Etikettarkiv: August Strindberg

August Strindberg – Ett halvt ark papper

August Strindberg - Ett halvt ark papperDet spelar ingen roll om Strindberg skriver poesi, romaner eller noveller, han gör det med en glöd och styrka som få andra klarar. Jag har läst ett antal olika romaner av Strindberg och han brevkorrespondens med Harriet Bosse men jag har faktiskt inte ägnat hans noveller någon uppmärksamhet tidigare. Den här samlingen gav definitivt mersmak. Från den inledande och titelgivande Ett halvt ark papper som är kort men med en otroligt bra berättaridé som först lämnar en med känslan av att man hade velat läsa mer men sedan mognar novellen i själen och man inser att den är precis så lång som den behöver vara. Ett livsöde på ett halvt ark gulnat papper. Scener från Helvetet är för mången separerad förälder ack så aktuell ännu idag. Vad gör vi varandra? Den sentimentalitet som jag lider av alldeles för ofta fick sitt lystmäte i I vindskontoret och de lite mer berättande novellerna som Måste och Skräddarns skulle ha dans är strindbergska författarpärlor.

Min bokgud och mästare har alltså ånyo bjudigt mig på fantastiska läsupplevelser. Mina största novellupplevelser har jag fått av Anton Tjechov men jag inser att det finns flera beröringspunkter mellan dessa två litterära giganter. I vissa av novellerna i den strindbergska samlingen så hör jag den tjechovska tonen klinga men det är ändå så olika. Efter att ha lagt ifrån mig boken så är det ändå Skräddarns skulle ha dans som är den novell som värmer mig mest i minnet. Person- och miljöskildringen i den novellen når absolut toppen. Fantastisk berättelse.

Belsebubstango

DjävulsdansenIbland gör man saker inte riktigt av eget val och fri vilja. Jag har ju även tidigare läst böcker som inte riktigt vrit egna val och nu har det hänt igen. Det är naturligtvis ingen bra förutsättning att börja trycka i sig en produkt som man inte egentligen vill ha och man blir lätt aningens kritisk till innehållet i boken. Nu har jag läst boken Djävulsdansen skriven av Ann Söderlund och Sanna Lundell. Det är en bok om medberoende.I boken benämns den beroende personen som problempersonen och beskrivs i ordalag som närmast går att jämföra vid beskrivningen av en hund. Vilket då leder till att den medberoende närmast framstår som en matte till denne hund.

Exempel ur boken:
Om någon frågar hur du mår så ger du ofta en ordentlig redogörelse för hur din problemperson mår istället. Du är expert på hur din anhöriga mår, vad hen känner, varför hen reagerar som hen gör, hur hen beter sig i olika situationer och så vidare.

Se där, beskrivning av valfri hundägare. Man skulle kunna fullfölja liknelsen och hävda att lösningen ligger i att den medberoendes problem springer ur erfarenheter som gör att denne är så svagt relationsutvecklad (i brist på annat ord just nu) att personen i fråga egentligen inte är redo för en vuxen relation utan faktiskt snarare skulle ha nöjt sig med att skaffa en hund.

Jag raljerar inte här.

Det säger sig självt att det inte är någon sund miljö att utvecklas i varken för dig, dina barn, eller din hund, för den delen.

De hippa kändiskvinnornas nedlåtande beskrivningar av andra, bland annat en kvinnlig läkare i sköldpaddsfärgade bensinmacksglasögon luktar dessutom rätt illa. Språket är flåshurtigt som författarinnorna och den som nursar mannen kunde gott ha skrivits på svenska istället. Antagligen har man pinpointat sin målgrupp som medelklasskvinnor som upplever sig själva som högpresterande mitt-i-karriären-framgångsrika. De som inte tillbringar utan spenderar sin semester. Tonen i kvasiintellektuella självhjälpsböcker har för min egen usla person mest effekten att min bitterhet och retbarhet når strindbergska nivåer.
Läs på i ämnet och du kan snabbt dra en klar slutsats. Medberoende är ingen egen kategori, ingen egen sjukdom, det är bara gammalt hederligt beroende det också. Därmed skall det inte särskiljas från andra beroenden utan bemötas och behandlas som just beroendeproblematik.

Den närmast tjatigt upprepade termen Djävulsdansen är väl teatralisk för min smak, men det är som sagt bara en smaksak.

Söderbröder

Söderbröder• På onsdagskvällarna när bandet skall repa så hämtar jag alltid upp Nicke på Kocksgatan på söder.
Nu när det är sommar sitter han och Stefan Rylander på balkongen i trapphuset.
Där har de hängt upp blomster och porträtt på August Stringdberg och Ulf Lundell och ibland ser man en gitarr eller två ( som på bilden här till höger) och man hamnar i en kedjerökande och öldrickandes diskussion om irlänska poeter eller om vinylskivans överlägsenhet gentemot sin CD-avkomma. Eller helt enkelt en ideologisk debatt om kulturpolitik.

Det finns med andra ord fortfarande konstnärssjälar och bohemer på Södermalm.
Två av dem bor till och med i samma trappuppgång.
   …och jag gillar de här två snubbarna.