge mig tillbaka känslan av att vara konträr och lite revolutionär igen. Det måste vara lite farligt att vara kreativ. Det måste vara lite St. Pauli och Reeperbahn över datorlivet igen. Okej jag har blivit äldre, jag vet det, men jag hör ingen prata överklockning och det finns ingen custom-falang i hacker-världen. Ledsamt. Sedan David Cantrell gjorde om sin Mac till en väckarklocka har det fan i mig inte hänt ett enda dyft i den riktiningen. Jag ser ju knappt dekaltrimmade laptops längre! Vad är det med folk.
Nu sitter jag här och är lika delar nostalgiker som visionär. Det måste ju kunna gå att vara lite Rock’n’Roll, som när man installerade sin första skarpa webbserver på fast IP-adress, även som mobil datorkraftsanvändare. Våga vägra någon trist surfplatta med skärmtangentbord! Jag har har ihopvikbara tangentbord till mobiltelefoner, jag menar för jösse namn att man måste ju kunna skapa i ett flöde. Inte trycka på färdiga emojs-ikoner. När vi 2002 sa att internet och mobiltelefonutvecklingen leds av japanska tonårslickor som tvingar NTT DoCoMo att vara nyskapande och på tårna så att vi i väst vet åt vilket håll vi skall titta så trode vi att de där tonårstjejerna skulle visa utvecklingen inte att vi skulle tvingas bli dem medans de springer vidare på nästa boll. Nu är det så puttinuttigt så man får klåda, jag saknar banne mig WAP och hajpen och förväntningarna på att kunna klicka på länkar på en treraders skärm med två färger, mörk och ljus!

Min nya målsättning inför 2018 blir att hitta mig en duglig laptop som duger till de där sköna kreativa uppgifterna. Så får det bli.

Plats för ett PS här: NTT DoCoMo är fortfarande skitballa och allt nytt är inte av ondo. Podcasts är ju helt klart det nya gamla. Ville bara nämna det.

Mae Ling Mak

Backyard Computing

Compaq LTE5280♠ Backyard computing handlar om att använda gamla bärbara datorer med intressanta operativsystem regelbundet. Helst skall man använda sin bärbara följeslagare regelbundet och envisas med att
använda den till något intressant som att skapa webbsidor, programmera eller använda som spelemulator.

Det är computing som tilltalar de som kan ha enormt mycket utbyte av en dator som inte behöver vara det värsta på marknaden (de maskinerna lämnar vi hemma på skrivbordet).

Jag upptäckte min egen förkärlek för gamla bärbara datorer när jag äntligen hade råd att köpa mig en splitter ny ”top of the line” IBM ThinkPad 600. Detta var 1998 och jag kände mig oerhört nöjd med mig själv och min nya fina dator, den snabbaste processor som suttit i en bärbar (Pentium 233MMX).
Det började strula ganska så omgående dock.
Efter några månader så gick kontakten till nätströmmen på moderkortet sönder. Nu var jag hänvisad till att köra enbart på batterikraft och en batteriladdare
kostade ett par modiga tusenlappar så det dröjde ett par månader innan jag tog mig råd att införskaffa mig en. Samtidigt passade jag på att köpa en CD-ROM-drive vilket inte fanns med i grundkonfigurationen, vilken var den billigaste möjliga.
Missförstå mig inte nu. IBM:en var en underbar maskin.

Tunn snabb lätt att ta med och en ytbehandling som är det läckraste jag känt
hittills på en bärbar dator.
Men den gav mig redan från början dåligt samvete.
Jag ville ju ha en bärbar dator för att kunna skriva texter och göra webbsidor på nätterna när jag jobbade och när jag var hemifrån över en helg med familjen någonstans.

Där satt jag med en ny snabb och redan trasig dator som jag inte kände mig
tillräckligt produktiv med.
Tidigare när jag åkte iväg någonstans med familjen hade jag lånat min frus Apple
PowerBook 150 och tyckt att det varit roligt att ta fram den en stund på kvällen och skriva lite.
Den svartvita 8′-skärmen och den på pappret låga prestanda invaggade mig i en
känsla av kreativitet. Det spelade ingen roll om det jag skrev inte gick att använda till något särskilt för det kändes helt ok att bara vara lekfull och kreativ när jag hamnade framför skärmen på den alldeles för tjocka och klumpiga PowerBooken.

När batteriet på min ThinkPad började tappa effekt och jag tittade på priset för
ett nytt upptäckte jag att jag inte hade någon som helst lust att lägga dryga tvåtusen kronor på ett batteri som ger datorn kraft i två timmar och sedan måste
laddas åtskilliga timmar för att kunna användas igen.
Jag befann mig i en situation där jag var tvungen att planera varenda stund av datoranvändande och det fanns inget kreativt i det.
Jag hade vid det här laget fått blodad tand och PowerBook´en befann sig allt som oftast utlånad så jag ville ha en ny maskin att leka med.
En billig begagnad bärbar som jag kunde använda när jag ville och på mina egna villkor.

Lindows.com - Bringing choice to your computer!

För ett par månader sedan så frågade min chef om jag visste någon som var
intresserad av att köpa en gammal bärbar.
Jag blev naturligtvis intresserad och lovade honom att jag skulle höra mig för och passade på att förhöra mig om vad det var för någonting som han sålde.
Först rann intresset av mig fullständigt, en gammal Compaq med 120 MHz Pentium processor, 16 MB RAM-minne och hårddisk på 770 MB.
Det lät för gammalt och för slött i mina öron.
Men redan efter ett par dagar så märkte jag att jag tillbringade för mycket tankar på maskinen för att kunna låta bli att visa mitt intresse.
Jag mindes också den Linux HowTo som jag hade läst något halvår tidigare och som handlade om hur man tryckte in Slackware på en bärbar dator med bara 4 MB RAM och floppy att tillgå som entusiasmerade mig mycket, och på den artikel i någon Linux-blaska (Maximum Linux, oct 1999) skriven av Mae Ling Mak som hade gått över till Linux från Windows.
Bilden där hon poserar med sin bärbara, en typiskt bohemisk student, ständigt med sin bärbara dator med sig.
Riktig ”backyard computing”.
Min chef erbjöd sig att ta med den och låta mig prova den ett tag innan jag bestämde mig för om det skulle bli en affär eller inte.

När han hade med sig datorn så visade det sig vara två datorer, varav den ena hade en krossad skärm, en dockningsstation med möjlighet att köra både floppy och CD-ROM samtidigt.
Perfekt, två hårddiskar innebär att jag kan ha olika operativsystem på dem och
därför ha en väldigt dynamisk maskin.

Så här sitter jag nu och tittar på en knivskarp skärm på min Compaq LTE 5280 med
OS/2 Warp 4 och känner mig mer nöjd med mitt bärbara sällskap än på mycket
länge.

Mars 2002
Jag har nu sålt min Compaq till en fattig student. Nu har jag bestämt mig för att göra något vettigt av min ThinkPad igen.
Jag har tryckt i 128 MB RAM ytterligare (160 totalt) och installerat eComStation 1.0 och letar nu efter bra priser på batterier.
Som sagt, släng aldrig dina gamla trotjänare…de kan rocka på ett bra tag till.